backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan, Melissa här!

Nu har jag inte skrivit på nästan en månad, men faktum är så har vi inte haft tid, och när vi väl haft en stund över så har vi inte orkat. Men nu, idag, är det dags. Förbered er på en lång läsning. 

Sist jag skrev var natten innan vi skulle åka till Filippinerna, och det var precis vad vi gjorde. Vi lämnade Bali och Indonesien och flög till Manilla, sedan ifrån Manilla till Cebu city där vi spenderade de första dagarna. Vi bodde på Mad monkey hostel vilket är en partyhostelkedja som finns på ett flertal ställen i Asien. Det enda som var kul med Cebu city var just hostlet, ingenting annat. Staden var inte så mycket att se. Iallafall så spenderade vi lite tid där i poolen, träffade folk, åt god mat och drack goda drinkar, men sedan ville vi se riktiga Filippinerna. Vi lämnade Cebu city med färja och tog oss över till en annan Ö som heter Bohol. Färjan var rolig och utsikten fantastisk, men att ta sig på båten var inte lika smidigt. Det var värre än en flygplats! Vi fick gå igenom minst två säkerhetsspärrar med väskorna och vi fick gå igenom en röntgenskanner, sedan skulle vi checka in väskorna, betala en terminalkostnad, få klistermärken på både oss, väskorna och biljetterna, och sedan stämplar. Vi hade en hel hög med papper på oss innan vi fick komma ombord. Under tiden vi väntade började en kvinna i kön bakom oss dessutom att kaskadspy över allt och alla, men jag lyckades rycka undan min väska i tid som tur var. Iallafall, väl på färjan var det underbart, vi fick platser uppe på taket och vädret och havet var positivt med oss hela vägen till Bohol.

Bohol var helt fantasiskt och där hände också fantastiska saker. Kalle spenderade fyra dagar där med att ta sitt dykarcertifikat och jag kan inte vara mer stolt över honom. Han pluggade varje kväll i sina teoriböcker, och på dagarna var han ute med sin instruktör och dök både i pool och i havet. Han dök ner till 18 meter tillslut bland fantastiska landskap jag knappt kan föreställa mig. Efter fyra dagar var han godkänd och klar och hade klarat utbildningen med bravur. Under denna tid då han dök spenderade jag själv mycket tid på stranden där jag läste eller ritade i min "prickbok" jag alltid släpar omkring på, eller så tog jag det bara lugnt. Jag kan uppskatta det otroligt mycket ibland mellan varven, att göra just ingenting. Att det är på stranden under en palm ger helt klart bonuspoäng. En hel del mango-smoothies blev det också.

Bohol var otroligt vackert och vi hyrde moped bland annat där vi åkte många mil över ön till en grotta där man kunde klättra ner och bada under långa häftiga stenformationer och med hål i taket där solen sken igenom som en strålkastare. Utanför grottan fanns ett gatustånd med en snäll dam och hennes son, vilka gav oss en färsk mangojuice som rann ner svalkande tacksamt. Sonen i övre tonåren ansåg att jag såg ut som Justin Bieber och jag höll på att sätta i halsen. Jag har blivit kallad det förut, faktiskt flera gånger under resan, men jag förstår det inte alls. Liknande klädstilar till och från kanske, men såvitt jag vet är Bieber inte 161 centimeter lång och har bröst. Men vad vet jag.

Vi bodde första natten på ett ställe som hette Dormitory ph hostel, men det gick inte ALLS. Vi hade en lampa på rummet för det första som blinkade som en stroblampa, och det gick varken att se någonting eller göra någonting åt det, sedan på morgonen redan klockan sex började lokalborna med ett byggarbete precis utanför vårt fönster så vår säng skakade. Vi förflyttade oss snabbt till ett annat ställe som hette Innbox. Detta ställe låg precis vid stranden också så det var ett bättre alternativ samt närmare till Kalles dykarställe.

Precis vid stranden där vi bodde fanns ett par trevliga ställen där vi åt mat på dagarna och hängde på kvällarna. Ett ställe som hette Eclipse hade gratis biljard och fantastisk utsikt över havet när solen gick ner som ett eldhav. Där satt vi ofta. Det fanns också en reggaebar som hette Aliahailey precis i närheten, och där njöt vi av fantastisk musik. Det enda negativa med hela strandområdet var alla fattiga barn som kom fram efter att solen gick ner, de gick runt fram och tillbaka på stranden och spelade ukulele eller sålde nötter till turister för att få pengar. Det var inte bara ett eller två barn, snarare tio eller fler. Det finns bara så mycket som vi kunde ge, och jag kände sådan sorg och ledsamhet över dem och att jag inte kunde hjälpa dem. Det hjälpte inte heller att många av dem hade slitna kläder och var smutsiga. Vi är vana antar jag efter både Indonesien och Indien, men visst känns det ändå i hjärtat.

Iallafall, efter några underbara dagar på Bohol med allt var det innebär var det dags för nästa ställe; Siquijor. vi tog en färja dit också ifrån samma företag som föregående färja, men denna gång var det inte lika hårt med sekretessen. Det var bara en säkerhetskontroll och betalning sedan var vi på båten. Av någon anledning var denna hamn inte lika hårda med reglerna som i Cebu. Några i personalen beundrade våra flaggor vi har på väskorna och vi pratade med dem om våra resor och äventyr. Otroligt trevliga killar. Denna båt var dessutom ännu mer fantastisk för vi var näst intill ensamma på taket. Det var vi och två till. Vi njöt!

Vi kom fram till Siquijor och vi älskade det direkt. Vi tog en tuktuk de två milen som var till det hostel vi bokat, och vi var mer än nöjda över vårt val då vi checkade in. Vi hade ett gigantiskt privatrum vid havet, och runt rummet fanns blommor och palmer och hängmattor och ett skönt lugn. Första kvällen åt vi middag på hostlet och sedan gick vi och lade oss. På natten däremot hade vi svårt att sova båda två för en storm utan dess like hade blåst över oss. Det blixtrade som vansinnigt och regnet föll som från en brandbilsslang med ett ljud så högt att ingen av oss kunde sova. Utanför vår dörr hade några katter lagt sig på mattan för att undkomma regnet och innanför dörren hade vi fått sällskap av kackerlackor. Jag kan säga att det tog en lång stund att somna den natten. På morgonen däremot var det tvärtom. Solens morgonstrålar hittade in mellan gardinerna, fåglarna kvittrade i träden, vågorna slog lugnt mot stranden, katterna gäspade nyvaket på mattan utanför och kackerlackorna var borta. Vi tog en varsin dusch och åt en underbar frukost innan vi tog oss an dagen. Siquijor är en såpass liten ö att det bara är åtta mil om du åker runt den längst kusten, och vi hyrde självklart moped även här. Vi besökte en strand som var otroligt känd, så där badade och simmade vi glatt innan vi åkte iväg igen och lät vinden torka badkläderna efter vägen. Vi besökte ett vattenfall i mitten av ön som hette Cambugahay falls. Det var bland det vackraste jag sett, och fallet med dess pooler i olika storlekar och klarblått vatten var helt naturligt. Att mänskliga faktorn varit där och byggt hopptorn och svingrep i den djupaste poolen är en annan sak, men så är det alltid på turistställen. Vi hade iallafall skitkul.

Ett annat ställe vi stannade på var i en liten stad som hette Larena. Vi parkerade vid vad vi trodde var ett litet matställe, men istället var det ett halo-halo-ställe. Vi hade ingen aning om var halo-halo var, men vi beställde en varsin! Vad vi fick var alltså en varsin skål med mango, banan, kokos och lite annat i botten, sedan krossad is och geléklumpar ovanpå det, sedan glass och majs (!), cornflakes, och ananas och bröd längst upp. Helknäppt men konstigt gott! Jag vet inte om jag skulle äta det igen dock, jag är mer en "vaniljglass med kolasås" - typ. Det är en delikatess här i Filippinerna iallafall.

Sista kvällen var det strömavbrott i hela området och vi satt framför några levande ljus i mörkret och pratade med personalen samt spelade kort innan vi gick och lade oss. Dagen efter var det dags att åka vidare. Vi tog en tuktuk tillbaka till hamnen där vi fixade båtbiljetter. Detta var en gigantisk färja där även bilar kunde åka med. När vi väntade på avgång åt vi nudlar på ett ställe som hette Noodle-land. Inte dumt.

På färjan tittade vi på serier på våra telefoner medan havet hade rundgång. Vi kände som tur var inte så mycket då båten var så stor. Skönt. Båtturen tog bara tre timmar, och sedan var vi framme i Santander på Cebu. Santander var dock inte dit vi skulle, utan till Moalboal nästan trettio mil norröver på Cebu. Vi försökte ta en buss men det gick inga fler den dagen och vi ville inte vänta till klockan två på natten, så vi lyckades få till en halvbillig deal med en minibusschaufför att skjutsa oss dit privat. Det var inte dumt kan jag säga och helt värt priset. Det tog hela fem timmar på slingriga skumpiga vägar att ta sig dit, och jag halvsov mycket av den tiden på ett par säten bak i bussen medan Kalle hade ett långt samtal med chauffören som ditt och datt och livet och allt där emellan.

Halv tio på kvällen rullade minibussen in på det hostel vi hade bokat i Moalboal, och vi möttes av en hejdundrande fest och ett glatt gäng personal och gäster på boendet. Tydligen hade vi lyckats boka in på deras premiärkväll, det var nyöppnat, och de hade en massiv fest med liveband och allt. Vi hann bara kasta av oss väskorna på rummet innan vi blev utdragna i festligheterna. Vi fick gratis mat och alohol hela kvällen samt nya fina vänner. Vi träffade en kille från Stockholm som var aningen suspekt, då han pratade om att han suttit i fängelse länge och sedan flytt landet eller liknande och nu bott på Filippinerna i åratal. Han pratade också om maffian och liknande, så jag och Kalle nickade och log och sa absolut ingenting annat än trevliga saker för att undvika ämnet och honom. I övrigt var alla människor på festen kanonhärliga. Jag kan inte alls påstå att vi klagade, men när vi senare på natten väl placerade våra huvuden på kuddarna hade vi redan somnat i farten.

Moalboal var också otroligt vackert och vi gillade det skarpt. En dag hyrde vi en moped och åkte några mil till en punkt där man kunde börja hajka upp till öns högsta topp, Osmeña Peak. Utsikten därifrån när vi väl kommit upp var makalöst vacker. Gröna bergstoppar så långt ögat kan nå. När vi inte åkte moped eller hajkade var vi på stranden. Det fanns en restaurang som hette Veranda nere vid havet som var utmärkt för att äta och beskåda solnedgången på. En dag spenderade vi eftermiddagen på en strand i närheten där vattnet var så blått att man kunde se botten på långt håll. Där fanns det också havssköldpaddor som vi snorklade med, samt att vi låg och läste bok i timtal och drack läskande mangosmoothies. Sedan Indien har jag hunnit med att läsa fem böcker trots allt annat roligt vi gör. Det är skönt att kunna läsa igen och tycka om det efter all kurslitteratur. Läsa har jag alltid gjort, så det är skönt att ha fått tillbaka känslan för det.

Iallafall, Efter ett par fina dagar i Moalboal tog vi en buss tillbaka till Cebu city där vi börjat ett par veckor tidigare, och så tog vi ett flyg till Palawan. En timmes flyg ungefär. Vi landade på flygplatsen i staden Porto Princesa där vi snabbt hittade ett par andra som också skulle till vår destination (El nido). Vi var tio personer ungefär som delade på en minibuss, och så åkte vi de fyra timmarna det tog att nå slutdestinationen. Vi blev avsläppta knappa hundra meter från vårt hostel och så var det med det. Vi tog våra väskor och gick dit.. och där var det släckt och inte en kotte. Vi knackade på dörrar och ropade och undrade om vi blivit lurade. Kalle lyckades ringa kvinnan vi tidigare bokat med, men hon var inte i stan samt att hon glömt säga till sin son som också jobbade där. Hon ringde honom och han kom springandes genomsvettig efter en stund. De hade inga gäster den natten (trodde han) så han hade tagit ledigt. Stackaren fick öppna upp bara för mig och Kalle och vi kände oss aningen i vägen i början, men sedan lärde vi känna killen mer och pratade och skrattade och då kändes det bättre. Första kvällen fick vi anropa honom eftersom både jag och Kalle är småflicksaktigt livrädda för spindlar och vi hade en i taket. Nu kanske ni skrattar, men spindeln var hårig, hade långa ben och var lika stor som en handflata. Vi vågade inte gå i närheten och inte skulle vi sova med den, inte. Killen flinade men förstod, och han sprayade bort den som ingenting och så var det med den saken. Han är van vid dem, inte vi. Spindlarna hemma går inte att jämföra.

Vi stannade på hostlet en natt, sedan hade vi bokat en minibuss dagen efter till Nacpan beach, ungefär två mil norröver. Där fanns ett till Mad monkey-hostel, och där hade vi bokat boende över midsommarhelgen. Vi var redo att fira! Det var på midsommarafton vi kom fram. Vi blev avsläppta på en lerig väg mitt i ingenstans, men sedan gick vi igenom ett buskade och där fanns stranden. Stranden var oerhört vacker, lång, kritvit och tom. Det enda som fanns var vårt hostel tvåhundra meter bort. Vi förstod varför folk sade att det var värt att åka dit. Vi tog av oss våra skor och gick i sanden längst stranden tills vi kom till hostlet, sedan fick vi lämna väskorna i ett rum då det var flera timmar kvar till incheckning. Detta gjorde oss ingenting, vi bytte om till badkläder och sprang och kastade oss i det blå. Vattnet på Nacpan beach var så varmt att du inte kände skillnad på luft eller vatten. Vi flöt som i rymden. Vi flöt och skrattjöt i timmar, samt åt lite lunch innan vi fick checka in. Vi hade bokat ett tält till äran av midsommarhelgen, men inte vilket tält som helst! Tältet påminde lite om en tipi, och inuti fanns två stora sängar, en lampa, en fläkt och ett litet bord. De kallar det "Glamping", vilket är slang för en lite lyxigare camping. Vi brukar ofta sova i tält på midsommar så vi ville iallafall göra någonting åt det hållet.

Vi började den sena midsommareftermiddagen med att ge oss ut för att plocka bråte, och med detta bråte tillsammans med ofantligt många blad, växter, palmbitar och blommor byggde vi en midsommarstång! Vi blev båda otroligt nöjda med resultatet, och vi grävde ner den på stranden framför hostlet. Många andra som bodde där var nyfikna och frågade och vi berättade för dem om våra traditioner och om små grodorna, sill och annat. Det var ett par svenskar som kom dit senare på kvällen och de blev så lyckliga att de dansade och fotograferade den. Varsågoda - tyckte vi. När solen gick ner tornade sig midsommarstången upp sig som en vacker siluett över horisonten, och stunden, känslan och färgerna var enastående. Jag och Kalle var mest stolta över att vi lyckats med vårt uppdrag.

Den kvällen hade hostlet en genderbender-fest, vilket i princip betyder att kvinnor klär ut sig till män, män klär ut sig till kvinnor, eller så klär man sig till vilken könsidentitet man känner för helt enkelt. Vi hade en fantastisk kväll och Kalle var otroligt vacker i sin leopardklänning han fått tag på. Det var även en danstävling där Kalle gick på catwalken, men tyvärr vann han inte. En kille hade fått tag på ett par väldigt små stringtrosor och ja... ni fattar. Dansen var kul.

Senare på kvällen var vi däremot med om någonting som är svårt att beskriva i ord. Jag och Kalle och en kille från Usa var ner och tog ett nattdopp i havet då det var så stjärnklart att vi kunde se vintergatan däruppe. Tystnaden nere vid havet till skillnad från festen var ljuvlig för öronen och vi hoppade i alla tre. Där fick vi en chock. Vi hade hoppat i bland självlysande plankton. Vid beröring lyser de upp som eldflugor under vattnet och vi hade ingen aning. Jag stod som i trans och rörde armarna fram och tillbaka i vattnet, och allt lyste upp. Det var som att simma i rymden, och att ha den faktiska rymden och vintergatan strålande tydligt ovanför huvudet gjorde inte saken sämre. Vi njöt av vår upptäckt en stund i ensamhet innan vi kände att vi ville dela med oss, så vi sprang tillbaka till festen och berättade för alla, och det tog inte lång stund förrän vi var tjugo personer i vattnet. Hela havet lyste underifrån! Magiskt.

Dagen efter hade vi skrivit upp oss på en boat-tour där vi skulle besöka fem, sex ställen. Jag och Kalle åkte tillsammans med runt tio andra i vår båt, och det var lika många i en annan båt. De flesta från festen dagen innan åkte med, vi hade fått någon typ av samhörighetskänsla efter rymdäventyret natten innan. Alla ville med. Vi hade en tjej från hostlet med oss som hette Em, hon har jobbat där i ett par månader men också som en guide under dessa turer. Hon var en fantastiskt rolig och fin människa och hon lyckades göra turen och dagen till den bästa den bara kunde bli. Vi gav henne många pluspoäng för det. Vi fick också ett par fina nya vänner under dagen, bland annat Simon ifrån Lund som vi helt klart kommer att besöka i framtiden. Vi simmade i grottor, snorklade med fiskar, besökte stränder och fick jättegod mat efter vägen. Jag ljuger om jag säger att det inte var en hel del rom och cola bland resenärerna (och Em) efter vägen. Det hör till. Galenskap och vansinnigt kul, men såklart var vi ändå försiktiga. Jag snorklade faktiskt till och med i flytväst framåt senare på dagen som en försiktighetsåtgärd. Man kan ha kul men man måste också ta ansvar, så tänker jag.

Vi stannade på Mad monkey i tre dagar, och varje natt simmade vi med undervattensstjärnorna. Sista dagen gjorde vi dock ingenting annat än att ligga i tältet (bland all sand vi lyckats dra in) och kolla på film och lata oss. Det är riktigt skönt det också emellanåt. När vi vaknade sista dagen bytte vi nummer och kontakter med alla våra nya vänner, sedan tog vi samma promenad på stranden tillbaka där bussen några dagar tidigare släppt av oss. Där hoppade vi på vår bokade buss och åkte tillbaka till El nido city där vi bokat samma hostel som innan (den med spindeln, ni vet). Vi ville bo där igen för att det var så lugnt och trevligt. Vi stannade där i två nätter till, och ena kvällen lagade vi vår första egna mat på nästan fem månader. Det var första hostlet eller hotellet vi bott på som hade kök och vi kunde inte låta bli att passa på. Det blev en pastarätt med tomatsås, oliver, lök, vitlök, oregano och lite annat. Vi var mycket nöjda med resultatet och de som jobbade på hostlet (den där killen) var imponerade att någon faktiskt lagade mat. Men SOM vi saknat det.

Några av våra nya vänner från Mad monkey var också där så umgicks en hel del med dem också, och vi var även på en liten födelsedagsfest som vi blev inbjudna till. Vi delade alla på en present till födelsedagsbarnet och det var Kalles idé som vi nappade på. Vi köpte tio kilo ris och gav till henne med beskrivningen att det var en present som en present, alltså att hon skulle få skänka den vidare till behövande. Hon blev väldigt rörd och uppskattade presenten. Faktum är så drog hon runt på rispåsen hela kvällen, och vi kastade den mellan oss där vi dansade. Nästa dag fick vi höra att hon dragit med sig påsen hela trettio mil till nästa destionation dit hon skulle, sedan fått hjälp av en översättare i ett fattigt område där hon gav riset till en familj med åtta barn. Bilderna gjorde oss röra och stolta. Kalles idé var fenomenal, men så är också han. Världens bästa.

När vi var klara i El nido var det dags att dra sig vidare. Vi hade bokat en minibuss till Port Barton. DET var ett ställe vi sett fram emot att få besöka. Alla vi träffat pratade om det stället och hur vackert det var. Vi hade bokat ett hostel som hette princesa michaela. Det tog tre och en halv timme att åka dit, och jag halvsov större delen av vägen, sedan blev vi avsläppta på stationen. Där fick vi betala 50 pesos var (tio kronor) för ett "ekologikort" vilket menas att man betalar för att hjälpa till att hålla städningen uppe och för att upprätthålla naturens skönhet på ön. Det kan jag gärna betala mer för(!). Vårt hostel låg bara någon enstaka minut nerför vägen, så vi var snabbt framme och incheckade. Vi förstod direkt varför människor älskar Port Barton. Det är en liten stad/by där inga riktiga vägar finns, utan det är bara leriga byvägar och det fanns inte heller el hela dygnet. Det var knappt några turister och känslan över hela ställen var lugn. Det var en skön vibe helt enkelt. Alla lokalbor vi träffade log och var glada och hälsade, folk cyklade omkring eller åkte moped, det var inget kaos och inga försäljare. Det var bara... ljuvligt.

Två tjejer från Lettland som vi också umgåtts med både på Mad monkey och i El nido city hade varit där innan och de rekommenderade en liten reggaebar på stranden, och där var vi första kvällen. En kille spelade gitarr och en annan kille spelade bongotrummor, lugnet låt över hela stranden och vi bara njöt. Vi hade hamnat precis rätt. Dagen efter hade vi bokat in oss på en till boat-tour. Men denna gång en "riktig" eller vad man säger. Ingen partybåt. Vi mötte på morgonen direkt en Amerikansk familj som vi blev nära vänner med direkt. Ibland tar det inte lång tid att bara fastna för människor. Pappan var från Usa, Mamman var från Mexiko från början men hade bott i Usa större delen av sitt liv, och tillsammans hade de fjortonåriga dottern och tolvåriga sonen. Alla var roliga, artiga, trevliga och vi hade otroligt roligt med dem. Det var även ett par från Schweiz med, och en tjej från Colombia, samt våra två kaptener.

I början av dagen regnade det och var mulet och vi till och med frös på båten, men sedan efter våra första två stopp klarnade det upp. Vi snorklade med sköldpaddor, vi snorklade i ett av de vackraste rev jag någonsin sett, och sedan fick vi lunch på en liten paradisö där det bara fanns några palmer och hängmattor. Där hade jag kunnat stanna. Under eftermiddagen snorklade vi på ett par andra ställen, besökte en till paradisö (där vattnet tyvärr var fyllt av små brännmaneter, några blev brända), och sist av allt åkte vi till en liten sandremsa mitt i havet som var fyllt av gigantiska sjöstjärnor. Jag har aldrig sett någonting liknande i hela mitt liv. Det var som i en saga.

Efter båtturen vilade vi på rummet, duschade och åt middag, sedan träffade vi alla från båten under kvällen och tog ett par öl och hade ett par roliga timmar innan vi sa hejdå på riktigt. Även där bytte vi kontakter med människor inför möjliga framtida möten, och sedan somnade vi som stockar.

Sista dagen tog vi det lugnt innan vår minibuss vi bokat till Porto Princesa skulle åka. När vi väl kom till bussen märkte vi att vi var de enda som bokat, så vi var själva med chauffören. Han var också chockad över det då det är otroligt ovanligt. Han hette Jojo och var jätterolig, och vi pratade massor. Det tog tre timmar att åka till Porto Princesa, och även om vi var själva i bussen så plockade han upp folk efter vägen iallafall, lokalbor som skulle åka kortare sträckor och så vidare. Väl framme i stan plockade han upp sin fru efter vägen (de bor båda två i stan) och sedan berättade han att han kunde skjutsa oss hela vägen till vårt hostel. Vi hade pratat så mycket efter vägen och haft så kul att han ville göra det för oss. Dock inte med minibussen för den skulle tillbaka till kontoret, men med hans bil. Så vi följde med han och hans fru dit och bytte bil. Och VILKEN bil sen. Han hade en riktigt snygg silversvart sportbil. Vi klagade då inte. Vi åkte sedan genom kvällen i den snabba bilen till vi var framme vid vårt hostel. Vi hade bokat nära flygplatsen då vi skulle med ett flyg dagen efter (idag). Jojo sa att han gärna hade velat hänga med oss lite mer men att han skulle till sin kusins födelsedagsfest, men han lämnade sitt nummer i hoppet om att vi kanske ses någon gång. Vi är så tacksamma för alla dessa möten.

Hostlet vi bodde på var lugnt och skönt, vi förbokade frukost då vi skulle upp tidigt, sedan åt vi lite mat och gick och lade oss.

Klockan sex i morse ringde klockan, vi var helt groggy båda två för att vi trots alla resor sovit lite halvdåligt båda två under natten. Ibland är det bara så. Vi åt frukost, insöp mängder av kaffe och tog sedan en tuktuk till flygplatsen som låg bara några kilometer bort. På flygplatsen gick det smidigt med både säkerhetskontroller och passkoller och väskkoller (bättre än de där båtarna), sedan tog vi en till kaffe innan flyget gick.

I vanliga fall går det otroligt smidigt att flyga och vi har flugit säkert 40 gånger vid detta laget, men flyget idag var det obehagligaste vi båda varit med om. Halvvägs in i flygningen märker vi att vi plötsligt sjunker otroligt snabbt och att vi liksom flyttades framåt, flygplansnosen pekade nedåt i en obehaglig vinkel, någonting vi aldrig tidigare varit med om eller känt. Vi tror att kaptenen i någon typ av misskommunikation behövde ändra höjd snabbt, men i stundens hetta trodde vi att vi skulle krascha. Vi satt där svettiga båda två (tillsammans med andra på planet) och undrade vad som skulle hända, men efter en lång stund av fallande hamnade planet i vanligt läge igen och det var som om ingenting hänt. Det som gjorde oss arga var dock att varken kaptenen eller någon i personalen sa någontning. Vi var förvirrade men vi var iallafall på marken tillslut. Darrhänta men glada hämtade vi ut våra väskor och tog en Grab (fusktaxi) till vårt hotell där vi nu sitter i skrivande stund.

Det enda vi gjort idag var att besöka ett stort köpcentrum i närheten för att köpa lite saker vi behövde, och nu umgås vi på rummet. Därför hade jag för en gångs skull tid att skriva denna otroligt långa blogg.

Imorgon ska vi inte göra någonting alls har vi bestämt, och dagen efter klockan halv sju på morgonen lyfter vi med nästa (förhoppningsvis lugna) flyg till Tokyo. Det är dags för Japan! Vilket äventyr det kommer att bli! Men det berättar vi om i nästa inlägg.

Tack för att ni orkat läsa.

Till nästa gång, må gott,
M