backpackingthroughlife.blogg.se

Hej allihopa! Melissa här.

I skrivande stund sitter vi på tåget från Sevilla. Det är nu dags att lämna denna fenomenala stad för att ta oss vidare mot Valencia, så jag måste självklart berätta om det! Spaniens otroligt vackra landskap flyger förbi där utanför tågfönstret, alla sittplatser är upptagna av diverse resenärer, det är varmt härinne, och ansiktsmasken är oskön som alltid, men vi är glada ändå! Det är någonting speciellt med att åka tåg, vi älskar det! Jag sitter och skriver med musik i öronen, Kalle sitter mitt emot gången och sover sött.

Vi har varit i Sevilla i hela 11 dagar, varav 4 av dem totalt oplanerade, jag återkommer till varför senare.

Vad kan jag berätta om Sevilla? Jag visste att det skulle vara en mycket vacker stad, men exakt HUR vacker visste ingen av oss, det kom som en trevlig överasskning när vi väl kommit fram. Vi tog tåget dit från Madrid, vilket jag nämnde i föregående inlägg, detta gick snabbt och smidigt och tågen i spanien imponerar! Än så länge har inget tåg varit försenat, det har inte varit något slags krångel alls, och de är snabba och smidiga.

Så, när vi kom fram till tågstationen Sevilla hoppade vi för en gångs skull in i en taxi till det hostel vi bokat, ett hostel som hette Black Swan. Det var mitt på dagen när solen stod som högst på himlen, taxibilen for fram mellan ouppmärksamma mopedister och ilskna förare med händerna konstant tryckta mot tutan, fönstret var öppen och den friska luften rufsade om våra frisyrer medan vi förundrat försökte insupa varje scen som for förbi utanför. Vi märkte snabbt att Sevilla var någonting helt annat än Madrid, även om vi även fastnade oerhört för Madrid, såklart.

Taxin körde genom staden, sedan vek den smidigt av in på små smala gator och gränder, svängde och krängde och vi var otroligt imponerade att det smutsvita fordonet med sådan fart kunde köra som det gjorde på de små vägarna. Vägarna var i princip cykelbreda om något. Imponerande! Den bromsade in framför Black Swan, vi betalade, och sedan checkade vi in. Vi hade bokat ett dorm med sex stycken sängar, och vi hade fått en varsin överslaf. Sängarna var byggda som större lådor i mörkt massivt trä, inte ens en jordbävning skulle kunna rubba dem. Detta gillade vi, hur många gånger har vi inte sovit i våningssängar på hostels runtom i världen som varit så raggliga och högljudda och knarrande att vi blivit näst intill vansinniga? Vi delade rum med två killar från Chile, och ett par från Argentina, de var supertrevliga allihopa och vi blev vänner med dem alla på direkten. För att få en sådan trevlig upplevelse som möjligt när man delar rum med flera människor är tricket helt enkelt att börja prata med alla direkt, presentera sig och berätta om sin resa. Då får man alltid ett par nya bekantskaper på kroken och vistelsen blir genast mycket trevligare. Inte vill man väl dela rum med människor och inte prata med dem? Vad är annars vitsen (förutom att det är fenomenalt för budgeten att bo billigare)? Tänk så många häftiga historier man går miste om, om man inte pratar med folk!

Vi spenderade fyra nätter på Black Swan hostel, och under denna tid lärde vi känna både gäster och personal på boendet, vi har en tendens att bli vän med varenda människa omkring, kanske för att vi båda är så sociala varelser? Vi hade någon kväll när vi spelade spel halva natten med nya vänner där vi delade historier med varandra från forna resor och gav varandra tips och råd inför kommande resor, en kväll lagade vi mat tillsammans med ett helt gäng som också bodde där, åt tillsammans. Vi pratade och skrattade allihop i timmar under matoset kring fläkten, vinglasen klirrade, ölen var kall och delades givmilt omkring och glädjen låg i luften. En annan kväll gick vi en matlagningskurs på hostlet där vi fick lära oss att göra en suberb skaljurspaella. Vi fick också lära oss att göra den godaste sangrian. Jag har helt klart under denna tid fastnat mer och mer för sangria, innan denna resa var jag aldrig särskilt förtjust i det, men någon gång lär ju vara den första.

Vi lärde som sagt känna en hel del människor under denna tid, men vi blev speciellt goda vänner med en tjej (Kim) som volontärarbetar på hostlet under en tid, hon bor i storbritannien vanligtvis men är också ute på minnesvärda äventyr. Vi fick en otroligt nära relation under mycket kort tid, med vissa människor vet man bara. Vi hade så många saker gemensamt hon och jag att vi skulle kunna vara systrar! Vi kommer att träffa henne igen både under denna resa och i framtiden, det är vi övertygade om. Fina människor ska man hålla nära och hålla kontakt med, det är värdefullt.

Sevilla är en av de vackraste städer jag någonsin sett. Floden guadalquivir ringlar sin långa svans rakt genom hjärtat av staden och den kantas av färgglada mysiga bodegas, restauranger och cervezerior. Apelsinträd med klungor av sina färgglada frukter hängandes står lite överallt i staden på gator och torg, fallfrukten ger en färgsprakande känsla där man promenerar. De smala gränderna gömmer vackra balkonger fyllda med blommor, lanternor som tagna rakt ur en berättelse om Sherlock Holmes hänger ut från fasaderna och ger på kvällen ut ett mysigt sken över kullerstenarna. Husen har sådan vacker arkitektur att jag fick stå emot att inte fotografera var och en av dem, det skulle bli för många. Vi spenderade många timmar med att promenera runt, inte missa en enda gata.

Efter Black Swan hade vi bokat ett privatrum precis vid katedralen i mitten av allt, det var dags att fira min födelsedag. 34 år, tänka sig.

Vi tog våra väskor tidigt på morgonen och promenerade genom stråken bland människor som gjorde sina morgonbestyr, vi passerade nyvakna människor i sina försök att få morgonkaffet att ge dem lite värme och liv innan dagen tog fart, sedan var vi framme. Det var ett hostel vi bokat rum på, men vi ansåg att det var mer som ett hotell. Rummet var otroligt vackert och rymligt, sängen stor och skön, och duschen som var en stor platta i taket kändes mer som ett varmt sommarregn där man stod. Utsikten från fönstret kan vara den finaste jag sett, och den slog vilken havsutsikt som helst. Ett stort torg bredde ut sig framför oss, i mitten fanns ett spårvagnsstopp där det alltid åkte tåg fram och tillbaka och folk flockades för att ta sig hit och dit, en park låg nedanför fönstret och i dess palmer hördes sången av de gröna Munkparakiterna som fritt flyger omkring i städerna. Dess gröna fjädrar gav också ut en färgglad exotisk känsla bland hustaken. Bakom allt detta bredde den stora katedralen i Sevilla ut sig, och den var lika enastående massiv och vacker dag som natt. Det var som ett vykort framför oss, och personligen kunde jag inte sluta att stå i fönstret och bara titta, titta och titta.

Min födelsedag blev en oförglömlig dag, och jag är glad att jag fick firas i Sevilla! På morgonen väcktes jag av Kalle som varit ner till Starbucks och köpt en stor kaffe, sedan promenerade vi till acuario de sevilla, ett stort vackert akvarium som inte gjorde oss besvikna. Alla akvarium var gigantiska och alla djur man kan tänka sig från havets djup fanns därinne. Det var långa inglasade gångar där man kunde vandra under havet, och alla fantastiska havsdjur simmade överallt omkring oss, över oss och runt oss. Vid ett tillfälle stod jag och tittade storögt uppåt och ovanför mig simmade en gigantisk haj förbi, rockor och stora fiskstim i världens alla färger, sködpaddor och maneter liksom flöt omkring överallt där jag tittade, det kändes som att jag svävade. Jag som inte får dyka på grund av öronproblem kände mig oerhört tacksam att jag fick se en liten del av den värld Kalle får se då han är ute och dyker. Jag kommer aldrig att glömma detta.

Efter havsäventyren under jord besökte vi en restaurang på taket till akvariumet där vi i solen åt en riktigt lyxig brunch. Solen stekte, skaldjuren var fräscha, vi blev nästan överdrivet fint serverade och bortskämda direkt vid bordet, men det kändes trots allt lite extra värt när man faktiskt fyllde år. Ibland unnar vi oss lite extra!

Efter detta, mätta och belåtna, strosade vi över en av broarna över guadalquivir för att besöka den gamla romska stadsdelen Triana vilken vi hört mycket gott om. Triana är en del av sevilla, men de boende där ser Triana lite som en egen stad i staden. Triana är en färgglad liten del på västra banken av floden, de smala gatorna, keramikverkstäderna, tapasbarerna och flamencoställena brukade en gång i tiden vara hjärtat i de romska delarna av Sevilla. Huvudgatan Calle Betis var full av caféer, tapasbarer, myllrande marknader och människor, man kunde höra sorlet långväga. Vi tog en kaffe på ett av de små caféerna, sedan vandrade vi tillbaka till vårt rum för en siesta, dagen hade bara börjat!

På kvällen var vi ute bland folket i Sevilla, nattlivet var i full gång. Vi hittade nya spännande bodegas och cervezerias där vi testade olika öler, sedan till middag blev det en enastående tallrik sushi på en restaurang vi fått tips om tidigare, vi blev inte besvikna. Sedan började klockan ticka iväg mot nattetid och Kalle undrade hur jag ville avsluta min födelsedag. Först hade vi nattklubb i tankarna, men det är verkligen inte vi, inte vår grej. Jag minns inte senaste gången vi var ute och dansade på det viset. Istället gjorde vi en sådan där klassiker som bara vi kan göra, vi köpte med lite vin och öl från mataffären i kvarteret, gick tillbaka till rummet, sedan hade vi en helt otrolig kväll där vi dansade både i rummet och i duschen, drack gott och åt snacks till vi storknade, skrattade ända tills natten nästan blev morgon, sedan somnade gott i varandras armar till ljudet av fåglarna som vaknat och börjat sjunga in dagen. Vilken otroligt härlig och minnesvärd födelsedag!

Så, sedan då? Vi stannade på detta hostel i 3 nätter innan vi förflyttade oss igen. Denna gång hade vi bokat ett par nätter på ett ställe som hette Resitur apartamentos, där man kunde hyra ett rum med kokvrå (ungefär som en liten enrummare). Det var på andra sidan guadalquivir och det var mycket billigare. Varför hade vi bokat detta då? Jo, vi hade genom en i personalen på Black swan fått tips om hur vi skulle kunna gå till väga för att få vår tredje dos vaccin här i spanien. Han gav oss adressen till ett av sjukhusen i staden, och han berättade att det borde gå att få dosen där (någon annan hade fått det tidigare), och vi valde att chansa.

Vi snörade på oss skorna och gick de nästan fyra kilometrarna till nämnda sjukhus. Väl där hittade vi en entré och tog oss in, frågade runt och hittade absolut ingenting, sedan kom en ordningsvakt fram och med hjälp av vår knackliga spanska och hans knackliga engelska gav han oss en vägbeskrivning till en annan byggnad på sjukhusområdet, där skulle vaccinationsstationen finnas. Okej! Vi hittade denna byggnad tillslut, och en snäll sköterska tog med oss i hissen upp och visade vägen, han kunde lite engelska och var oerhört trevlig. Vi förklarade situationen för honom, att det var tredje dosen vi behövde och att vi fått tips om att vi kunde få den där. Han såg mycket skeptisk ut och började förklara någonting om någon NUHSA-kod man behövde ha, sedan bad han oss vänta på träbänken utanför hissen. Snart kom han tillbaka och två ytterligare sköterskor var med honom. Alla tre hjälptes åt att översätta och förklara för oss, men samtidigt var det massa fniss och skratt och det var faktiskt rätt kul.

Iallafall, det vi fick fram genom dem var att vi inte kunde vaccinera oss där, bara första och andra dosen, inte tredje. Vi behövde en speciell app och vi behövde få den där koden, vilket man bara kunde få genom att bli inskrivna/registrerade i det spanska systemet. Detta kunde vi göra på en vårdcentral i området där vår lilla lägenhet låg, och vi fick adressen dit. Vi tackade så mycket (om än en aning besvikna) och gick de 4 kilometrarna tillbaka. Där hittade vi rätt vårdcentral och gick in. Vi försökte prata med någon i receptionen men ingen där kunde ett ord engelska, och trots att vi nu kan en del spanska så är medicinska termer och "sjukhusspråk" ingenting vi är särskilt bra på när det kommer till kritan. En kille som satt i väntrummet och som turligt nog var en reseguide hjälpte oss att tolka, vilket vi visade stor tacksamhet över.

Doktorn i luckan berättade att vi inte kunde få tredje dosen nu, utan det var vissa saker vi behövde göra först. Han gav oss en varsin blankett i form av ett gulnat papper med nästan oläslig spansk text på, bad oss fylla i alla rader korrekt, men också att vi måste skaffa ett varsitt spanskt telefonnummer för att detta ska fungera. "Kom tillbaka på måndag morgon" sade doktorn i luckan denna fredag. Det var bara att besviket gå ut igen i den stekande solen. Tanken var att vi denna fredag kunnat få vaccinet, stanna en dag extra utifall vi reagerade på sprutan, sedan åka vidare mot andra destinationer, men eftersom vi skulle återkomma efter helgen betydde det att det skulle bli iallafall tre fler nätter i Sevilla än vi tänkt. Men det var bara att göra, det var inte så att vi kunde göra någonting åt saken ändå. Så, under helgen skaffade vi våra två spanska simkort, lyckades fylla i blanketterna korrekt samt få kopior på våra pass och covidbevis nere i receptionen, träffade lite vänner och njöt trots allt av Sevilla. Värre ställen har man ändå varit "strandade" på.

Måndag morgon nalkades, vi åt frukost, tog med alla viktiga saker vi behövde, och sedan vandrade vi tillbaka till vårdcentralen förhoppningsfulla att äntligen kunna få vaccinet. Tror ni att vi lyckades? Exakt, nej. Vi gick fram till kvinnan i luckan efter att vårt nummer ropats upp, vi frågade om hon kunde engelska, det kunde hon inte men hon pekade på en kollega i en annan lucka och menade att han kunde. Vi stod i kö igen och kom sedan fram till mannen. Kunde han engelska? Såklart inte. Men med hjälp av google translate på telefonen fick vi fram vad vi ville ha sagt, vi hade alla blanketter och nummer korrekt, och han fyllde i allt i databasen, allt verkade gå bra hittills. Så, fick vi då vaccinet? Nej! Efter många om och men berättade läkaren att våra två föregående vaccinationsdoser måste registreras i deras databas innan vi fick ta den tredje, och detta skulle ta upp till en MÅNAD, och då ringer de oss så att vi får komma dit och få sprutan. En MÅNAD! Besvikelsen var otrolig. Det är klart att vi inte är kvar där i en hel månad.

Besvikna som få och näst intill med gråten i halsen gick vi till ett närliggande café där vi drack en varsin kopp kaffe i tystnad. Tankarna skenade och vi visste inte riktigt hur det nu skulle bli. Man kände besvikelsen i luften så pass att man kunde ta på den. Så som vi kämpat och sprungit omkring och fixat, nu helt i onödan. Nu behövde vi planera om. Vi tog ett par timmar där vi diskuterade, funderade, planerade, och nu har vi en ny plan.

På grund av att vi stannade mycket längre i Sevilla, helt i onödan, kommer vi att missa en del vi ville se, så som Granada och Málaga, men det får så vara. Vi kan inte göra någonting åt det. Därför sitter vi nu på ett tåg mellan Sevilla och Madrid, där vi sedan byter tåg och åker vidare mot Valencia. Planen som råder i nuläget är att vi ska spendera ett par dagar i Valencia, sedan iallafall en vecka i Barcelona efter detta. Planen är sedan att i Barcelona ta flyget hem till sverige, ta vaccinet i stockholm och vänta en dag eller två för att se vad som händer, sedan ta nattåget från Stockholm direkt ner till Köpenhamn där vi fortsätter vår eurotrip. Vi måste ha tredje dosen för att få komma in i många av länderna i europa och vi har inte råd eller tid att ta nya PCR-test för varje gräns, så detta är så det måste bli.

Vi vet som sagt inte exakt hur det blir, men allt blir väl ett äventyr trots allt, vi tar det som det kommer. Jag har aldrig åkt nattåg hemma i sverige förut heller, eller varit i Köpenhamn för den delen. Det kan nog bli riktigt kul, man måste se allt med optimistiska ögon. Vi uppdaterar snart igen så får ni läsare hänga med! I framtiden kommer vi att skratta åt allt det här som vi alltid gör.

Till nästa inlägg, må gott!
(Denna gång blir det däremot inga bilder då det tar för lång tid att ladda upp här med tågets wifi, men det får ni leva med till nästa gång! Annars finns alltid bilder på min facebook eller något av våra instagramkonton). 
Melissa