backpackingthroughlife.blogg.se

Melissa här!
Det har gått på tok för många dagar sedan vi skrev, vi ber om ursäkt för det, men nu kör vi!
Vi har så mycket att berätta.
Vi har hunnit med att vara i Antigua i två veckor, i santa cruz tre dagar, och nu är vi tillbaka i Antigua i två dagar innan vi far vidare mot Nicaragua.
Vi börjar från början.

Förra veckan skedde någonting ovanligt enastående, vulkanen El fuego hade det största vulkanutbrottet på trettio år.
Klockan var ett på eftermiddagen då vulkanen small, ingen märkte dock av det direkt, utan trettio minuter senare ungefär kommer jag upp på takterassen där alla andra också befann sig.
Alla var nervösa och nyfikna då himlen var becksvart mitt på ljusa dagen, man kände i hela atmosfären att någonting var på gång.

Lokalborna, vilka är oerhört vidskepliga, tassade nervöst omkring och pratade om att det kan vara en jordbävning på gång eller någonting liknande, för detta fenomen händer sällan.
Hundarna ylade nere på gatan och folk stod stilla och tittade upp mot skyn, sedan kom askan.
Det singlade först ner som nysnö, sedan blev det tyngre och större ”snöflingor” och hela staden blev grå.
Luften blev tung att andas och ögonen sved, vi fick alla hålla oss under tak eller inomhus, de flesta hade även på sig masker.

Den kvällen hostade jag svart sot och när jag duschade blev hela badrummet grått.
Det kan vara det häftigaste jag varit med om i mitt liv, en upplevelse att minnas för resten av livet.
Samma kväll då askan fortfarande föll sköt lokalborna fyrverkerier och det var glädjeyra i alla städer omkring El fuego.
De menade att den ilska vulkanen burit på så länge nu äntligen släppt och spänningarna lättat.
De hade känt på sig länge att någonting var på gång och nu kan de andas igen.
36 timmar senare föll askan fortfarande, men efter ett par kvällar lättade de tunga molnen och solen tittade fram igen.

Nu kan vi bocka av vulkanutbrott från vår bucketlist.

Annars då?
Vi hade spanskalektioner under en vecka där vi fick lära oss en hel del grunder så att vi nu kan hanka oss fram någorlunda under resans gång, speciellt i de städer där ingen talar engelska.
Vår lärare Victoria är en enastående människa och en fantastisk lärare.
Hon förtjänar så mycket mer än vad hon får.
Sista dagen gav vi henne en flaska whiskey och en chokladask.
Dagen efter var hon en mycket bakfull människa då hon druckit whiskeyflaskan  i ett svep.
Underbar kvinna.
Hon jobbar och sliter varje dag som ensamstående mamma för att få in pengar till sin son och hennes egen Mamma som är svårt sjuk. Stor Eloge.

I Måndags var min födelsedag, jag är nu officiellt 27.
Jag hade den roligaste födelsedagen på mycket länge tillsammans med Kalle och alla våra nya vänner.
Jag fick ha in fest hemma hos en tjej som heter Angie, och det var runt 15 personer som kom dit till min ära.
Vi drack goda drinkar, jag och Kalle spenderade tre timmar med att rulla och steka riktiga hemmagjorda svenska köttbullar (som alla visade sig älska) och göra potatismos till allihop, sedan åt vi tårta till efterrätt som Angie köpt till mig.
Alla sjöng och vi hade så kul så vi storknade, rosa partyhattar hade vi också.
Ska jag tillägga hur illa bakfyllan var dagen efter?

Kanske inte.

Tydligen var köttbullarna så goda att det spridits ett rykte om den goda maten och den roliga festen, för när vi var i Santa cruz häromdagen träffade vi en tjej från Canada som vi pratade med lite, och när vi berättade lite om oss och vår resa skrek hon ”Wait, wait.. NO.. are you THE swedish couple? Are you the ones that made the meatballs??? Wow!!”
Tydligen är vi kändisar.

Som jag nämnt tidigare har vi även tagit en tur till Santa Cruz I lake Atitlan, men där spenderade vi endast två dagar.
Vi lämnade Antigua i en minibuss och nästan tre timmar följde av en blandning av vacker natur, bergstoppar, branta kanter så hjärtat stannade av nervositet, och så brutala svängar på vägarna så att vi flög runt som vantar.
När vi åkte över bergen ovanför Atitlan och man såg sjön långt därnere kunde jag inte sluta stirra.
Utsikten var något utav det vackraste jag sett.
För en stund glömde jag till och med de branta kanterna vi nästan tippade ner över under vägen ner.
Vi hamnade tillslut i Panajachan (Pana) där vi tog en båt över till Santa Cruz.
Vi bodde på ett mysigt Hostel där precis vid vattnet, hela stället hade en avslappnande atmosfär och när mörkret föll på kvällen spelade folk gitarr, sjöng, tände brasor och vattnet skvalpade in mot strandkanten.
Det hade varit perfektion om det inte hade varit för spindlarna.
Ja, spindlarna.
När mörkret lagt sig kröp de fram, och det var inga små monster heller, de var stora med grova ben och de sprang nästan efter en där man gick.
Vi fick ta med oss ficklampor var vi än gick så att man inte skulle trampa på dem eller kanske sätta sig på dem när man gick på toaletten, ve och fasa.
Första natten kunde jag knappt sova en blund då de enda sängarna som var lediga i dormet var överslafar, riktigt nära taket.
När de släckte lampan kunde jag höra mitt hjärta slå, så nervös var jag.
Jag klarar helt enkelt inte av spindlar, inte ens hemma.
Kalle har en rejäl fobi för harkrankar, för mig är det spindlar.
Den andra natten sov jag dock gott då vi fick flytta ner till bottensängar.

En av dagarna hade vi planerat att först åka till Pana för att ta ut pengar, sedan ta en båt runt hela sjön och besöka alla ställen, till exempel San Pedro och liknande..
Våra planer gick i botten riktigt snabbt.
När vi tagit båten över visade det sig att all elektricitet var borta, förmodligen skulle den inte komma tillbaka innan kvällen.
Detta hade skett i alla städer runt sjön så det fanns ingenstans att åka.
Vi hade dock så pass mycket pengar på oss att vi valde att åka till ett naturreservat där de hade apor och fjärilar och roliga repstegar och sådär.
Det gjorde vi innan vi åkte hem till hostlet där det såklart inte heller fanns el.
Vi spenderade resten av dagen i en varsin hängmatta istället.
Inte helt fel.
 
Båda kvällarna åt vi middag hos en kvinna som har en ”restaurang” i sitt eget kök hemma.
Hemtrevligt och hemlagad mat med mycket kärlek, billigt och mysigt.
Jag gillar konceptet.

Vi tyckte dock att två dagar var nog, så vi tog en skakig minibuss tillbaka till Antigua där vi nu befinner oss innan vi natten mellan Måndag och Tisdag tar en buss till Leon i Nicaragua.
Den resan ska enligt tabellen ta 18 timmar, men enligt min erfarenhet kommer den garanterat att ta ett dygn.
Jag är beredd på detta.

Vi återkommer med ett nytt inlägg snart igen.
Må gott!

M