backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan. 
Melissa här. 
Fyra dagar innehållandes det största äventyret hittills har precis passerat. Vi har (blandat med annat roligt) vandrat till Machu Picchu! 
Dag ett: 
Klockan sex på morgonen vaknade vi upp i ett kyligt och daggdränkt Peru i ett ännu kyligare dorm i Cusco. Barfota huttrandes hoppade vi ur våra våningssängar och plockade snabbt ihop våra saker för att inte väcka de andra, en sjuk tjej bland annat. 
Vi gick ut till barområdet och våra förhoppningar om att få kaffe i gryningen krossades när vi såg att det var stängt och släckt överallt. Istället väntade vi snällt (morgontrötta och irriterade som man ju kan vara) i lobbyn tills alla andra i vågrupp inklusive guiden hade samlats och vi kunde bege oss. 
De började med att trycka in oss i två minibussar och så bar det av under tre timmar till själva startpunkten. En paus halvvägs där det bjöds på cocalövte tillkom resan och vi passade där även på att införskaffa en till ficklampa då vi olyckligtvis nog tappat bort den andra, ett inköp som senare visade sig vara ett oerhört bra val. Under denna tid hann vi även bekanta oss med de andra i gruppen, ett gäng som visade sig vara helt underbart på så många vis. 
Vi kom alla ifrån olika hörn i världen och vi kom alla att bli goda vänner. 
Bussarna tog oss senare genom slingriga smala vägar längst andernas hala bergsväggar. 
Regnet öste ner och våra hjärtan slog snabbare än vanligt av nervositet, speciellt för Kalle som inte är allt för förtjust av sådana höjder. 
Han har inga problem om han själv kan kontrollera det, men när våra liv är i någon galen Peruansk chaufförs (som kör som att han har eld i arslet) händer är det inte lika kul. 
På 4300 meters höjd stannade vi och hoppade ut. 
Det var dags för downhill mountainbiking! 
Det var första gången för mig så visst var jag aningen nervös, men ändå så pass taggad så att det övervägde åt det hållet. 
Vi fick på oss skydd och hjälmar och handskar så att vi alla såg ut som proffsracerförare tillslut. 
Vi fick alla en cykel, en hel del instruktioner och regler, sedan bar det av nerför bergssluttningen. 
5,4 mil på två och en halv timme tog vi oss, med en paus i mitten. 
Snabbt gick det och vi for genom regnskogar, genom vattenfall, genom breda U-svängar utan staket ner mot avgrunden, över torrmark och genom regn. 
Vi fick se alla olika vyer. 
Väl nere på 1200 meters höjd där solen gassade, stannade vi och tog av oss våra dyblöta och genomsvettiga kläder och underställ och skydd. 
Det var vansinnigt roligt och vi gör båda om det igen – any time! 
Svettiga och glada tog vi oss senare till det hostel vi skulle spendera första natten på. 
En dusch senare var vi på benen! 
Vi hade föreställt oss att vi skulle spendera nätterna i något litet hus mtt ute på vishan utan el eller värme, men det vi fick var rentutav lyx. Jag och Kalle fick till och med ett privatrum varje natt. 
Vi fick lunch och middag första dagen, och sedan samlades gruppen på kvällen där vi alla berättade om våra egna upplevelser ifrån dagen. 
En av killarna från Israel kraschade med sin cykel under turen och hans knä var skapligt illa däran på kvällen så han satt med en påse is mot knäskålen och dagen efter åkte han tillbaka till Cusco för att besöka en doktor. (Det visade sig senare att det var okej, ingen större fara!) 
Vi var alla i säng strax efter tio. 

Dag 2: 
Klockan sex ringde uret åter igen och gruppen vandrade iväg till samma matställe som kvällen innan för att få lite frukost innan den långa dagen tog fart. 
Vi fick en stor härlig frukostbuffet vilket bestod av bröd, olika typer av ägg, färska frukter, yoghurt, kaffe, te, juice, allt ni kan föreställa er, sedan fick vi instruktioner huruvida dagen skulle spenderas. 
Vi hade en nio timmar lång vandring framför oss, så det var bara att köra igång. 
Vi hoppade alla på flaket till en stor lastbil som väntade på oss, sedan kördes vi ut 25 minuter i djungeln där själva stigen tog sin början, rakt ut i andenas regnskogar. 
De första två timmarna var de allra svettigaste då det bara gick uppför hela tiden bland stenar och rötter. 
Vi kämpade och vi svettades och drack litervis med vatten, men tillslut kom vi upp till en liten stuga där vår guide lät oss vila en stund samtidigt som han visade oss diverse lokala frukter och grönsaker och annat som den lokala bonden odlat. 
Vi fick smaka och diskutera, ganska kul faktiskt. 
De två nästa timmarna var utan tvekan de allra bästa. 
Vi följde en riktigt gammal inkaled via bergssidorna bland molnen, utsikten var enastående och det var en ren fröjd att få vandra i deras gamla spår. 
Vi gick och gick över gamla handgjorda stentrappor, genom smala läskiga stigar med bara stup rakt ner, över toppar och genom skogar. 
Vi stannade senare på ett ställe där vi fick god Peruansk mat till lunch, sedan somnade jag en stund i en hängmatta innan vi bar av igen. 
Vi gick och gick tills vi kom till ett stup där det långt nertill rann en gigantisk flod med vilt forsande vatten. 
På kanten hängde en tjock vajer som sträckte sig över till ett berg på andra sidan, och fastsatt i vajern var en liten vagn som ett par lokalbor drog fram och tillbaka med människor, utan det minsta till säkerhetslina eller liknande. 
Denna skulle vi alltså åka över till andra sidan med. 
Jag och Kalle åkte först. 
Jag satte mig längst fram och höll i ett rostigt stålhandtag, Kalle satte sig bakom mig och höll i min midja. ”Okey, ready?” sade någon och sedan blev vi skuffade över stupet. 
Sakta sakta drog två män på andra sidan över oss för hand, vagnen skumpade och gungade och långt under oss forsade vattnet ilsket. 
Jag filmade med kameran under hela tiden och samtidigt var jag ganska skakis. 
Kalle tog ett par foton och han var nog aningen skakis han med. 
Vi tog oss tillslut över i alla fall, och väl där stod en kvinna med en kylväska full med öl. 
Det var ett smart drag, hon visste nog att vi gringos med svaga nerver inte skulle tacka nej till en lugnande öl efter detta. 
Vi köpte en varsin och satte oss och tittade på när resten av gruppen två och två tog sig över. 
Med skadeglädje fnissade vi åt allas ansikten där de kom åkandes, sedan när alla var över fortsatte vi den sista halvtimmen vi hade kvar av den nio timmar långa vandringen.
Precis vid slutet där vi vandrade nerför såg vi två stora pooler långt därnere bakom träden, det var naturliga upphettade pooler där både lokalbor och gringos glatt badade.
Lättade sprang vi ner sista vägen, bytte om och sedan kastade vi oss i vattnet.
Vilket fantastiskt pris och vilken avslutning på en rolig dag!
Vi badade tills mörkret föll och sedan tog vi en buss till den lilla stad där vi skulle spendera natten.
På kvällen firade hela gruppen med Mojitos och mat och vissa blev mer berusade än andra, inklusive vår guide. Han var så rolig så det var inte klokt!
Vi sov djupt och tungt den natten, dock bara fem timmar då det blev aningen sent.
 
Dag 3:
Tidig morgon och klockan ringer.
En varm dusch och en god frukost.
Med ömma ben och blåsor på fötterna efter äventyret dagen innan bar det av igen.
Det var dags för zipline i anderna!
Vi fick på oss all utrustning och hjälmar och liknande och så åkte vi till den första av sex stycken.
Vi flög fram genom luften, från berg till berg, högt uppe ovanför floderna.
Det var magiskt!
tyvärr tog det slut allt för snabbt, men det var dags att vandra igen.
Denna gång ”Bara” i fyra fem timmar istället för nio.
Det som var bra dock var att det inte bar uppför i skogen denna gång, utan helt enkelt plan mark hela vägen längst ett tågspår.
Jag hade, av någon anledning, vansinnigt mycket energi den dagen trots blåsor under fötterna och en molnande bakfylla.
Jag gick och gick och hamnade före alla andra, även vår guide.
Han sade åt mig att när jag kommer till en tågstation ska jag stanna där, vilket jag gjorde.
Jag hade musik i öronen och gick med snabb fart genom terrängen.
Utsikten omkring mig var vacker, ett tåg åkte förbi en gång och tillslut satte jag mig vid stationen när jag var framme.
(Vi stannade för lite lunch efter vägen också såklart, men sedan bar jag iväg igen.)
Jag väntade i nästan tjugo minuter innan alla andra hade kommit fram, guiden var dock bara fem minuter efter mig.
Jag var trött och slut men det var oerhört skönt att få springa av sig efter alla dessa veckor av detta ohälsosamma intag av alkohol och Doritos.
Det kändes helt enkelt jävligt bra kan man säga.
Bakom stationen fanns en slags checkpoint upp till machu picchu, och det var dit vi skulle ta oss nästa dag för att börja vandringen till underverket.
20 minuter till vandrade vi sedan innan vi kom fram till Agua Calientes och vårt hostel.
Efter middagen gick vi alla till sängs, tidigt och bra eftersom vi skulle upp ohyggligt tidigt dagen efter.

Dag fyra:
Klockan 03.30 ringde klockan och vi vaknade förvirrat upp i mörkret.
Det var så tidigt att inte ens tuppen gal utanför.
Gruppen samlades nere i lobbyn klockan 04 och sedan tog vi våra regnponchos, ryggsäckar, ficklampor och matsäckar och smög ut i mörkret.
När vi hade kommit utanför den lilla staden blev det becksvart, regnet föll tyngre och ett gäng hundar gick i våra hälar.
När vi kommit fram till checkpointen var vi redan så blöta att det inte spelade någon roll hur mycket regnet öste ner över oss. Vi visade våra pass och biljetter för den första vakten, sedan började vi den en timmas klättring det skulle ta att ta sig upp till machu picchus entré.
Detta var utan tvekan den största utmaningen under alla dagar.
Tänk er en lång oerhört brant slingrande stentrappa med olika höjd på stegen, forsande regn, becksvart mörker, insekter och andra djur samt luft som var tung att andas
En timma av detta var nästan outhärdligt, men vi klarade det.
Vi tog oss till toppen precis till klockan 06 då solen gick upp över de dimmiga bergstopparna.
Vår guide som hade tagit bussen (latmask) väntade på oss under ett tak däruppe, torr och glad.
Vi själva var genomblöta och när vi väl kommit upp och svetten lagt sig kom istället frossan.
Jag frös så tänderna skakade och händerna vitnade, och den första timman var jobbig då ingen av oss kunde koncentrera oss på annat än kylan, men sedan när dimman började skingras, solen tittade fram, daggen torkade och luften blev varmare, tinade även vi sakta men säkert.
Plötsligt slog det oss… vi var ju för sjutton vid Machu Picchu.
Vi klarade det!
Vi klättrade upp till olika höjder där man kunde se staden uppifrån och det måste vara det mest majestätiska skådespel jag sett i hela mitt liv.
Jag kan utan tvekan förstå varför detta är ett av världens sju underverk.
Vi spenderade hela dagen med att bara lapa in varenda ögonblick av vad vi såg och morgonens klättring och bittra kyla var som bortblåst.
Kläderna torkade där vi satt i gräset och tittade ner i dalen, ett par llamor låg i närheten och några av dem åt gräs. Det var som om att även de tittade på utsikten då och då.
Sent på eftermiddagen dock hann tröttheten ifrån att vakna 03.30 ikapp oss och vi tog oss tillbaka till hostlet där vi skulle spendera ytterligare ett par timmar innan vi skulle ta ett tåg tillbaka mot Cusco.
Vi åt en god middag och tog ett par öl tillsammans med de som var kvar av gänget (vi skingrades på morgonen) innan även vi skingrades.
Vi skulle alla ta olika tåg och bussar.
Vi skulle åka med ett tåg som gick 21.30.
Jag sov hela vägen kan jag säga. Jag var en totalt slut kämpe.
Två timmar senare hoppade vi på en buss som även den tog två timmar och som jag även där sov som en stock hela vägen.
Tillslut var vi framme igen i Cusco mitt i natten.
Våra sängar var så sköna och vi sov djupare än vi någonsin sovit förr.
Jag har aldrig varit så lycklig som jag är just nu över att ha fått uppleva dessa fantastiska saker med dessa fantastiska människor.
Detta är verkligen ett minne för livet och ännu en sak att stryka av sin bucketlist.

- M