backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan, Melissa här efter ett enastående äventyr till havs, vilket jag nu ska berätta om.

Dag 1:

Efter att ha spenderat två nätter på ett mysigt hostel uppe på kullarna i Puerto Montt var det dags att kasta sig in i det äventyr vi sett så mycket fram emot, färjan genom de chilenska fjordarna under fyra dagar och tre nätter, en resa som skulle ta oss mellan Puerto Montt och Puerto Natales med makalösa utsikter efter vägen längst den enorma skärgården. Vi visste sedan innan att det var i lobbyn på ett hotell utanför staden dit man skulle bege sig för att checka in och sedan få en transferbuss till färjan, så efter att ha checkat ut från hostlet ringde vi en Uber och åkte iväg till detta hotell. Vi var tidiga i vanlig ordning så vi lämnade våra stora väskor i lobbyn, tog på oss våra småväskor och strosade iväg i området för att se vad det kunde erbjuda. Vi hittade en lång stenstrand där vi strosade en lång stund, tittade efter fina snäckor och stenar, lyssnade på vågorna som slog in mot land, och sedan hittade vi en liten vik där en grotta gömde sig, och det var enkelt att gå in då det var lågvatten. Gröna alger med levande musslor låg blottat efter vattnets påskyndning och det luktade sådär som bara hamnar kan göra på sommaren, helt underbart. Havsalger blandat med saltvatten och frisk luft är en doft vi båda älskar. Påväg tillbaka från stranden mötte vi först en man som var ute och promenerade med sin hund, han bodde längre bort vid stranden i ett hus, och hans hund hette Black. Han var otroligt fin att prata med, sedan träffade vi en hel familj från Argentina som var härnere på lite semester, de frågade om vi kunde fota dem, sedan följde ett långt samtal med dem, och innan vi skiljdes åt fick vi en varsin liten nyckelring av pärlor från familjens elvaåriga dotter, dessa hade hon gjort själv och vi tackade stort och önskade dem lycka till på semestern. Det är någonting enastående med att bara få stanna upp och prata med människor, att bara få vara, öva på språket, våga försöka och bara kasta sig in i roliga berättelser.

I alla fall, påväg tillbaka till hotellet för att ta vår transfer till färjan stannade vi och åt en varsin completo, en sådan där chilensk korv med bröd med massor av guaccamole, salsa och majonäs på. Det var ett litet café drivet av en liten gumma vid strandkanten, hennes lilla hak var byggt i trä, och vi fick sitta på ihopspikade träbänkar, lite av ett hemmabygge, medan vi åt. Det var jag och Kalle och två hundar som spenderade stunden där, och vi tror inte att särskilt många turister kommer dit och äter, då kvinnan var superglad, ville prata med oss hela tiden, och fotografera oss med sin mobil. Vi matade hundarna med bröd, klappade och busade, åt mat och sedan gick vi vidare, redo för havsliga äventyr.

Det tog inte lång tid efter transfer och väl på båten innan vi skaffat flera vänner, vi hann knappt checka in, innan vi pratat med säkert tio olika människor för att dela historier med. Vi hade bokat en sovsal med sex eller åtta bäddar, och vi visste inte vilken av dem det skulle bli, om rummet skulle vara fullt eller inte, men vi bara chansade och körde i vanlig ordning. Färjan har en kapacitet på 220 personer eller dylikt, och efter att ha pratat med en kvinna i personalen sade hon att det faktiskt bara är 86 personer denna gång, och många rum stod tomma – så skönt! Så, när vi installerade oss i vårt boende, rum 626, säng A och B, insåg vi att av sex bäddar var vi bara fyra upptagna. Det var vi och ett annat gift par i vår ålder från Tyskland som skulle sova där. Vi lärde känna varandra direkt och var mycket nöjda med situationen. Denna dag sken solen höft och starkt och himlen skimrade i nyanser av blått utan ett moln i sikte, mer perfekt kunde det inte bli, så vi var snabba med att kasta av vår packning på rummet och bege oss ut på däck för att vinka adjö till Puerto Montt då vi långsamt lämnade hamnen med färjans motor dånande mot vattenytan. En liten brygga full med sjölejon bredvid båten drog våra ögon till sig, och det var som att de vinkade hejdå till oss med sina fenor, sedan hade vi en flock fiskmåsar i sällskap längst båtens sidor medan vi tog oss ut till havs. Resan hade påbörjats, klockan var fem på eftermiddagen när vi väl kom iväg, och vi kunde inte vara mer redo.

Först samlades alla i matsalen på nedre däck för att få en säkerhetsgenomgång och information, sådant som att frukost serveras mellan klockan åtta och nio, lunch mellan tolv och ett och middag mellan sju och åtta, all mat till alla passagerare är inkluderat varje dag, och jag får till och med bra laktosfria alternativ, sedan får man ta kaffe, te och juice när man vill under dagen gratis. För oss är detta den renaste lyxen.
De första timmarna åt vi mat, upptäckte varje liten korridor, trappa, sväng och vinklar på färjan både utomhus och inomhus, vi lärde känna ett par underbara människor, ett gäng från Tyskland, några amerikaner, några från Holland och en trevlig britt. Eftersom Kalle hade sina solglasögon från Biltema på sig med korv med bröd-bilder på, blev han att efter detta kallas Hot Dog, och eftersom någon gillade min sushitatuering på benet kom jag att kallas Sushi, så för resten av resan var det så folk ropade på oss. Hot Dog och Sushi, Mr and Mrs på sin bröllopsdagsresa. Vilket minne!

 Den första eftermiddagen på färjan såg vi simmande pingviner och hoppande sälar, flera olika fågelsorter, och vi var omringade av snötäckta berg åt alla håll, skarpa bergstoppar från Anderna som sträcker sig genom både Chile och Argentina, och vattnet var nästan glaciärblått. Vi stod uppe på däck och pratade med Nicole från Österrike medan solen gick ner och trollade fram en eldigt orange himmel över bergen, ett magiskt skådespel där vi forsade fram över vattnet i den chilenska skärgården. Hon hjälpte oss att ta några bilder på oss med solnedgången i bakgrunden, sedan såg vi hur himlen gick från brinnande solnedgång till den vackraste av stjärnklara nätter vi sett på många år. Hela vintergatan vaknade till liv i den klara himlen ovanför, mitt ute i ingenstans där vi gled fram i skärgården, vi var nästan de enda på däck och vi fick denna magiska stund för oss själva. Vi gick fram till fören av båten där det var extra mörkt utan lampor, och trots att det blåste isigt kallt med kastvindar från bergen var vi därute i nästan två timmar för att titta på stjärnhimlen, fotografera och kolla på olika stjärnkonstellationer. Vi låg ner på däck med ansiktena uppåt, och det var som att vi svävade i universum, totaltystnad förutom puttrandet från färjan, vintergatan ovanför lyste så starkt i flera olika färger och vi ville aldrig att det skulle ta slut. Det var inte förrän våra frusna fingertoppar brände av uppmärksamhet som vi slutligen valde att bege oss in i hytten och lägga oss i våra sängar. Våra två kamrater sov redan, och vi kröp ner. Förutom lite mer hårt gungande vid tvåtiden på natten var det en lugn stilla natt, vi sov gott båda två och somnade med de bredaste av leenden.

Dag 2:

Denna dag vaknade vi till vår bröllopsdag, den 26 Januari. Vi firade nitton år tillsammans och sex år som gifta. Runt halv sju vaknade vi och gick ut för att se soluppgången, men det var ingenting i jämförelse med kvällen innan, samt att moln och dimma hade börjat torna upp sig i öst. Vi satte oss i matsalen och drack kaffe istället och pysslade med lite måleri, sedan serverades frukosten klockan åtta och vi var ett helt gäng som åt tillsammans och vi blev gratulerade på bröllopsdagen. Efter frukost skyndade vi oss ut på däck igen för att inte missa något enastående, vi var i ett område där det finns stora chanser att se både valar och späckhuggare, och detta är ingenting vi skulle missa om chansen dyker upp. Vi såg inga valar denna vackra förmiddag, men vi såg fler sälar som dansade runt hoppandes på vattenytan, samt ett par pingviner, sedan innan regnet började falla från bergen omkring oss såg vi en stor regnbåge och med denna strålande bakom oss kysste vi varandra i ett firande av vår kärlek. Det kunde inte bli mer perfekt. En stund senare fick vi dock gömma oss inne i ett sällskapsrum bredvid vår hytt, som också är ett café. Regnet föll hårt och vindarna tog fart, så vi valde att istället lyssna på musik, läsa bok och rita framför ett stort fönster som vätter mot vattnet, då kunde vi i alla fall vara nära om en val skulle dyka upp.

Dagen fortlöpte, och även om ingen val dök upp var det vackert ändå. Regnet fortsatte att falla tungt denna bröllopsdag i slutet av världen, och medan färjan krängde fram mellan öar och berg tog även vinden fart, det var snart dags att passera den större delen öppet hav, där vi blivit varnade för hårda vindar och stora vågor. Personalen uppmanade alla att låsa fast sina saker, inte ha lösa saker på golvet i hytterna eller i sängarna, och låsa våra skåp där väskorna var, detta gjorde vi i rättan tid innan färjan plötsligt nästan slungades upp i luften med fören först, färjan kändes plötsligt som ett stort havsmonster så som det dånade i maskineriet och hur vågorna slog som sten mot skrovet.

Under de kommande femton timmarna kastades färjan som en liten kork runt på de virvlande skrikande vågorna, vi gungade fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner, det fanns ingen reson i hur vågorna slog utan det var bara att hålla i sig. Vissa låg i sängen och kände sig illamående, andra sprang runt i korridorerna som svajade som att alla druckit en varsin flaska vodka, vissa smög ut på däck och kände kraften från de starka vindarna (vi, till exempel, kraften från moder natur kan verkligen kännas ibland och det är bara att visa respekt), andra satt bara och gungade med. Jag var övertygad att vi skulle bli sjösjuka, men det blev vi inte. Antingen fungerade sjösjukepillren vi köpte på det lilla apoteket i Puerto Montt, eller så hade vi bra motståndskraft. Under middagen den kvällen flög saker runt, och vi fick lägga små gummimattor under tallrikarna för att de inte skulle glida ner på golvet. Sömnen den natten sedan var dock näst intill obefintlig, trots att vi försökt packa in täcken och filtar längst sidorna av kroppen i sängarna för att undvika att rulla runt för mycket (eller i mitt fall ramla ner från överslafen där jag låg). Eftersom båten prompt skulle kastas hit och dit åt varenda håll den möjligtvis kunde, var det ingen idé, det var bara att ligga där och gunga med. Somnade gjorde vi lite då och då i alla fall av ren övertrötthet tillslut, men generellt var det ingen idé förrän nästa morgon efter frukost då båten slutligen hamnade inne bland öarna igen och vinden mojnade. Äntligen tystnade dånet och vågorna ebbade ut, båten var i rak linje igen. De människor som mått dåligt kom smygandes ut från sina hytter igen, ut i friska luften på däck, och nu kunde vi se naturen utanför igen. Regnet fortsatte falla och gjorde under resten av resan, men vackert var det trots allt. Dimman låg tung över träden och regnet föll, men vi kunde se hoppande sälar igen och fiskmåsar som svävade med båten.

Det bröllopsfirande på färjan vi planerat för kvällen gick inte helt enligt planerna, då vi smugit med en flaska vin i väskan samt lite snacks och spel, det var en ren omöjlighet att försöka med detta nere i Kalles slaf där vi planerat att sitta. Vi ser det istället som världens roligaste bröllopsdagsminne, dagen vi kastades runt som små korkar på vattnet bland fjordarna i södra Chile. Det är sådant man minns.

Dag 3:

Efter att ha fått tillbaka lite sömn under förmiddagen då färjan lugnat sig, satte vi oss uppe i caféet och läste bok och ritade. Jag påbörjade under båtresan en bild på en pingvin (sådana vi såg på Chiloé), och denna satt jag och prickade på under några timmar. Det var en hel del passagerare på båten som stannade och tittade och berömde bilden, vilket gjorde mig både glad och lite generad. Jag vet att jag är ganska bra på det där med att rita, men komplimanger och fina kommentarer gör mig fortfarande generad, det fastnar inte riktigt alltid. Så kan det vara. Kalle satt och läste sin bok, sedan ropade de ut i högtalarna att man fick komma upp och besöka Kaptenen på hans däck, där magin händer, detta gjorde vi självklart. Det var mest bara massa knappar och spakar och lampor, kompasser, loggböcker och kartor, kikare och mer knappar och lampor, inte den majestätiska piratratten av trä jag i min fantasi föreställt mig. Självklart är båten modernare än så, men jag antar att jag tycker att båtar ska ha en stor ratt i trä, såklart. Det var i alla fall spännande att få se allt från kaptenens vinkel.

Senare under dagen åkte vi förbi ett stort skeppsvrak som tornade upp sig längst horisonten, och ju närmare vi kom desto mäktigare såg det ut. Det låg i lutning längst vattenytan, rost och gröna alger täckte stora delar av skrovet, och en stor flock fiskmåsar hade sedan länge tagit över fartyget med sina bon som täckte det mesta, och vi hörde dem skräna långväga ifrån. Kaptenen lät den massiva tutan ljuda från vår färja, och fiskmåsarna yrde upp till svar, det såg nästan ut som en stor flock fladdermöss som virvlade omkring i stora cirklar ovanför vraket. Vi kom att tänka på stora flygödlor som tagit över utanför Isla nublar (från jurassic park), mäktigt.

Under eftermiddagen stannade färjan utanför en liten stad/hamn som hette Puerto Eden, där personalen dels skulle fylla på med proviant, och dels nio av passagerarna skulle hoppa av. Puerto Eden ligger mitt ute i ingenstans och det finns inte särskilt många invånare, så att hela nio stycken av dem åkt med oss var roligt. Färjan lade ankar ute på vattnet, och från land såg vi ett flertal småbåtar komma farandes mot oss, kaptenen fällde ner bryggan på baksidan och de små båtarna ankrade fast sig i varandra som en liten bro, där byborna hoppade på, och proviant lastades av, en timme senare var vi påväg igen mot Puerto Natales. Regnet fortsatte falla och det fanns ingen tillstymmelse till sol, trots detta var vi ute på däck mycket för att njuta av djur och natur, luft och friskhet. Vi har ju regnkläderna av en anledning. Den kvällen spelades det bingo nere i matsalen, och vi var många som var med, det var mest skratt och flams och berättelser och alkoholfria öl från cafeterian. Några vann priser, andra inte, vi satt mest och fånade oss med de vänner vi skaffat under resans gång, sedan innan vi somnade lyckades vi trots allt inmundiga lite av det där vinet från kvällen innan nere i kalles säng, samtidigt som vi spelade lite yatzy. Den kvällen sov vi som två små barn, då färjan var stilla och vattnet lugnt, regnet föll hårt men vindarna vilade, skönt.

Dag 4:

Sista dagen, denna eftermiddag skulle vi vara framme i Puerto Natales om vädret betedde sig drägligt och skötte sig, vi vaknade tidigt och gick ner i matsalen för att äta frukost, vi satt länge och pratade runt vårt fullpackade bord av skrattande människor ifrån hela världen. Efter frukost packade vi ihop våra väskor och våra saker för att vara redo och för att slippa stressa senare, sedan satte vi oss igen och läste/ritade vid vårt favoritbord inne vid caféet.

Runt klockan 16 skulle färjan vara framme i Puerto Natales, och vi var redo att fortsätta våra galenskaper till äventyr, och när klockan var 16 stod vi visserligen i vattnet utanför hamnen, i en vik utanför staden. Fick vi ankra och hoppa av? Nej, den chilenska flottan hoppade på båten och meddelade att vi på grund av vädret inte kunde åka in i hamnen ännu, de hade stängt hamnen. Tillsammans med andra båtar fick vi helt sonika bara vänta. De ropade ut i högtalarna att kaptenen skulle göra ett försök till att ankra i hamnen runt klockan åtta på kvällen, men medan vi väntade på att klockan skulle bli åtta förvärrades vädret markant och trots att vi stod stilla i en skyddad vik, gungade färjan fram och tillbaka igen som en kork och det var omöjligt att ta sig till hamnen. Kaptenen meddelade då att vi skulle få spendera natten i våra hytter på färjan och att de skulle försöka ankra under natten och vi skulle få komma av på morgonen. Många människor reagerade på olika sätt, då de precis som vi bokat boenden och dylikt, men vi var också beredda på att sådant här händer, då Patagoniens väderlekar kan vända på tio minuter och det är oförutsägbart. Vi lyckades ringa vårt boende och förklara situationen, och därmed också byta datum för när vi skulle dyka upp – det var inga problem. Faktum är att vi såg boendet från färjan där vi stod på däck och nästan blåste bort, det kändes lite lustigt att vara så nära men ändå så långt borta. Istället för att tjura var vi ett helt gäng som samlades i en av hytterna i vår korridor, där en man vi kallade professorn och hans fru hade sina sängar. De hade med sig lite vin, vi hade med oss lite vin, och en till kille hade med sig lite vin, det slutade med att vi var femton personer inne i hytten som delade på allt vin i pappkaffemuggar, vi hade ingenting för oss egentligen så det var superkul att ha som avslutning innan vi sedan tidigt nästa morgon faktiskt fick hoppa av och gå skilda vägar. Klockan tre på natten ungefär när alla sov lyckades kaptenen ankra i hamnen, och klockan sju fick alla vakna, äta en lättare frukost, och sedan lämna fartyget. Det blev många kramar, byte av sociala medier och telefonnummer, bilder och böcker och ännu mer kramar. Vi var en grupp på ungefär tio personer som bestämde en plats att ses på senare på eftermiddagen, för att ses igen en sista gång innan alla skulle göra sitt, så det är vad vi ska göra nu i skrivande stund så fort vi postat inlägget.

Hur ska jag summera detta ofantliga äventyr såhär i efterhand? Det är en stor sak att bocka av från vår bucketlist, och det var värt vartenda öre, detta är någonting vi kommer att minnas för alltid. Det var en bröllopsdag att se tillbaka på och skratta åt, en storm att kunna återberätta med hela kroppen, den första kvällen med den vida stjärnklara vintergatan i alla färger tornandes ovanför oss efter den brinnande solnedgången känns nästan nu overkligt, och det går knappt att föreställa sig den ofattbart vackra naturen vi haft privilegiet att få färdas igenom under fyra dagar och tre nätter. Vi har passerat av människan helt orörd natur på branten av världens ände längst Patagoniens massiva landskap, så långt bort man kan komma hemifrån. Vi har träffat människor från hela världen som vi umgåtts med från morgon till kväll, delat måltider med, delat hytten med, vi har delat historier och erfarenheter, minnen och rekommendationer, resetips och boktips, vi har tagit fotografier med, av och på varandra under alla dagar, vilka kommer hamna i ett legendariskt fotoalbum i framtiden. Det bästa av allt har nästan varit att vi varit helt bortkopplade från världen, med noll internet, wifi, eller möjlighet till kommunikation med omvärlden, det var bara vi och färjan, naturen och sällskapet, fjordarna och bergen, djuren och vindarna, våra böcker och teckningar, hela tiden, varje dag. Tacksamheten är obeskrivlig, och minnena är för alltid.