backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan alla glada, Melissa här! 

 

Nu var det ett tag sedan vi skrev, men det har sin förklaring i att vi har åkt vansinnigt mycket buss den senaste veckan Och därmed inte haft tid.

Detta är inget problem, ni får en hel del kul att läsa nu istället. 

 

Jag tror bestämt att vi skulle lämna Medellin sist vi skrev, och vi skulle ta oss via Ipiales till Quito. Det var precis vad vi gjorde.(Vi spenderade även en natt i en stad som hette Cali, men det var så oerhört trist ställe så det är inte ens värt att berätta om. Vi tog bara en busspaus där.) Vi tog en buss först till Ipiales, en liten sömnig gränsstad där regnet föll tungt över oss och det var smått kyligt Och ruggigt. Som den svenska sommaren ungefär, haha. Vi hade hört talas om en vacker kyrka i staden som vi ville kika på innan vi for vidare, så vi lämnade in våra väskor på busstationen och tog sedan en taxi genom regnet för att se om ryktet stämde angående dess arkitektur. Det gjorde det. Kyrkan var enastående vacker och den var byggd i en dal mellan två berg, omringad av vacker natur och under den skyndade en stor fors fram. Regnet och allt gjorde hela känslan mer rättvis. känslan av mystik omringade hela dalen. Åk dit om ni råkar befinna er i närheten någon gång av någon anledning. 

 

 

Vi fick tillslut lov att slita oss ifrån den magiska dalen, vi skulle ju ta oss över gränsen till Ecuador. Vi träffade några andra backpackers där som vi slog följe med över gräns och land Innan vi tog oss hela vägen upp till Quito. 

 

Quito, vilket ställe! Vilken stad!  Vilken känsla! Efter den hisnande bussfärden upp bland bergen och över molnen hamnade vi där, i världens högst belägna huvudstad med sina 2800 meter över havet. Vi var mäkta imponerade måste jag säga. 

Vi bodde på ett fint hostel som hette Blue House och där spenderade vi ett par dagar där vi åt gott, undersökte olika delar av staden, klättrade i kyrktorn och umgicks med trevliga människor ifrån alla hörn av världen. Speciellt en rolig grupp killar ifrån Argentina som livade upp stämningen med sin konstanta glädje. Det enda tråkiga är att jag spenderade två dagar med huvudet i toastolen då jag drabbades av någon olustig bakterie efter vägen. Det blev en dyr historia då jag inte ville ligga nerklubbad på det viset i ett dorm, utan vi bodde istället i ett privatrum under några nätter så att man kunde få lite avskildhet. Dyrt men sådant är livet. 

 

Vi lämnade quito sedan efter att jag kommit upp på benen igen. Ännu en hisnande färd genom berg och dalar där bussen krängde i svängarna så vi trodde slutet var kommet. Stup efter stup där små vita kors längst vägkanterna berättade historier om alla som fallit offer för kanterna. Vägarna är livsfarliga och visst har man hjärtat i halsgropen många gånger. Det bästa är dock att dra för gardinen och tänka på annat. 

 

Vi tog oss iallafall efter sisådär 16 timmar fram till ett ställe som heter Loja där vi tänkt stanna en natt eller två, men istället hade vi den turen att en buss en timme senare skulle åka till Piura i Peru dit vi ändå tänkt åka, så vi passade på att göra det då vi ändå var i busstagen. Denna resa tog tio timmar, det var inga konstigheter vid gränsen, och sedan var vi framme! 

 

 Piura var en trevlig stad, absolut,  men ärligt talat så orkade vi inte kolla in den särskilt mycket förutom området där vi bodde. Vi var skapligt trötta efter alla bussar fram och tillbaka så vi passade på att bara göra ingenting alls. Det är skönt också. Vi bodde en natt på ett hostel som hette hotel vicus, vi var de enda gästerna där i princip, och inte mycket hände. På kvällen dock spelade vi lite maskin på ett casino vägg i vägg och vi vann pengar så att vi kunde köpa en varsin drink innan vi lade oss för att sova. 

 

Nästa dag tog vi ännu en buss, även denna på 16 timmar, men vilken buss sen! 

Detta var utan tvekan den lyxigaste buss vi åkt med hittills. Man kunde fälla bak sätena i liggläge, Vi fick kuddar, middag, det visades film och bussen var även en tvåvånings vilket gjorde att vi kunde se mycket bättre ut genom fönstren. Jag har aldrig sovit så gott som på den bussen. Hela resan var även mycket behaglig då det i princip var raksträcka hela vägen genom Perus platta landskap. Vi åkte genom öknar och annat, oerhört trevligt. 

 

 

Vi kom fram till Lima tillslut och både jag och Kalle föll pladask direkt för denna magiska stad. Hela atmosfären är kärlek rakt igenom. Det är vackra parker överallt och havet är enastående. Jag får känslan av att vi skulle befinna oss i kalifornien. 

Vi har lärt känna en tjej vid namn Louise här på hostlet och vi umgås med henne en hel del. Hon är en störtskön människa från London, och hon har en sådan där personlighet som man bara måste älska. 

Igår satt vi och såg solen gå ner över havets horisont och sedan satt vi där och pratade och drack öl tills mörkret tagit över helt. Då gick vi till vårt Hostel istället och blandade våra egna Mojitos och bjöd runt dem till glada backpackers. Vi var även till stranden igår och solade och badade och brände oss som sig bör. 

Vi ska stanna här två nätter till innan resan bär iväg mot Cusco. Ännu en sådär där resa då man vill dra för gardinerna för att slippa få en hjärtattack när stupen blir för nära. Det är dock spännande samtidigt. Obehaglig njutning. 

 

Ha det bra. 

M 

(Ursäkta om bilderna är konstiga men jag skrev detta inlägg ifrån min telefon så jag körde bara printscreen på dem innan jag lade ut dem. Haha)