Mot Guatemala och vidare
Melissa här. Hej!
Vi befinner oss inte längre i Caye Caulker.
Vi befinner oss inte heller längre i Belize.
Istället tog vi flykten, eller sjappade som man så fint säger, till Guatemala.
Belize var enastående men ack så dyrt.
Vår så stadgade och strikta budget föll helt ur spår under dessa dagar och därför fick vi ta oss därifrån.
Guatemala är istället så billigt så att man vill dansa breakdance på gatan av lycka.
Vi ligger fortfarande minus dock med budgeten, så vi tar det bananas och bor billigt här på ett hostel som heter Youth hostel Los Amigos.
F A N T A S T I S K T ställe.
Jag ska dela med mig om allt till er, men först kanske ni vill veta hur vi tog oss hit?
Vi lämnade Caye caulker för två dagar sedan.
Det skulle varit tre, men då vi vaknade denna faktiskt kyliga morgon för just dessa tre dagar sedan hade en storm tittat fram i gryningen.
Palmerna stod vikta som att de lekte limbo, vågorna smattrade hårt in mot stränderna och det var helt enkelt ganska kallt!
Vi kände omedelbart att vi inte ville sätta oss på en motorbåt ute på öppet hav i detta fasansfulla väder.
Vi fick samma dag fast senare däremot en (mycket!!) dum idé vilken bestod av att låna en kanot ifrån hostlet och ge oss ut för att fiska litet.
Precis vid stranden tänkte vi meta, nära land där det kanske skulle förefalla sig vara lugnare vatten.
Icke.
Efter att halvt blivit kantrade, halvt blivit utdragna i havet med strömmarna samt svettiga knappt tagit oss tillbaka till hostlet insåg vi att vi måste ha tappat lite utav våra iq´n efter vägen.
Det gick bra. Ni kan andas. We´re fine. En aning osmarta bara.
Åter till resan därifrån.
Vi vaknade på morgonen i förrgår och insåg att vädret var vackert och vindarna sov.
Vi passade då på att köpa en båtbiljett tillbaka till Belize city och sedan vidare.
Vår ursprungliga plan var att väl framme i Belize City ta en lokalbuss till en stad tre kilometer ifrån gränsen (en resa på tre timmar) och sedan ta en taxi till gränsen, ta oss över till Guatemalas sida, sedan ta en lokalbuss där till Flores (en resa på tre timmar till) och sedan skulle allt vara billigt och bra.
Väl framme i Belize City insåg vi dock snabbt att vi ändå skulle ta en buss tillsammans med en annan grupp backpackers vi fann efter vägen.
Den skulle ta oss hela vägen fram genom gräns och land, genom städer och direkt till vår destination.
En aning dyrare, men en aning säkrare och snabbare. Speciellt med tanke på Belize citys rykte.
Bussresan var en mycket intressant sådan.
Innan avresa hoppade en äldre man med en stor megafon i handen på och började skrika högt i den så öronen sedan pep och tjöt länge efteråt.
Han meddelande glatt med hes röst att han är glad över att vi valt deras bussbolag, att vi skulle bli väl omhändertagna och få en trevlig snabb resa med enbart ETT stopp (förutom vid gränsen, självfallet) vilket skulle vara en liten stad två timmar därifrån där alla kunde ta ut pengar för att betala vid gränsen senare. Ack vad han ljög.
Mannen i fråga åkte inte med oss, utan chauffören (en väldigt ung man), en annan chaufför som satt bakom honom, samt deras kompis var de som bestämde över hela kalaset.
Inte nog med att mannen körde så snabbt att man konstant var rädd om livhanken och blundade vid varje sväng, de stannade också ett flertal gånger på konstiga ställen, bland annat ett då de helt utan att bry sig om oss hoppade av och gick in och beställde mat på ett ställe i en by mitt i ingenstans.
De var först borta i femton minuter, sedan hade de mage att förnöjt stå och röka utanför bussen och prata, innan de sedan hoppade på igen och åkte vidare utan minsta notis om oss.
Väl framme vid gränsen gick allt hyfsat snabbt och smärtfritt.
När vi kommit över på andra sidan och skulle stämpla in i Guatemala fick man muta den tjocka tjuriga mannen i båset med tre amerikanska dollar för att ens FÅ en stämpel.
De luras på det viset fick vi veta innan, så vi var förberedda.
Ger man dem inte tre dollar så får man ingen stämpel, och sedan när man lämnar landet igen skulle man ses som en illegal flykting och istället då betala hundra dollar.
Jag gjorde helt enkelt så att jag vek ihop tre sedlar och stoppade in i passet.
Ingen sa någonting utan han tog ut dem utan ett endaste drag eller en enda rörelse i ansiktet, stoppade dem i fickan, stämplade mitt pass och gav det tillbaka.
Kalle gjorde samma sak.
Det finns så mycket fulspel som man måste ha koll på, men hittills har vi haft stenkoll.
Jag har en fin blå stämpel nu i mitt pass som jag köpte till mig för endast tre dollar. BAM!
Väl inne på Guatemalas mark kunde vi andas ny luft.
Det var då två timmar kvar till vår destination och vi var utomordentligt laddade för att se vad Isla De Flores hade att erbjuda.
Det var bara ett problem.
Det fattades två stycken av de backpackers som klev på i Belize City.
Alla var klara och väntade otåligt på dem, chaufförerna fick ge sig ut för att leta, och tror ni inte att de tillslut i sakta mak kommer gåendes från andra sidan gränsen i för att fått för sig att köpa LUNCH efter att ha stämplat in i landet?
Jag har aldrig varit med om maken till respektlösa människor.
Det blev lite morrande och fräsande från Chaufförerna, men sedan kunde vi fortsätta vår vansinnesfärd in i landet.
Efter en stund när jag tittade mig om i bussen såg jag att det även var tre nya ansikten som kikade fram ifrån olika säten.
Dessa tre individer hade inte varit ombord då vi nådde gränsen och de var definitivt inte backpackers. Alla tre var äldre män, en av dem hade på sig den störta cowboyhatt jag någonsin skådat, en av dem sov djupt mot fönstret och vaknade inte även fast skallen gång på gång slog hårt i rutan under den hoppiga färden… den tredje stank sprit så det osade genom bussen.
Hur som helst var det ändå bättre än den gången vi åkte buss från Hanoi till Luang Prabang (vilket tog 30 timmar samt att ett gäng svartbetalande vietnameser hoppade på i natten och alla började spy för att de tydligen inte har sinne för balans alls…) så jag brydde mig inte om dem.
Jag koncentrerade mig mer på att insupa all den vackra natur som bredde ut sig utanför bussens stora fönster samt att inte skratta åt den höga spanska dansbandsmusiken chauffören valt att spela i bussen. Vansinnigt kul.
Vi åkte förbi kullar och berg, byar och åkrar, vi passerade ställen som kunde vara taget direkt ur Jurassic Park, och vi passerade ställen så fattiga och i sådan misär att det stack till i bröstkorgen.
Där satt man i en näst intill lyxbuss som den ”rika” vita turist man är, med systemkameran runt halsen, sval aircondition i håret och med en påse chips i handen som man mumsade på… och så susar byar förbi utanför fönstret där barn sitter på backen med trasiga kläder, smutsiga ansikten och med en bit bröd i handen.
Känslorna var överflödiga.
Vi tog oss i alla fall slutligen fram till den lilla staden Santa Elena, bara ett fåtal kilometer ifrån Isla de Flores där vi tänkt bo ett par dagar.
Vid busstationen fick vi ta våra saker och byta till en minibuss istället då de stora bussarna inte får ta sig över bron till Flores.
Staden och vägarna är för små.
I princip så kommer enbart tuktuks fram på dessa gator för att de är smala, vridna, ojämna, höga men ack så vackra. Bilder i mängder finns i vanlig ordning på min facebook. Titta gärna.
Flores är en ö/stad man så enkelt faller för.
De, som sagt, charmiga gatorna av kullersten breder ut sig som en labyrint mellan de färgglada husen, det luktar nybakt bröd från var och annan dörröppning och i fönstren hänger stora vackra blommor som blandas med doften av det nybakta.
Långa elledningar hänger i luften mellan alla tak och de är fyllda av sjungande fåglar som njuter av vinden från sjön.
Långbåtar cirkulerar runt ön där folk fiskar, badar eller njuter av dagen.
På kvällarna samlas lokalborna i deras små fina restauranger där de dricker och äter billigt och man hör den lokala musiken och värmen och skratten genom var och varannan dörr.
Vi backpackers spenderar kvällarna på vårt underbara hostel.
I mitten av husets alla dorms och rum finns en stor yta under bar himmel där det finns soffor och hängmattor och fåtöljer blandat med biljardbord och en restaurang/bar.
Stora palmer och andra växter blandas med eldfacklor som tänds på kvällarna tillsammans med neonlampor och skön musik som ljuder ur högtalarna. Några katter springer omkring och jamar och tigger mat, en hund ligger och såsar i ett hörn och personalen är fantastiska och står och myser i baren. Vårt hostel har stora duschar med varmvatten (någonting vi inte haft på två och en halv vecka) och sängarna är sköna.
På kvällarna klockan halv tio stänger nedervåningen så att folk ska kunna sova, men istället går man en trappa upp där de har ett stort ljudisolerat partyställe med en bar, en spelhörna, en tvhörna och mycket mer. Där i The nightlounge, som det heter, har vi träffat på en hel del fina människor.
Idag (sedan fyra imorse) är min vackre andre hälft ute i Tikal (ni får googla) med några andra på äventyr, men jag valde att istället stanna här och skriva blogg, läsa bok, äta lite och bara vila i hängmattan.
Det har varit en hel del aktiviteter dygnet runt den senaste tiden och som sagt en hel del pengar som flugit sin kos.
Jag ansåg det bättre att historienörden Kalle får åka utan mig, på så vis sparar vi lite pengar genom att jag stannar hemma.
Jag är inte heller lika intresserad utav sådant som Kalle är, så mig går det inte någon nöd på.
Jag föredrar att smyga omkring bland gator och torg och fotografera samt njuta av arkitekturen.
Visst är ruiner vackra, men jag har redan sett några denna resa, så jag klarar mig fint.
Jag hoppas att läsningen varit intressant.
Kolla som sagt in alla bilder på min facebook.
Det tar på tok för lång tid att ladda upp bilder på bloggen då wi-fi inte är allt för starkt, så detta har jag inte tålamod med men det tror jag att ni förstår.
kram på er!
M
Vi befinner oss inte heller längre i Belize.
Istället tog vi flykten, eller sjappade som man så fint säger, till Guatemala.
Belize var enastående men ack så dyrt.
Vår så stadgade och strikta budget föll helt ur spår under dessa dagar och därför fick vi ta oss därifrån.
Guatemala är istället så billigt så att man vill dansa breakdance på gatan av lycka.
Vi ligger fortfarande minus dock med budgeten, så vi tar det bananas och bor billigt här på ett hostel som heter Youth hostel Los Amigos.
F A N T A S T I S K T ställe.
Jag ska dela med mig om allt till er, men först kanske ni vill veta hur vi tog oss hit?
Vi lämnade Caye caulker för två dagar sedan.
Det skulle varit tre, men då vi vaknade denna faktiskt kyliga morgon för just dessa tre dagar sedan hade en storm tittat fram i gryningen.
Palmerna stod vikta som att de lekte limbo, vågorna smattrade hårt in mot stränderna och det var helt enkelt ganska kallt!
Vi kände omedelbart att vi inte ville sätta oss på en motorbåt ute på öppet hav i detta fasansfulla väder.
Vi fick samma dag fast senare däremot en (mycket!!) dum idé vilken bestod av att låna en kanot ifrån hostlet och ge oss ut för att fiska litet.
Precis vid stranden tänkte vi meta, nära land där det kanske skulle förefalla sig vara lugnare vatten.
Icke.
Efter att halvt blivit kantrade, halvt blivit utdragna i havet med strömmarna samt svettiga knappt tagit oss tillbaka till hostlet insåg vi att vi måste ha tappat lite utav våra iq´n efter vägen.
Det gick bra. Ni kan andas. We´re fine. En aning osmarta bara.
Åter till resan därifrån.
Vi vaknade på morgonen i förrgår och insåg att vädret var vackert och vindarna sov.
Vi passade då på att köpa en båtbiljett tillbaka till Belize city och sedan vidare.
Vår ursprungliga plan var att väl framme i Belize City ta en lokalbuss till en stad tre kilometer ifrån gränsen (en resa på tre timmar) och sedan ta en taxi till gränsen, ta oss över till Guatemalas sida, sedan ta en lokalbuss där till Flores (en resa på tre timmar till) och sedan skulle allt vara billigt och bra.
Väl framme i Belize City insåg vi dock snabbt att vi ändå skulle ta en buss tillsammans med en annan grupp backpackers vi fann efter vägen.
Den skulle ta oss hela vägen fram genom gräns och land, genom städer och direkt till vår destination.
En aning dyrare, men en aning säkrare och snabbare. Speciellt med tanke på Belize citys rykte.
Bussresan var en mycket intressant sådan.
Innan avresa hoppade en äldre man med en stor megafon i handen på och började skrika högt i den så öronen sedan pep och tjöt länge efteråt.
Han meddelande glatt med hes röst att han är glad över att vi valt deras bussbolag, att vi skulle bli väl omhändertagna och få en trevlig snabb resa med enbart ETT stopp (förutom vid gränsen, självfallet) vilket skulle vara en liten stad två timmar därifrån där alla kunde ta ut pengar för att betala vid gränsen senare. Ack vad han ljög.
Mannen i fråga åkte inte med oss, utan chauffören (en väldigt ung man), en annan chaufför som satt bakom honom, samt deras kompis var de som bestämde över hela kalaset.
Inte nog med att mannen körde så snabbt att man konstant var rädd om livhanken och blundade vid varje sväng, de stannade också ett flertal gånger på konstiga ställen, bland annat ett då de helt utan att bry sig om oss hoppade av och gick in och beställde mat på ett ställe i en by mitt i ingenstans.
De var först borta i femton minuter, sedan hade de mage att förnöjt stå och röka utanför bussen och prata, innan de sedan hoppade på igen och åkte vidare utan minsta notis om oss.
Väl framme vid gränsen gick allt hyfsat snabbt och smärtfritt.
När vi kommit över på andra sidan och skulle stämpla in i Guatemala fick man muta den tjocka tjuriga mannen i båset med tre amerikanska dollar för att ens FÅ en stämpel.
De luras på det viset fick vi veta innan, så vi var förberedda.
Ger man dem inte tre dollar så får man ingen stämpel, och sedan när man lämnar landet igen skulle man ses som en illegal flykting och istället då betala hundra dollar.
Jag gjorde helt enkelt så att jag vek ihop tre sedlar och stoppade in i passet.
Ingen sa någonting utan han tog ut dem utan ett endaste drag eller en enda rörelse i ansiktet, stoppade dem i fickan, stämplade mitt pass och gav det tillbaka.
Kalle gjorde samma sak.
Det finns så mycket fulspel som man måste ha koll på, men hittills har vi haft stenkoll.
Jag har en fin blå stämpel nu i mitt pass som jag köpte till mig för endast tre dollar. BAM!
Väl inne på Guatemalas mark kunde vi andas ny luft.
Det var då två timmar kvar till vår destination och vi var utomordentligt laddade för att se vad Isla De Flores hade att erbjuda.
Det var bara ett problem.
Det fattades två stycken av de backpackers som klev på i Belize City.
Alla var klara och väntade otåligt på dem, chaufförerna fick ge sig ut för att leta, och tror ni inte att de tillslut i sakta mak kommer gåendes från andra sidan gränsen i för att fått för sig att köpa LUNCH efter att ha stämplat in i landet?
Jag har aldrig varit med om maken till respektlösa människor.
Det blev lite morrande och fräsande från Chaufförerna, men sedan kunde vi fortsätta vår vansinnesfärd in i landet.
Efter en stund när jag tittade mig om i bussen såg jag att det även var tre nya ansikten som kikade fram ifrån olika säten.
Dessa tre individer hade inte varit ombord då vi nådde gränsen och de var definitivt inte backpackers. Alla tre var äldre män, en av dem hade på sig den störta cowboyhatt jag någonsin skådat, en av dem sov djupt mot fönstret och vaknade inte även fast skallen gång på gång slog hårt i rutan under den hoppiga färden… den tredje stank sprit så det osade genom bussen.
Hur som helst var det ändå bättre än den gången vi åkte buss från Hanoi till Luang Prabang (vilket tog 30 timmar samt att ett gäng svartbetalande vietnameser hoppade på i natten och alla började spy för att de tydligen inte har sinne för balans alls…) så jag brydde mig inte om dem.
Jag koncentrerade mig mer på att insupa all den vackra natur som bredde ut sig utanför bussens stora fönster samt att inte skratta åt den höga spanska dansbandsmusiken chauffören valt att spela i bussen. Vansinnigt kul.
Vi åkte förbi kullar och berg, byar och åkrar, vi passerade ställen som kunde vara taget direkt ur Jurassic Park, och vi passerade ställen så fattiga och i sådan misär att det stack till i bröstkorgen.
Där satt man i en näst intill lyxbuss som den ”rika” vita turist man är, med systemkameran runt halsen, sval aircondition i håret och med en påse chips i handen som man mumsade på… och så susar byar förbi utanför fönstret där barn sitter på backen med trasiga kläder, smutsiga ansikten och med en bit bröd i handen.
Känslorna var överflödiga.
Vi tog oss i alla fall slutligen fram till den lilla staden Santa Elena, bara ett fåtal kilometer ifrån Isla de Flores där vi tänkt bo ett par dagar.
Vid busstationen fick vi ta våra saker och byta till en minibuss istället då de stora bussarna inte får ta sig över bron till Flores.
Staden och vägarna är för små.
I princip så kommer enbart tuktuks fram på dessa gator för att de är smala, vridna, ojämna, höga men ack så vackra. Bilder i mängder finns i vanlig ordning på min facebook. Titta gärna.
Flores är en ö/stad man så enkelt faller för.
De, som sagt, charmiga gatorna av kullersten breder ut sig som en labyrint mellan de färgglada husen, det luktar nybakt bröd från var och annan dörröppning och i fönstren hänger stora vackra blommor som blandas med doften av det nybakta.
Långa elledningar hänger i luften mellan alla tak och de är fyllda av sjungande fåglar som njuter av vinden från sjön.
Långbåtar cirkulerar runt ön där folk fiskar, badar eller njuter av dagen.
På kvällarna samlas lokalborna i deras små fina restauranger där de dricker och äter billigt och man hör den lokala musiken och värmen och skratten genom var och varannan dörr.
Vi backpackers spenderar kvällarna på vårt underbara hostel.
I mitten av husets alla dorms och rum finns en stor yta under bar himmel där det finns soffor och hängmattor och fåtöljer blandat med biljardbord och en restaurang/bar.
Stora palmer och andra växter blandas med eldfacklor som tänds på kvällarna tillsammans med neonlampor och skön musik som ljuder ur högtalarna. Några katter springer omkring och jamar och tigger mat, en hund ligger och såsar i ett hörn och personalen är fantastiska och står och myser i baren. Vårt hostel har stora duschar med varmvatten (någonting vi inte haft på två och en halv vecka) och sängarna är sköna.
På kvällarna klockan halv tio stänger nedervåningen så att folk ska kunna sova, men istället går man en trappa upp där de har ett stort ljudisolerat partyställe med en bar, en spelhörna, en tvhörna och mycket mer. Där i The nightlounge, som det heter, har vi träffat på en hel del fina människor.
Idag (sedan fyra imorse) är min vackre andre hälft ute i Tikal (ni får googla) med några andra på äventyr, men jag valde att istället stanna här och skriva blogg, läsa bok, äta lite och bara vila i hängmattan.
Det har varit en hel del aktiviteter dygnet runt den senaste tiden och som sagt en hel del pengar som flugit sin kos.
Jag ansåg det bättre att historienörden Kalle får åka utan mig, på så vis sparar vi lite pengar genom att jag stannar hemma.
Jag är inte heller lika intresserad utav sådant som Kalle är, så mig går det inte någon nöd på.
Jag föredrar att smyga omkring bland gator och torg och fotografera samt njuta av arkitekturen.
Visst är ruiner vackra, men jag har redan sett några denna resa, så jag klarar mig fint.
Jag hoppas att läsningen varit intressant.
Kolla som sagt in alla bilder på min facebook.
Det tar på tok för lång tid att ladda upp bilder på bloggen då wi-fi inte är allt för starkt, så detta har jag inte tålamod med men det tror jag att ni förstår.
kram på er!
M