backpackingthroughlife.blogg.se

Hej alla glada, Melissa här!

Vi har precis varit på ett av de mest enastående äventyren någonsin. Vi spenderade tre nätter och fyra dagar ombord på en båt tillsammans med 30 andra resenärer, och dessa dagar bjöd på makalösa händelser vilka vi aldrig kommer att glömma.

Vi började dag ett i Lombok med att vi blev upphämtade från vårt hotell (en timme försenat dock, i vanlig ordning), sedan åkte vi till en närliggande stad där vi fick skriva in oss och vänta in resterande resenärer. En oändlighets väntan senare kom vi äntligen iväg i bussarna mot hamnen där båten väntade på oss. Detta tog två timmar och jag sov hela vägen, bekvämt!
När vi kom till hamnen hoppade vi på båten, som var otroligt fin! Vi bekantade oss snabbt med en kille från Finland som hette Tommi, två tjejer från nederländerna som hette Iris och Lieke, en kille från nederländerna som hette Matt, samt en hel del andra underbara människor. Vi gängade snabbt ihop oss och valde madrasser på båten bredvid varandra. Båten var ganska stor, och sovutrymmet var en stor yta proppad med madrasser åt alla håll, så vi valde en varsin helt enkelt och placerade ut våra saker. Sedan började äventyret! Eftersom det hade tagit halva dagen att komma igång, komma på båten och ta oss ifrån hamnen var klockan närmare solnedgången redan, men vi åkte en bit med båten tills vi kom till en ö där vi stannade till för att se solnedgången. Vi var inte besvikna! Vi vandrade en bit över ön och upp på en brant kulle, där satt vi alla sedan och såg solen gå ner över havet samtidigt som en stor röd blodfullmåne tornade upp sig över horisonten på andra sidan. Sällan har jag sett en sådan blodröd himmel åt alla håll.

Efter ö-äventyret tog vi oss ut till båten igen där vi fick middag, en underbar Indonesisk maträtt med tillhörande frukt och andra godsaker, sedan tog vi alla ett par öl och chillade på båten tills vi alla senare somnade till vågornas gung. Under natten åkte båten fram över havet till nästa destination, där vi stannade till precis när solen gick upp och alla vaknade.

Nu var det alltså dag två och vi vaknade upp efter en faktiskt skön sömn. Det var ganska blåsigt eftersom vi alla sov på däck, men vi hade filtar så vi kurade ner oss där. Jag trodde också att jag skulle bli sjösjuk som bara den, men icke. Det gick hur bra som helst under hela resan. Iallafall, vi tog oss ner till det lilla köket längst bak på båten där personalen hade fixat kaffe, te och smörgåsar till alla, detta intog vi ute på däck i främre delen av båten. Sedan var det dags för en morgon hajk till ett vattenfall på en närliggande ö.

Solen sken, alla var lyckliga och glada, vattnet var klarblått och det var vindstilla och hett. Vår båt hade en mindre båt i bakre delen som personalen använde för att skjutsa oss fram och tillbaka till ön, och så vandrade vi ett par kilometer inåt på ön där vattenfallet fanns. VILKET vattenfall! Det var otroligt vackert, och det gick att klättra upp för det längst vattnet för att stenarna inte var halkiga alls, det var ett saltlager på stenarna som gjorde att det gick att gå på dem med fasta steg utan problem. Det var otroligt konstigt och underligt att kunna gå uppför ett vattenfall där det både var brant och ett starkt vattendrag utan att ramla ner. Uppe på toppen fanns ett mindre vattenfall och en plaskpöl som var djupare än vi trodde, och där badade vi ett tag innan vi tog oss tillbaka till stranden. Väl på stranden såg vi hundratals orangea fjärilar flyga runt, och de var inte alls rädda för oss. Det var vackert, som en saga nästan. Efter detta tog vi oss tillbaka till båten där vi åkte vidare i ett par timmar tills vi kom till en plats där vi kunde snorkla. Reven var vackra, fiskarna var färgglada och vattnet klarblått.

Större delen av dag två bestod sedan mest av att vi åkte, för att det skulle ta 18 timmar att åka till nästa destination. Detta gjorde oss ingenting, vi passerade vackra öar som tagna ur Jurassic park, vi såg sköldpaddor och delfiner och andra häftiga djur efter vägen, och många låg och solade, vilade, spelade spel, sov, drack öl eller myste, och vi lärde känna de flesta på båten under denna tid. Värdefullt. På kvällen efter en otroligt god middag återigen umgicks vi med våra nya vänner, såg solnedgången från båten i en helt magiskt brinnande himmel där vi for fram över vågorna, sedan somnade vi alla riktigt tidigt. Jag tror att det berodde på mörkrets infall, alla aktiviteter samt vågornas gung, det gjorde alla sömniga. Vi gick till sängs sist av alla, och då var klockan bara tio. Men det var skönt. Och vi sov alla gott även den natten trots rätt stora vågor samt stark vind. Jag täckte bara mitt huvud med en sarong så var den saken ur världen.

Dag tre vaknade jag klockan 05.30 på morgonen av att vi avbrupt stannade till och att det tog stopp. Det var precis i gryningen så himlen var vacker, alla var nyvakna och nyfikna, och jag var förvirrad. Det som hade hänt var att kaptenen kört på ett stort rev under lågvatten, och båten hade fastnat. Kaptenen försökte förgäves att komma loss och han tog i med motorn så att röken bolmade. Vi var helt fast. Vid detta laget hade alla vaknat av alla oljuden och vi hängde över relingen som nyfikna fiskmåsar för att beskåda spektaklet. Under nästan två timmar satt vi och drack kaffe och tittade på nät båt efter båt försökte dra loss oss, men ingenting hände förutom att repen gick av, kaptenen svår och småbåtarna runtomkring skrattade. Tillslut kom en större båt lastad med rejäla rep, och den lyckades snirklande bända loss oss ifrån revet, till våra applåder och vårt hurrande. Vilken morgonfest! Däremot kändes det som att båten skulle ramla över åt sidan då den stora båten bände oss från sida till sida, och vi fick alla stå längst bak i båten för att tynga ner motorn. Det var ett fint samarbete och tillslut kom vi iväg. På grund av denna oväntade händelse var vi försenade i schemat och missade en hajk på en närliggande ö, men vi brydde oss inte så mycket om det. Denna dagen var dagen D då vi skulle få se komodovarander på komodoöarna, SOM vi längtat efter detta. Speciellt Kalle då detta varit på hans "bucketlist" i många år.

Innan vi tog oss till komodoöarna hade vi dock ett till snorkeluppdrag att göra, snorkla vid ett ställe som hette "manta point" och där skulle vi se stora Rockor, fyra fem meter breda mellan "vindspetsarna". Däremot var det ingen som såg en enda rocka, och detta fick vi veta senare berodde på att vi var sena på grund av vårt grynings-båtäventyr, och att de förmodligen flyttat sig vid tidpunkten. Vi var mindre glada över detta, men det är som det är. Vi ska inom ett par dagar åka till en ö som heter Nusa penida och där kan man tydligen snorkla med rockor också. Bättre lycka nästa gång!

Efter snorkling, en powernap på taket samt en trevlig lunch var vi framme vid komodoöarna. Äntligen! Redo med fulladdade kameror, vattenflaskor och insmorda med för mycket solkräm tog vi oss ut på ön, taggade och redo. Vi fick vänta onödigt länge för att vi kom dit samtidigt som en annan grupp, och alla guider var upptagna med dem, vi var nästa i kö med andra ord. Men vi hittade lite andra roliga ställen i området som vi kollade in, vackra vyer, djungler och ett minimuseum som var gratis. Sedan var det vår tur! Eftersom vi hade två barn med oss i gruppen fick vå gå en kortare sträcka än andra, men det gjorde oss ingenting, vi ville bara se komodovaranerna, det var vårt mål! Först såg vi en liten varanbebis, ett par vildsvin och ett par rådjur i djungeln, och sedan stötte vi på den första draken i skogen. Det var gigantisk! Vi var alla helt "woooow" över att få se den, och vi fotograferade den totalt ignorerande sovande draken medan vår guide berättade historier om deras liv, matvanor, parning, revir och annat. Otroligt spännande. Jag och Kalle visste redan det mesta på grund av vårt gemensamma intresse för naturprogram och David Attenborough, men det var spännande ändå.

Under promenaden runt ön sprang vi på ett par fler gigantiska drakar, och det var otroligt spännande och lärorikt, och i vissa fall till och med lite läskigt eftersom de är så snabba och stora. De har trots allt giftigt saliv och kan attackera både människor och andra djur utan förvarning. På grund av detta hade vår guide med sig en lång pinne med en klyka i änden som skydd, så om en varan skulle attackera eller komma för nära så håller de ner nacken på den med klykan. Som tur var fick vi inte uppleva detta, det var så varmt att varanerna inte orkade röra sig mer än nödvändigt. Det var dock spännande, kul att få se dem, och absolut en upplevelse att komma ihåg!

Efter komodoäventyret var det dags att åka vidare, vi hade fler snorklingställen att besöka, och vi stannade till ett par gånger för att njuta av havet, Kalle var i hela tiden men jag vågade inte snorkla så mycket på vissa av dessa ställen för att strömmarna var så starka at jag blev osäker. Jag vill gärna vara hyfsat nära båten om jag blir trött eller så, men dessa strömmar drog dig långt ut ifrån båten och jag var inte bekväm. Det var lika trevligt att chilla på däck eller vila också. Det störde mig inte alls. Är man osäker ska man inte ge sig ut, så tänker jag. Kalle är som en fisk så för hans del spelar det ingen roll var båten är. Han kallar sig själv till och med för "Den vita sjökon", sååååå... japp. Det var som var häftigt senare på eftermiddagen var att båten körde oss till ett ställe som heter "pink beach" (stranden var inte rosa över huvudtaget), och där stannade vi ett par timmar och badade, chillade på stranden, spelade gitarr och njöt av eftermiddagen innan vi åkte tillbaka till båten.

Eftersom kvällen på dag tre var sista kvällen, kom folk från den andra båten över till vår båt efter soledgången, och så hade vi en otroligt skön fest. Vi hade parkerat över natten i en vik mellan två öar, så vi stod stilla, kaptenen drog igång discolampor på undre däck, vi var säkert 60 personer på båten, och vi dansade och skrattade och drack öl. Höjdpunkten för oss i vår lilla grupp var när vi var ensamma uppe på taket en längre stund och beskådade hela universum ovanför oss. Natten var så mörk och klar att stjärnorna tillsammans med vintergatan verkligen stack ut i alla dess färger. Vi stod som förstenade på taket i en tystnad, där man hörde musiken från undre däck, och samtidigt vågorna som kluckade mot relingen. Jag kan inte beskriva känslan vi hade under denna stund rakt under stjärnorna, men det kändes som om vi var på toppen av världen, och vi var alla förundrade, lyckliga och tacksamma. Med denna grupp vi träffade kände vi alla att vi nu är vänner för resten av livet, och det är svårslaget.

Senare denna kväll när folket från den andra båten lämnat oss för att sova, somnade vi också glada och nöjda. Eftersom vi stod stilla med ankaret nere, var båten ovanligt stilla skyddad av viken, och vi sov otroligt djupt, utan tvekan.

Nästa morgon vaknade dock en Melissa som först var glad (och smått bakfull), men som sedan blev riktigt sur. Låt mig förklara. Våra guider var generellt urdåliga på att förbereda och förklara oss för de event som skulle hända eller de ställen vi skulle till, så ofta var vi oförberedda och de bara slet ut oss till ställen eller skrek "snorkeling place, get out and jump in", eller "fooood, come down", och denna morgon var det tydligen en soluppgångs-hajk som de inte hade nämnt. Det som hände (tydligen) var ett en av guiderna klockan 05.00 tittade upp ur luckan och ropade lite halv-entusiastiskt att det var en hajk och att lilla båten skulle börja köra. Hälften vaknade och tog sig ut, och den andra halvan som sov tungt och inte hörde (inklusive jag) blev bara ignorerade. Det var inget riktigt försök till att väcka oss, och vi sov ovetandes vidare. Kalle tog sig iväg, men jag är inte alls sur på honom. Han blev väckt sist av alla de som lyckades vakna, och de andra hade redan åkt. En guide körde honom ensam ut till ön (han sa att han försökte ropa på mig men att han var för stressad för att guiden stressade honom, så han åkte iväg ändå), och han fick se soluppgången över det fina stället. Så jag är glad för hans skull men sur på guiderna för icke-organiserat arbete. Men men, sådant är livet. Vi fick se riktigt fina ställen ändå!

Jag måste ändå säga att surheten vände under förmiddagen, för efter frukosten och där vi for fram över vattnet blev vi påhälsade av en flock delfiner. De följde med oss runt båten och hoppade och lekte och det var nästan som på film. Helt magiskt! Så detta hjälpte otroligt mycket efter morgonens besvikelse. Detta var sista dagen, så på vägen mot Flores stannade vi för lite mer snorkling innan vi åkte de sista timmarna innan äventyret plötsligt var slut. Det kändes konstigt efter fyra dagar ombord med alla fina individer att plötsligt splittras och åka åt olika håll. Vi tog alla våra saker och lämnade båten, och marken gungade. Några av oss hade bokat samma hostel så vi tog en kokhet taxibuss dit efter att ha bytt nummer och facebooks med folket från båten, och plötsligt var vi påväg och allt var över.

Vi checkade in, tog en efterlängtad dusch och vilade lite, sedan hade vi ändå en trevlig kväll med våra nya vänner. Marken gungade fortfarande under våra fötter och jag blev nästan sjösjuk. Lustigt då jag inte blev det på båten, men eftergungningarna slog mig rejält. Det gick dock över efter ett par timmar. Vi åt pizzor till middag som tyvärr smakade skit, men så kan det vara, det är bättre att köpa indonesisk mat då det är fantastiskt, men efter fyra dagar på båten kände vi för pizza. Men det var ett mindre bra beslut.

Iallafall, idag har vi mest hängt på hostlet och spelat biljard och pingis, druckit kaffe och undvikit den idag extrema hettan. Vi umgås med vår vän Dennis från Amsterdam som vi träffade i Belize för fyra år sedan och sedan i Amsterdam för två år sedan, han har varit här i ett par veckor och haft dykarlektioner, så det var sjukt kul att träffa honom igen. Så det är vad som händer idag, och ikväll har vi skrivit upp oss för beer pong på hostlet, vi får se hur det går.

Tack för att ni läste. Till nästa gång, må gott.
M