backpackingthroughlife.blogg.se

Tja, Kalle här för den första delen, Melissa skriver den andra.

Har ni någonsin kommit till ett nytt ställe och undrat… vad fan är det som pågår här? Ungefär så var våra tankar när vi kom till denna lilla stad, Merthyr Tydfil. Valet av stad var rent strategiskt eftersom den låg nära nationalparken Brecon Beacons som vi hade planerat att hajka i. Med tåg från Cardiff tog det endast en timme så det var bekvämt och allt sådant där. Nog om det, låt oss fördjupa oss i denna udda avkrok till stad. Med sina 43.000 invånare är detta inte en håla utan mer en stad, men allt stod inte helt rätt till tyckte vi när vi bestämde oss för att utforska stadens ”centrum”. Det första som slog oss var avsaknaden av människor, där man kunde misstänka att en zombieapokalyps ständigt var runt hörnet. Nästan ingenting var öppet trots att klockan var typ 15, eller ja, det som var öppet var tio barbershops och minst lika många pubar. Det skumma var att bardershopsen ALLTID var knökfulla med människor som skulle klippa sig. Vi misstänkte direkt att staden styrdes av barberarmaffian och där deras ”Don Skäggvax” regerade med järnhand. Man kunde se rädslan i folkets ögon när de satt och väntade på sin tredje klippning för veckan. Nervösa skatt, sylvassa rakblad, gråtande barn och mödrar och betalning i kontanter gav dessa inrättningar ett sken av kontroll blandat med hot och svindyrt hårgelé.

Låt oss återvända till syftet med val av stad, att hajka i nationalparken. Om man har bott i städer/orter som ligger nära möjligheter till hajker eller andra aktiviteter brukar det alltid finnas mängder av information runt om i staden och att den lokala turistbyrån har tonvis med broschyer och kartor…. Tror ni att det fanns där? Absolut inte! Ingenstans kunde man se en tillstymmelse av information. Åter igen, MAFFIAN! Vad kan det annars vara? Vi har varit i liknande städer runt omkring i världen där affischer med populära aktiviteter finns överallt och det finns affärer som tillhandager allt som man kan behöva. INTE HÄR INTE!! Här fick man nöja sig med ett stort Tesco, cafeér som stänger orimligt tidigt, igenslagna framtidshopp och skräp i trånga gränder, maffiabarberare och pubar och konstigt folk. Ja, låt oss prata om ”folket”.

Det var som något hade hänt med folks DNA för alla var typ lite… sneda, udda och allmänt fel. Man kan säga att det fanns en uppsjö av karaktärer, vilket i sig är sjukt kul att observera som utomstående. Vi kan börja med ALLA rökte som smutsiga kolfabriker på 1920-talet, och att intag av alkohol vilken tid som helst på dagen var lika naturligt som att dricka en kopp kaffe till frukost. Vi tar ett bra exempel: En dag lyckades vi hitta ett café som faktiskt var öppet så vi satte oss på deras uteservering som bestod av tre bord. Vid de andra två borden satt en fläskig familj och sörplade på Coca Cola medan mormorn kedjerökte barnbarnen i fejset när de försökte äta deras skål med glass och heroin. OK, det var kanske inte heroin i glassen men vad fan, i denna stad kan nog allt hända.

Nu ska vi prata om Weatherspoons och deras klientel i staden. Weatherspoons är en pubkedja som säljer väldigt billig alkohol och mat och finns i princip alla städer i UK och deras priser drar åt sig en viss skara av personligheter. Eftersom vi har en budget att hålla oss till brukar vi hänga där för att sitta på något annat ställe skulle bli för dyrt i längden. I alla fall, första dagen när vi var där var stället skapligt fullt av överförfriskade lokalbor (klockan var runt 17) och mitt i denna massa fanns det en ung tjej som gick omkring och skrek, antastade/anklagade folk och var allmänt skum. Hon hade också hjälpt sig själv med att vara så anställningsbar som möjligt genom att skaffa sig skitfula, förmodligen hemmagjorda, ansiktstatueringar som gav hennes aura den slutliga pricken av över i’et. När hennes beställning av sex shots, fyra bärs och en tillbringare med grönt innehåll skulle ställas på en bricka bad personalen henne att komma tillbaka med brickan…. Jävlar vad hon började härja om att ”Det är ert jobb att städa undan efter mig” osv osv… Jag överhörde en i personalen säga ”Omg, she is extra flippin’ mad today” så detta var helt klart inte första gången som hon hade gjort sin klara stjärna hörd. Som tur var satt hon utomhus så vi slapp hennes fortsatta upptåg med allt och alla som befann sig i hennes närhet.

Under samma dag såg vi också en man som omsorgsfullt hade skaffat sig den bästa ölmagen jag någonsin sett. Vi snackar fotbollform på kulan men resten av honom var lövtunn och man undrar, hur lyckades han skapa denna magiska kroppsform? Vi satt förundrade och följde honom med blicken när han förnöjt beställde en till ale från baren. Vilken man, vilken mage, vilken utstrålning!

När vi inte trodde att det kunde bli bättre entrade snedryggade George (kanske Rob) puben med sin käpp. George var i ålderskategorin 60-79 och hade på sig en marveltröja, med ett schysst Ironman-tryck, men det förtäljer inte historien. När han klev in blev han kungligt hälsad av ett gäng med liknande gubbar som rödmosiga i nyllet skålade hans lovsång. Denna grupp av åldrande män sitter troligtvis där varje dag och pratar om hur det var bättre förr och hur deras knän inte behövde smörjas varje dag. De såg lyckliga ut och det är väl det som räknas? Skönaste valet av tröja i alla fall.  

Som avslutning på de otroliga personlighetsbeskrivningarna vill jag berätta om ölgubbarna som inte hängde i baren utan varje dag satt på en mur i närheten av där vi bodde. Deras antal varierade mellan 3-5 personer men oavsett tid, temperatur och väder satt de där, med varsin öl i handen och hälsade på alla som gick förbi. Trevliga men gravt alkoholisade män vars livsgnista kanske hade falnat men ändå fick man alltid ett leende och ett hej när man passerade. De var skittrevliga.

Det var i alla fall min beskrivning av en otroligt liten och speciell men trots allt charmig stad i södra Wales, dit vi trots allt ändå åkte för att hajka i nationalparken, så hur staden såg ut eller betedde sig hade ju ingen egentlig betydelse.

-

Hej, Melissa här som tar över.
 
Jag tycker att Kalle beskrev Merthyl Tydfil ganska så utförligt, det var verkligen så som han beskrev, känslan, lite snett och udda, lite annorlunda människor, men ändå ett lugn och en trygghet överallt. Spännande! Det kändes däremot ibland som att vi gick runt i någon candid camera stad, eller som The Truman show, det var nästan FÖR bra med alla filmliknande karaktärer.

Jag ska dock berätta om nationalparken och andra ting vi spenderade tiden med utanför Hot Fuzz- staden i sig, here goes. Den första dagen när vi checkat in i vår lilla studiolägenhet med kokvrå och skön säng, belägen i en mysig gränd centralt, hade jag sett på Google maps att det skulle finnas en stor slottsruin en bit utanför staden, så jag drog med Kalle på ett utforskande äventyr den dagen på över milen. Det dröjde inte många minuter efter att vi lämnat stadsgränsen innan vi omringades av stora vidsträckta gröna fält där hästarna betade förnöjt, traktorerna gjorde sitt puttrande jobb, gräset luktade gott nyklippt och träden dansade i vinden tillsammans med fåglarna.

Vi hittade till slut en liten grässlänt och en smal slingrande stig in mellan buskarna till en åker, där det kändes som att vi egentligen inte borde vara, då det var stängsel där, men vi fnissade och klättrade in i över stängslet i alla fall. Det stod inte att det var förbjudet någonstans, men känslan var sådan, på andra sidan fältet var dessutom en stor golfbana/golfklubb, men vill ju inte få en boll i huvudet, men strunt samma. In smög vi och möttes över krönet av små gröna vackra kullar som enkelt skulle kunna vara taget ifrån sagan om ringen, vi föreställde oss The Shire med sina små runda dörrar och blomstrande trädgårdar där alla Hobbits gnolade med sitt. Precis så var det, vi gick kulle upp och kulle ner och nynnade på låtar från filmerna, till vi kom till en smal stig som slingrade sig uppåt bland de mycket högre gröna bergssluttningarna bakom, och klättrandes tog vi oss uppåt till vi hamnade bland de gamla sluttsruinerna på toppen, med vad som kändes som en utsikt åt alla håll över hela Wales. Vi gick omkring på den gamla sedan länge raserade borggården och föreställde oss hur det såg ut när slottet var i sin forna prakt, hur folket gick omkring och hur den tiden var för människorna. Vi hittade små källarrum vars stora dörrar fortfarande var intakta och där pelarna i underjorden var lika mäktiga som taket. Spår av nutidens ungdomar som under sena sommarkvällar smugit in och druckit och rökt i källarutrymmena blandades med spåren från förr, och vi satte oss i gräset en stund och njöt av utsikten innan vi hörde en gräsklippare i fjärran komma närmre och närmre där vi var. Eftersom vi fortfarande inte visste om vi var på förbjuden mark eller ej fnissade vi som två ungdomar där vi smög ner för berget på en annan stig, och tillslut hittade ut igen på den lilla landsvägen. Vi blev förföljda av ett par hästar efter vägen ut, de visade oss två idioter vägen ut. Hand i hand gick vi sedan tillbaka till Merthyl Tydfil och spenderade resten av kvällen med matlagning, film och annat kul.

Dagen efter vaknade vi tidigt och åt en stadig frukost innan vi snörade på oss skorna och gick till bussen. Kalle och jag skulle ta den första hajken i Breacon Beacons nationalpark, en kortare rundslinga på elva, tolv kilometer över dalar och fält, det skulle bli en skön start på en hel helg av hajkande i parken. Det tog en halvtimme med buss innan vi släpptes av mitt i ingenmansland, där vi läst att just denna vandringsled skulle ha sin början. Det fanns en liten parkering, en busshållsplats, och självklart en liten husvagn med en Walesdrake på, där ägarna smidigt placerat in Hamburgerförsäljning till alla hungriga vandrare, ett smart drag, då ingenting annat fanns i området som alternativ. Vi öppnade grinden in till slätten där leden började, och snabbt gick den uppåt bland stenbumlingar, vattendrag, kullar och mängder och fler mängder av får. Fåren och deras lamm avlägsnade sig dock snabbt så fort man kom i närheten av dem, jag som ville säga hej. Jag vinkade och ropade hej till nästan varenda får vi stötte på ändå, för att jag är som jag är, Kalle bara skrattade och himlade med ögonen varje gång.

Vi kom högre och högre upp i grönskan, och eftersom det var breda platta slätter och fält och åkrar utan träd och dylikt som kunde hindra sikten, såg vi milslångt bort åt alla håll i Wales otroligt förunderliga natur. Det var oerhört vackert, ståtligt och enastående. Halvvägs på vandringen vid en stenpelare mitt i ingenstans med en ingraverad drake på stannade vi för att äta våra smörgåsar, en man med hund stannade och pratade med oss, det var första människan vi sett på flera timmar. Sedan på vägen tillbaka möttes vi av både hästar och får som vi vandrade förbi och hälsade på, hästarna nickade mot oss med sina föl i täten som att de sade hej, det var fint. När de gick över slätten och över krönet med himlen blåskinande bakom dem var siluetterna otroligt vackra.

En bit ner i en dal stannade vi till, för jag tyckte att jag såg någonting i gräset. En gigantisk fågel lyfte plötsligt från gräset en bit fram och den hade ett enormt vingspann. Två till lika stora fåglar lyfte strax efter. Vi gick lite närmre och såg att det låg ett dött får i gräset lite längre fram, den hade fåglarna ätit på med andra ord. Så stora fria fåglar har vi aldrig sett på nära håll, så det var ganska mäktigt. Vi kom fram till att det var Glador, fåglar inom hökfamiljen, de är asätare och gillar att glida omkring och leta efter mat. Häftigt.

När vi slutligen solbrända och glada kommit ner till den lilla busshållsplatsen köpte vi en varsin energidryck av tanten i husvagnen, sedan såg vi på skyltarna att en buss skulle komma klockan 14.30, nu var klockan 14, så det var perfekt. Vi satte oss i gräset i skuggan och njöt av våra kalla drycker, sedan ställde vi oss redo för att hoppa på bussen… som inte dök upp. Tjugo minuter senare skulle det komma en annan buss… som inte dök upp. Vi började vi lite irriterade, men mindes också att människor sagt till oss att man inte ska lita på bussystemen i Wales. De dyker helt enkelt inte upp ibland. Men efter att ha stått där och väntat i en och en halv timme kom äntligen en buss puttrandes i fjärran, och vi kom tillbaka till Merthyl Tydfil, där vi åt god mat och tog ett par kalla på en pub innan vi gjorde kväll.

Nästa dag vaknade vi tidigt igen och gjorde oss klara, vår vän Paul från Birmingham skulle komma med sin bil denna förmiddag för att plocka upp oss för mer vandringar i nationalparkens andra mer skogstäckta delar. Han körde över de två timmar det tog från Birmingham till oss i Merthyr Tydfil, där han skulle stanna i ett annat rum över natten och sedan åka tillbaka till Birmingham på kvällen dagen efter när vi var klara med alla äventyr. Vi hade inte träffat honom på ett par månader, så det var en rolig återträff. Vi träffades, kramades, skrattade åt roliga historier och sedan bar det av till nationalparkens andra delar. Denna gång skulle vi ta en annan vandringsled vi läst mycket om, den skulle innehålla vacker natur och vattenfall och magiska skogsstigar, och trots att denna vår och försommar har varit frånvarande med sina normala regnväder och vattenfallen torkat ut något, var det helt otroligt vackert. Vi följde stigen längst floden, solen strålade genom lövverken och det var betydligt fler människor där än vandringen dagen innan över slätterna. Det var trots allt en solig varm lördag, och vattnet i floden och i fallen lockade både stora och små. Vi såg barn och ungdomar kasta sig från klipporna ner i det bergskalla vattnet, dansa i vattenfallens dån, människor som åt picknick här och där mitt i flodbädden på de ställen vattnet torkat ut. Vi gjorde samma sak, åt maten mitt i floden framför ett av fallen. Hajken tog ett par timmar och var inte särskilt utmanande fysikmässigt, bara njutbart och vackert, precis som vi ville ha det. Vi gick och gick och gnolade och pratade och skrattade hela vägen, och tillslut var vi framme vid bilen igen och åkte tillbaka till stan.

Den kvällen lagade vi Spagetti med köttfärssås a’la Kalissa till oss alla tre, och spenderade ett par timmar bland skratt och historier med näsorna i glasen, sedan åkte Paul hem till sitt och vi somnade gott efter en utmärkt dag.

På söndagen skulle vi alla tre ut på en sista långhajk, den längsta av dem och mycket mer brant med utsikter över halva världen, men jag kände inte för det alls efter att ha vandrat tre dagar på raken, jag ville ha en läsdag på rummet. Kalle och Paul åkte med andra ord iväg på äventyr denna dag medan jag inte gjorde många knop alls, just vad jag behövde. Bara andas lite, det är viktigt med balans. Kalle ska få berätta om deras långhajk lite senare om han vill. Oavsett var det en otroligt fin helg i Wales vackra natur med både oss och Paul, sedan vinkade vi på måndagen hejdå till den lilla galna staden Merthyr Tydfil när vi satte oss på tåget vidare i landet, denna gång till staden Carmarthen där vi nu befinner oss. Merthyr Tydfil trots alla sina konstigheter var trots allt en charmig liten mysig stad, dock med mystiska öppettider och allt för många udda människor, men vi var ändå glada över att ha fått vara där. Jag tror inte att staden alltid får den uppmärksamhet den kanske förtjänar med sin rika historia, unika arv och den walesiska gästfriheten, men vi har fått uppleva den och det är jag glad för i slutändan.

Carmarthen, eller Caerfyrddin som den heter på Walesiska, ligger vid floden Tywis i sydvästra Wales. Det är en av landets äldsta städer och är fylld av historier och legender, myter och fästningar. Enligt legenderna var trollkarlen Merlin född här i närheten, vilket ger en magisk känsla när man vandrar omkring på de gamla gatorna. Staden bjuder på en känsla av både nutid och det förflutna, den har charmiga marknader och moderna affärer och butiker, men också gator fyllda av historia. Vi tycker om staden väldigt mycket, för att inte tala om den vänlighet och gästfrihet varenda människa visar. Detta är människomässigt totala motsatsen nästan till Merthyr Tydfil, men båda städerna är charmiga på sina egna sätt.

I alla fall, jag ska inte skriva mer noveller nu, vi kan alltid skriva fler inlägg.

Tack för att ni läser, till nästa gång, må gott

Kalle och Melissa.