Om ord kunde beskriva
När jag tänker tillbaka på de resor vi haft, och på de resor och äventyr som komma skall kan jag inte sluta att le. Jag känner hur värmen sprider sig i hela kroppen, tillsammans med en slags stolthet, tacksamhet och längtan som cirkulerar runt samtidigt som en orkan inombords. Nu när resan verkligen närmar sig med stormsteg (bara 136 dagar kvar i skrivande stund) så känns det ända in i tårna. Äventyrslusten, pirret i magen, en enorm wanderlust sprider sig.
När jag sitter här hemma i soffan framför datorn med min rykande kaffekopp bredvid och skolböckerna uppslagna i knät, och jag sluter ögonen för en stund, så vaknar alla mina sinnen. Jag kan känna pulsen från musiken vibrera bland alla dansande glada människor på favelornas tak i Rio de Janeiro, jag kan känna hur luften tar tag under vingarna på min hangglider när jag fri som en fågel glider fram över havet och horisonten med hela Ipanema beach under mina fötter, jag kan känna hur det knastrar under mina skor när jag strosar omkring på de enorma saltfälten vid Salar de Uyuni i Bolivia, hur den tunna luften där uppe på 5000 meter över havet jobbar med sin syrehalt i mina lungor, jag kan känna lukten av de tusentals kryddor som fyller min näsa då jag vandrar omkring bland alla försäljare på matmarknaden i Antigua, hur dofter från både mat och kryddor och rökelser och människor sprider sig i ett enda moln under himlens tak i Laos när de har sin Lördagsmarknad.
Jag minns spänningen och den förväntan som fyllde min kropp då vi efter fyra dagars vandrande bland bergen i Peru klättrade upp på hala stentrappor i spöregn och beckmörker för att äntligen få se Machu Picchu, hur vi kom upp till toppen i gryningen när solen gick upp, hur regnet skingrade sig tillsammans med den tjocka dimman som täckte bergstopparna, och hur hela den fantastiska inkastaden avtecknade sig framför oss till vår förundran samtidigt som vi själva tinade upp från den kyliga klättringen. Jag minns känslan av att snorkla i klarblått vatten bland hajar, rockor och havssköldpaddor, känslan av att få uppleva vackra rev i vackra hav som ännu inte förstörts av tsunamis eller människans brutala förstörelse med sitt plastregn, känslan att spendera hela dagar på en båt som ser ut att sväva i det klara vattnet då den glider fram kring de tusentals karibiska öar som avtecknar sig omkring oss.
Jag minns känslan ifrån varenda nytt hostel vi checkat in på, känslan av tacksamhet och glädje över alla de nya vänner vi fått efter vägen, alla fantastiska själar vi stött på, alla historier och måltider vi delat med totala främlingar, hur vi dansat och skrattat och busat omkring med de lokala barnen dit vi rest, hur de sprungit efter oss och vrålat av glädje och sjungit bakom oss när vi åkt på nya äventyr på vår moped runt okända vägar och byar, hur vi åkt vilse men ändå hamnat så rätt, hur vi upptäckt porlande floder, gigantiska vattenfall och makalösa smultronställen mitt i djungler och runt berg och i dalar.
Jag minns känslan av när man inser hur liten man egentligen är i detta universum. När vi stod på en aktiv vulkan på 5200 meter över havet i Bolivia och svavlet rykte omkring oss och leran kokade under våra skor, hur den största stjärnhimlen jag någonsin sett bredde ut sig över våra huvuden, och hur det samtidigt som genom trolleri singlade ner små snöflingor över oss. Jag minns känslan då vi stod på ett tak i Guatemala och bevittnade hur vulkanen El Fuego sprutade ut rök och lava och eld i vad som var det största vulkanutbrottet på över trettio år, hur askan regnade ner över oss och hur moder natur visade sin enorma kraft framför våra näthinnor. Jag minns känslan av att stå och titta med gapande munnar på de stora vattenfallen Iguazu falls i Argentina, hur man omringad av vattenfall, djungler och regnbågar kastades in i någon slags Jurassic park-värld och man aldrig ville gå därifrån. Jag minns den häftiga men också så läskiga känslan att sitta på en buss på långa smala svindlande vägar högt uppe bland bergen, och se hur bergsväggen sluttar flera hundra meter rakt ner precis bredvid bussens däck, jag minns hur man med hjärtat i halsgropen susade ner för krokiga vägar på mountainbikes, med hela crossmunderingen på… hur man korsade vattenfall och gropar och åkte så snabbt som aldrig någonsin tidigare, hur man åkte från 4600 meters höjd ner till 1000 meter dessutom med mötande trafik. Adrenalinet i kroppen dansar futterwacken med en genom hela äventyret.
Jag minns allt detta som om det vore igår. Allt detta och mycket, mycket mer. Jag kan fortfarande inte sluta att le här där jag sitter, för att jag vet att vi snart åker ut i världen igen, jag och min Kalle. Snart kommer vi att skapa ännu fler minnesvärda situationer och tillfällen, besöka nya spännande destinationer och befinna oss på svindlande höjder och i djupa hav, gå vilse utan minsta bry i världen, upptäcka, och fortsätta att älska varandra med gränslös kärlek och att fortsätta vara de barnsliga och äventyrliga själar vi båda är. Ord kan inte beskriva allt, eller beskriva den längtan som finns inuti, men vi kan alltid försöka.
Kärlek!
/Melissa
