backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan allihopa, Melissa här.

Idag påbörjades min sista delkurs någonsin på Örebro universitet. När jag sitter här hemma i köket invirad i min morgonrock med kaffekoppen bredvid och väldoftande levande ljus tända omkring mig och pluggar, kan jag inte sluta att le fånigt för mig själv. Om det finns någonting här i världen jag älskar så är det kontraster, och just nu är de många och vackra. Vårt julpyntade kök där jag just nu sitter och muntert dansar med mina raggsockefötter till fin musik och kikar på snön som tungt faller därute är helt klart en kontrast till de sandstränder som södra Indien har att erbjuda, där vi om bara 46 dagar kommer att gräva ner våra tår och sola och bada. Det bästa med den typen av kontraster är att jag älskar dem båda. Jag är tacksam över Sverige och dess olika årstider, att vi får lite av varje och att det finns någonting som alla älskar, men jag är också tacksam över de oändliga möjligheterna vi har att få se resten av världen och dess fantastiska natur. Visst skulle jag kunna bo i ett land där det alltid är varmt, men jag tror nog att jag skulle sakna snön ändå.

Det är till och med en viss doft som vintern utsöndrar som jag älskar, att andas in de friska dofterna när man tar en promenad till skogs i den knarrande snön när solen skiner igenom trädkronorna så att världen glittrar. Den typen av Narnialandskap väcker barnet i mig, utan tvekan. Ett lugnt landskap där snön har lagt sig tungt på trädgrenarna så det känns som att hela skogen sover, där fågelkvittret hörs långväga för att världen omkring tar en tupplur och tystnaden nästan vibrerar i marken.Detta kombinerat med julen kan vara bland det bästa jag vet. Men inte heller enbart i naturen, likaväl älskar jag vinterlandskapet i staden. Möjligtvis inte när det gråbruna snöslasket tagit över i sin soppa av avgaser och smuts, men precis den där känslan när tunga snöflingor faller därute precis som nu, efter mörkrets infall när julbelysningarna tar över och skänker en drömmande lycklig julkänsla över alla levande ting, skänker hopp. Att glada och sorgfria vandra hand i hand under lamporna som sträcker sig över gator och torg med lite småfrusna händer och lyckliga förälskade själar är svårslaget, speciellt om den avslutas med en kopp rykande varm choklad toppad med grädde och chokladsås, så att kylan i ansiktet övergår till rosiga kinder och sockerkick. Kärleken är lite som en sockerkick som aldrig slutar.

Kontrasterna är som sagt slående. Just idag just nu sitter jag och skriver ett kortare skolarbete och läser kurslitteratur om det viktigaste i uppdraget med att vara förskollärare, och om pedagogiskt ledarskap. Men om en månad tar jag examen och kan med stolthet legitimera mig som förskollärare efter tre och ett halvt års slit på universitetet. Ibland har jag svårt att tro på det själv, att jag kommit så långt och att det går så himla bra. Ibland kan jag inte förstå hur livet kan vara så perfekt och vad jag har gjort för att förtjäna allt detta goda, men ärligt talar så är det nog mina gamla hjärnspöken av dåligt självförtroende som spökar, de där från ungdomen. Men jag vet att jag är där jag är idag för att jag ÄR bra, för att jag har jobbat hårt för det, och att det kanske faktiskt helt enkelt är min tid i livet just nu. Man ska inte låta sina gamla hjärnspöken tro att de är någonting, det är bara att trycka tillbaka dem och tro på sig själv. För det gör jag. Jag är oerhört stolt över mig själv, och jag kommer att vara riktigt rak i ryggen när jag står där med mitt examensbevis. Snart är jag färdig lärare, redo att förändra och påverka! Men först kommer den stundande resan mycket välbehövligt.

På tal om resan, nu har våra Indiska visum äntligen blivit beviljade. Vi utförde en galen glädjedans i köket när paketet med våra stämplade pass kom tillbaka på posten häromdagen. Och det tog bara en vecka, helt otroligt. Själva processen innan med att söka visumet med allt vad det innebar var onekligen bökigt, men när det var avklarat och gjort gick det undan! Sex månaders visum, double entry, fick vi beviljat, så nu är det bara att ge sig hän världen igen. 46 dagar kvar, sedan får vi se vad vår fina planet har att erbjuda oss denna gång. Jag är tacksam att vi får uppleva jul och nyår och denna vackra vinter först innan vi åker, men sedan är jag redo. Vi är redo. Åtta månader på resande fot är både en evighet men ändå inte, det brukar kunna gå ganska snabbt. Jag antar att det beror lite på vinklar. För er därhemma går det förmodligen långsamt, men för oss brukar det gå snabbt. Men det finns en speciell känsla som är helt otrolig, och det är första kvällen. Varje gång vi har rest så har det varit första kvällen som gett den mest maximala känslan av förundran, då vi inser själva hur mycket tid vi har framför oss. Det är en känsla av total frihet och av oändliga möjligheter. Vi tyckte att fyra månader i Asien förra gången var massor av tid, och sedan fem månader i Sydamerika, men denna gång med sina åtta månader har vi inte kunnat greppa ännu. Det kommer ni dock att märka här i bloggen sedan när vi börjar skriva ”på riktigt” igen. Nu ville jag bara uppdatera lite.

Som sagt är visumen klara, och så är även alla vaccinationer. Vi ligger före i sparandet och vi har hittat bra hyresgäster som vi känner tillit till och har även skrivit kontrakt med dessa, så att lägenheten är i bra förvar medan vi är borta. Vi räknade ut häromdagen att alla förberedelser med allt vad de innebär (som biljetter, vacciner, visum, försäkringar, teknik osv) har redan nu kostat över fyrtio tusen, och då har vi inte ens kommit iväg, så det är inte billigt att resa men det är i slutändan värt vartenda öre och varje sekund av möda och ”besvär”. Det är mycket efter vägen när man sparar pengar som man får offra (så som spontaniteten i att gå på bio eller att gå ut och äta eller att bara sticka iväg en helg), och visst kan det kännas påfrestande för stunden, men det leder till någonting helt fantastiskt i slutändan och det är det man måste tänka på. Våra två och ett halvt år av sparande leder snart till sin destination, och vi med dem. Jag kan inte ens beskriva hur redo vi är. Om vi inte hinner skriva mer innan vi åker, så önskar vi en god jul och ett gott nytt år, och så ses vi på andra sidan!

Må gott!