backpackingthroughlife.blogg.se

Melissa här!

En vecka kvar. Från att vi varje morgon fnittrandes som små barn strukit över dag efter dag i kalendern sedan det var hela fem hundra dagar kvar till avresan... är det nu bara en vecka kvar. En vecka. Det känns helt fenomenalt, enastående, magiskt, pirrigt och vansinnigt på samma gång. Våra sinnen, tankar och känslor går på högvarv och längtan är oerhörd.

För en vecka sedan tog jag examen på Örebro universitet och kan härmed med enorm stolthet titulera mig som förskollärare. Jag minns det som igår när jag under hösten 2014 satt i en trång syrefattig lokal bland ett fyrtiotal andra svettigt nervösa individer, skrivandes på det högskoleprov vars resultat senare skulle förändra mitt liv för alltid. Jag minns det som igår då jag under våren 2015 satt på ett hostel i Guatemala omringad av rykande vulkaner och glädjefyllda småberusade backpackers i en magisk kväll som aldrig tycktes ta slut, då jag fick beskedet att jag hade blivit antagen till Örebro universitet till hösten några månader senare. Jag minns hur hjärtat slog i bröstkorgen av glädje, nervositet, upprymdhet, eufori och stolthet när jag hoppade upp och ner i Kalles famn den där kvällen. Men jag minns också hur hjärtat slog av rädsla, svajande självförtroende och osäkerhet då mitt tidigare försök till att studera till lärare 2008 resulterade i ett totalmisslyckande och jag var livrädd för att misslyckas igen. Jag slog dock snabbt bort dessa tankar och intalade mig själv att jag nu var både äldre, mognare, och var utrustad med bredare livserfarenheter och arbetslivserfarenheter i bagaget. Så jag tackade ja, och den vägen är det. Nu när jag är nyexaminerad tre och ett halvt år senare är stoltheten enorm. Jag är redo att ge mig ut och påverka och lämna mitt avtryck.

Såhär en vecka innan vi vinkar av familjen på Arlanda och beger oss ut i världen igen är det ett flertal saker kvar att göra, trots att vi redan nu packat, fixat, rensat, städat, inventerat teknik och sladdar och manicker och böcker och dylikt. Idag till exempel köpte vi en ny dator i sista minuten. Detta var inte med i beräkningarna, men om allt var med i beräkningarna in i minsta detalj hade det inte varit lika spännande, eller hur?
Vi köpte en dator av märket Lenovo för några månader sedan, och på denna installerades alla program vi behöver för att redigera bilder och videos och lite annat smått och gott under resan, men den började snabbt agera besynnerligt i form av att den stängdes av, slocknade eller rent utav dog när den fick lust. Detta var naturligtvis ett problem, det går ju inte att resa med en självmordsbenägen dator, så vi lämnade in datorn på reparation för ungefär en månad sedan. Idag fick vi beskedet att ”Käre kund, er produkt av märket Lenovo är utdömd och vi ber er härmed att återkomma för att förse er med en ny produkt”. Utdömd alltså. En egendomlig term att använda, men absolut. Sagt och gjort… Kalle åkte till butiken för att hämta en ny dator av annat märke (Acer), och i skrivande stund sitter han på bussen påväg hem med den hårt hållandes i sitt knä. Vi håller tummarna på att denna maskin inte är lika självmordsbenägen eller bedrövad som den första. Vila i frid, Lenovo.

Så, det som måste göras nu är att återigen installera foto - och videoredigeringsprogram samt se till att datorn över huvud taget kan klara av sitt uppdrag som resekompanjon. Förutom detta missöde har vi bra koll på kameror och sladdar och hårddiskar och allt annat som vi kommer att ha med oss.

Vad mer? På Lördag har vi partyt med stort P, eventet, grejen, jippot, tillställningen, balunsen. På Lördag har vi hejdåfesten för familj och vänner och det kommer att bli hejdundrande kul med många känslor och kramar och skratt och gråt. Ett sista galej innan vi än en gång kommer att leva ryggsäcksliv på andra sidan jorden där vi tar en dag i taget, en destination i taget, en upptäckt i taget medan veckorna och månaderna rullar på därborta på andra sidan verkligheten. Efter att den kommande fartfyllda helgen lidit mot sitt slut kommer vi att spendera två tre dagar med grovstädning av lägenheten, packning av ryggsäckar, fuldans och skratt, innan vi på onsdag kväll överlämnar våra nycklar till de som så fint kommer att betala vår lägenhetshyra under åtta månader (Och bo där, ja ja). De sista två dygnen innan avresan kommer vi att bo hos Kalles fantastiska föräldrar i Sörbyängen, sedan tar vi den efterlängtade bussen till Arlanda där vi möter upp familjemedlemmar från båda våra sidor som vill kramas och vinka av oss innan vi beger oss. SOM vi längtat.

Vi ser oerhört mycket fram emot att få kasta oss ut i världsmyllret igen, men vi ser också fram emot att få dela med oss av våra äventyr till er genom bloggen, Youtube och andra sociala medier. Ni är så välkomna att följa. Vi ses på andra sidan!