backpackingthroughlife.blogg.se

Hej allihopa, Melissa här!

Här följer ett mycket långt inlägg, då det är mycket att berätta och det har funnits få tillfällen att skriva. Men jag ska göra mitt allra bästa.

Senast vi skrev så förberedde vi oss med stor glädje inför den stundande kamelsafarin. Vi befann oss på ett hostel i Jaisalmer med för hårda sängar, alldeles för många strömavbrott och för mycket mygg, men vi var glada och taggade på att få bege oss ut på vårt största äventyr hittills. Kvällen innan det var dags hade vi väskorna färdigpackade, och vi var såklart för pigga och låg och hade rastlösa ben och dålig humor. I rummet intill låg en man från frankrike och kräktes på toaletten, vilket hördes långväg. Vi tänkte att han kanske fått i sig fel bakterier ifrån fel restaurang, men vad det berodde på fick vi aldrig veta eftersom han och hans fru lämnade hostlet i taxi sent på morgontimmarna (han fortfarande hulkandes). Vi själva somnade gott trots att ett gäng hundar hade slagsmål om territorium utanför de bastanta trädörrarna.
Klockan 05.30 ringde Kalles alarm på telefonen så det skar i tapeterna, vi tog oss gäspandes men förväntansfulla upp och borstande tänderna och hittade oss själva innan vi smög ut i natten med famnarna fulla av packning och yrvakenhet. Vi möttes av en familj kor som åt sopor i gränden medan vi började vandra mot den plats där vi skulle bli upplockade av kamelsafariteamet. Korna tittade länge efter oss och hundarna ylade runt kvarteret. Klockan 06.15 stod vi utanför Trotters, som företaget hette, och en Jeep med en gäspande förare plockade upp oss, ett par från frankrike och en familj från Montreal Kanada. I morgontrötthetens och dimmans dis hade vi just då svårt att förutse det magiska dygn vi hade framför oss, men det skulle vi få reda på!

Vi satt ihopklämda i den öppna Jeepen och småfrös i morgonluften medan den rusade fram på de tomma gatorna från staden till öknen i ungefär fyrtiofem minuter innan vi parkerade på ett ställe mitt ute i ingenstans (det skulle kunna ha varit på ytan av Mars). På plats fanns ett gäng lokalbor som hade förberett vår frukost under öppen eld. Omkring oss fanns ingenting annat än en bred öken, ett gäng kameler (som sedan skulle bli våra för dygnet), en stor grupp getter med tillhörande herdar, och vår frukostplats. Jeepens chaufför vinkande gäspande av oss och åkte iväg lika snabbt som han kört dit oss, sedan satte vi oss ner på en filt i sanden tillsammans med de lokalbor som för stunden förberedde vårt chaite. Vi bekantade oss med familjen från Montreal och paret från Frankrike, och de var alla fantastiskt trevliga. Efter en stund i mörkret på filten och uppvärmda av chai-teet såg vi att himlen började brinna i fjärran. Solen gick upp. Vi reste oss och gick iväg till en sanddyn och satte oss för att beskåda det makalösa spektaklet. Den soluppgången är bland det vackraste jag sett. Och så tyst som det var i det ögonblicket har jag inte varit med om på månader.

Efter soluppgång och frukost (som bestod av smörgåsar och ägg och te och annat trevligt) var det dags att påbörja safarin. Kamelerna såg inte så gigantiska ut där de låg och vilade i sanden, men med sadlar och packning på och när de med sina långa ben reste sig ur sanden stod jag bara och gapade. Vilka djur! Kamelerna fick sträcka lite på sig medan vi gjorde oss klara, och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle kunna klara detta. Det var knappt att jag nådde upp till knäna på dem. Jag tänkte tillbaka på sommaren på kollo då jag red islandshäst och höll på att kola vippen för att jag tyckte att det var högt. Men det här... det var en helt annan sak. Livrädd men ändå med något slags nyhittat mod (kanske från chaiteet) hoppade jag ändå upp på den kamel som valdes till mig. Kamelen hade lagt sig på marken och väntade tålmodigt tills jag satt stadigt i sadeln, sedan med ett klickande ljud från mannen som hade koll på saker och ting reste den sig upp, och plötsligt kändes det som att jag var på toppen av världen. Gud så högt uppe jag var! Jag hade aldrig trott att kameler var så höga och stora. Men jag klarade av det utmärkt! Samtidigt som jag satt där och kippade efter andan både av stolthet och förundran såg jag Kalle sitta på sin sadel när hans kamel ställde sig upp. Han var lika räddstoltförundrad som jag var. Men några minuter senare satt vi där och flinade till varandra, fotograferade och kände stoltheten rinna över.

Nu kunde safarin börja! Det som följde var ungefär fyra timmar av en makalös kameltur i öknen, längre och längre ut ifrån någon typ av civilisation. Vi red genom buskar och skräp, genom sten och lera, genom kullar och djup, och tillslut kom vi till mer och mer sanddyner och längre ifrån pollution och tutor och människor. Vi stannade efter vägen så att kamelerna kunde få vatten, skugga och få vila ifrån sadlarna, och vi fick en otroligt god lunch bestående av Aloo gobi. Vi somnade allihopa under ett träd medan kamelerna förnöjt gick omkring och åt av det sista gröna områdets träd kunde tolerera att dela med sig av i värmen. Senare blev vi väckta av våra fantastiska guider som gav oss mer chaite, och sedan var det dags att hoppa på sadlarna igen. Vi spenderade ytterligare ett par timmar på kamelryggen upp och ner genom sanddyner och magiska landskap (och vi kände oss som upptäcksresande i Egypten för tusentals år sedan) innan vi framåt sena eftermiddagen kom fram till den plats där vi skulle stanna för natten. Vi sadlade av, kamelerna fick välförtjänt vatten och mat och fick springa av sig, vi satte oss i en sanddyn tillsammans med familjen från Montreal och ett par från New York som vi "red in i" efter vägen, och bara njöt av tillvaron. Paret från frankrike som vi träffade i gryningen fick vända efter ett par timmar då mannen började kaskadspy från kamelryggen. Det var dock inte samma franska par som från hostlet tidigare, även om man skulle kunna tro det. Vi gissade på att han blev åksjuk, vilket såklart kan hända.

Det som hände senare var att vi inväntade solnedgången, och när den var stundande klättrade vi alla upp på en av de största sanddynerna i området, och där satte vi oss och väntade. Plötsligt kom en man ridandes på en kamel i fjärran, och tro det eller ej, men i sin väska hade han med sig Tuborg (!) som han sålde för en alldeles för dyr peng. Om vi nappade? Ja, såklart. Vi köpte två öl var av den främmande mannen, placerade flaskorna i sanden mellan våra fötter och inväntade solnedgången som redan var brinnande orange i fjärran. Som grädden på moset i denna redan perfekta kväll kom plötsligt ett band av sju minimala och oerhört fluffiga och söta hundvalpar vandrande på rad i sanden med mamma och pappa hack i häl. De hade med all säkerhet lärt sig sedan innan att det ibland befinner sig människor här som äter och sover. Vi gav hundvalparna vatten rakt ur våra händer och matade dem med snacks, och vi kunde inte låta bli att kramas och busa och leka. Det var som att vi var i himmelriket. Föreställ er situationen att vi sitter på toppen av en sanddyn mitt i ingenstans i öknen, händerna fulla av busiga hundvalpar, en kall öl mellan fötterna, och den största mest makalösa solnedgången framför våra ögon. I sanden omkring oss kröp svarta skalbaggar och skapade mönster med sina små ben, de påminde lite om skalbaggarna från "mumien-filmerna", men det är en annan historia. Hela scenen var för perfekt för att behöva tänka på äckliga skalbaggar som skulle förstöra det, så vi beslöt oss helt sonika för att undvika och ignorera dem.

Så hur var kvällen sedan? Efter att solen gick ner och öknen blev svart åkte vi bokstavligen kana ner för sanddynen med hundvalparna hack i häl, vi placerade oss på filten nere vid vårt "camp" där våra guider hade förberett en eld, vi fick en fantastisk middag vilken vi åt under fantastiska samtal om resor och äventyr och erfarenheter, några sånger sjöngs sedan av våra guider samtidigt som de trummade på platsförpackningar så skalbaggarna sprang åt alla håll, sedan var det dags att sova. Sängarna vi hade var tältsängar placerade mitt i sanden. Alla fick två filtar och en kudde vardera. Vi gjorde oss klara och kröp ner, några av oss pratade en stund, några av oss hade fått sällskap av de fluffiga hundvalparna, sedan blev det tyst kring campet tillsammans med att månen stod högre på himlen. Månen lyste upp hela öknen när var och en somnade i sina sängar. Jag och Kalle somnade också snabbt. Det var så länge sedan vi befann oss på en plats med sådan tystnad. Men... jag vaknade till under natten, klockan var närmare fyra på morgonen. Månen hade gått så pass lågt att mörkret var påfallande, öknen var tyst. Jag vred mig i sängen och tittade upp mot skyn, och jag såg den vackraste stjärnhimlen jag någonsin sett i hela mitt liv. Det var påtagligt tyst och universum var ovanför mig. Vintergatan var precis däruppe och jag kunde se vartenda stjärntecken däruppe. Varenda uråldlig avbildning och vartenda minne från förr. Och alla andra sov. Jag var ensam. Det är svårt att beskriva den känslan. Man skulle kunna tro att det var läskigt, att jag var rädd, men tvärtom var jag lugnare än någonsin. Kanske hjälpte det lite att jag hade en varm hundvalp i min famn som andades trygghet. Oavsett så låg jag och stirrade på stjärnorna tills mina ögon blev torra av trötthet, och sedan somnade jag ofrivilligt om.

Nästa gång jag vaknade var solen redan uppe, det hettade mot mitt ansikte och jag hörde våra guider fixa med frukosten en bit bort samtidigt som de gav kamelerna mat och vatten. Jag öppnade ögonen och såg att Kalle fortfarande sov, likaså hälften av de andra. Mannen från New york satt på en sanddyn längre bort och mediterade, familjen från Montreal låg i sina sängar och pratade på franska. Bredvid min säng lekte två hundvalpar med min sko. Det var en fin upplevelse. Jag rensade gruset ifrån mina ögon och gick några stenkast bort för att göra mina morgonbestyr. Den nyvakna Kalle gjorde samma sak sekunden efter. Frukosten serverades efter en stund och vi åt glupskt alltihop (utom lite som mamma och pappa hund fick, tillsammans med valparna), sedan var det dags att packa ihop och rida de sista timmarna på kamelerna tillbaka till civilisationen. Ofrivilligt måste jag medge.

Efter kamelturen dagen innan var träningsvärken i både ben och höfter påtaglig, och ingen av oss hade någon vidare känsel i skrevområdet, så när det var dags att hoppa på kamelryggen igen var det många " oj, aj, uff, aiiiii", men det gick vägen. Vi hade ju inget val! Vi red några timmar igen genom dynerna, tillbaka till sten och lera, till buskar och skräp och civilisation, och tillslut till vår Jeep som tålmodigt väntade längre bort. Det kändes konstigt att hoppa av, hämta packningen, säga hejdå till våra nyfunna vänner och sedan hoppa in i en bil igen. När vi satt i Jeepen påväg tillbaka till Jaisalmer och kände vinden i håret i morgontimmarna kändes det nästan lite overkligt. Framför allt hade jag velat adoptera varenda hundvalp därute. Där satt vi sömndruckna ett dygn efter att vi påbörjat äventyret, och funderade på hur otroligt häftigt det hade varit.

Vi kom tillbaka till Jaisalmer, bokade ett nytt rym för två nätter bara för att få andas ut lite och få rå om våra "stackars" höfter och ben, och sedan somnade vi båda två där på sängen under fläkten. Utanför tutade alla mopeder, bilar och tuktuks som aldrig förr och det kändes overkligt att vi bara några timmar innan hade legat i öknen i tystnaden och tänkt att vi kanske var i himlen.
--

Vi stannade i Jaisamler i två dagar till, träningsvärken var påtaglig och ingen av oss hade någon egentlig lust att gå ut. Men vi hade bokat ett sovtåg till Pushkar för att fira holi tillsammans med vänner, så vi förberedde oss för detta. Tåget till Pushkar skulle inte lämna stationen i Jaisalmer förrän halv tolv på kvällen, så vi spenderade större delen av den dagen med att kika runt på marknaden, köpa kläder tilll holi (vilket jag berättar mer om sen), äta och packa. När tiden var inne kom den tuktuk vi hade förbokat till vårt hostel, vi åkte genom kvällen till stationen, hittade tåget och sedan var vi påväg. Vi hade elva timmars resa framför oss och vi var trötta! Vi hade bokat en sådan där sovvagn när man får filtar och kuddar, men det var trots allt packat på tåget och varmt, så vi hittade våra platser och somnade. Vi hade bokat i en hytt där det finns trevåningssängar, och jag hade hamnat i mitten och Kalle längst upp. Det är trångt och lite mjäkigt, men det går. Vi tog oss fram de elva timmarna innan vi var framme i Ajmer.

Ifrån Ajmer måste man ta en taxi, tuktuk eller lokalbuss till Pushkar, som ligger ungefär två mil bort. Vi tog en taxi-minibuss denna gång med en kille från Nederländerna. På vägen dit i bussen känner Kalle att han börjar må lite illa (vilket är ovanligt), och jag försöker lugna honom lite med vatten och halstabletter tills vi kommer fram. Vi lyckas ta oss fram till det (faktiskt hotell) vi bokat, och checka in. Under hela denna tid märker jag att Kalle mår sämre och sämre och är helt grön i ansiktet, så jag bäddar ner honom. Jag kan börja med att säga att vi åkte hela vägen tillbaka till Pushkar för att fira högtiden Holi, vilket är en festival som firar övergången till våren, men på ett otroligt färgsprakande sätt som bara indier kan göra. Det är en makalös färgfestival med glädje och sprall och färgbomber. Iallafall, våra planer blev inte riktigt som det var tänkt, för att Kalle drog på sig den värsta "Delhibellyn" någonsin. Han blev sängliggandes med magknip, hög feber samt en mindre otrevlig stor mängd toalettbesök i två dagar. Jag firade dock Holi tillsammans med vår vän Luke från England (trots att jag var oerhört jobbig med Kalle med att jag borde stanna på rummet med honom då han var sjuk, men han vägrade låta mig vara där). Så... holi blev som sagt inte som vi hade tänkt ,men det blev kul för min del. Två dagar senare var Kalle på benen igen och vi kunde röra oss vidare.
--

Så vad hände efer Pushkar? Vi beslöt oss för att åka till New Delhi! När vi var i Jaipur träffade vi ett par (Mittali och George) från New Delhi på Zostlet, jag tror jag skrev om det tidigare, och vi blev så bra vänner med dem att vi beslöt oss för att träffa dem igen. Vi tog ett eftermiddagståg på sju timmar dit då "helt enkelt". Tåget kan vara det bästa tåg vi någonsin åkt med. Vi fick mat hela tiden! Först fick vi vatten, sedan fick vi en bricka med te (egen termos dessutom), samosas, smörgås och snacks, sedan efter en timme fick vi tomatsoppa i mugg med två brödpinnar och smör, sedan efter en timme fick vi middag bestående av ris, daal, någon annan stark röra och två bröd. Där trodde man att det var slut, men sedan fick vi glass! Tro mig, när tåget rullade in på stationen i New delhi vid elva på kvällen rullade vi ut som två köttbullar!

Vi hade förbokat ett hotell via agoda som Mittali och George hade hittat, så vi hittade en Uber och tog oss dit. Vi var där strax före midnatt. När vi kom till receptionen möttes vi av en man som knappt inte kunde ett ord engelska. Han frågade (som vi förstod det) om vi hade bokat, vilket vi hade gjort, och jag visade honom min bokning via agoda. Det som följde senare var en lång obeskrivlig irriterad konversation där ingen förstod någonting. Vi som inte sovit och han som inte förstod engelska. Vi förstod inte vad som var fel eftersom vi bokat. Men efter många om och men, mycket kroppspråk och pekade i mobiler verkade det som att deras hotell inte längre arbetade med agoda och därför hade inte vår bokning gått in, men eftersom detta inte synts i vår app fick vi trots allt ett rum till samma pris och med tillhörande frukost. Det tog bara en eon av tid att få fram detta, och vid denna tidpunkt var vi så trötta och irriterade att vi kunnat somna på gatan utanför. Men som tur är så löste det sig.

Vi skrev på alla papper man skulle, vi betalade, sedan somnade vi stenhårt så fort vi kom in på rummet. sedan vaknade sedan vid niotiden och undrade vart vi var. Ibland när man reser såhär intensivt (men kul) så hinner hjärnan inte ifatt med alla hostels, hotels, dorms eller guesthouses. Det som började med en lugn morgon utbyttes dock snabbt med förvirring och kaos. Efter att vi gått ut och bett om frukost i receptionen knackade det på dörren, och mannen utan engelska kom in. han hade med sig två formulär som vi inte förstod någonting av. Tydligen ville han att vi skulle fylla i våra passnummer och visanummer igen och en hel del annat, och detta är första gången på sju veckor i indien som vi får göra detta så uppenbarligen blir vi förvirrade. Det som var mest irriterande var att mannen inte kunde svara när vi frågade varför, var det var bra för. Men till vår fördel hade vi våra vänner mittali och George här, så vi ringde dem och de fick prata med mannen. Det löste sig tillslut och allt var i sin ordning, det hade att göra det Delhi som storstad och att vi var "foreigners" och att polisen behövde rapporter, men bor man på ett hotell kan man ändå tycka att personalen bör kunna ett uns engelska. Well, well... det som följer är en lång historia det också, men det tar vi i nästa inlägg, en samling från Delhi.

Tills vidare. Må gott.
M