backpackingthroughlife.blogg.se

Tjenare.
Melissa här.

Alright, senast jag skrev hade min kamera precis blivit bestulen rakt under huvudet på mig, bokstavligt talat, och jag var utom mig av ilska.
Vi åkte långbuss mellan San Pedro de atacama och Valparaiso när detta trista hände.
Efter denna händelse spenderades en hel vecka i con con (strax utanför valparaiso) i Pepes hus där vi hade det riktigt lugnt och trevligt med grillkvällar, promenader vid havet och annat.
En polisanmälning och annat hann vi också med.
Jag köpte också en ny kamera.
Vi hittade fram till en NIKON – butik efter en hel dags letande, och jag fastnade för en riktigt snygg en. Nu kan jag fotografera igen utan problem, även om min gamla Canon är saknad.

Efter dessa dagar av äventyr, (även med en tyvärr magsjuk Kalle ett tag), tog vi nya tag, sade hejdå till Pepe och tog sedan bussen till Santiago där vi spenderade tre nätter på världens mest underbara hostel (Hostal plaza de armas.)
När vi kom till Santiago från början och åkte taxi genom gatorna fick jag inte alls någon bra bild av staden, men när vi sedan gick runt allt till fots de kommande dagarna ångrade jag mig.
Trots att det var en storstad med en hel del betong var den mysig med oerhört många olika karaktärer, hus, parker med mera.
Staden har en stor konstskola och i vart och vartannat kvarter såg man ungdomar måla och skissa av byggnader och människor.
Det gav helt klart en viss charm.  

Det bästa var ändå (för min del) det stora torget Plaza de armas där vårt hostel låg.
Där nere hände alltid någonting och man kunde inte slita blicken ifrån himlen, hustakens siluetter efter solen gått ner, eller torget på timmar när man väl ställt sig på balkongen de sex våningar upp vi befann oss. Varje kväll kunde man glatt njuta av alla människor och händelser som torget lockade till sig.
Varje dag stod någon galning i mitten av torget och skrek om Jesus, djävulen, världens undergång, bibeln och allt ni kan tänka er.
Det ekade mellan gator och torg där han stod och vrålade.
Ibland fanns det andra som honom och de skrek ikapp för fullt.
I ett hörn av torget kunde en kille stå och spela makalösa riff på sin elgitarr och i anra änden av torget samlades en ring av människor runt några killar som dansade breakdance.
Ibland befann sig en och annan clown därnere också och lockade till sig folk med halvdåliga skämt.
Allt i allo hade hela torget en sådan där skön känsla som gör att du vill sitta där länge och bara titta.
Vi hade ett par trevliga kvällar där med nya vänner, varav en av kvällarna då vi grillade på terassen och sedan tog vi oss alla ut på en stor klubb där vi dansade hela natten.
Det gillade vi!

Nu följer historien om när vi under gårkvällen skulle ta oss ifrån Santiago till Puerto Montt i södra Chile.
Vi köpte bussbiljetterna dagen innan och bussen skulle gå klockan 19.45 så vi bestämde oss för att vi skulle ta tunnelbanan till stationen redan klockan 18 för att hinna. Faktum är så hade en vulkan i Puerto Montt ett gigantiskt vulkanutbrott strax efter och vi övervägde att åka eller inte, men efter att ha följt nyheterna under dagen bestämde vi oss ändå för att åka. De sa att askan och allt istället blåste över Argentina och alltså var det fritt fram för oss.
Klockan 18 sade vi hejdå till alla på hostlet, sedan gick vi ner till tunnelbanan där det var totalt kaos överallt.
Detta var rusningstrafik utan dess like, det var stekhett därnere i tunnlarna och folk svettades, stressade, slog sig fram, trängdes och det gick knappt att ta sig fram.
Till slut, tro det eller ej, lyckades jag och Kalle med alla våra väskor, ta oss in i en av vagnarna och åka den korta bit det skulle ta för att ta oss till en annan station där de hade en annan linje som skulle ta oss till bussen.
väl av tåget kommer Kalle plötsligt på att han glömt sin mobiltelefon på laddning i receptionen på hostlet. Stressade och trötta med en viss gnutta av panik sprang vi upp på huvudgatan för att få tag på en taxi för att snabbt ta oss tillbaka till hostlet.
Lättare sagt än gjort.
Under säkerligen tio, femton minuter stod vi och vinkade förtvivlat till alla taxibilar som for förbi oss, men på grund av rusningstrafiken som rådde var alla bilar fulla och det var ingen chans att kunna hoppa in i en av dem.
Klockan tickade och vi var tvungna att kort och gott kasta oss på tunnelbanetåget igen i den stressade trängseln och ta oss tillbaka till hostlet.
Detta tog ytterligare en kvart, vilket innebar att vi nu hade endast 30 minuter på oss att ta oss till busstationen på andra sidan stan.

Vi kom tillbaka till hostlet, Kalle grabbade tag i sin telefon, sedan sprang vi till torget där vi helt otroligt nog fick tag på en taxi.
(Det än inte över ännu.)
Chauffören förstod hur bråttom vi hade och han gjorde allt i sin (lagliga) makt att försöka ta sig fram genom rusningstrafiken, men med tanke på de säker 25 rödljus som stoppade oss efter vägen samt galen trafik runtom och emellan, kändes det nästan lönlöst tillslut.
Med enbart ett par minuter kvar kom vi tillslut fram till en stor motorväg på andra sidan busstationen där han släppte av oss.
Kalle sade åt mig att springa före med våra små väskor för att stoppa bussen, och så skulle han komma efter med de stora väskorna.
Problemet här var dock att motorvägen där var gigantisk, trefilig åt båda hållen, så jag kom inte över.
istället sprang jag tillbaka till Kalle, vi tog oss under till en tunnelbanestation, tacklade oss bokstavligt talat vid det här laget igenom folkmassorna utan det minsta till hänsyn för någon, och sedan hamnade vi svettiga och trötta som grisar vid vår buss exakt EN minut innan avgång.
Vi kastade in våra väskor i bussens bagageutrymme, gav chauffören våra biljetter och hittade våra platser. Bussen började rulla sekunden efter.
Vi var sist på bussen, vi var trötta, jag darrade i hela kroppen av stressen… men vi hann.
Jag har aldrig varit med om maken till tur i oturen, kaos eller galenskap på detta vis.
Behöver jag säga hur djupt jag sedan sov på bussen under natten?

Imorse kom vi fram till Puerto Montt där himlen hade öppnat sig.
Regnet föll så att man knappt såg framför sig, vi drack svindyrt kaffe på stationen och försökte bestämma oss för vad vi skulle göra härnäst.
Vi bestämde oss för att inte stanna där utan vi ville åka till Chiloé istället, en stor ö som är väldigt känd för sin natur, byar och djur.
Vi tog alltså ytterligare en buss ut till ön, en buss som även innehöll en tur på färjan över, samt 4 timmars väg, tillslut hamnade vi i den lilla staden castro där vi nu bor.

Resan var generellt lång och ganska jobbig för att vara ärlig, men nu när vi väl sitter här känns allt bra igen. Vi sitter framför en brasa på hostlet tillsammans med ett par från Argentina, och vi delar historier med varandra.
Imorgon ska vi åka till en nationlpark och kolla vad som finns där och dagen efter funderar vi på att åka över till Argentina.
Det var allt för denna gång.

Ha det gott!

M