backpackingthroughlife.blogg.se

Hej. Melissa här.
Senast jag skrev hade vi precis kommit tillbaka från det makalöst magiska äventyret till Machu Picchu. Någonting varken jag eller Kalle aldrig kommer att glömma.
Jag är evigt tacksam över att ha fått uppleva någonting sådant.
Två dagar efter att vi kommit tillbaka föll jag för en riktigt rejäl förkylning (såklart. Kalle blir aldrig sjuk), jag skulle gissa på att det var resultatet efter den roliga blandningen mellan sol, regn, värme och kyla under de fyra dagar vi var ut.
Hur som helst, hur irriterande förkylningen än må vara, så är det värt det tusen gånger om.
Jag fick ju se Machu Picchu!

Trots detta valde vi att ta oss ifrån Cusco med nattbuss och vidare till Puno, en liten mysig stad ungefär sex timmar bort.
Jag sov större delen av vägen så det var ingen fara med det.
När vi kom fram till stationen i Puno tidigt i gryningen tog vi en taxi till ett hostel som hette Marlon’s (Någonting i den stilen) och sedan sov vi hela förmiddagen.
Vi bodde i ett litet dorm med fyra sängar på fjärde våningen.
Vi hade en trevlig utsikt där man åt ena hållet kunde skymta Lake Titicaca och åt andra hållet ett par bergstoppar.
Första dagen tog vi det lugnt med tanke på min förkylning.
Vi åt god mat och kollade på serier på datorn.
På kvällen fick vi sällskap i rummet av ett annat Par, väldigt trevliga.
Andra dagen, trots att jag mådde som en överkörd bäver, bestämde vi oss för att ta båten ut till de flytande öarna. Ända sedan jag såg avsnittet av Kjelles smakresa (Jag vet, men det är bra!) har jag velat se dem.
Vi gjorde alltså detta.
Det tog ungefär 25 minuter att ta oss ut till en av de största öarna, sedan fick vi en lång historia om dem berättade för oss av en guide (På Spanska såklart, så jag förstod kanske hälften) innan vi fick gå runt och kika och fotografera.
Vi tänkte sedan åka tillbaka men plötsligt utan att vi riktigt förstod vad som hänt hamnade vi i någon annans guidegrupp och de skuffade in oss alla i en hemmagjord halmbåt och så bar det iväg över vattnet.
Där satt vi alltså, förvirrade som skrattmåsar, på en halmbåt.
Två barn ifrån ön började sjunga (riktigt falskt, om jag ska vara ärlig) och sedan skulle de ha pengar för det också.
Jag säger då det.
Vi blev i alla fall avsläppta på en annan ö, sedan fick vi snällt vänta där i en timma eller så innan folk hade ätit lunch och kunde köra hem oss med en riktig båt igen.
Vid det laget var jag helt däckad, så jag tog min förkylning och gick till sängs för resten utav dagen.
Nästa morgon checkade vi ut från hostlet och tog en buss till Copacabana, Bolivia.
Det var dags att röra sig ifrån Peru helt enkelt.
Bussresan tog ungefär tre fyra timmar, det var inga som helst problem vid gränsen, vädret var fint och jag kände mig hyfsat stabil.
Vi hamnade i Copacabana sent på eftermiddagen och checkade in på det närmsta hostlet vi hittade.
Vi ville skynda oss då det var påskhelg och ALLA lokalbor var lediga och hade semester.
Det var bokstavligt talat fullt överallt förutom det hostel vi checkade in på.
Vilken TUR vi hade… trodde vi. (Jag återkommer till det.)
Jag, Kalle och Amanda (en tjej från Danmark) delade på ett rum med tre sängar.
Rummet var väldigt vackert med en enastående utsikt över sjön.
Vi såg solen gå ner och en brandröd himmel bredde ut sig över staden när vi packade upp våra saker. Golvet var gammalt och knarrade när man gick över det, likaså väggarna och taket knarrade.
Vinden ven genom fönstret och lamporna glappade svagt.
Vi tyckte att det var riktigt mysigt, hela huset var gammalt och arkitekturen var enastående.
Efter en god middag denna påskafton gick vi alla till sängs.
Det var här vi insåg att valet av hostel kanske inte var det bästa.
Jag vaknade runt fyra på morgonen.
Känslan av obehag spred sig i hela kroppen.
Jag kan inte beskriva riktigt vad det berodde på… men dels hade jag drömt mardrömmar, dels hade jag känslan av att någon tittade på mig.
Fullmånen lyste rakt in i rummet och spred en riktigt läskig känsla, golven knarrade och huset hade diverse otäcka ljud för sig.
Jag låg en stund i mörkret och stirrade, mitt hjärta slog tungt och jag hörde att Kalle andades oroligt, så jag hoppade in bredvid honom i hans säng.
Han vaknade med ett ryck han också.
Han berättade att han också drömt mardrömmar.
Vi låg vakna i nästan två timmar och försökte få bort känslan av obehag.
När Amanda vaknade senare berättade hon att hon OCKSÅ drömt mardömmar.
När solen gått upp senare kändes det inte lika läskigt, men vi bestämde oss snabbt för att absolut INTE sova en natt till i detta hus.
Spökhus är ingenting för mig.
Vi checkade ut på förmiddagen, låste in väskorna i lobbyn och gav oss ut på stan.
Det var sista dagen av påskhelgen, vilken är stort här i Bolivia.
Vi gick ner till katedralen och där var det full rulle av diverse aktiviteter, bland annat präster som gick omkring med hinkar fyllda med heligt vatten som de skvätte på människor, bilar och annat för att ge dem tur och välsigna allt för att undvika framtida olyckor och liknande.
Det var en mysig upplevelse att få se detta, hur det går till i andra länder.
Vi smög också in i katedralen vid ett tillfälle, och vi fick se en lååååååång kö av människor som ville gå fram till altaret och bli välsignade av en präst.
Det var vackert.
På eftermiddagen sade vi hejdå till vår nye danske vän och hoppade på en buss som skulle ta oss till La Paz.
Som vi längtat efter att ta oss till La Paz!
Vi har hört och läst så mycket om denna stad.
Resan skulle ta tre timmar men vi blev två timmar försenade på grund av en makalös trafik.
Påsktrafiken var inte nådig.
Det var kö, stopp, kaos, bilar och människor överallt.
Folk försökte ta genvägar, köra om, de skrek och tjoade och ingenting gick som det skulle.
Jag satt större delen av vägen med musik i öronen och blundade, önskade att vi skulle komma fram. Förkylningen är fortfarande där och torrhostan är retlig.
Då vill man inte sitta på en buss i stekande hetta med stinkande avgaser som sinade genom luftintagen.
Vi kom i alla fall fram tillslut och vi tog oss till Loki hostel.
Loki nummer två under denna resa, med andra ord.
De finns lite här och där.
Vi bestämde oss för den lyxen att bo i privatrum i ett par nätter, mycket behövligt!
Vårt rum är väldigt fint, sängen är mjuk och man sover gott i den, det finns absolut inga spöken eller knarrande golv, och utsikten är vansinnigt vacker då man ser snötäckta bergstoppar åt alla håll.
Vi stannar här i några dagar till hade vi tänkt, i alla fall tills jag inte hostar lika mycket.
Nästa stopp blir Salar de uyuni (stavning?) och med tanke på att det nästan är på femtusen meters höjd skulle jag vilja ha funktionabla lungor.
Igår promenerade vi runt lite i staden, och idag är jag hemma och tar det lugnt medan Kalle är ute på äventyr.
Han åker mountainbike nerför världens farligaste väg; The death road.
Jag hoppas att han kommer hem helskinnad.
I alla fall, det var allt för denna gång.
M