backpackingthroughlife.blogg.se

Hej hopp alla glada, Melissa vid tangenterna igen.

Detta kommer bli ett skapligt långt inlägg då vi nu snabbt byter ställen såhär framåt slutet av äventyret, så ta på er läsglasögonen, fyll på kaffekoppen och hämta en kanelbulle eller tre. Då kör vi igång.

Den sista morgonen i Ohrid vaknade vi på rummet av det gälla alarmet i gryningen, tog våra färdigpackade väskor och promenerade ut i morgonen. Det var bara vi och ett par småstressade lokalbor påväg till sina arbeten därute, gatorna var tomma sånär på ett par sovande hundar och ett gäng gatusopare. Vi hade förbokat biljetter till Tirana och det fordon som skulle ta oss över gränsen till Albanien var en minibuss där de tryckte in runt femton personer. Jag fick en fönsterplats lite längre fram och Kalle hamnade längre bak i bussen där han självklart hamnade i en lång högljudd skrattande konversation med ett par engelsmän. Det går ingen nöd på Kalle Forsberg. Jag lyssnade på musik och drömde mig bort med pannan mot rutan då den oerhört gröna vackra bergstäckta naturen for förbi utanför fönstret. Det känns alltid som att man är med i en sådan där klassisk musikvideo ifrån nittiotalet då man lyssnar på musik och stirrar ut genom rutan, där man även ser sin egen reflektion och man vrider humöret i takt till den musik man lyssnar på. Eller så är det bara jag som är sådan.

Iallafall, efter ett par timmar, en smidig gränsövergång och ett par extremt skumpiga vägar på slutet kom vi tillslut fram till Tirana. Inte långt efteråt checkade vi in på rummet på hotellet vi bokat för ett par dagar, mycket centralt beläget, nära det så välkända skanderbertorget. Vi spenderade några dagar i Tirana med att besöka alla sevärdheter, äta lokal mat (vi hittade en restaurang/pub som hette Tymi, den var så mysigt inredd så vi återkom dit nästan varje dag), åkte linbana upp till en nationalpark, besökte en stor bunker i bergen som nu är ett krigsmuseum, gick på marknad, och till större delen svettades vi. Det var 38 grader varje dag därnere och för att klara av att orka springa runt och turista fick vi stanna iallafall en gång i timmen på ett café eller liknande med aircondition så att vi kunde fylla våra strupar med iskaffe. Utan svala stopp hade det varit omöjligt att springa omkring.

Efter Tirana var det dags att ta sig vidare uppåt i världen, denna gång till Kotor, Montenegro. Klockan 05 vaknade vi och gick till stationen där vår buss till Kotor avgick 06. Inga problem. Första timmarna gick jättebra och vi vilade och satt hand i hand och lyssnade på musik när landskapen blåste förbi, sedan kom vi till gränsen och för första gången denna resa blev det en mycket grundligare gränskontroll än vid någon annan gräns hittills på denna resa. Detta var i stil med dem vi haft i Sydamerika tidigare. De kollade grundligt igenom hela bussen med ficklampor och andra verktyg, oss personligen kollade de ända in bland kläderna (men som tur var inte längre in under, brr), öppnade väskorna och tittade igenom allt. Jag trodde till och med att de skulle skära upp min stackars nalle Curry vilken jag alltid har med i väskan, så som de vände och klämde. De ställde tusen frågor till oss och den stora gruppen spanjorer som var med, och till slut fick vi åka vidare. Vid nästa stad vrålar chauffören plötsligt i mikrofonen att vi ska byta buss och åka vidare till Kotor, någonting som inte var med i beställningen eller när vi köpte våra biljetter från bussföretaget i Tirana, och inte nog med det fick vi betala extra för vårt bagage, vilket vi gjort en gång redan under buss nummer ett. Oerhört dåligt av företaget att inte meddela detta, och det verkade mycket mystiskt överlag, men till SLUT var vi framme i ett Kotor i spöregn, sju timmar efter att vi påbörjade resan. Vi var hungriga och trötta och det var hög tid för en powernap.

Vi hade bokat ett par nätter på Old town hostel i gamla stan i Kotor, vi hade hört mycket fint om det. Vi blev absolut inte besvikna, tvärtom. Vi hade bokat en varsin säng i ett dormroom med sex sängar, men någonting hade blivit fel i systemet och de visste inte riktigt först hur de skulle placera oss, så de kom med ett förslag att vi kunde få bo i ett dorm med tio sängar, MEN att våra två sängar var som i ett eget litet rum inuti det stora rummet. Ja, tack! Vi hade till och med en egen dörr med nyckel och en egen aircondition därinne, det var nästan som ett privatrum ändå, så vi var tacksamma! I de övriga åtta sängarna i rummet bodde en hel del härliga människor som vi direkt blev bekanta med, till största delen australienare, och en Olle från norrland som var dödshärlig. Vårt hostel hade en liten pool, och där spenderade vi hela eftermiddagen med ett gäng från rummet. På kvällen hade hostlet anordnat en fest och vi var med på det mesta, men framåt småtimmarna när alla ungdomar skulle ut på ett rave som pågick till klockan sex på morgonen backade vi långsamt och lade oss för att sova istället. Vi orkar inte med sådant där längre. Har vi blivit för gamla? Nej, jag tror bara att vi ser sömn på ett lite annorlunda sätt än för tio år sedan. 

Dagen efter när vi vaknade, smått sega men okej, (och alla ravemänniskor som precis kommit hem låg däckade överallt) tog vi oss ut på gatorna i Kotor för att se vad det hade att erbjuda. Och WOW vad mycket staden hade att erbjuda. Vi båda, men speciellt jag, blev helt förälskad i denna lilla stad. Jag har inte sett någonting så vackert sedan Prag när det kommer till arkitektur och stil. Gamla stan är en av de mest välbevarade medeltidsstäderna vid adriatiska havet, och det syntes. Innanför den stora långa stadsmuren på 4,5 kilometer runt gamla stan ringlar sig labyrinter av kullerstensgator, tätt packade småbutiker, caféer, kyrkor, uteserveringar, barer, gränder fyllda av blommor och målningar, och överallt fanns såklart både människor och katter. Mitt i turistsäsongen får man helt enkelt tränga sig fram på gatorna tillsammans med alla andra horder av människor från hela världen som är där på samma äventyr som dig själv. Den tryckande hettan och den tryckande massan av människor ruckade dock inte det minsta på mitt humör, då jag var fullt upptagen med att beundra allt omkring mig, från stenarna på marken till husens fasader till palmernas trädkronor vilka vajade i vinden i bukten. Jag var också fullt upptagen med att i vanlig ordning fotografera alla katter jag såg, och i Kotor fanns det MÅNGA. När Kotor förr i tiden var en viktig handelshamn steg katterna i land för att för alltid stanna, de har så många katter i Kotor att de till och med har ett stort kattmuseum. Katterna där är nästan lika symboliskt viktiga som i egypten. Kalle med sin kattallergi fick alltid stå bredvid och vänta då jag sprang med kameran i högsta hugg på jakt efter nya lurviga tassar att föreviga på bild.

Det första som slog oss då vi vandrade runt på de smala gatorna var Jack Sparrow och pirates of the carribbean. Vi kunde nästan föreställa oss Jack vingla omkring på gatorna medan hans Black Pearl väntade ute i bukten. Paradis, palmer och pirater var orden! Vi trivdes som bara den, jag tror att vi båda förälskade oss lite i Kotor. Vi kan inte rekommendera det nog till alla er läsare, åk dit om ni får chansen.

Efter ett par fina dagar i Montenegro med nya vänner och fulla av piratdrömmar var det dags att säga hejdå och bege sig över gränserna ännu en gång, denna gång var det dags att kolla in Dubrovnik! Resan dit skedde med buss även denna gång, och vi hade en oerhörd tur då vi fick de två sittplatserna längst fram. Längst fram innebär en schysst utsikt framåt (såklart), och vi kunde njuta både med ögon och kamera. En bilfärja tog oss över en stor bukt efter vägen och där påminde vyerna om fjorderna i Norge, mycket vackert. Fram till gränsen till Kroatien kom vi iallafall tillslut, och denna gång gick det mycket snabbt och smidigt. För oss iallafall. Två unga män från Albanien som skulle semestra ett par dagar i Dubrovnik blev inte insläppta i landet. Vi tror att de inte hade alla korrekta papper eller liknande, och de försökte verkligen prata med gränsvakterna, men ingenting hjälpte. Efter många om och men fick de ta sitt bagage och promenera tillbaka över gränsen, medan bussen tog oss andra vidare in i Kroatien. Vi tyckte lite synd om killarna, men de får se det som en lärdom denna gång över vikten av att ha rätt blanketter med sig.

Under tiden killarna försökte förhandla med gränsvakterna tillsammans med busschauffören satt vi andra i skuggan på marken en bit bort och väntade. Vi satt där i goda 45 minuter men under tiden pratade vi med de andra resenärerna, varav en mor och son som var jättetrevliga! Vidare åkte vi iallafall, sedan kom vi fram till Dubrovnik mitt på dagen.

Dubrovnik är DYRT, så vi bokade ett hostel ett par kilometer ifrån centrum för att få ner budgeten något. Hostlet i sig var ganska skabbigt och smutsigt, men okej, speciellt om tanken bara var att sova där och vara ute hela dagarna. Vi hade en varsin säng i ett fyrbäddsrum, och första natten var vi ensamma i rummet. Den andra och sista natten fick vi sällskap av en kille från australien som vi lustigt nog umgicks lite med i Kotor också. Världen är liten när man reser runt. Många följer strömmen på något vis.

Vi fick höra av chauffören tidigare på dagen att den årliga sommarfestivalen i Dubrovnik skulle gå av stapeln samma dag vi anlände, och det brukar innebära en massiv show av sång och fyrverkerier vid gamla stan på kvällen. Det kunde vi inte missa! Vi checkade in, svarvade om och tog oss ner till gamla stan i Dubrovnik. Om man tycker att Dubrovnik är dyrt överlag vill ni inte veta vad priserna stiger till så fort man kommit innanför stadsmurarna i gamla stan. Plånboken svettades av skräck lika mycket som vi svettades av den extrema sommarvärmen som just nu hänger över europa som ett täcke. Vi åt middag ute på stan första kvällen, och det var hejdå till hela dagsbudgeten, men gott var det!

Gamla stan påminde litegrann om Kotor, men mycket större och inte lika gammalt som den lilla piratstaden. Gatorna var mysiga, långa och ringlande, och det var små gränder överallt där man lätt med glädje kunde gå vilse. Lanterner och ljusslingor hängde kors och tvärs över gränderna tillsammans med diverse växter, och tvättlinor fyllda med kläder blåste fram och tillbaka ovanför våra huvuden. En hel del scener från serien Game of Thrones spelades in där, och vi kände igen dessa ställen, såklart, eftersom vi båda sett alla säsonger. Game of Thrones - turismen har verkligen exploderat i staden och de hade butiker, caféer, museum och annat ploj endast tillägnat detta. Guidade turer också, självfallet. Det var kul att kika lite och att känna igen några byggnader och trappor, men det kändes lite överdrivet.

Nog om det, visst blev det ett hejdundrande fyrverkeri på kvällen efter mörkrets infall. Vi hittade en bra plats på en mur vid vattnet bredvid en liten båt-bar som sålde hyfsat billig öl, och där tillsammans med hundratals andra bevittnade vi spektaklet. Det var ett makalöst skådespeleri och den sista explosionen var större än de som brukar avslutas vid slottet i Örebro på nyårsafton. Massivt! Detta sker bara en gång per år, alltid den 10 Juli, samma dag som vi råkar anlända. Vilken tur vi hade! Man skulle kunna tro att det var planerat, men HAHA, nej.
Vi spenderade bara två dagar i Dubrovnik, men vi hann trots allt med en hel del. Även lite sol och bad nere på en stenstrand nära där vi bodde. Vi passade på då resan uppåt och hemåt nu går undan i en rask takt.

Efter Dubrovnik tog vi bussen till Split i norra Kroatien. Det var en bussresa på 6 timmar, där vi också korsade den Bosniska gränsen två gånger. Har ni sett på kartan över Kroatien och Bosnien förstår ni varför. Det gick iallafall hyfsat smidigt, men det tar ju alltid lite tid vid gränserna beroende på antal resenärer (och om alla har sina blanketter i ordning som sagt). Man kan ju inte heller klaga på dessa resor när utsikterna är som de är. Hav, berg och gröna dalar så långt ögat kan nå. Njutbart.

Framme i Split tog vi en Uber från busstationen till vårt guesthouse där vi bokat ett privatrum. Ägarna var supertrevliga, vi hade ett stort rum med dubbelsäng, det fanns ett litet kök på ovanvåningen att använda, det fanns en mysig liten trädgård utanför där vi kunde sitta och svalka i skuggan, och de odlade allt möjligt gott i diverse grönsaksland och fruktträd på gården (vi fick plocka och äta vad vi ville).

Split var stort och fint, vi bodde ganska långt ifrån själva centrum (ca.45 minuters promenad) men vi promenerade ändå fram och tillbaka för det mesta, och vid något tillfälle tog vi en Uber hem. Priserna var så bra på den fronten så det var bara skönt. Split var otroligt vackert nere vid hamnen och strandpromenaden, det var fyllt av turister, försäljare och uppträdande människor i olika former där de försökte samla in lite pengar, människor kom och drog i dig för att erbjuda båtuthyrning, andra för att locka in dig på sin restaurang. Vi ignorerade det mesta och bara njöt av tillvaron. Inne i gamla stan var det också mycket mysigt, det påminde mycket om gamla stan i Dubrovnik fast betydligt mindre. Vi njöt dock av att strosa runt bland gatorna och gränderna och bara vara. Vi åt och drack gott och en av kvällarna var vi ute lite längre, det var den kvällen månen var superstor och nästan lite röd. Den lyste upp himlen med ett extremt starkt sken och strandpromenaden dansade. Vi tog oss till en bar vid vattnet vid något tillfälle för att ta en öl, men när vi såg alla överdrivet uppklädda människor (och att man kunde köpa en flaska champagne för sexton tusen kronor) och vi kollade på våra egna slitna reseplagg vi satt i, valde vi istället ett backpackerhak längre in i staden med människor mer i vår stil. Ahh, nu kunde vi slappna av med andra ryggsäcksresenärer, snacka om resor och var nästa destination blir. Helt i vår stil!
Efter Split var det dags att åka tåg till Budapest med byte i Zagreb, det var ett fenomenalt äventyr på 13 timmar, men det får Kalle berätta om i nästa inlägg. Nu orkar jag inte plita ner fler ord. Vi har det iallafall jättebra och trots att vi steks i extremhettan njuter vi av varje sekund.

Till nästa gång, må gott!
Melissa