backpackingthroughlife.blogg.se

25:e januari i Puerto de la Cruz, ett bryskt uppvaknande i dubbelkapseln klockan tio och gårdagens smak av dåliga beslut i munnen blev startskottet för denna weekend av bröllopsdag(ar). Bakfulla men glada klev vi upp.

Dagen innan var vår sista kväll på hostlet där vi hade tillbringat 9-10 underbara dagar tillsammans med nya vänner, och vi avslutade med en brakfest tillsammans med alla vänner på hostlet (som man ju alltid gör? Det är sedan gammalt), så sömnbristen dagen efter där vi vaknade var påtaglig, men det var bara att i sengångartempo packa ryggorna och med darriga bakfylleben börja ta oss mot de äventyr Melissa hade planerat för oss. Jag hade ingen aning alls (och det är så det ska vara) för varje år är det någon av oss som får en summa pengar vi sparat till under hela året (6000 kr) att lägga på bröllopsdagsgrejer medan den andre är helt ovetande om vad ska hända. Melissa hade hintat tidigare att vi inte skulle ta oss från Puerto de la Cruz, vilket var väldigt skönt för denna stad har verkligen vuxit på oss båda, vi älskar denna stad. Vi började med att ta oss till hälften uppför massa branta trappor och det kändes ungefär som när Frodo skulle ta sig till Mount Doom för att kasta ringen i lavan, för jag var helt slut när vi halvvägs satte oss ner för en EXTERMT välbehövlig kaffe som fyllde våra ådror med energi och känslan av ett framtida toalettbesök började skönjas i fjärran.

Kaffet gjorde susen till tusen med energin och vi fortsatte att bestiga de ändlösa trapporna. När vi väl hade kommit upp var jag dränkt av bakfyllesvett (men vi hade ändå tur för vädret var lite kyligare denna dag och solen hade samlag med flertalet moln så vi blev i alla fall inte stekta som två ägg). Melissa hade ett hemlighetsfullt flin på läpparna men än var vi inte framme vid hennes planerade destination. Efter cirka 5-10 minuters ytterligare promenad svängde hon dock in på ett jävla femstjärnigt(!!) hotell med enorm reception, blåblodiga pensionärer med panamahattar och fejkade serviceleenden från personalen. Jag har aldrig bott på ett sådant fint hotell tidigare så jag var imponerad av precis allt! Fanns det pool månntro? "Yes Sir, vi har flera och en av dem är uppvärmd." Det måste nog finnas, för jag misstänker att alla andra som bor här är ödlor som behöver värmas upp inifrån varje morgon!

Hur som helst, vi blev incheckade och mot rum 1309 begav vi oss. Vi tog hissen men vi gjorde bort oss direkt genom att vi klev av på fel våning. Varför... ja, vem vet? Kanske för att hotellet ligger på en bergssluttning och entrévåningen där receptionen finns faktiskt ligger på våning 16? Rörigt. När vi hade navigerat oss till rätt våning och rum fick jag en smärre chock för rummet hade en säng som var så stor som skulle kunna användas av 4-5 sumobrottare och ändå ha plats över! Jag kallar den landningsbanan och det självklara testet är alltid att hoppa i den för att avgöra kvalitén, den fick höga poäng för jag slog nästan huvudet i taket. Man skall även ha ett gediget kuddkrig för att mäta kvalitén på kuddarna.

Förutom sjutton kilometer säng hade vi en fantastisk havsutsikt från den stora balkongen, och ljudet från vågorna komponerades musikaliskt tillsammans med klingadet av våra glas när vi skålade för detta rum klätt i överdådlig lyx. Jag vet att många av er skulle säga att detta rum är normalitet för er när ni reser men för oss med vår normala resebudget är det sagolikt. Så vad gör man efter en kall öl, ett brutalt toalettbesök och extremhoppade i sängen? Ni gissade helt rätt, det var dags att entra den uppvärmda poolen, och med hotellets morgonrockar på lufsade vi till poolområdet. Vattnet var varmt och härligt så till och med badkrukan Melissa älskade det och med kyssar, skratt och olika stilbildande simstilar (valen, sjökon och överviktig sjöhäst) njöt vi av vår första eftermiddag av bröllopsdagarna de tre.

Nu måste vi dock pausa historien en stund för att prata om "Raul", hotellets badvakt (och hans livshistoria). Raul är ett påhittat namn, för jag vågade inte att gå nära honom och hans aura av missnöjdhet över sina livsval. Raul föddes en liten stad utanför Puerto de la Cruz och tidigt blev han fascinerad av havets magiska dragningskraft och under åren lärde han sig att bemästra vågornas kraft och omgivningen gav honom smeknamnet "El Pescado", vilket betyder "fisken" på spanska. På denna tid var också Baywatch med David Hasselhoff i huvudrollen en världsensation och Raul såg sig själv i röda badbyxor, springandes på stranden med ett sexpack på magen och med hårig bringa rädda storbystade kvinnor från hela världens hörn och som tack skulle han få dela deras säng innan han skulle ursäkta sig med att säga "havet väntar inte på någon", kasta med sitt axellånga hår och lämna kvinnorna tillfredställda med en histora som de kunde berätta för sina väninnor på hemmaplan.

Blev denna fantasi verklighet? Som ni redan kan förstå lutar det åt ett annat håll än den världsfrånvända bild som David Hasselhoff spred via Baywatch.

Raul utbildade sig till badvakt men tidigt insåg han att hans högra ben var något för kort så det gick inte att springa sexuellt/sensuellt på stranden, så han fick tillbringa sin mesta tid i badvaktstornet, vilket ledde till att han inte fick den motion som han behövde så en lätt ölmage började formas framtill. Några år senare hamnade han i bråk med en kanariefågel som sårade honom svårt (mest känslomässigt) så han var tvungen att lämna kneget som badvakt. Ledbruten, sorgsen och med krossade drömmar satt han hemma och började sträckkolla på "Hem till gården" och "Oprah Winfrey", och som allt vet är detta början på slutet för många människor. En dag dök hans nära vän "La maffia Carlos" upp och sa att han hade ett jobb till honom, och Raul blev först misstänktsam för hans vän hade haft en rad olika skumraskaffärer genom åren, men Carlos bedyrade att detta var ett hederligt jobb med hygglig lön. "Vad är det för jobb"? frågade Raul och Carlos sa "Jag har byggt ett 5-stjärnigt hotell och jag behöver någon som kan vakta så valrossarna till turister inte drunknar efter att de har druckit 6 gin och tonic till frukost". Raul tänkte över det en stund men bestämde sig för att tacka ja till erbjudandet. Nu har Raul jobbat där i över 10 år och för varje dag hatar han sitt jobb mer och mer men han vet också att pensionen hägrar om typ 20 år och detta är det bästa han kan få på sina meriter.

Hans dagar går alltså ut på att säga/skrika följande saker (översatt till svenska)
- Hoppa inte!
- Inte fler än 13 personer i poolen samtidigt!
- Vem har kissat där?
- Nej, du får inte bada naken
- Är det du eller jag som är badvakt?
- Mys mindre intensivt!


Nu lämnar vi Raul och återgår till bröllopsdagarna istället!
.
.
Efter myset i poolen duschade vi av oss inne på vårt lyxrum och strövade till baren, för en bröllopsdag avnjuts bäst med något svalkande som öppnar ens sinnen för nya intryck. En sak som vi tidigt insåg var att vi sänkte medelåldern på stället med råge, fast det fanns ett fåtal andra (tråkiga) par i vår ålder och några barnfamijer. Den första kvällen kände vi att vi ville utnyttja vårt rum till fullo så vi inhandlade lite tillbehör i den lokala tiendan, beställde pizza och myste i sängen till flera marvel-filmer. Det var en helt underbar kväll, för det ständiga ljudet av vågorna som slog in mot stranden utanför var ljuvligt att höra och man kände sig så bortskämd att man hade möjlighet att få uppleva sådana saker.

Dag två (26 Januari, den faktiska bröllopsdagen) :

Solstrålarna letade sig in genom de tjocka gardinerna och ljudet av havet väckte oss i vår fotbollsplanstora säng. Vi låg där låg och njöt av att inte behöva göra något annat under en lång stund, eller ja, tills kaffesuget sa att det var dags att röra på rumpan. Vi hade självklart missat frukostbuffén, så vi satte i snacksbaren istället och beställde några mackor och kaffe. Det tog lite tid att få mackorna för uppenbarligen hade någon glömt att "jaga" mackor i skogen dagen innan så en nyanställd fick gå ut med ett gevär, leta reda på var mackorna hade för tillhåll, skjuta minst fem stycken, ta med dem till hotellet, flå dem och sedan tillreda dem innan vi fick dem. Som tröst fick vi sladdriga pommes som vi inte ville ha men vi brydde oss inte så mycket för solen sken och vi var lyckliga som bara nykära tonåringar kan vara i sina hormonstinna ungdomsår.

Pussandes lämnade vi sedan baren och kastade oss i poolen igen. (Raul var där så det blev inte kastande direkt, utan respektfullt klivande in i poolen med fniss). Vi hade dock tur för ingen annan var där just då så vi plockade fram vår gopro och lekte/filmade med den under en lång stund. Raul sneglade på oss men eftersom vår kärlek var så stark orkade han inte ta konflikten med plaskande i sådana mängder inte passar sig på ett femstjärnigt hotell.

När vi båda såg ut som russin gick vi till rummet, bytte om och tog en lång promenad i området och Melissa passade på att fota allt vackert som vi såg. Jag kan säga att jag är så glad att Melissa har förmågan och orken att ta alla dessa bilder (även redigera och posta allt online), för jag glömmer alltid att fota, så hade jag rest ensam hade jag kanske tagit 5 bilder, varav 2-3 hade varit dåliga. Vi har ett bra samarbete, hon fotar och jag bär omkring på allt som hon behöver för att föreviga våra resor. Jag säger att det är vinst för oss båda. <3

Vi köpte lite skumpa, vin, och annat gott som vi behövde för kvällen, för denna bröllopskväll skulle kuliminera i total romantik och skratt och bus. Vi baxade in allt på rummet i vår minikyl, klädde oss i skapligt rena kläder och gick till hotellets middagsbuffé... och herrejävlar vad mycket mat det fanns! Definitionen av överflöd, och valmöjliheterna var enorma och det slutade som det alltid gör när man käkar på en buffé, man rullar ut därifrån och tänker "jag ska inte äta på en vecka".

Vi rullade in på rummet och var tvungna att sova en stund, ta en siesta, för magen värkte och det skulle annars förstöra våra grandiosa planer för resten av kvällen. Efter en välbehövlig powernap började vi dricka några öl medan vi pratade om livet och hur tur man kan ha att träffa den bästa människan i världen som förstår en till 100 %. När vi hade blivit lite runda om fötterna tog vi med oss en iskall flaska cava till badkaret som vi fyllde upp till skumbad, satte på musik från Disney, och där satt vi, omgivna av varmt vatten, lödder överallt, skriksjungandes och skrattandes till tonerna av klassiska disneylåtar och det var så romantiskt. Vi somnade långt in på småtimmarna men vilken dag, wow! Sådan kärlek är svår att finna. 

Dag 3

Huvudvärken väckte oss sent på förmiddagen som en bongotrumma, och tidigt bestämde vi oss för att denna dag skulle vi inte röra många meter från rummet, vilket vi inte gjorde heller. Vi hade redan anat att detta skulle ske, så vi hade ett stabilt lager med grejer som vi kunde käka eller dricka på rummet. Det enda som vi gjorde var att käka middag på hotellet senare på kvällen, för det tyckte vi var värt att genomföra en gång till. Inte mycket hände denna dag alltså, men så är det ibland, man ska faktiskt njuta av att vara ledig också, speciellt när man har ett SÅDANT rum! Nästa dag åt vi frukost på hotellet och sedan checkade vi ut för nu skulle vi bege oss till busstationen och ta en buss till den södra flygplatsen. Eftersom vi hade flera timmar på oss bestämde vi träff med några av våra hostelpolare (som fortfarande bodde kvar på vårt gamla hostel) på ett café i närheten av stationen. Det var trevligt att få säga hej då en sista gång innan våra vägar skiljdes åt för denna gång. Däremot har vi redan bestämt med flertalet av dem att vi ska ses senare i vår runtom i Europa.

Det är det som är charmen med hostel, man träffar så många charmiga/konstiga/underbara typer där. Hotell i all ära men hostel är livet.

Nu har jag ont i ryggen och behöver gå på toa. Nästa inlägg blir utan skägg för då är det Melissa som skriver! Ciao!