backpackingthroughlife.blogg.se

Hej hopp allesammans! Kalle här!

Nu har jag slitit datorn ur Melissas händer!

Det har hänt så sjukt många saker under de få dagar som vi har varit här, men det känns som en hel livstid. Att både vakna och somna till ljudet av vågorna som slår mot strandkanten är magiskt, ungefär samma känsla som när man hittar flera mynt i soffan när man städar! LYCKA!!!

VI har fyllt våra kroppar med indisk mat som har smörjt lycklighetsbarometern till max, varje tugga är en resa i sig. En kväll när vi kände oss extra kärlekskranka ville vi äta fisk och skaldjur från havet (Dagens fångst de serverar varje kväll). Nere på stranden strosade vi tills vi fann ett ställe som såg mysigt ut. Väl där valde vi en gigantisk hummer, fisk (den hade stora ögon) bläckfisk samt räkor och slogs oss sedan till bords. Vi satt i våra stolar på stranden i ljusets sken och tittade på denna extremt noga övervakade tallriksuppläggning, där FEM personer var närvarande för att skapa den bästa ”han kommer att få ligga ikväll för att detta är romantik” uppläggning. Fem personer arbetade alltså frenetiskt framför grillen för att göra vår mat perfekt.

Vi började med hummern (som gled ner som varm massageolja på en kommunalarbetares utarbetade rygg) och gick vidare till fisken. Kocken hade uppenbarligen käkat psykadelisk svamp eller rökt någonting mindre bra för kroppen, för fisken smakade som någonting som man rensar golvbrunnen med i duschen. Allt som fisken har rört vid fick en underton av mänskligt avfall. Vi tog snabbt beslutet att dela upp tallriken, ungefär som när man delade upp Berlin efter andra världskriget. Det var tur att resten smakade tillräckligt bra för att man skulle bli ”lagom nöjd”. Tror ni att vi klagade? Nej, självklart inte för vi är JU svenskar. På tal om svenskar så blev vi bjudna på en hel flaska skumpa igår av ett svenskt par som varit på bröllop! Det kändes som en fin random kompensation.

Idag hyrde vi en scooter för att kunna åka omkring själva och se omgivningarna i Goa, och mannen som hyrde ut vår vita raket, ja… han menade först att Melissa inte behövde ha hjälm för det är bara föraren (alltså mannen) som behövde det. Jag poängterade att jag gillar Melissa och att jag gärna såg att hon förblev levande om vi skulle krocka. Han himlade med ögonen och tog fram en till hjälm, som vi dessutom fick betala extra för. En annan person som vi pratade med sa att kvinnor inte behöver hjälm och när jag frågade varför sa han ”Women has nice hair”… men mitt hår då? Är inte mitt svenska guldlockshår värt mer?

Ialla fall… i flera timmar susade vi fram längst vägarna bland kossor och gatuhundar, människor och underbart kaos. Vi var lyckliga som få, men också skräckslagna för den indiska trafiken, där den enda regeln är att om du tutar tillräckligt mycket får du i princip göra vad du vill. Jag försökte tuta men det blev mest en mesig efterapning av dessa rutinerade ”chaufförer” och jag är säker på att de skrattade åt mina patetiska försök att bli konungen på vägen. Hur som helst, till slut kom vi fram till ett ”Wildlife sanctuary” där man kunde se olika djur, exempelvis björnar, leoparder, fåglar och massa annat. JA förfasen, tänkte vi och betalade en liten summa på 95 rupies för att få komma in och använda kameran (det kostade 30 rupies extra för att få ta med sig kamera på området). Det var ett vidsträckt område där man skulle åka till olika utkikstorn för att beskåda dessa djur. Vet ni vad vi såg? Inga utkikstorn, en liten hund, koskit i varje sväng och en tjock och en smal ko! Blev vi bittra? Nej, faktiskt inte, för naturen var slående, höga berg i fjärran och nästa helt tomma vägar där växlighetens färger och lukter nästan blev berusande. Efter en timma av att inte ha sett något åkte vi tillbaka, inte med minnen av vilda djur som vi hade hoppats på men en insikt av naturens otroliga skönhet. På vägen hem körde vi dessutom igenom en liten mysig stad där vi stannade till på en liten lokal restaurang för att äta lunch. En varsin Thali och en vatten kostade sammanlagt tjugo svenska kronor. Jobbigt!

Så, hur har då den dagliga rutinen sett ut för oss här i Goa?

Först vaknar man när man vaknar, helt beroende på gårdagens aktivitet (och hur varmt det är på rummet under förmiddagen), och tömmer sig själv på toa. Om man ger för mycket måste man hjälpa toan på traven med en hink med vatten, men det är helt ok. Vågorna hörs konstant och dessa lockar ut oss från vår bungalow och ner i havet. Varje morgon härjar vi omkring i det varma havet som två barn på fultjack och sedan blir det frukost. Vi har som vana att aldrig ta samma sak som förut, detta för att få avsmaka allt som finns på menyn. Något av det godaste hittills i frukostväg är det som på menyn heter ”Indian breakfast”, det ser ut som fyra pannkakor som man doppar i olika såser, men dessa pannkakor är fyllda med potatis, koriander och lite annat. MUMS.

Efter morgondoppet och frukosten planerar vi ungefärligt hur dagen kommer att se ut. Den första frågan är alltid ”Hur mycket orkar man röra på sig?” och nästa fråga är ”Hur mycket kommer det att kosta?” Med all denna tid som vi har till förfogande kan man också bara skita i alla planer och leka strandad sjöko i strandkanten tills man blir hungrig. Vissa dagar har vi varit ute och gått långa promenader till höger och vänster på stränderna, upptäckt nya ställen, andra dagar har vi hängt på stranden och bara chillat. Men det kan bero på att det vissa dagar är 37 grader varmt där det näst intill är omöjligt att röra sig utomhus utan att svimma, och vissa dagar är det runt 32 vilket är helt och hållet behagligare och vi kan röra oss.

Nu när solen just gått ner i sina färgglada nyanser och skymningen infinner sig över havet känns det svenska vintervädret så avlägset (men ändå påtagligt för att Facebook (alltså ni hemma i Sverige) påminner oss varje dag hur det känns att klä på gråtande småbarn i overaller och pulsa till jobbet eller vänta i kylan på bussen som förhoppningsvis kommer i tid). TACK FÖR DET!

Tack för denna gång och glöm inte att köpa magpiller om ni åker utomlands.