backpackingthroughlife.blogg.se

Tja, Kalle och Melissa vid tangenterna!
Vi delar för en gångs skull på inlägget och skriver båda två.

Nu ska vi berätta om gårdagen som kommer gå till historien som den mest oturs- OCH tursamma dagen någonsin.

Låt oss börja.

Vi vaknande tidigt för att under dagen skulle vi hinna med mycket.
Vi började med att åka till panamakanalen för att se de gigantiska slussarna.
Vi stoppade en taxi och förhandlade om priset (vilket man måste göra annars blir det dyrt som fan) och vi kom överens om 20 dollar, tur och retur.
På vägen började dock taxiföraren prata om att han skulle ha mer pengar eftersom det kostade honom 10 dollar att vänta på oss, vilket vi inte ansåg var vårt problem det minsta.
Han blev mer och mer jobbig och ihärdig och vi blev mer och mer förbannade, så när vi  väl kom fram till Miraflores gav vi honom 10 dollar och skickade  iväg honom med arga blickar.
Vilket jävla pucko, jag hoppas att han aldrig får en till kund.

Vi betalade det hutlösa inträdet till slussen (15 dollar var) och gick in. 

Det fanns ett museum som beskrev hur kanalen byggdes och lite kring faunan i Panama – Oerhört intressant.
Insekter lika stora som våra händer fanns uppstoppade i montrar och det var det värsta vi sett.
Det kliade överallt på oss när vi gick bland alla skalbaggar och spindlar och skorpioner.
Nej, tack!
De får stanna där de är.

Vi fick bevittna när en gigantisk oljetanker passerade genom slussen och det var faktiskt mäktigt att se.
Panamakanalen är verkligen en storlagen bedrift men man måste också tänka på de 20000 som dog under tiden kanalen utformades.

Vi lämnade sedan Miraflores och letade reda på en taxi som direkt ville ha 15 dollar för att ta oss tillbaka till Hostlet.
Vi informerade snällt men brutalt att vi var villiga att betala 10 dollar eller så letar vi reda på bussen till Panama city.
Hans girighet tog överhanden och 10 dollar senare och efter att ha suttit i hans svettiga bil var vi tillbaka på vårt hostel.

Det vi gjorde när vi kom tillbaka var att äta en lunch vilket bestod av Korv med bröd, nu talar vi inte om den typen utav korv med bröd vi äter hemma i Sverige, utan detta är mer den gigantiska sorten.
Man kan inte äta mer än en eller två innan man blir så mätt att man ligger som en Duogon på golvet och hyperventilerar.
Efter detta var det bara att packa väskorna för att ta oss till flygplatsen.
Det låter som om att det skulle vara en smidig sak, men icke.
Nu ska ni få höra.

Mannen som ägde hostlet sade åt oss att man kan ta en buss till flygplatsen, så vi tog vårt pick och pack dit och satte oss för att vänta.
Efter 25 minuters svettig väntan mitt i den gassande solen kom den buss vi väntat på, men tro på fan (ursäkta språket) att vi inte fick hoppa på då vi inte hade biljett och chauffören vägrade ta emot våra kontanter.
TACK snälla ägaren till hostlet som inte förklarade detta för oss innan vi av oss iväg.
Irriterade och svettiga ställde vi oss på vägen igen och tänkte så det knakade över huruvida detta nu skulle gå till, men den enda lösningen var att ta en taxi.
Annars skulle vi ju missa flyget.

20 dollar och en lång taxiresa senare befann vi oss på flygplatsen och vi gick in för att leta reda på vilken gate vi skulle till osv, men vårt flygbolag fanns inte att hitta.
Förvirrade som få med världens kortaste stubin frågade vi sedan i informationen var vi skulle gå…
Tror ni inte att vi befann oss på FEL flygplats, med bara en timma kvar till incheckningen skulle stänga och vi skulle missa flyget?
Jodå.

Det enda som fanns att göra var att springa till en annan Taxi, skrika ”RAPIDO!”-  för sedan i farten förklara situationen för chauffören som förstod direkt och ställde sig på gasen.
Den taxiresa som skulle ta en timma fixade han galant som en formel1-förare på 30 minuter.
Han åkte slalom mellan bilarna, bröt garanterat mot alla trafikregler i Panama City och skyndade sig allt han kunde för vår skull.
Vi kom fram i tid till den lilla flygplatsen, och vi betalade honom de 40 dollar han ville ha, plus 5 extra för hans makalösa färd.

Nu kommer vi till en rolig tvist i historien.
Ni minns hur arga vi var för att vi inte kunde hoppa på bussen utan biljett?
Om vi hade kommit på bussen hade det tagit oss en timma ut till den flygplats som visade sig vara fel flygplats, och då HADE vi missat flyget och inte hunnit alls.
Det var som om det var menat.
Tack vem eller vad som nu var så smart!

Väl på flygplatsen ställde vi oss vid väskincheckningen där vi träffade en tjej från Australien vi mött tidigare.
Det var hon som åkte buss med oss mellan Flores och Guatemala City, den där helvetesfärden ni vet.
I alla fall så kommer vi fram till montern till en ytterst grinig kvinna, vi visar henne våra pass och allt verkar fungera smidigt tills hon frågar om vi har Papper på att vi ska lämna landet (Colombia) sen.
Det hade vi inte.

Tydligen skall man ha detta för att ens få komma in i landet.
Vi som redan haft en helvetesdag visste inte vad vi skulle göra.
Bådas axlar föll ihop som om man gett upp totalt, men då förklarare tjejen ifrån Australien att man ju kan gå in på hemsidan till ett annat flygbolag (Copa Airlines) och reservera en biljett utan att betala, bara för att visa att man har en biljett, men tror ni inte då att vi inte får tag på något wi-fi så att vi hade denna möjlighet?
Vi hade nästan gett upp då kvinnan med våra pass ringde ett samtal till någon, och plötsligt kunde vi gå igenom.
Jag tror att vi aldrig kommer att få veta vad som hände, men vi fick gå igenom och checka in våra väskor.

Plötsligt satt vi på planet och var förvirrade men ytterst glada över att ändå haft sådan tur.
Resan tog ungefär en timma, det var turbulens som bara den, så pass att jag som aldrig är flygrädd blev handsvettig och nervös.
Solen som gick ner utanför fönstret fick oss båda på bättre tankar dock.
Färgerna var magiska, solens strålar skar igenom molnen som smör, det var fantastiskt vackert att få beskåda.
Planet var halvfullt och vi hade inga platser utan man fick sätta sig vart man ville, det var också udda.
- Vi kom i alla fall fram till Colombia.

Väl där hittade vi faktiskt ett wi-fi, så när vi stod i kön till att få passen stämplade lyckades vi med nöd och näppe boka ett plan mellan Bogota och Lima (bara en fejkresa såklart) innan vi var framme vid montern.
Tro på sjutton då att de såklart inte behöver se papper på att vi ska lämna landet sen.
Jag ville bara slita mig i håret och lägga mig på golvet.
Killen i montern var dock hur trevlig som helst och han skrattade och skojade och önskade oss en trevlig dag och sådant.
Han fick oss båda att le när vi tog våra första steg på Colombiansk mark, trots allt som hänt under dagen.
Tur i oturen i turen i oturen?
Det har pendlat hela dagen.

Vi hittade en taxi och vi tog en stilla färd i mörkret genom bergen mellan flygplatsen och Medellin.
Jag har aldrig varit så nöjd som när vi väl kom fram till Arcadia Hostel (där vi redan bokat in tre nätter).

Hostlet är väldigt fint!
Vi åt middag, drack en varsin öl, sedan redan klockan 22 höll vi på att ramla ihop, så vi somnade som stockar och vaknade sedan utvilade klockan sju imorse.

Idag är en ny dag med nya möjligheter!
Det är mycket kyligare här än vad det var i Panama och i övriga centralamerika, men det är ju för att vi nu är på andra sidan ekvatorn och vädret är helt annorlunda.
Det ska bli spännande.
Vi har ju faktiskt med oss jackor och mössor och sådant just för att vi visste detta.
Efter att ha druckit två koppar var av deras goda Colombianska kaffe, samt delat på ett par totalt misslyckade pannkakor vi stekt, är det nu dags att ta en dusch och bege sig ut i staden.

Ha det fantastiskt!
Melissa och Kalle.