backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan allihopa, Melissa här!

Sist vi skrev satt vi på en restaurang i Hampi och väntade på skjutsen till tågstationen där vi skulle hoppa på nattåget till Bangalore. Så.. klockan gick och precis klockan 18 kom vår tuktuk, som bestämt. Vi åkte de 13 kilometrarna som var genom byar och städer och vi åkte genom den vackraste solnedgången på länge. Det var oerhört vackert att sitta där med vinden i håret och bevittna världen omkring och med den stora röda solen ovanför oss. Vi åkte förbi människor som arbetade på risfält, barn som lekte vid vägkanten, människor som plockade ihop och stängde sina affärer för dagen, folk i alla möjliga fordon påväg hem från sina arbeten eller från skolan. Ibland känns det som att du ser på allting från en annan vinkel, som att du knappt förstår att det är du själv som sitter där och ser allting. Det är en konstig känsla, som att allting bara flyter på och allt är fantastiskt, men du förstår inte alltid att det är sant, att du faktiskt är där. Det är en känsla som är svår att förklara, men det är helt otroligt. :)

Iallafall, vi hamnade tillslut på tågstationen och vi var i god tid. Vi hittade en bra plats på perrongen att sitta, så vi placerade våra väskor på golvet och satte oss. Nu kanske ni frågar om varenda kotte på hela tågstationen stirrade på oss samtidigt? Helt rätt. Jag kände mig lite som en attraktion på cirkus eller som ett djur i bur, men vi har trots allt börjat vänja oss vid det, så det är inte lika jobbigt längre. Det är inte så lätt att vara osynlig i Indien som västerlänning. Så vill man vara lite casual och peta i näsan eller någonting (haha)... gör inte det. Du har tusen ögon på dig samtidigt. Men det gick bra och det var trevligt trots allt. Några ville ta selfies med oss i vanlig ordning och andra stirrade bara. Länge.

Efter att vi suttit på perrongen och hängt en timme eller så och jag vid ett tillfälle delat toalett med en kackerlacka, kom tåget tillslut (bara 20 minuter försenat). Vi fick däremot riktigt bråttom, för skyltarna på perrongen pekade på att vi skulle hoppa på den vagnen som skulle stanna vid skylten S11, men när tåget väl stannat visade det sig att vi skulle hoppa på vagnen vid skylten där det stod A1... på helt andra sidan perrongen - hela tågets längd bort (och de indiska tågen är långa). Om vi fick springa? Ja, snabbt och stressat. Jag kan tillägga att vi precis hann hoppa på vår vagn och hitta våra sängar innan tåget började rulla. Så det var på håret! Vi hade sängarna nummer tre och fyra, första "hytten" vid dörren närmast toaletterna (någonting som senare skulle visa sig vara jobbigt med tanke på att folk går på toaletten var tionde minut av någon anledning). Vi kastade in våra väskor under underslafen, knöt av oss våra skor, bäddade sängarna och satte oss tillrätta, sedan var vi påväg! Tio timmar hade vi framför oss innan vi var framme i Bangalore.

Nästa station efter Hampi var ungefär en timme bort, och där hoppade en del folk på tåget varav en av dem var en äldre indisk man som hade sin säng i samma hytt som oss. Han lade sin väska på sängen och sedan satte han sig på en säng precis utanför vår hytt. Vi log mot honom och hälsade välkomnande, men det var någonting med mannen som gjorde att han inte riktigt ville gå in. Han pratade senare med konduktören och fick byta säng, så han tog sedan sin väska och gick. Vi vet inte om det var för att vi pratade och han ville sova, om det var för att vi var läskiga västerlänningar eller om anledningen var en annan... men vi fick iallafall hytten för oss själva hela tågresan. En senare station hoppade även en kvinna på med sina två barn och hon hade den andra sängen som var över i vår hytt, men hon berättade att hon ville sitta med sin mamma i en vagn längre bort så sängen var ledig. Men denna kvinnan var otroligt trevlig och vi pratade länge om allt och ingenting, vi bjöd hennes barn på chips och vi busade och skrattade. Kvinnan gillade oss så mycket så att vi bytte nummer och vi blev bjudna hem till henne på middag en dag i Bangalore med hennes familj. Faktum är så skulle vi ha ätit mat hemma hos henne idag men hon skrev att sonen blivit sjuk och var hemma från skolan och hon ville inte att vi skulle bli smittade av någonting såhär på resande fot. Hon var genuint ledsen över att vi inte kunde komma, och det var vi med. Men vi är tacksamma för att hon ville ta in oss i sitt hen från första början och bjuda på mat. Vi uppskattar sådant någonting oerhört.

Så... tio timmar senare efter en natt med halvsömn, steg vi trötta ut på perrongen i mörkret klockan 04.30 på morgonen och letade efter exitskylten. Vi masade oss fram mellan människor, väskor, hundar, packning, kartonger, vagnar fordon och konduktörer innan vi hittade en utgång. Väl där såg vi en kaffekiosk som fick oss pigga av att bara titta på, och några minuter senare satt vi på trottoaren med en varsin kaffekopp i handen och kände livet komma åter. Vi hade ett gäng tuktuk-chaufförer som ville komma åt oss, men vi viftade vänligt men bestämt bort dem och pekade oskyldigt och trötta på kaffet. De förstod. Vi satt där en stund och hittade oss själva innan vi senare ringde vår egen taxi genom en app som heter Ola vilket är ungefär som Uber fast för tuktuks och taxis. Priserna är bekväma och redan satta, så du slipper förhandla om priser klockan fem på morgonen när allt du vill är att få sova. Ibland är det en fördel, men vid piggare tillfällen förhandlar vi gärna.

Vi åkte ett bra tag i bilen tills chauffören släppte av oss utanför det zostel vi bokat i ett område som heter Indiranagar, och där stod vi med våra väskor mitt i mörkret och väntade på bättre tider. Checkin var inte förrän många timmar senare, men vi hade tur i form av att ytterporten var olåst och vi kom in på hostlet där en halvsovande receptionist lät oss lägga våra väskor på golvet och oss själva i en varsin saccosäck där vi somnade tungt i några timmar. Sedan flöt det på med att checka in, hitta våra (fantastiskt sköna och underbara) sängar i vårt dorm som vi delar med fyra andra killar, duscha (det fanns till och med varmvatten), äta och undersöka området. Bangalore är en riktigt stor stad med fler invånare än i hela Sverige, och det är otroligt kaosartat, någonting som förmodligen skulle skrämma bort den ovane långt härifrån, men vi älskar det. Dag som natt rullar trafiken på och det tutas och tjuter och det är folk överallt. Staden är en blandning mellan otroligt lyxigt och megafattigt om vartannat. Om du promenerar genom ett kvarter kan du se lyxiga affärer med portvakter, lyxiga restauranger, adidas och vans - affärer, och mitt i det hemlösa som ligger på gatan och sover, smutsiga miniaffärer fyllda med kackerlackor och skräp som ligger här och där, och mitt i det hela flyter det omkring en doft i luften av både mat, kryddor, avfall, svett och urin. Det är en intressant mix av dofter som bara finns på ställen som dessa.

Vi har inte fotograferat så mycket alls här i Bangalore under dagarna vi bott här, vi har mest bara varit, njutit av tillvaron, kollat in diverse parker och områden, umgåtts med folk här på vårt zostel, träffat nya vänner, ätit ute och druckit gott. Vi har hittat ett lokalt ställe där maten är superbillig och jättegod, och där har vi ätit frukost varje morgon. Det är otroligt gott men det enda vi tycker är lite jobbigt är att de sötar kaffet hela tiden med massor med socker, vilket vi inte är vana vid. Men det är bättre än inget kaffe alls såklart. I morse åt vi en varsin samosa till frukost och Kalle åt så mycket chili att han började hicka. Otroligt kul! Vi har helt enkelt varvat ner en hel del här under tiden i Bangalore, mycket skönt. Imorgon kväll tar vi nattbussen till Kochi, och därifrån tar vi en lokalbuss på en och en halv timme till Alleppey där vi ska stanna några nätter. De kallar Alleppey för Indiens Venedig med alla kanaler och vattendrag. Där ska vi (vid Alleppey backwaters) åka båt och kolla in stället. Vi ser fram emot det massor. Det finns massor att googla på kring området för er som är nyfikna.

Nu vet ni iallafall vad som händer och fötter för tillfället. Nu är det dags att bege sig ut på matjakt i den stora staden. Men tills vidare. Må gott!
M