backpackingthroughlife.blogg.se

Tjena mittbena alla glada geoparder som aldrig slutar springa efter REA-produkter under mellandagarna! Kalle här. Denna gång tänkte jag och Melissa att vi delar upp blogginlägget mellan oss, så jag börjar med att berätta om färden från Goa till Hampi.

 

Det hade börjat mörkna under kvällningen och den värsta värmen hade lagt sig litet när vi slängde på oss våra flaggbeprydda väskor och tog en kort promenad till samlingsplatsen för alla "tuk-tuks", eller som vi kallade "överpriszonen". Efter en kort men intensiv prutning av priset, där mina gråtfyllda lögner om att jag hade 9 barn hemma som inte skulle överleva vintern om jag inte fick ett bättre pris, kom vi överens om att betala 250 rupies (ca 30 kr) för den 3 kilometer långa färden till busshållsplatsen. Chauffören var en vänlig prick, men som alla andra Indier hade han inte någon känsla alls för sina medtrafikanters liv. Han lyckades iallafall ta oss till busstationen där andra väskmänniskor redan hade samlats. Vid busstationen träffade vi på en konstig hund som stod stilla i typ 20 minuter, stirrandes på bananerna som jag hade köpt. När han vakande upp ur sitt transliknande tillstånd slickade han på Melissas tatuering på benet och somnade sedan i ett hav av plastflaskor.

 

Vi började samtala med några av våra medresenärer under ett träd vid hållplatsen då en fågel bajsade på mig, vilket fick mig att fantisera om att jag hade vingar så jag kunde ge igen, fast med mycket tyngre och mörkare grejer! Hela situationen fick mig att bli besatt av toalettbesök, och som tur var fanns det en betaltoalett där! Låt mig säga såhär, man behövde inte ha en skylt för att förstå att det fanns "toaletter" där, för lukten var överväldigande och färgerna... ja, jag säger inte mer än så. Mannen som jobbade som pengamottagare/skithusvakt var nog den mest sura man jag någonsin träffat. Tänk er en person som har ständig tandvärk, ett misslyckat äktenskap där alla tittar på Mello för att finna någon tröst i tillvaron, hemorröjder stora som fotbollar och det enda paret skor som den äger är foppatofflor, så sur var han. Men visst skulle väl vem som helst ha samma sura anlete om man dagligen arbetade inne i en stinkande toaletthall?

 

Klockan började närma sig avfärd när någon plötsligt sa "Visste ni att det är svårt att få tag i pengar i Hampi? Det finns ingen ATM." Detta fick mig att i panik springa iväg till närmaste bankomat, vilken självklart inte funkade. Faktum var att INGEN bankomat fungerade, vilket egentligen inte borde komma som en överraskning, för vi har varit med om liknande problem tidigare under våra resor. Jag löpte tillbaka till Melissa som en tonårig som har fått ett sms från sin nya flickvän att hennes föräldrar inte är hemma, och berättade att någon av oss skulle få agera hallick för den andre om vi skulle få ett i guesthouse i Hampi, för att vi inte fick ut pengar (Det kan dock tilläggas att vi tillslut lyckades få ut pengar i området kring Hampi). Bussen var på klassisskt manér försenad cirka en timma men det gick smidigt att lämna väskorna och kliva på bussen. På våra sängar (singelsängar) låg två indiska män och sov, vilket förbryllade mig för att jag inte beställt sovsällskap till denna resa. Jag frågade chauffören om indierna ingick i priset, vilket fick honom att börja skaka på huvudet och sedan ruska om männen tills de vaknade och talade högt på hindi, varav männen flyttade sig till andra lediga platser på bussen. Vi kröp ner i våra sängar och inväntade bergodalbanan som det ofta är när man åker med sovbussar.

 

För att förstå begreppet sovbuss kan ni tänka er som en bokhylla på hjul, där varje ledigt utrymme tas tillvara för att maximera profiten! I mörkret vrålade den fulla bussen fram i ilfart över de hålbeklädda vägarna och vi höll oss fast för att inte ramla ur sängarna. Det finns olika knep för att överleva dessa resor och här kommer några:

 

1. Bli riktigt full innan du går på bussen så du sommar/ inte känner något. Problem? Kissnödighet och bakfylla. På bussen fanns ingen toalett (vilket inte är ovanligt) så det kan leda till att man kissar ner sig och sitter i sina gula skam och luktar som en urinar efter en fotbollsmatch mellan Arsenal och Manchester United.

2. Sömnpiller, Problem? Du sover kanske förbi ditt stopp och hamnar i Sibirien istället.

3. Film och snacks. Problem? Du sover inte så mycket och det är chips i hela sängen så du blir sexig för alla småkryp.

4. Hitta en position i sängen där du låser kroppen så du inte rör dig. Problem? Stelhet och en ryggrad som ser ut som plockepinn.

5. Åk inte buss.

 

Eftersom vi är hårdhudade bussmänniskor lyckades vi somna på varsitt håll, i alla fall tills de mitt i natten stannade bussen, satte på lamporna som hade samma ljusstryka som solen och skrek "BREAK!!, 30 min. GO GO GO, get out of the bus"! Sömndruckna och med en sko på foten och den andra på örat klev vi förvirrade av bussen. MItt i ingenstans stod bussen framför en resturang som likande en skolmatsbespisning fast utomhus. Den var mest fylld med Indier som åt och skrattade och här och där satt det någon västerländsk person med förvirrat ansiktsuttryck. Andra på bussen tog tillfället att röka mängder med Mariujana (förmodligen för att kunna sova på resten av bussfärden) medan jag och Melissa traskade till toaletten. Det är intressant att oavsett var man är i världen har jag aldrig stött på toaletter anslutna till vägrestauranger som är rena. Det är olika grader av " Hur gör djur?" och dessa toaletter kvalade in på 3,5 av 5 på skithusskalan.

 

Väl tillbaka på bussen la vi oss igen i den arktiska kylan som endast kan uppstå genom AC'n på långfärdsbussar och på Arktis. Glöm aldrig att packa varma kläder för annars blir det amputering av förfrusna lemmar! Vi överlevde med lite ömma punkter och sönderhackad sömn. Det är underbart att resa.

 

Melissa här! Jag fortsätter!

 

Väl framme vid basaren i Hampi tidigt på morgonen såg vi genom det skitiga fönstret den stora hopen av tuktuk-chaufförer som kom springandes i samlad kaosartad trupp för att vara först att fånga in oss till sina tjänster. Dammet yrde kring alla deras barfotafötter och de rörde sig som en helhet. Jag tänkte på hur flockar med flamingos brukar röra sig. Eftersom jag och Kalle sov i sängarna närmast dörrarna skulle vi vara de första som slussades rakt ut i armarna på dessa. När bussens bromsar tjutande stannade till för sista gången och dörren öppnades tog vi båda ett djupt andetag och armbågade oss ut genom den tjocka väggen av svettiga män med kartor och visitkort i händerna. Vi lyckades någolunda snabbt ta oss igenom genom att använda armbågarna åt båda sidorna, böja ner huvudena och artigt men bestämt tacka nej till alla erbjudanden om guesthouses, tuktuk-destinationer och restauranger. På andra sidan flocken väntade en grupp unga pojkar som febrilt försökte sälja reseguider, vykort och annat krimskrams till oss. När vi tackade nej till detta frågade de om vi hade mynt ifrån landet vi kom ifrån för att de samlade men tyvärr hade vi inga.

 

Vi höll oss på sidan av alla människorna en stund, ställde ner väskorna och såg oss omkring. När vi insåg hur Hampi såg ut glömde vi direkt den skumpiga, kissnödiga, trötta, långa bussfärden och istället tittade vi oss storögt omkring. Vilket ställe! Vi hade dessutom hamnat mitt i morgonbestyren i den lilla byn då den precis vaknat till liv med soluppgången och invånarna förberedde sina butiker, morgonstånd, sopade gator och torg och hängde upp kläder och frukt i sina ställ. Hur ska jag bäst förklara Hampi? Tänk dig att ditt luktsinne på en och samma gång fylls av en doftmix av diverse kryddor och maträtter, rökelser, koskit, avlopp, torr luft, brinnande ved, blommor , masala chai te och urin. Det är en lukt som endast infinner sig i ställen som dessa, och det är svårt att sätta fingret på det, men det är helt underbart! Det första vi märkte till skillnad från Goa var hur alla lokalbor kring basaren förundrat stirrade på oss där vi gick med våra väskor och insöp omgivningen. Vi hade tidigare hört talas om att vi skulle bli uttittade och extremt fotograferade, så vi var inte förvånade, men det tog en stund ändå att vänja sig. En man som jobbade i det guesthouse vi tillslut valde berättade att detta är vanligt i mindre byar i Indien då foton tillsammans med västerlänningar inger en viss status, för att vi är "vita och rika". Så det är bara att vänja sig, för detta kommer att pågå under hela indienvistelsen. Jag vet inte, jag gillar det faktiskt. Du får kontakt med människor på ett annat vis genom detta. Jag fotograferar ju alltid dem, så självklart ska det väl vara rättvist?

 

Hampi är en jätteliten by i södra indien som är omkringad av massiva tempel och stenformationer, det är inte särkilt många invånare och turisterna utgör en stor del av den dagliga ruljansen. Byn består av ett gäng sandiga och leriga gator som sicksackar sig i en kvadrat, och där de åt alla håll och bredder fyllt ut dessa gator med byggnader. Det är ett virrvar av restauranger, små butiker, vandrarhem, caféer och lokalbornas resedenser. Taken utnyttjas genom stora vattentankar, tvättlinor, sittplatser, sovplatser, tegelstenar och genom att agera förråd. De små lokala "affärerna" säljer allt från vatten till godis och snacks, kondomer och medicin, schampoo och tvål i små miniförpackningar, cigaretter, halstabletter och läskedrycker, och rökelser och färger som de använder till att måla mandalas utanför dörrarna varje morgon för god tur hos gudarna. Gatorna är fyllda av människor i all världens färger, glada barn som springer omkring och leker, turister, kossor med meterlånga horn som strosar omkring och letar efter mat i soptunnorna, apor som lever livet på taken och i träden, hundar som sovandes flåsar i den tryckande hettan i de skuggiga ställen de kan hitta, och tuktuks till tusen som i raketfart ilar fram längst de välbekanta gatorna. Jag kan bara säga att vi blev förälskade efter bara några minuter på detta ställe. Trots storleken på den lilla byn, är den full av liv och rörelse.

 

Vi bestämde oss för att bo på ett guesthouse i utkanten av byn ner mot floden, precis vid ett bananplantage. Kiran's guesthouse hette det och det var otroligt mysigt. Det drivdes av en familj sedan många generationer och det hade bara fyra rum. Jag och Kalle bodde i rummet längst bort med en otroligt fin utsikt, bredvid oss bodde en ensamresande kvinna från Usa som var otroligt "down to earth" och trevlig. Bredvid henne bodde första natten ett ryskt par som vi pratade mycket med, sedan togs rummet över av en kille från Kyoto Japan. Han var också otroligt trevlig och erbjöd att vi kanske kunde bo hos honom i vår genomresa i Japan senare i år. Rummet vi bodde i var mycket enkelt, men hade precis det vi behövde. En dubbelsäng, ett myggnät, en välfungerande fläkt för varma nätter, en toalett och en halvokej dusch. 700 rupies (91 kronor) per natt. Vi betalade direkt för tre nätter. Rummets väggar var målade i en skrikande neongrön ton, fönsterluckorna var greklandsblåa och resten av huset var rosalila, det var som att hamna i lustiga huset på Liseberg.

 

Precis utanför dörren hade vi en trappa upp till taket. Egentligen fanns inte så mycket på taket förutom en och annan tvättlina, en vattentank och gammalt bråte, men vi älskade att sitta där ändå precis när dagen gick över till kvällning och solen blev eldigt orange över horisonten. På natten var det svårare att gå dit upp för att mannen som ägde guesthouset sov där. Han tyckte inte om fläktar, och föredrog att sova under stjärnorna istället där på stengolvet. Han hade gjort det under hela sitt liv berättade hans fru. Hans fru var så vacker och vi pratade ofta. Vi spenderade tre dagar i det vackra Hampi, och vi hade nog kunnat stanna mycket längre om det inte kliade i resefingrarna på oss.

 

En av dagarna "hyrde" vi oss en egen tuktukchaufför för att kunna åka runt och beskåda alla de ofantligt många vackra tempel som detta världsarv är känt för. Vi såg tempel efter tempel och det ena var vackrare än det andra. När vi trodde att vi sett allt kom det ett till och ett till. Gigantiska statyer av Vishnu, Ganesha, Rahma prydde templen, och både välbevarade och raserade ruiner fanns överallt. Vi fick se drottningens gamla badplats (ett helt tempel med en gigantisk pool i mitten hade hon bara för att kunna bada), vi fick se kungafamiljens gamla palats där det fanns ett elefantstall som var större än hela Örebro (nästan)! Tydligen hade kungafamiljen dagligen 900 elefanter och 1500 hästar utanför portarna som vaktade området, och för att kunna öppna de massiva stenportarna krävdes minst två elefanter. Det skulle man ha haft. Nycklar och alarm mot inbrottstjuvar, vad är det? Iallafall så var alla tempel helt fantastiska och vackra med mycket historia och religion. Vi älskade varenda sekund även fast vi ibland blev lite matta i den tryckande väggen av stillastående hetta utan en vindpust i sikte. Vid dessa tillfällen var tuktuk-turen mellan templen uppskattad då det svalkade skönt där vi satt.

 

När vi inte undersökte tempel och ruiner så vandrade vi omkring på de små gatorna, kollade på marknadsstånden vid basaren, vilade benen nere vid floden där man kunde se lokalborna bada, tvätta kläder, ta överpris hos turister för att köra båt de hundra meter över floden till andra sidan, eller se försäljare ta en paus i skuggan. När vi inte gjorde detta så satt vi på caféer och delade på en kanna chai-te, läste bok, försökte undvika att aporna tog våra saker, eller fotograferade omgivningarna.

 

En kväll såg vi solnedgången från en viewpoint uppe bland templen, och ord kan inte beskriva detta skådespel. Vi satt där på klipphällen omringade av apor, någon spelade ukulele, vinden blåste välkomnande svalt, exotiska fåglar sjöng i träden och himlen nästan brann. Det är en kväll jag aldrig kommer att glömma.

 

I skrivande stund är klockan halv två på eftermiddagen och värmen är påtaglig. Vi gömmer oss sedan fem timmar under en fläkt vid vår favoritrestaurang och dricker favoritdrycken Maaza (mangojuice) för att svalka ner, och samtidigt väntar vi på att klockan ska gå. Klockan nio i morse checkade vi ut från vårt guesthouse, men vi fick lämna kvar väskorna under dagen. Klockan sex ikväll har vi anitat en tuktuk-kille som ska köra oss de 13 kilometer som är till tågstationen där vi ska ta ett sov-tåg (som förhoppningsvis är i tid) till Bangalore. Det blir vår första större stad under resan och vi ser fram emot att få se det, trots att vi verkligen älskade och avgudade Hampi. Vi kommer självklart att berätta mer om tågresan och Bangalore senare. Vi kommer också att berätta om folket i Bangalore spottar lika mycket som folket i Hampi. Det är någonting med indierna när det kommer till att spotta. Haha.

 

Men nu ska vi fortsätta vårt alla hjärtans dag - firande (vilandes) här på cafét. Tills vidare, som alltid. Må gott. Kalle och Melissa