backpackingthroughlife.blogg.se

Hej igen allihopa, Melissa här!

Lycka är att ge sig själv ett löfte som en dag blir uppfyllt, och det är precis det som hänt nu. För sex år sedan som nykläckta backpackers reste vi runt i Vietnam och försökte insupa så mycket som möjligt av detta enastående land under två veckors tid. Tiden sprang iväg och så även vårt fokus då stressen liksom blåste oss i nacken - vi hann inte ens besöka en femtedel av de saker vi hade på vår lista. Tilläggas kan också att vi som nybörjare inte hade kollat upp årstidsväxlingarna och vi blev överraskade av både kyliga vindar och stängda butiker då det kinesiska nyåret hänge över landet och alla var lediga. Ingenting var öppet och vi kände oss aningen dumma och frusna. Vi missade en hel del saker, så när vi satte oss på planet där för sex år sedan lovade vi att vi en dag skulle åka tillbaka, göra om och göra rätt. Här är vi nu. Löftet är uppfyllt.

Efter de där otroligt fina och inspirerande veckorna i Japan där vi aldrig ville åka därifrån tog vi oss trots allt till flygplatsen och genom vackra luftrum till Vietnam. Det var först när vi landade som det slog oss att vi faktiskt var tillbaka och att vi hade gett vårt löfte en high five. Med stora leenden fuldansade vi oss igenom flygplatsen med våra visum i händerna, sedan tog det knappa timmen innan vi hade fått ännu en stämpel i våra slitna pass, hämtat väskorna och promenerat ut genom dörrarna till ett vibrerande Hanoi.

Värmen och lukterna slog emot oss som en vind av minnen från förr, och helt otroligt nog kändes lukterna bekanta. Livet kändes så vackert och meningsfullt och vi var oerhört lyckliga, vi var redo att göra Vietnam oss rättvisa. Vi njöt till fullo. Dagen vi slutar att njuta av livet och av nya äventyr är en dag av mörker, och den hoppas jag aldrig kommer.

Hanoi!
Vi tog en taxi ifrån flygplatsen och banade oss genom trafiken mot den delen av Hanoi där vi bokat vårt hostel. Många skulle nog tycka att trafiken i Hanoi är kaosartad och rent livsfarlig, men för oss som nyligen varit i Indien i sextio dagar och vant oss med den trafiken är det svårt att anse att någoting annat är kaosartat. Trafiken i Hanoi är en som en sval sommarvind i jämförelse. Vi liksom flöt med i taxin hela vägen samtidigt som både bekanta och obekanta byggnader och landskap svirvlade förbi som en gammal spelfilm utanför fönstret. Vi hittade vårt hostel i de gamla kvarteren i Hanoi och var redo att checka in. Kvinnan i receptionen hade ett uttryck i ansiktet som berättade för oss att vi stött på problem. Hon harklade sig och medgav att det hade blivit lite trubbel med vissa bokningar på grund av att de vid den tidpunkten målade om hela hostlet. Vi kände absolut den starka doften av målarfärg och lacknafta sticka i våra näsor, men vi berättade att vi var okej med det ändå och att vi bara ville duscha och vila lite efter nattens sömnlösa flygtur. Kvinnan gav inte med sig, utan hon sa att vi kunde få bo på ett annat hotell (hotell alltså, inte hostel som detta var) ett par gator bort för samma pris som kompensation för besvären. Okej, tyckte vi. Vi båda två samt alla våra väskor var plötsligt inklämda uppe på två mopeder med två främlingar och så susade vi igenom den tryckande hettan och trafiken i Hanoi med full fart innan vi kom fram till vår kompensation. Det var faktiskt otroligt fint där, rummet var perfekt med en bra dusch, och frukosten ingick. Vi klagade inte.

Efter en dusch, några timmars vila och nya andetag under kylig aircondition gav vi oss ut i den stad vi inte sett på sex år. Den var sig lik, fast ändå inte. Som jag tidigare nämnt var det kyligare då, runt 13 grader, och det var det kinesiska nyåret som gjorde att allt var stängt och mer påminde om en spökstad än den stad vi nu stod inför. Denna gång var det 36 grader varmt och gatorna myllrade av liv och rörelse. Överallt hängde en påfallande lukt i luften, en som vi kände igen mycket väl. Föreställ er en doft av både mat, färska kryddor, parfym, blommor, avlopp, avgaser, svett och blöt hund i ett virrvar av odör gata upp och gata ner. Jag tror att man får en viss hatkärlek till den, det är en lukt som är svår att finna någon annanstans än i sydostasien, och den ger både minnen och rynkade näsor, men vänjer sig gör man snabbt.

Vi hade längtat någonting infernaliskt mycket efter att få sitta på en liten plaststol på gatan igen i Vietnam i myllret och avgaserna och äta en riktig Phở. Phở är en klassisk vietnamesisk nudelsoppa vilken är väldigt populär både till frukost, lunch och middag, och ofta äts den sittandes på just små plaststolar i något hörn i stan bland små familjedrivna gatukök. Vi beställde vår första riktiga Phở, men tro det eller ej så blev vi besvikna. Vi valde onekligen fel gatukök för soppan var inte alls lagad som den vi minns, det var som att den hade blivit lagad utan kärlek och med stress. Buljongen i en Phở ska kokas i timmar, citrongräset ska bankas och kokas tillsammans med buljongen för att få den där underbara bakgrundssmaken och soppan ska vara överöst med färsk basilika och lime för den ultimata smaken. Denna hade ingenting av det. Aningen trumpna åt vi den soppan vi fick, men vi var glada ändå. Vi hittade ett ställe senare som gav våra minnen av Phở rättvisa. Det kan trots allt inte alltid gå som man vill.

De första dagarna återbesökte vi ställen i Hanoi vi minns från förr, försökte se vad som gjorts om eller vad som inte fanns kvar längre, och det var helt klart en hel del som ändrats. Mycket händer på sex år. Det jag uppskattade bäst var dock det som inte ändrats, det som var som det alltid varit, det som är som det ska. Exempelvis de kvinnor i stora vietnamesista stråhattar som vandrar runt i staden med gamla cyklar fulla med stora fat av färska törstläckande frukter som de säljer till överhettade människor i värmen. Du kan stanna till och för en nästan gratispeng köpa en bit vattenmelon, ananas eller en bit av den så kallade illaluktande frukten duran. Vi anser inte att den luktar äckligt alls och vi förstår inte för allt i världen varför den kallas världens mest illaluktande frukt. Kanske är vi för vana och luktblinda vid doften.

Det finns även försäljare som går runt med de klassiska korgarna över axeln, och de säljer allt och ingenting. Du kan köpa en bit mat exempelvis, och då har försäljaren en liten plaststol på axeln som du får sitta på under den stunden du äter maten, sedan betalar du och försäljaren går vidare med allt på sina axlar. Vi älskar det. Kulturen med plaststolar och minimala gatukök och även dessa vandrande gatukök är fantastiskt. Exotiskt på något vis.

Efter ett par dagar bytte vi boende från hotellet till ett hostel både billigare och närmre backpackerområdet där de kända ölgatorna och gatukökshängen finns. Där träffade vi härliga människor att utbyta historier med, vi upptäckte massor med välsmakande mat, öl så billiga att det är skrattretande samt magisk vietnamesisk musik som strålade ut här och där från diverse barer. Det fanns allt från ställen där bara västerlänningar hängde, lokala barer med bara lokalbor där turisterna inte vågade sig in till ställen med en blandning av de båda där kulturer från hela världen blandades. Mitt i myllret påminde det oss litet om Indien dock då försäljare av allt du kan tänka dig kom och tjatade envist om att köpa köpa köpa vid bordet där du satt. Det var allt från alldeles för unga barn som sent på kvällen med stora hundögon bland alla berusade människor försökte sälja hårspännen och smycken, till krigsskadade män som ville putsa dina skor, till kvinnor som desperat drog i dina kläder och försökte sälja grillad korv på pinne eller friterat bröd som legat för länge i värmen. Det är en kulturkrock utan dess like och hur många länder vi än varit i, hur många gånger vi upplevt detta och hur vana vi än är, så är det jobbigt. Speciellt med de små barnen som du bara vill ta i dina armar och trösta och ge ett bättre liv.

Vi ger ibland småpengar eller donationer (från Indien till nu), men det är så otroligt många fattiga och försäljare att det verkligen inte går att hjälpa alla, hur mycket vi än önskar att vi kunde. Det är dock viktigt att få se detta och uppleva detta, för då inser du själv hur bra du har det. Vi ska inte ta någonting för givet eller klaga, inte på någonting alls. Vi har det jättebra. Man blir onekligen en mer förstående, medlidande och varmhjärtad person av att uppleva världens misär i verkligheten och inte bara i böckerna eller på film.

Iallafall, en dag var det dags att äntligen få uppleva Halong Bay (även kallat den nedstigande drakens bukt), vilket är en av de mest populära turistmålen i Vietnam. Bukten är gigantisk och består av nästan tvåtusen kalkstensöar och otaligt många grottor. Halong bay tillhör unescos världsarvslista och har även varit inspelningsplats för James Bond-filmen tomorrow never dies, så nu vet ni det. För sex år sedan hann vi aldrig dit, både på grund av vädret och nyåret, samt att det inte kändes lockande allt på grund av dessa två anledningar. Bukten har alltid funnits med på vår bucketlist och har varit lite som en akilleshäl för oss, så tro oss när vi säger att vi var redo när det äntligen var dags.

Klockan åtta på morgonen blev vi tillsammans med runt sju andra upphämtade med buss på hostlet, och så åkte vi de tre och en halv timme det tog att ta sig dit. Eftersom vi var ganska få och bussen var stor hade vi gott om plats. Jag och Kalle delade på hela det långa sätet längst bak i bussen och vi både njöt av landskapen utanför, sov en stund, åt snacks och fulskrattade varje gång det kom ett gupp och vi båda flög upp i taket. Vi sätter oss ibland medvetet längst bak i bussen för att vi vet att det är där det guppar mest, och vi tävlar ofta om vem som flyger högst. Tappa aldrig barnasinnet, gott folk.

Väl framme vid bukten tog vår guide (en liten hetsig kille som såg ut som fjorton år men förmodligen var tjugo) oss till vår båt. Båten var otroligt fin med gott om plats och du kunde sitta både inne eller uppe på däck. Till vår tour ingick lunch och det var det första vi fick. Vi fick en välsmakande skaldjursbuffé med ris och sallad, och till detta köpte vi alla en varsin öl som sedan visade sig ha bankrånarpriser. 45.000 Dông kostade en öl som i vanliga fall kostar 20.000 Dông i barer och 15.000 Dông i affären. Vi satte nästan i halsen när vi skulle betala, men så kan det vara ibland. Vi köpte inga fler.

Väl ute på bukten gled vi fram mellan alla öar, och vi märkte snabbt att vi inte var ensamma. I bukten trängdes vi med hundratals andra båtar och tusentals andra turister. Guiden berättade att över trettiotusen turister besöker bukten dagligen och runt fyra miljoner per år. Vi förstod naturligtvis att vi inte skulle vara helt ensamma, men trycket på båtmotorer och turister och avgaser och kaos vad mycket mer än vi både trott och önskat. Det var både av egoistiska skäl och miljöskäl som vi rynkade på näsan till detta. Men det tyvärr sådär det blir när fler och fler människor upptäcker resandet och världen, snart finns inte en millimeter i världen som inte är fylld av turister. Vi vet att många av de tomma vackra paradisställena vi besökte för bara sex eller fyra år sedan nu är fyllda med lyxhotell och kaos. Det går snabbt. Världen är för liten.

Iallafall, våra förväntningar av både halong bay och upplevelsen i sig blev snabbt krossade. Vi stannade med båten på fyra ställen där vi bland annat vandrade i en gigantisk grotta, klättrade upp till en bergstopp där man kunde se utsikten, samt paddlade kajak. Alla dessa aktiviteter var trevliga i sig, men trycket på turister var vansinnigt. Man fick gå i långa led, vänta i kö, bilderna man tog var fyllda med klumpar av människor med kameror och hattar och flaggor. Allt det vackra och genuina var liksom borta. Vår guide gjorde inte saken bättre heller, han stressade som att han hade eld i baken, och han hetsade på oss konstant så att vi knappt hann stanna till för att fotografera. Han hetsade hela dagen ända fram tills tidpunkten då det var dags att gå tillbaka till bussen. De tre och en halv timmarna det tog att åka hem igen var inte lika upp-hypade som under de timmar vi åkt åt andra hållet. Det var kanske inte riktigt som vi tänkt oss, men optimistiska som vi båda ändå är var vi glada att vi äntligen fått stryka halong bay ifrån vår bucketlist och att det trots allt var oerhört vackert ute i bukten. Vi hade ett tillfälle när solen gick ner över horisonten och bukten väntade på nattmörkret när vi satt hand i hand i båtens för med vinden i håret. Jag hade min kind mot Kalles axel och var lycklig över livet. Inget turisthav eller stresskaos kan sopa bort genuin äkta lycka och sprallkärlek.

Efter några dagar i Hanoi var det dags att ta sig vidare mot nya, för oss oupptäckta, destinationer. För första gången i våra liv hade vi bokat en förstaklasshytt på ett tåg som skulle ta oss till Hue, tretton timmar bort. Vi var otroligt förväntansfulla över detta, så när vi fick ett mail dagen innan där rubriken löd "Tyvärr måste vi meddela att det tåg..." sjönk axlarna. Inte mer problem! Meddelandet visade ett problem, ja, men det visade också en lösning! Inte bara en lösning, en helt magnifik underbar lösning. Våra axlar åkte snabbt upp igen till skyarna. Tydligen hade det blivit problem med bokningarna så att det var dubbelbokat både till höger och vänster och vi skulle inte kunna åka med, men eftersom vi bokat och betalat och gjort allt i komplett korrekthet bad de om ursäkt och hade hittat en lösning som kompensation: Vi skulle få åka med ett annat tåg samma kväll, och detta tåg var ännu mer lyxigt. Som kompensation skulle vi även få en gratis välkomstdrink av eget val samt frukost på morgonen efter. Tack och bock!

Eftersom tåget inte skulle åka förrän klockan åtta på kvällen och vi fick lov att checka ut från hostlet klockan tolv lämnade vi våra väskor i receptionen och tog oss ut på ett sista äventyr i Hanoi. Det finns en gata vilken är otroligt känd för att den är smal och trång, fylld med butiker och caféer och försäljare... och att det dagligen åker förbi tåg där. Eftersom gatan är så trång har de ett schema när tågen kommer och varje gång måste de rensa gatan för att tågen är så breda att de nästan skrapar i väggarna. Alla på gatan måste då trycka sig mot väggarna på vardera sida för att inte bli mosade. Gatan är en mycket populär turistdestination eftersom alla vill se kalabaliken när tågen kommer. Vi ville göra detsamma.

Vi stötte på ett par problem när vi väl kom fram. För det första gick det inga fler tåg den dagen (var var på tok för sena), och för det andra hade det under promenaden dit börjat regna både mycket och rejält, så alla försäljare hade tagit sig inomhus. Gatan var tom och öde, men det var trots allt vackert. Det var en mysig gata.

Eftersom regnet ökade mer och mer och åskan plötsligt tagit över satte vi oss på ett café där på gatan och inväntade regnets slut, men det kom inte. Vad som däremot kom var mer regn, och mer regn, och mycket mer regn. Det var en monsunstorm utan dess like vi råkat hamna mitt i, och vi var två kilometer ifrån våra väskor och vårt hostel. Vi bevittnade där vi satt på våra stolar i skyddet av ett plasttak hur regnet föll så snabbt att det inte kunde rinna undan. Plötsligt var det så mycket vatten att översvämningen var påtaglig. Vattnet flödade in i butiker och hem, bilar och mopeder var halvtäckta av vattenmassorna och folk vadade med vatten över knäna. Vi som satt på det där caféet hade tur eftersom tåggatan låg på en höjd där vattnet inte nådde upp, men spektaklet framfös oss var otroligt. Skräp och sopor och avlopp blandades med vattenmassorna och allt åkte omkring runt gatorna, människor försökte förgäves ta sig fram med cykel, moped, bil eller till fots genom massorna utan att försöka ramla eller snubbla eller plumsa i. Butiksägarna försökte desperat att tömma lokalerna på vatten med de hinkar och byttor de kunde hitta, gigantiska råttor som blivit uppspolade ur sina hålor sprang panikartat fram på de staket eller tak de kunde hitta för att undkomma både vatten och människor, och vi satt med våra kaffekoppar och funderade på hur sjutton vi skulle ta oss hem och om kvällens tåg skulle bli inställt.

Till slut tog vi oss trots allt i kragen och gjorde oss redo för en översvämmande flodpromenad. Det tog inte mer än ett par minuter innan vi var genomblöta och liksom gav upp om både regnkläder och paraply där vi vadade fram bland skräp och bråte i vattenmassorna. Att gå där i någon typ av amazonasflod i stadsmiljö i svettig tropikvärme samtidigt som himlen föll var en enatående upplevelse vilken jag aldrig kommer att glömma. Trots att många fått problem med sina butiker var de flesta glada ändå, alla vi mötte log och vi utbytte skratt och ryckte på axlarna, vi gick förbi människor som tömde butikerna med hinkar som leendes nickade åt oss där vi vadade fram. Det är trots allt regnsäsong i Vietnam nu och detta händer varje år. Vana är de allt, till skillnad från oss. Jag tyckte att det kändes som om vi hamnat mitt i en filminspelning, så overkligt det var! Vi pratade till och med om hur roligt det varit om vi haft en gummibåt och en paraplydrink - det hade varit en scen!
Ja, fram tog vi oss iallafall, vi hittade tillbaka till hostlet där kvinnan i receptionen lånade oss handdukar så vi kunde tvätta av oss och göra oss fräscha igen innan tågresan. Några timmar senade tog vi oss till tågstationen. Regnet hade backat med sin hets och vattnet hade redan dragit sig undan med enorm snabbhet. Det var fritt fram och inga tåg var inställda!

Vi fick som lovat en välkomstdrink i tågföretagets lounge innan vi blev eskorterade(!) till både tåget och vår hytt. Vi kände oss både obekväma och fulla i skratt eftersom vi inte alls är vana vid denna lyx. Hytten, som hade dörr så att man kunde stänga in sig, hade fyra sängar med mjuka fluffiga sängkläder och det fanns både öl, läsk, snacks och bullar till vårt förfogande gratis. På varje kudde låg personliga välkomstbrev med våra namn på och vi hade aircondition och gott om plats för väskorna. Vi bara satt där på våra rumpor i början för att det kändes så obekvämt att vi inte visste hur vi skulle bete oss. Alla som känner oss vet dock hur vi beter oss, så det tog inte lång stund innan vi spelade musik, tog oss an gratisölen och hoppade i sängarna. Efter två timmar kom våra två hyttkamrater vilket visade sig vara ett härligt par från Holland som var i Vietnam på ett par veckors semester. Vi satt länge sen kvällen och drack öl och pratade och skrattade med våra nya vänner innan vi somnade i våra sköna sängar.

Klockan fem på morgonen vaknade jag och gläntade nyvaket på gardinen för att möta den mest enastående vyn jag någonsin sett. Ett stort grönt öppet bergslandskap med sjöar och risfält där lokalbor i vietnamesiska stråhattar arbetade mötte mina sömndruckna ögon och himlen lyste i ett orange sken där solen precis gick upp. Det var som att ramla baklänges in i en tavla och jag kunde inte sluta stirra. Jag var så tacksam att jag fick denna stund där tåget susade fram och där resterande passagerare sov. En minnesvärd stund för livet.

Efter 14 timmar kom vi fram till Huê i centrala Vietnam, vilket var nästa destination och där vi nu bor sedan igår. Huê och mer därtill berättar vi om senare i nästa inlägg. Nu ska vi göra oss redo för att äta middag, och sedan ska vi livestreama våra vänner Andrea och Antons bröllop som sker idag. Ett stort grattis till er underbara två, heja kärleken. Puss och kram från de två filidutterna i Vietnam.

Till nästa gång.
Må gott.

Melissa