backpackingthroughlife.blogg.se

Melissa här.

Sist jag skrev hade vi just installerat oss vid campingen i Grindelwald. Vi satte upp tältet i all hast medan himlen öppnade sig och regnet föll över oss i ett monsunliknande tillstånd precis likt de i regnskogarna kring Amazonas. Vi skrattade och skrek av förtjusning där vi genomdränkta hamrade ner tältpinnarna djupt i gräset och hårt spände tältduken, sedan precis när vi var klara upphörde regnet och solen tittade fram bakom bergsryggen bakom oss, vi hörde nästan hur den fnissade åt spektaklet medan strålarna värmde upp oss igen. Efter detta följde fantastiska äventyr. Dessa ska jag berätta om nu. Häll upp en kopp med valfri dryck, plocka fram kanelbullarna och luta er tillbaka.

Första morgonen förberedde vi äggsmörgåsar vilka vi packade ner i våra ryggsäckar, vandringsskorna som stått och dammat sedan i höstas snörades på, och regnkläderna packades ner då molnen i fjärran förvarnade om oroväckande väder. Vi visste också att temperaturskillnaderna kunde variera däruppe i bergen. Vi var oerhört exalterade över att äntligen få vandra bland bergen i Schweiz. Vi har alltid skämtat om att Schweiz på något vis varit vår Akilleshäl, då vi alltid lyckats undvika landet på alla våra resor och äventyr, även om vi många gånger varit precis runt knuten. Men nu var vi här, det var knappt att vi förstod det själva. Äntligen.

Glada i hågen påbörjade vi vandringen, först genom själva dalen där Grindelwald ligger, ett grönt och skönt pittoreskt idylliskt sagosamhälle liggandes som i en skål omringad av kanter av snötäckta bergstoppar.  Där vi promenerade framåt kunde varken jag eller Kalle stänga våra munnar, då vi båda gapade stort och brett av förundran. Det var bland det vackraste vi sett. Om det där talesättet att man tappar hakan i golvet faktiskt varit möjligt var det precis det som skedde. Vi gick längst dalen mot en av linbanorna som skulle ta oss upp till en av topparna, Männlichen. Vi kände att det var en bra start på några timmar där vi kunde känna av kängorna, konditionen och även min yrsel som spökat som en tombola igen den senaste tiden. Som jag skrev i föregående inlägg – vad är vitsen med allt om man inte vågar kämpa och utmana lite? Jag vägrar fastna inomhus och rädd över att någonting ska hända.

När vi betalat och hoppat in i en av vagnarna längst linbanan (vilket vi hade turen att få en helt för oss själva – en ovanlig förteelse under dessa semestertider där turisterna frodas från hela världen till detta vackra land) satt vi båda klistrade med handflatorna och näsorna mot fönsterrutan. Att åka sådana höghöjdslinbanor (eller cable cars) har vi gjort otaligt många gånger i många olika länder, med höjder där det svajat så mycket att det kittlas i magen och händerna svettats. Men ingen av dem har haft utsikten vi nu hade framför oss då vi hissades högre och högre, först över berg och dalar och rasande forsar, sedan längst bergsväggarna högre och högre. Under oss där vi for fram stod kossor och betade av det så sagolikt gröna gräset, med sina klassiskt klingande bjällror runt halsen. De stod överallt, även sidledes, och betade – dessa coola kossor från schweiz.

När vi kommit längre upp i höjd omringades vi i vagnen plötsligt av en tjock dimma, vi bara försvann in i den, sedan var vi inne på stationen uppe vid Männlichen och vi klev ut. Ganska omgående åkte regnkläderna på, då kylan däruppe var mer markant, dimman låg tät och dimman i sig var blöt av regn och kondens. Smått besvikna över att inte få se den utsikt vi förberett oss på började vi vandra en av lederna som hette The royal walk. En stigning upp till 2342 meters höjd. Lite ovana just där och då med vandring då det nästan var tio månader sedan senaste vandringen, och med Kalles helt nya kängor tog det en bra stund att klättra upp, men om det var någonting vi hade så var det tid, absolut ingen stress. Trots dimman och att det enbart sluttade uppåt, uppåt och uppåt igen så mjölksyran sved i låren där vi stretade var det värt varenda sekund när vi väl kommit upp till toppen av Männlichen. Väl uppe hade dimman börjat lätta, temperaturen steg med detta och regnkläderna åkte av då det vid det laget rann svettiga rännilar undertill. Pustande satte vi oss på en trästock däruppe och åt våra smörgåsar, sedan sprack himlen upp och det var som att vi såg hela schweiz framför oss. Plötsligt tittade vi ner och såg den lilla staden Lautenbrunnen med sina vattenfall och kyrktoppar på ena sidan, och på andra sidan såg vi norrsidan av berget Eiger, Jungfrau peak med sina tre spetsar, och Mönch, och långt därnere fanns Grindelwald och vår camping. Vi var stumma av förundran. Inget vykort eller fotografi i världen kan göra rättvisa av det vi skådade med våra klara ögon den eftermiddagen. Vi stannade länge och väl där innan det var dags att vandra ner igen, ta gondolen och sedan ta oss tillbaka till campingen. Den kvällen bjöd grannarna i tältet bredvid oss på öl, och vi satt och pratade med dem. Det var en oerhört trevlig familj från Nederländerna som var där, då vuxne sonen skulle springa ett maraton under helgen. Campingen var fyllt av dessa maratonlöpare just då, vissa av dem skulle springa TIO MIL! Det fanns olika nivåer. Otroligt spännande. Max som sonen hette skulle ”bara” springa längan på fem mil. Själv skulle jag nog inte ens orka en. Vi spenderade i alla fall en del av kvällen med dem, sedan spelade jag och Kalle spel i tältet då det blåste en del. Om vi sov gott den natten? JA! Eftersom vi reste runt med bil med stort utrymme hade vi utrymme för att campa lyxigt under denna tid. Vi hade med oss en tjock luftmadrass, bord, stolar, en eldriven kylbox och annat mysigt, så det var ingen konst att sova alls. Nätterna var smått kalla, men vi låg tätt och kramades. Är man gift med en av världens varmaste människor har man tur.

Nästa morgon efter att ha ätit frukost i tältet bestående av kaffe och smörgåsar och ett varsitt kokt ägg snörade vi på oss kängorna igen, denna dag var det dags att bege sig upp bland de massiva snöfyllda delarna av bergen. Vi skulle upp till The top of europe: Jungfrauoch. Det var en annan större gondola (En med gigantiska panoramafönster som inte inte funnits i mer än 3 år – Eiger express) som tog oss uppför norra sidan av berget Eiger (också med en enastående sagolik utsikt då det denna dag inte var dimma och regn – och vi såg flera mil åt olika håll), till en tågstation däruppe som heter Eigergletscher. Där möttes vi av en perrong fullpackad med turister (både backpackers, hajkare och stora turistgrupper med guide som sprang runt med sina vimplar i vimlet), då Eigergletscher är en station dit man kan ta sig från flera av de andra byarna för att sedan åka upp till tågstationen under Jungfrauoch. Denna station är europas högst belägna tågstation med sina 3454 meter över havet. Under tågresan upp (som visserligen var becksvart då vi åkte genom själva berget) kände vi hur vi sjönk bakåt i sätet då det lutade mer och mer ju högre upp i berget vi kom. En fantastiskt spännande upplevelse. Ett sådant tåg hade vi aldrig åkt förr. Efter tjugo minuter av denna lutning anlände vi till stationen som verkade ligga mitt i berget, där vi sedan fick trängas med turisterna för att ta oss upp till själva utkikstornet på toppen av berget, där vi skulle få se glaciären Altesch, med utsikter långväga ända till Italien, Frankrike och Tyskland. Väl däruppe efter att ha åkt i en trång skakande hiss genom det massiva berget kom vi äntligen upp och ut i det skarpa solljuset och vi klev ut på vad som kändes som världens topp. När det blev mer plats skingrades massan av människor och vi kunde röra oss och andas igen. Plötsligt var vi omringade av glittrande snö och en klarblå himmel. Snötäckta bergstoppar och bergsryggar så långt ögat kunde nå, och det var det absolut vackraste på länge. Vi beundrade storögt omgivningen av is och snö, denna vackra vintervärld i juli, innan vi tog oss ner och ut till själva snön, bort från utkiksplatån och större delen människor. Vi klev ut i den knarrande snön, med vandringskängor, fleecejacka, mössa och shorts, en perfekt blandning för dagen med dess svajande temperaturer, sedan vandrade vi runt med stora ögon för att hinna se allt, njöt av den friska luften, filmade och fotograferade, skrattade och dansade. Vilket paradis på toppen av allting. Och där var vi.

Vid själva ingången till berget längre in fanns självklart en platå där en alpin-bar med solstolar hade öppnat, samt en zipline där man kunde åka från bergsväggen och glida nerför glaciären. Vi provade självklart båda innan vi tog tåget neråt. Vi åkte inte hela vägen ner tillbaka till Grindelwald denna gång, utan vi hoppade av vid tågstationen där vi börjat (Eigergletscher), sedan hajkade vi under några timmar ner för berget till stationen Kleine scheidegg. Under vandringens gång försvann snön mer och mer, det gröna tog över och så också värmen. Klädplagg efter plagg åkte av, och vår medtagna lunch åts i gräset på kullar som tagna från the sound of music. Vi satt och åt och låg i gräset och njöt bra länge där innan vi tog oss vidare till stationen. Därifrån tog vi sedan ett annat tåg hem till vår fina camping i Grindelwald. Det tåget hade stora breda fönster och åkte långsamt nerför sluttningarna där vi ännu en gång blev bortskämda med vackra utsikter nästan som plockade direkt från sagan om ringen. När vi kom tillbaka till tältet med svettiga värkande fötter satte vi oss ner och öppnade en varsin iskall öl – totalt värda svalkan efter dagen. Det var sådana makalösa äventyr och vid det laget hade vi bara varit där i två dagar. Vi skulle stanna en vecka. Mer äventyrshistorier följer, men nu är det slut på del ett för stunden. Ni måste ju orka läsa också.

Må gott!

/Fru Forsberg.