backpackingthroughlife.blogg.se

Hey! Melissa här.

Vi befinner oss sedan två dagar tillbaka i en liten mysig stad kallat Granada.
Den påminner en hel del om både Valladolid och Flores, men ändå med en helt annan anda än de föregående.

Husen ligger tätt ihop och staden är på sätt och vis uppdelad i turistområden, rikare områden och slumområden, i mitten finns stora katedraler som delar av och höjer sig över de slitna hustaken.
Gatorna myllrar av folk, marknader, mopeder, vagndragande hästar, gatuhundar och dylikt, det luktar gott av diverse maträtter från var och varannan dörröppning, och man hör små plingande klockor ifrån de tunga boxar med glass många män i staden drar omkring med för att sälja till varma turister.
Dagarna är stekheta med sina 36 grader och nätterna är ljummet varma med sina 26.
Lokalborna samlas på sina stamhak, turisterna spelar spel och dricker på sina hostels, alla samtalar med varandra och det byts en och annan mailadress innan resan far iväg åt andra breddgrader.
Vi har som vanligt blivit förälskade i staden, någonting jag iallafall lyckats bli under varje ny stad vi besöker.
Jag njuter av tillvaron och atmosfären, luften, folket, känslan, lukterna, maten, dryckerna, lokalbussarna, allt!

Imorgon ska vi upp tidigt för att tillsammans med Ewa och Joe åka ut till en ö kallad Ometepe, ett ställe vi hört oerhört mycket gott om ifrån andra backpackers. Vi tänkte ge det en chans för att sedan spendera ett par dagar vid havet innan vi påbörjar den långa resan till Panama City.

Innan vi begav oss till Granada spenderade vi tre dagar i den makalöst fantastiska lilla staden León, ett ställe jag var mycket bestämd över att få se på grund av att en av mina absolut bästa vänner Tamara är född och uppvuxen där, men som nu bor i Miami.
Kalle berättade ju om resan dit i det föregående inlägget här på bloggen, läs det om ni inte gjort det!  

Väl framme iallafall i León: En liten man med cykelkärra (tuktuk, ungefär) sprang fram och var väldigt bestämd över att skjutsa oss båda med våra väskor och allt genom staden till det hostel vi ville till.
Vi ville egentligen inte för att vi tänkte att det ju vore elakt att låta honom slita genom att köra omkring med bleka turister med tunga väskor... men mannen tjatade någonting fenomenaliskt mycket, så vi lät honom göra det tillslut.
Hans val. Haha.

Jag kan säga att det hade i vilket fall gått mycket snabbare att promenera.
Mannen visste inte vart vårt hostel låg och han verkade inte hitta i sin egen stad.
Han frågade OSS flera gånger om vi skulle svänga höger eller vänster, men vi som aldrig satt vår fot i denna stad tidigare, hur skulle vi kunna veta?
Tillslut hoppade vi ändå av och betalade honom (överpris) och hittade fram själva.
Vi bodde på ett vackert hostel där vid namn Via Via, och det spenderades många härliga timmar i hängmattan eller på den lokala matmarknaden på kvällen.
Jag avgudar nya maträtter, speciellt de man köper av någon direkt ute på gatan bland anna bilar och människor.
Det som inte dödar, det härdar.
Man ska inte vara rädd för att testa nya saker.

En fin sak vi gjorde i León var att leta reda på den gata min vän Tamara vuxit upp på för vi visste att hennes farmor bor kvar där.
Vi gick runt i cirklar i timmar ute i slumområdet, letade gata upp och gata ner, svettades och gav nästan upp då en kvinna erbjöd sig att visa oss huset.
Vi åkte dit, vi träffade hennes farmor, det var en ära att träffa henne!
Vi tog ett par bilder, kommunicerade på (för vår del) halvkass spanska och sedan begav vi oss hemåt igen.
Min vän blev så lycklig att hon grät när hon såg bilden.
Det gör mig lycklig.

En annan sak vi gjorde i León som jag aldrig någonsin kommer att glömma är volcanoboarding.
Man åker pulka (mer kälke) ner för en vulkan.
Vi åkte tillsammans med säkert trettio andra en timme bakpå ett skakigt lastbilsflak innan vi kom fram till foten av Cerro negro som vulkanen heter.
Det tog sedan en timme att vandra upp på den, det var mitt på dagen och solen stekte och det var jobbigt som tusan, men tillslut var vi uppe på toppen och då började mina ben skaka när jag såg den backe vi skulle åka ner för.

Vi fick alla instruktioner om huruvida man skulle eller inte skulle hålla i brädan, sedan tog vi på oss de skyddsdräkter och skyddsglasögon som behövdes innan vi ställde oss på led på toppen av den svarta vulkanen.
Vi står där allihop med nervösa förväntningar, sedan hör vi ett starkt högt surrande från fjärran, vänder oss om och ser den största svärmen utav getingar jag någonsin sett. De kom utan förvarning och omringade oss, de satte sig överallt på våra kläder och i vårt hår och i våra ansikten.
Tydligen drogs de till de skarpt orangea dräkter vi bar.
Jag och ett par andra fick näst intill panik, så jag fick gå före ett par grabbar.
Hade det inte befunnit sig getingar var man än såg så att solen förmörkades, hade jag varit vansinnigt rädd för att kasta mig ut på brädan på det vis jag ändå gjorde, men jag gjorde det för att slippa svärmen.
Plötsligt befann jag mig med rasande fart på en bräda halvvägs ner för en brant sluttning på en vulkan.
Det var surrealistiskt.
Men ack så häftigt.

Jag slutade på botten i ungefär 40 km/h, det för att jag fegade ur och satte ner hälarna i lavagruset för att inte krascha.
Jag kommer aldrig att få veta hur snabbt det gick när det var som snabbast, men det gör mig ingenting.
Detta är ett minne för livet, någonting jag alltid kommer att uppskatta.
Inte getingarna kanske, men känslan, farten, att jag vågade trots min höjdrädsla.
Tack, León.

Så, nu sitter vi här i Granada tillsammans med våra två vänner ifrån Nya Zeeland och Polen, de ska laga middag till oss ikväll för att vi lagade middag till dem igår.
Jag älskar livet.
Jag hoppas att ni alla har det bra där hemma!
Kalle hälsar varmt till er alla.

M