backpackingthroughlife.blogg.se

Hej allihopa. Melissa här!

Nu är vi äntligen i Goa Indien efter mer än 30 timmar på resande fot. Vilken resa! På fredagsmorgonen vaknade vi tidigt hemma hos svärföräldrarna i Örebro där vi spenderat natten, vi var pirriga och glada och fulla av förväntan och resfeber över det stora äventyret som äntligen skulle påbörjas. Under morgonen packade vi om väskorna säkert tre gånger samt dubbel - och trippelkollade alla saker för att vara säkra på att vi hade allt med oss, sedan tog vi våra väskor och pulsade i snön bort till parkeringen där Olga och Tobias väntade. De var snälla och gav oss skjuts till resecentrum där  bussen till Arlanda väntade. Det blev ett känslofyllt kramkalas med de båda när vi sa hejdå och hoppade på bussen mot vidare äventyr. Väl på arlanda mötte vi upp Kalles föräldrar som kört dit från stugan på landet för att vinka av oss, samt Kalles syster som tagit tåget från stockholm dit. Även där blev det ett känslofyllt kramkalas innan de åkte hemöver. Strax därpå kom Linda dit med mina fina brorsbarn, och de bjöd oss på middag på Arlanda, en middag där barnen helt och hållet fick välja matställe; Mc.Donalds. Efter middagen kramades vi allihopa och sa hejdå innan vi gick innanför spärrarna och till planet som skulle ta oss till Delhi. Nu började äventyret!

På Arlanda gick allt oerhört smidigt med biljettkontroller, väskkontroller, pass och boardingkort,
sedan satt vi på planet taggade och redo att ta oss an världen. Vad händer inte då? Snöovädret skapade oväntade problem för både flygplan och kapten, vilket gjorde att vi inte kunde lyfta på länge. Planet av-isades gång på gång på gång och vi tycktes aldrig kunna komma iväg, men efter två och en halv timmes försening och med uttråkade anleten kom vi äntligen iväg. Resan gick ganska smidigt, men någon sömn blev det inte för någon av oss denna flygnatt då det var bullrigt, kvalmigt, turbulent och med ljudet av små barn som skrek i munnen på varandra däruppe vid universums början. Barnskrik verkar smitta av
sig skapligt bra från mun till mun! Till middag på planet fick vi lamm - eller kycklinggryta med ris och grönsaker, och det smakade riktigt gott för att vara flygplansmat, så vi klagar inte. Vi kom fram till Delhi två och en halv timme försent, vilket skapade en viss panik inombords då vi hade ett till plan att passa från Delhi till Goa. Inte nog med detta var landningen i Delhi i det obehagligaste laget, då hela staden, flygplatsen och landningsbanorna låg i tjock dimma. Inte ens flygplansvingen utanför fönstret som tidigare varit fullt synlig kunde nu urskiljas det minsta i den tjocka smoggen. Kaptenen verkade dock veta vad han höll på med, för landa lyckades vi, trots att det var skakigt, skumpigt, guppigt och vansinnigt hoppigt. När vi tryckte våra näsor mot fönsterrutan och inte såg någonting annat än den tjocka gula dimman, och marken plötsligt uppenbarade sig från ingenstans då vi landade var ett ögonblick av en mini-hjärtattack. För att hälla lite extra salt i den för kaptenen redan jobbiga situationen applåderade halva flygplanet vilket fick oss att koka. Det finns vissa regler när man flyger, och den främsta är att inte applådera när man landat. Det är oförskämt och otursdrabbat. 

Väl på marken hade vi inte tid att vara skakis länge då vi inte hade lång tid på oss innan nästa plan skulle lyfta, så det blev en varm, svettig och snabb springtur över de orangebruna heltäckningsmattorna (som såg ut som sjuttiotalets mest hemska sofftyg) som bredde ut sig på varenda yta genom flygplatsen. Men vi hann. Vi hann även bli visiterade, Kalle fick skäll av en Indisk vakt för att han glömt ta ur två tändare ur handbagaget, och jag blev privat visiterad av en kvinna bakom ett skynke - just för att jag var kvinna. Det kändes lite lustigt att gå undan sådär för att bli visiterad, när männen blev visiterade som vanligt, men kvinnan var oerhört snäll och frågade mig lite längtande om mina tatueringar innan jag fick gå iväg. Hon ville verkligen ha, men fick inte göra egna. Planet åkte ut på landningsbanan i tid, allt var frid och fröjd, men sedan stod vi därute i dimman blixtstilla i över en timme utan att vi fick veta vad som pågick, och kaptenen ropade senare ut en förklaring vi inte hann uppfatta genom högtalarna innan vi äntligen lyfte mot skyn och Goa. En till försening fick vi för att vi blev så stressade. Men det var ingenting vi brydde oss om egentligen, vid det här laget befann vi oss båda i ett stadium av övertrötthet och ett obeskrivbart glädjerus, så vi satt mest där som zombies och flinade från öra till öra under hela flygresan (vilken gick oerhört snabbt och smidigt med en strålande sol utanför fönstret).

Framme i Goa gick det smidigare än någonsin, vi visade i princip våra visum för en vakt, fick en stämpel, hämtade väskorna, och nu hade vi plötsligt hela Indien precis utanför dörren framför våra fötter. Vi kunde känna Goas tryckande hetta genom fönstret, människor svettades, folk sprang omkring och ropade och skrek och vi hörde det så välkända ljudet av vad som känns som tusen mopeder som tutar samtidigt. SOM vi hade längtat efter denna känsla. Jag och Kalle har som tradition att alltid ta en taxi från flygplatsen till det hostel vi bokat, bara som en första sak för att varva ner, få med oss väskorna, hinna andas lite och så vidare efter färden. Så gjorde vi även denna gång. Vi tog en "dyrare" taxi (280 kronor för en färd på över sex mil!) för att vi ville komma fram snabbt och smidigt efter att vi inte sovit på över
30 timmar vid det laget. Men VILKEN taxiresa, vilken fantastisk, underbar, vansinnig och livsfarlig taxiresa det blev. Vi älskade varje sekund!

Vi har hört talas om trafiken i Indien och dess hjärtattacks-skapande effekter, men att få uppleva det med egna övertrötta ögon var någonting annat! Hur ska jag förklara det på bästa sätt? Bilen susade fram på gatorna snabbare än snabbast, alla rutor var nervevade så den avgasfyllda luften virvlade i fordonet och i våra näsor, föraren kryssade livsfarligt mellan bilar, tuktuks, cyklister, mopedister, fotgängare, lastbilar, barn, getter och gatuhundar, men han stannade och väntade lugnt och sansat när det kom en ko eller sju för att korsa vägen. De heliga korna betydde mer för denna man än allt ovanstående. Vi fick hjärtat i halsgropen vid ett flertal tillfällen, svettades om våra händer som vi krampaktigt höll tag i varandra med då mannen hastigt svängde av och körde om på fel sida av vägen i breda svängar eller i nedförsbackar med mötande lastbilar och dylikt. Mitt i all denna  kalabalik så älskade vi varenda sekund av det. Känslan att vara rädd och upprymd och sprallig samtidigt är en intressant mix. Efter att föraren körde fel några gånger kom vi till slut fram till vårt hostel, oskadda och levande men med smått skakiga knän, sedan kunde vi äntligen checka in i den bungalow vi sedan länge betalat och bara väntat på att få bo i under ett par dagar.

Det finns en viss känsla som infinner sig i kroppen när man varit på resande fot i över ett dygn, en känsla som uppdagas när man väl kommit fram till sin destination och tungt kan släppa väskorna på golvet och sänka axlarna med en lättnandes suck. Den infann sig direkt när vi fått nycklarna och hittat
vår nuvarande bostad. Det finns också en känsla som alltid infinner sig sekunden efteråt när man inser var man är, när verkligheten kommer ikapp och man inte är säker på att det faktiskt ÄR verkligheten och inte den återkommande drömmen om resan man så länge haft i tankarna när man suttit på jobbet eller i skolan. Känslan när man tänker "Va, är vi här nu? Är detta på riktigt?" är av en helt egen sort. Men den fick vi. Vi bytte snabbt om till kläder mer passande denna värme, ignorerade att vi inte sovit på över trettio timmar, kastade oss ut ifrån vår vackra bungalow och direkt ner på stranden vilken ligger precis utanför. Det var solnedgång, och det var den vackraste solnedgången vi någonsin skådat. Med förundrade uttryck i våra ansikten över skådespelet vi hade framför oss dunsade vi ner våra rumpor i sanden och betraktade när himlen gick från orangegul till magiskt blålila och sedan till mörker över havet. Vi satt där länge och förstod knappt att vi äntligen kommit fram, för den brinnande himlen övergick till en sval natt vars stjärnhimmel bredde ut sig ovanför oss och vi var helt hänförda. Vi åt middag
ute på stranden, vår första indiska middag som smakade som någonting fantastiskt man skulle kunna bli beroende av, sedan drack vi ett gäng öl och lyssnade på havet innan vi till slut vek oss för våra ögon som nu inte kunde hålla sig öppna mer. Vi somnade i varandras armar i bunglalown på stranden i
Palolem beach, vågorna sjöng sin melodi utanför, syrsorna spelade, och livet kunde inte bli mer fantastiskt än just då.

I morse vaknade jag först. några kråkor dansade salsa på vårt plåttak så att det ekande ljudet väckte mig ur min dvala, sedan hörde jag fåglarna, havet, människors sorl nerifrån stranden och härlig musik från hostlets restaurang där personalen var upptagna med sina morgonbestyr. Jag låg och betraktade min fina Kalle vid min sida en stund innan även han vaknade, sedan tog vi snabbt oss an denna första dag i Indien. Med glädje! Dagen idag har bestått av att promenera runt på marknader, undersöka ställen längst stranden, sola och bada och äta gott och dricka gott. Snart går solen ner igen och då tänkte vi försöka göra en timelapsevideo med vår GoPro. Önska oss lycka till. Efter mörkrets infall tänkte vi ge oss ut för att hitta något trevligt ställe för att äta middag, sedan vet man aldrig vad som händer! Möjligheterna är oändliga, och tid är allt vi har.

Till nästa gång, må gott!
M