backpackingthroughlife.blogg.se

Dag ett:

Vi bodde på ett mysigt litet hostel, Piedra Blanca, i den lilla staden Uyuni i två nätter innan vi gav oss iväg på det makalösa äventyret.
Denna morgon vaknade vi som vanligt under de tidiga morgontimmarna.
Morgonen var kylig men med frisk luft och de andra nyvakna hostelgästerna smög omkring i sina morgondimmor innan dagen kunde påbörjas med diverse aktiviteter.
Vi packade ihop våra väskor och tog sedan en kopp kaffe till frukost på andra sidan gatan.
Det skulle föreställa kaffe med mjölk men jag är väldigt säker på att vi fick mjölk med kaffe istället.
Hur som helst, vi drack upp denna kaffeliknande vätska och tog sedan en promenad till Andes Expedition där allt sedan startade.
Vi var sex stycken som skulle spendera dessa tre dagar tillsammans, sju med Guiden Ronald.
Vi presenterade oss alla för varandra, och det visade sig att de andra fyra hade exakt samma sjuka humor som mig och Kalle.
Vi var oerhört glada över detta.
Det är fint att få vara sig själv.
Efter diverse instruktioner och när alla väskor var säkert snörade på biltaket hoppade vi in och begav oss. Vi åkte i en Jeep skapad för offroadåkning för en gångs skull, inte en buss, oerhört skönt faktiskt.
Det var även skönt att få vara i en lite mindre grupp denna gång, det var lättare att lära känna alla på det viset.
Först körde vi en ganska kort bit rakt ut i öknen tills vi kom till ett ställe de kallar The train cemetary, och det är precis vad det var.
Ett stort gammalt rostigt råg stod där.
Det bara stod där och samlade historia och det var spännande att få vara där! 
Vi körde sedan ett par timmar rakt ut i ingenstans tills vi kom till den legendariska saltöknen Salar de Uyuni.
Vilket magiskt ställe!
Jag har aldrig i mitt liv sett någonting liknande, så när jag stod mitt i denna öken där jag såg horisonten breda ut sig åt alla håll omkring mig och med många mils avstånd till närmsta hus kände jag mig nästan minst på jorden.
Mindre än vanligt menar jag.
Som en liten myra i en vansinnigt stor värld.
Vi började med att äta lunch som Ronald serverade direkt ifrån bakluckan på bilen. Vi blev serverade en varsin stor Alpackastek tillsammans med Quinoa (Vilket är en vildört som växer i Sydamerika och äts precis som ris eller couscous) och grönsaker.
Detta var mycket gott!
Vi spenderade sedan en god stund med att ta roliga fotografier på varandra, mäta skalor och skratta och springa omkring, lika glada som barn som precis fått julklappar av tomten var vi.
Vi åkte sedan länge genom denna gigantiska öken, det verkade som om den aldrig skulle ta slut.
Någonstans i mitten av intet i ingenstans stannade vi vid vad man skulle kunna kalla en ö.
Lokalborna kallar den för Isla de Pescado, eller Island of the fish, på grund av att den, ifrån ett långt avstånd, ser ut som en fisk.
Ön var full av vassa stenar och gigantiska kaktusar, någonting liknande hade vi aldrig skådat.
Det var en ren fröjd att få klättra och vandra omkring bland dessa fenomenala ting, självklart med kamerorna i högsta hugg.
Utsikten ifrån toppen av ön var magisk då man såg öknen mäktigt breda ut sig åt alla håll omkring oss.  Bilar som åkte genom öknen var små som bananflugor nedanför oss, de tycktes knappt röra sig då öknen var så stor.
Senare på eftermiddagen då solen sakta somnade och den kalla kvällen tog över åkte vi till det hostel där vi skulle spendera första natten.
Hostlet var ett mycket vackert spartanskt ett, helt gjort av salt, till och med sängarna.
Golven var täckta av sand och salt och runtomkring oss bredde sig stora snötäckta berg.
Himlen visade ett skådespel av den vackraste stjärnhimmel jag någonsin sett, och under himlavalvet vid bergens fötter stod klungor llamor och betade stilla i mörkret.
Vi bäddade våra sängar med alla de filtar och sovsäckar vi hyrt, vi klädde oss varmt i våra alpackakläder, sedan blev vi serverade te, kaffe och kakor följt av en middag bestående av kycklingklubbor och strips med mängder av ketchup.
En perfekt middag efter en perfekt första dag.
Kvällen spenderades med att spela spel och dricka några öl innan vi skildes åt till våra diverse rum för att sova.
Jag och Kalle kröp ner bredvid varandra i det kyliga rummet och somnade sedan gott.
Ibland sover man tusen gånger bättre om det är kyligt.
Sovsäckarna var dock en räddning då det hade blivit FÖR kyligt utan.

      

Dag två:

När solen gick upp gjorde även vi.
Sakta men säkert tinade vi upp efter den kyliga natten då solens strålar tittade in genom fönstret och vi fick i oss kaffe.
Sovsäckar rullades ihop, väskor packades, tänder borstades och det byttes om, sedan rullade vi vidare på vårt fantastiska äventyr.
Denna dag tog vi oss genom så pass många olika miljöer att det var svårt att räkna dem.
Vi åkte genom stora sandöknar, genom berg och dalar, upp och ner, vi åkte förbi gigantiska stenformationer och snötäckta berg, vi stannade vid magiskt blåa laguner över fyratusen meter över havet där flamingos vandrade omkring i vattnen och åt alger, vi stannade vid stenras där vildkaniner hoppade runt och hälsade på oss och där de glatt tog emot de grönsaker vi placerade ut åt dem.
Vi stannade vid en stor lagun som över åren blivit färgad vackert röd utav alla de bakterier som florar, vi stannade vid en annan lagun och åt lunch med den vackraste utsikten någonsin, sedan avslutade vi dagen med att stanna vid hostel nummer två.
Detta hostel var betydligt kyligare då det var på ungefär 4700 meters höjd.
Natten var iskall men med en lika vacker, om inte än vackrare, stjärnhimmel och vi sov alla i samma rum, ruvandes i våra sovsäckar.
Under kvällen fick vi en god middag bestående av en slags spagetti med köttfärssås och självklart varma drycker  som hettade upp själen något innan läggdags.

        

Dag tre:

Klockan var halv fem på morgonen när klockan ringde.
Mörkret var slående och det fanns ingen elektricitet innan klockan åtta.
Kylan låg fortfarande över oss och utanför snöade det sakta på de betande djuren.
Vi tog alla mod till oss och skyndade ur våra sängar och in i det lilla, betydligt varmare, köket där vi fick i oss kaffe och några pannkakor.
Nu var det dags att bege sig iväg på det sista äventyret av den alla; Spyende spottande geisrar på toppen av en vulkan, över femtusen meter över havet.
Vi åkte i takt med att solen sakta gick upp bakom oss, himlen färgades i alla dess magiska färger ovanför oss där vi for fram genom landskapet.
Vi kom fram till platsen exakt i rättan tid för att få de perfekta fotografierna med färger blandat med rök och kokande vatten, lera och pysande svavel.
Det var så att man knappt kunde tro sina egna ögon där man stod på toppen och fick beskåda detta naturliga fenomen.
Lukten av ruttna ägg ifrån det rykande svavlet blandat med ljudet av den kokande marken var någonting helt nytt för oss.
Kylan var fortfarande slående trots den varma röken och våra händer vitnade och skakade av detta när vi sprang omkring med våra kameror.
Solen gick sakta upp och vi stod länge och bara stirrade på skådespeleriet innan vi fick lov att bege oss vidare då vi inte hade mycket mer tid.
Vi lämnade vulkanen bakom oss och tog oss åter igen ner på fyra tusen meters höjd där en naturligt upphettad vattenkälla väntade på oss.
Luften var iskall och vi huttrade där vi bytte om till våra medhavda badkläder.
En efter en kastade vi oss i vattnet som var brännande hett mot våra kroppar.
Mixen av värme och kyla skapade ångande rök som spred sig över himlen och vi ville aldrig lämna detta ställe.
Vi låg alla länge och njöt, men allt gott har ett slut och det var dags att avsluta denna tre dagar långa äventyr.
Vi räknade till tre och sprang upp i den kyliga luften där vi skrek av både glädje och köld när vi bytte om till våra varma alpackakläder och hoppade in i bilen.
Jag och Kalle var de enda som skulle över gränsen till Chile, medan de andra fyra skulle tillbaka till Uyuni.
Vi blev avsläppta där Bolivia slutade och ett stort ingemansland bredde ut sig innan Chile välkomnade.
Vi befann oss vid ett litet hus i mitten av ingenstans, mitt emellan två stora berg, detta var alltså där vi fick vår exitstämpel av en liten ensam bitter Boliviansk man.
Vi hade sedan innan två biljetter till en minibuss som skulle ta oss till gränsen i Chile och den hoppade vi på efter att vi kramat alla hejdå och vinkat av dem.
Vi tog oss snabbt ner på tvåtusen meters höjd, och väl därnere kände vi verkligen hur högt upp vi varit då våra öron small och man plötsligt kunde höra VÄLDIGT bra igen.
Även trycket på lungorna lättade något.
Det tog en vansinnigt lång tid, nästan två timmar, vid gränsen in i Chile då de var mer noga än någon annan med att söka igenom väskor och bilar innan vi fick ta oss över.
Väl på andra sidan var vi framme där vi nu skulle bo i ett par dagar och därifrån jag i denna stund skriver detta inlägg; i San Pedro de atacama i norra Chile.
Staden är liten, mysig, och vi befinner oss i princip mitt i den allra torraste öknen i hela världen.
Det ni!