backpackingthroughlife.blogg.se

Tja, Kalle här, jag skriver första delen denna gång. I föregående blogginlägg hade vi just avverkat Filippinerna och var påväg till Japan.

Japan, ett land som är vackert och mystiskt, har varit en drömdestination för oss båda och högt upp på vår bucketlist. Flygresan som bara varade i ungefär 4 timmar var händelselös (tack som fan för det med tanke på flygresan i Filippinerna) och vi landade på Narita airport. Där hämtade vi upp vårt bärbara wifi som skulle vara vår kompis i 2 veckor, och vi köpte också Sucia kort som man kan använda när man åker buss, tunnelbana och andra färdmedel. Vi tog tåget in till Tokyo och det är precis som ni tänker er, fast ändå inte! I stadskärnan är det mängder av ljud, människor, blinkade lampor och galna reklamskyltar. Vi stod vid den berömda korsningen i Shibuya och stirrade fashinerade på mängden av människor som likt en myskoloni rörde sig i ett synkat kaos. I jämförelse med Indien är Japan och speciellt Tokyo tätbefolkat men där slutar likheterna, för i Delhi är det KAOS och regler är något som gäller andra. I Tokyo följer alla samma regler, oavsett om det gäller att vänta vid övergångställen, att inte röka på allmänna platser eller att stå och vänta på tåget. Det är något häftigt att få se denna kulturkrock och hur det faktiskt kan vara när alla respekterar regler och normer.

Vi bodde på ett Hostel som hette Oak hostel som låg i området Asakusa och det låg ungefär 15 minuter ifrån de mer centrala delarna av Tokyo. Det var lugnt och tyst, nästan som att bo i en småstad, vilket i sig var skönt för man sov som en gud i kapseln (det var kul att sova i en låda). På hostlet träffade vi flera softa människor, en turk som var 36 år gammal men såg ut som 57 år, ett par från Schweiz, en Japan som jag har glömt namnet på men han hade självutnämt sig själv till vår "Fucking translater", en ryss från Jakursk och några andra människor som jag har glömt både namn och ansikte på. Men alla var trevliga och vi hade kul.

De första dagarna bestod mest av att vandra runt i megastaden Tokyo, titta på gamla tempel, promenera i vackra parker, spana i affärer där man inte har råd att köpa något och äta.... äta tills man spricker! Vi hade redan bestämt oss innan att vi skulle testa löpande band sushi och det var magiskt! Man sitter och plockar på sig av alla godsaker som passerar ens ögon och ju mer man käkar, desto mer vill man testa. Vi var tvungna att slita oss från att bränna alla pengar vi har på mat för Tokyo är den staden i världen som har flest Michelinresturanger. De kan sin mat enkelt!
Vi har också testat att äta ramen, vilket är en nudelrätt bestående av en soppa med olika tillbehör och det är så gott att man tänker att man aldrig vill äta något annat. Melissa njöt för hennes drömkäk (även hemma) är både sushi och ramen så Japan är landet för henne, men det är inte endast maten som passar henne, för i Tokyo finns alla stilar man kan tänka så ingen sticker ut, till skillnad från Indien där ALLA stirrade på Melissa. Hon har aldrig känt sig så hemma och så bekväm som i Tokyo.

Enligt vår uppfattning är Tokyo en stad med många ansikten, där det finns något för alla, oavsett om man gillar att shoppa, njuta av historia, beundra skyskraporna och storstadslivet eller tillbringa varje vaken timme på olika resturanger, man kan göra allt det men också ta det lugnt. Som jag skrev tidigare är visa områden mer som sömniga småstäder och vi rekommenderar alla att åka till denna stad! Hur som helst, nu kom jag in på ett sidespår för jag skulle berätta om när vi var på Team lab boarderless.

Team lab boaderless är som inget som vi någonsin sett förut. Det är som ett museum fast för syn och hörselintryck och det är gigantiskt. Tänk er att ni går in i ett rum som är fyllt med mönster som rör sig , samt att det är lågt ljud i bakgrunden. Dessa mönster rör sig från rum till rum, så när du kanske kommer tillbaka till ett rum så är det helt andra motiv som rör sig. I vissa rum var det olika blommor som rörde sig, i andra var det djur som valar och hajar som simmade förbi på väggarna. I vissa rum har skaparna lekt med ljus och speglar och resultatet är häpnadsväckande. Det är nästan taskigt att försöka förklara det hela men om du någonsin sätter dina svettiga fötter i Tokyo, åk dit! Du kommer inte att ångra dig.

Efter ungefär fyra dagar i Tokyo var det dags att bege sig till Kyoto. Vi hade först bestämt att vi skulle bestiga Mount Fuji men vädret var inte med oss så vi ville inte ta risken att vandra i ösregn i några plusgrader, samt att hotellpriserna runt berget var i utsugartagen så det får bli en annan gång när vi har mer pengar. För åka tillbaka till Japan ska vi göra! Helt snarast, helst redan innan vi åkt härifrån.

Vi tog en nattbuss på åtta timmar som var helt okej och vi anlände kl 6 på morgonen, lätt förvirrade och trötta för den sömn som vi hade fått var i bästa fall bristfällig. Vi letade reda på vårt hostel men incheckningen var inte förrän kl 16 så vi somnade över varandra i en liten röd soffa i receptionen. Efter två timmar av sömn var vi redo att se vad Kyoto var för stad och vad den hade att erbjuda. Kyoto är en stad på ungefär 1,5 miljoner människor och är mest känt för alla tempel och hus, där kejesaren hade bott samt att Kyoto var huvudstad i Japan innan man bytte till Tokyo. När vi fick checka in så tog vi en varsin dusch och gjorde oss redo, vi hade ett privatrum på nionde våningen med eget badkar och kylskåp och vattenkokare och allt, så det kändes lyxigt. Utsikten var inte dum heller. Vi gjorde oss redo för dagen.

VI började våran vandring med att spana in närliggande tempel och det finns en otrolig uppsjö av dem. De är välbevarade, fina och ofta i vackra miljöer, där naturens skönhet får besöken att bli ännu mer andliga och därmed mer betydelsefulla. Förutom tempel besökte vi också en väldig park, där människor från hela staden samlades, barnfamiljer som lät barnen leka i de små bäckarna, konstnärer som målar träd, svettiga människor över 40 med pulsband och åldersnoja, turister med solbrända näsor och kameror i alla storlekar och personer som bara ville få lite lugn från dagens höga arbetstempo. Det var underbart att få äta ett fujiäpple med prislappen svindyr och bara få insupa den dagliga lunken i denna gröna oas. I denna park kan man också besöka Kyoto imperial palace, vilket vi hade tänkt att göra men vi kom försent och ja, vi glömde bort det efter det. Det gjorde dock ingenting.

I närheten av parken finns ett japanskt slott ( Nijo-jo) som vi besökte. Det var häftig upplevelse eftersom varje rum var målat i olika motiv och att varje rum hade ett speiellt ändamål, och motiven var utformade efter dessa. När man gick omkring i slottet sjöng trägolvet som fåglar, ett gnisslade ljud som skapades av när träet gnids mot varandra. Det måste betyda att det måste vara svårt att smyga upp på natten för att äta nattamat utan att någon hör ens varje steg. Ingenting för mig alltså.
Av alla saker som vi upplevde i Kyoto var nog Fushimi Inari-Taisha det bästa. Tänk er ett tempelområde som sträcker sig över ett helt berg, och där man vandrar mot toppen genom tusentals oranga portaler och runtomkring är det stilla, för naturen är relativt oförstörd och det känns i atmostfären. Det tog oss ungefär 1,5 timma att bestiga toppen och väl däruppe var det.... INGEN UTSIKT! En lätt besvikelse men vi hade fått sett vackra utsikter på vägen upp så vi var inte så buttra över det hela.

Den sista dagen åkte vi till det gyllene templet som ligger beläget i utkanten av Kyoto. Templet är mitt i en liten sjö och är väldigt fint, men det är också allt som finns att se där. Själva parken omkring var inte så mycket att jubla över så vi åkte därifrån efter ungefär 20 mintuter. Det kan vara så att vi redan har upplevt så många vackra ting att man blir lite mätt på det hela. Vem vet? Vi tog bussen för vi hade ett uppdrag, att hitta geishor! Enligt Lonely planet (världens bästa reseböcker) skulle dessa mytomspunna individer befinna sig i ett område som består av gamla tehus. Denna byggstil är inte vanliga längre men i detta distrikt hade man bevarat husen för framtiden.

Tyvärr hade det brunnit i några hus dagen innan vi kom dit, vilket medförde att vissa delar var avstängda för allmänheten. Sen hade vi inte tur med vädret för det regnade av och till hela tiden. Efter någon timmas sökande gav vi upp och åt sushi igen på en restaurang där sushin kommer på löpande band = Paradis! Vi kan inte få nog.

När man är ute och reser har man ibland otur när man vill se och uppleva något, eller så har man inte tid, eller så glömmer man helt enkelt bort det man har planerat att se. Det är det som är en del av charmen med att resa, och anledningen till att man kan komma tillbaka för att se det man missade förra gången.

Efter dessa dagar i Kyoto var det dags att packa ryggsäckarna igen för att bege oss till Osaka, som enligt många är en av Japans bästa städer...

Hej, Melissa här, jag fortsätter.

Mellan Kyoto och Osaka var det inte särskilt långt, endast en timmes tågresa. Det gick snabbt och smidigt och vi var mer än redo för Osaka, även om vi båda älskade vårt fina rum i Kyoto. Det var mysigt med lite lyx mitt i allting.

När vi kom till Osaka insåg vi att vårt hostel (Umeda dormitory) bara låg tio minuters promenadväg bort, så vi gick dit och fick checka in direkt. Det var det minsta rummet vi någonsin skådat, men vi älskade det! Tänk er en liten Harry Potter-skrubb med en våningssäng och en hylla inklämd med en fläkt och några lampor. Trångt men mysigt. Jag valde överslafen för att jag insåg direkt att Kalles ack så ofrivilliga men söta klumpighet kunde komma ivägen om han inte fick underslafen. Till detta kan tilläggas att jag hade rätt. Trots att han sov i underslafen slog han huvud, armbågar, knän och tår i varje hörn av skrubben iallafall under de fem dagar vi bodde där. Jag som är liten och smidig som en cappuchin-apa kunde lätt slänga mig upp och ner för sängarna utan problem.

Första kvällen tog vi det lugnt. Hostlet hade kök, så vi kunde laga egen mat. Vi promenerade till affären "life", vilket är en gigantisk mataffär med allt och lite därtill. Vi köpte på oss lite grönsaker, pasta, frukostprylar och annat och vandrade förnöjt hemåt och kastade in allt i kylskåpet. På hostlet hade de ett kylskåp som man kunde öppna från båda sidorna, vilket vi lättimponerade människor klappade händerna åt. Faktum är så har Japan en hel del detaljer vi inte har i övriga världen. Toaletterna är självspolande eller så spolar den genom att man håller handen framför en sensor, toaletterna spelar musik eller ljud av porlande vatten efter att man låst dörren för att man ska kunna avverka sina nödvändigheter ifred, många toaletter har handfat ovanpå självaste toalettstolen för att spara vatten, och det finns både bidéer och annat. Det finns speciella stolar som man kan fälla ner om man behöver sätta sitt barn där medan du gör dina behov, och det finns mycket mer.

De har även smarta smådetaljer som man kanske inte tänker på men som är rejält logiska när man tänker på det, som att de har en liten nedåtbuktande grop på öl- och läskburkar vid själva öppningsflärpen så att man lätt kan få ner fingertoppen och öppna, till skillnad ifrån hemma när man kan få stå i en evighet för att man har för korta naglar. Utomhus har de maskiner (vending-machines) för drickor och snacks precis överallt, även på smågator, så faller suget på är det bara att köpa - dygnet runt. Enkelt och effektivt. Det bästa är att de i varje kvarter har speciella rökrutor för de giftsugna, och det är ett system som fungerar utmärkt, ingen gnäller, det ligger inte fimpar överallt, och de som inte röker slipper lukten. För tio år sedan rökte människor överallt i Japan, både inomhus och utomhus, för fem år sedan skärpte de lagarna, och idag har de detta system som fungerar finemang. Jag tror att sverige kommer att vänja sig också nu med de nya lagarna, precis som Japan.

Iallafall, vi lagade mat första kvällen, kikade på en film eller två och pratade med ett par andra gäster på hostlet innan vi somnade i vår skrubb på våning fyra. Ingen av oss kunde sova först såklart för att vi var mer än redo för dagen efter då vi skulle till universal studios!
Dagen efter ringde våra mobiler prick klockan sex, och jag hoppade i både kläder och skor snabbare än någonsin förr. Så snabbt går det knappast om klockan ringer till jobb. Universal studios Osaka har funnits på min bucketlist länge på grund av min ohälsosamma besatthet av Harry Potter, och vad tror ni finns där? Harry Potter world! Det skulle till och med slå Harry Potter studios i London där vi varit ett par år tidigare.

Vi åt frukost så snabbt att vi inte hann smälta den och jag smårapade kaffebubblor hela vägen till tunnelbanan, men nu var vi påväg! Fullpackade med kameror och glada miner tog vi oss fram, och vi kände oss som små barn båda två. Regnet föll tungt och himlen var grå, men ingenting kunde rubba våra barnasinnen denna dag. Vi köpte biljetter och ställde oss i en ringlande kö, spänningen steg när personalen anlände vinkandes till våra applåder och när portarna öppnades och vi fick springa in kändes det som att det var julafton. Motiverande äventyrslysten musik spelades ur högtalarna genom hela nöjesparken och vi kunde knappt bestämma oss åt vilket håll vi ville till först. Men det var egentligen ingenting att snacka om - Harry Potter world! Jag drog glatt iväg åt det håll jag visste att det låg, med Kalle efter som en vante, och när vi kom fram kunde jag inte gå längre för att jag nästan trampade på min haka som hade hamnat i golvet. Jag var SÅ imponerad.

Tänk er att ni står i porten till Hogsmeade, du ser husen med de snötäckta taken och ringlande skorstenarna torna upp sig framför dig. Du känner lukten av butterbeer och pumpajuice, en mystisk men vacker rök ligger tungt i luften då det bolmar upp från loket till Hogwartsexpressen och det blandas med regnet och magin som stället utsöndrar. Jag gick runt och fotograferade, pekade, petade och skrek på allt. Vi gick förbi både Zonko's, Ollivanders, ugglepostkontoret, Hog's head, the three broomsticks och mycket annat, och detaljerna var enastående och helt otroliga. Överallt sprang personal och turister runt i klädnader från sina olika elevhem, trollstavar viftades omkring... det kändes som att du blivit inkastad i dina favoritfilmer. Till och med Kalle var lycklig upp över öronen och han är inte i närheten av så nördig som jag är kring ämnet.

När vi tagit oss igenom Hogsmeade (det tog tid för att jag inte kunde sluta peta på allt) gick vi runt hörnet och där tornade hela Hogwarts i originalstorlek upp sig framför våra ögon. I London fanns den bara som minimodell, så ni kunde tro att jag nästan grät av glädje.

Det fanns inte bara otroliga saker att titta på där, det är trots allt ett nöjesfält. De hade en hel del olika åkattraktioner bara inne i Harry Potter - delen , och vi började med en där vi stod i kö i spöregnet 40 minuter men som var värt varje sekund i slutändan. När vi väl kom fram fick vi sätta oss i en varsin fåtöljliknande stol bredvid varandra och vi blev fastspända, sedan åkte vi i sidled i mörkret ut i ingenstans. Där tändes plötsligt en stor skärm och Vi fick åka både på en virtuell och en äkta berg och dalbane-färd genom harry potters värld. Stolarna fungerade även som simulatorer så ibland visste du knappt vad som var verkligt eller inte för att de hade gjort det så snyggt. När vi väl kom ut därifrån var jag salig av lycka.

Vi åkte några saker till inne vid Harry Potter samt åt lunch på three broomsticks innan vi (jag lite motstridande) tog oss vidare i den gigantiska parken (Jag fick trots allt köpa en tröja). De hade en stor Jurassic park - värld där vi fick åka vatten-berg och dalbana genom djungler och lokaler fyllda med otroligt verkligt gjorda robot-dinosaurier, vi blev jagade av både T-rex och raptors och vi föll handlöst nerför vattenfall. Förutom åkattraktionerna hade de byggt jurassic park otroligt likt filmerna och du kände dig otroligt äventyrlig där du gick. Robotdinosaurier (snälla) gick omkring bland alla turister och skapade stor uppståndelse hos både vuxna och barn.

Det är svårt och nästan en omöjlig utmaning att försöka beskriva hela dagen på universal studios, men trots regn och rusk spenderade vi elva timmar i parken. Vi åkte minst fyra olika berg och dalbanor samt en hel del andra vansinnigt roliga åkattraktioner, och vi skrattade och sprang runt och fikade och vi ville aldrig växa upp. Vi rekommenderar det till varenda människa vi känner. Senare på kvällen när vi hand i hand lämnade området både trötta och dyblöta hade vi nästan ont i våra ansikten av allt skratt och alla leenden. Filmkaraktärer stod kring paradisgatan och vinkade oss alla hejdå, sedan stod vi halvsovandes på tunnelbanan hem innan vi somnade tungt i vår lilla skrubb, drömmandes om att spela Quidditch och vandra i den förbjudna skogen med Hagrid.

Dagen efter var Kalle i äventyrstagen, men jag var inte lika vaken. Jag tror att jag var kaputt efter dagen innan, så jag beslöt mig för en filmdag i sängen. Det gjorde inte Kalle någonting, faktum är så älskar han att springa omkring, varesig det är ensam, med mig eller i grupp. Han har minst lika roligt för det. Planen var att ta sig till Osaka castle, vilket han gjorde, men han ville inte betala inträdeskostnaden, så han ånjöt utsikten utifrån istället samt parkerna omkring innan han var nöjd och tog sig vidare. han satte sig ner med sin bok och funderade var han skulle bege sig i staden (medan jag samtidigt halvsov förnöjt till en serie på Netflix med en läsk i handen), och sedan slog det honom att det ju fanns ett IKEA i Osaka. Tanken på riktig korv med bröd efter fem månader på vift slog undan alla andra tankar i hjärnbanken och samma tanke fick hans ben att röra sig mot bussen. Efter vägen när han satt och drömde om korv med bröd och köttbullar åkte bussen över en oerhört hög bro, och för Kalle med sin höjdrädsla var det inte paradiset precis. Jag tror att de där tankarna på korv med bröd fick honom att lugna ner sig och sedan var han framme. Där hade vi hans Harry Potter world. När han ringde mig kunde jag nästan höra hans leende genom telefonen. Han spenderade någon god timme därinne och fotograferade allt, sedan åt han den mängd korv med bröd han så länge suktat efter, sedan köpte han med sig presenter hem i form av Marabou-choklad, kanelbullar, svenskt lösgodis, ballerinakakor och Ikeas egna öl. Jag klagade inte när han senare kom hem och kastade påsen på mig inne i den lilla skrubben där jag fortfarande låg och kollade på serier. Vi hade båda haft en fantastisk dag på våra olika sätt.

Dagen efter detta var Kalle tillfälligt svenskmättad och jag hade fått vila ut, nu var det dags för en återträff! I början av vår resa i Indien träffade vi en kille från Japan som hette Jun Nagashima, och vi spenderade ganska lång tid med honom i både den magiska staden Hampi och den kaosartade staden Bangalore. Vi besökte både barer och tempel och andra ställen fyllda med turister innan vi skiljdes åt. Nu skulle vi ses igen. Han bor två timmar ifrån Osaka, men bara för vår skull bokade han två nätter på ett hostel i närheten i Osaka för att kunna spendera den tiden med oss. Första dagen blev det kramkalas och berättande av varandras historier och vad som hänt sedan senast, vi besökte en trevlig sportbar, åt Japansk "plockmat" på en spännande restaurang med en annan vän till Jun som också bor i Osaka, sedan under kvällen gick vi runt i spöregnet i området Namba där det fanns allt och ingenting. Tänk er ett stort område med långa gator efter varandra med både krimskrams och mat, det ligger ett matos i luften som en blandning av Japans alla delikatesser och folk flockas kring de mest populära ställena. Lokalbor försöker ta sig fram till tunnelbanor och bussar, turister trängs överallt för att fotografera och smaka och uppleva, ungdomarna flamsar runt och tar selfies och mitt i smeten är det även cyklister och bilister som försöker ta sig fram. Men trots allt detta var det inte i närheten av hur det var i Indien. Japan är specialister på kontrollerat kaos.

Efter att ha sagt hejdå till Jun och hans vän under kvällen tog vi tunnelbanan hem med tanken att sova, men på hostlet var det en tjej från Danmark som fyllde 25 och det var fest på våning fem. Vi blev hux flux indragna i det och vi hade en helskön kväll där det figurerade sånger, tungvrickare på både svenska, tjeckiska, danska och engelska, och det förekom en hel del whiskey, rom, öl och saké. Ni förstår att huvudet låg tungt på kudden när vi senare bröt upp för att gå och lägga oss.

Dagen efter vaknade vi med halvtunga huvuden och torra munnar, men efter en dusch, en varsin flaska vatten och en frukost bestående av Kalles underbara omelette samt kaffe var vi på benen igen. Vi hade bestämt med Jun att vi skulle träffa honom på förmidagen så klockan 11 möttes vi vid Osaka station för fler äventyr! Vi började med att äta lunch på ett ställe som Jun hade rekommenderat, ett ställe där man kunde äta beef-bowl. Otroligt simpelt, men SÅ gott. De hade stark inlagd ingefära också vilket man kunde ta i obestämda mängder och lägga på maten. Till detta drack vi ett gott Japanskt grönt te. Vi var nöjda!

Efter detta tog Jun oss till ett maid-café kallat Maidreamin. Nu kanske ni undrar vad ett maid-café är? Jag ska försöka förklara. Försöka.

Tänk er att ni kliver in från en kaosartad regnig gata fylld med affärer och lampor rakt in i en anime-serie. Vi klev in i ett rum fyllt med färger och mönster och hjärtan och söta möbler och detaljer.. det kändes som att vi klivit in i ett absurt dockskåp. Unga vackra japanska tjejer utklädda till hembiträden/servitriser/betjänter tar emot dig genom att dansa och sjunga med overkligt ljusa röster och roliga gester. Vid bordet fick du beställa det du ville ha (menyn hade en hel del olika saker), och vi satt där sedan och gapade och visste inte om vi drömde eller inte. Under den timmen vi satt där fick vi beskåda shower, danser, sånger och ljud som tagen rakt ur en anime-serie... och till råga på allt satt japanska män på singelplatser och sjöng och klappade med. Det var ganska absurt egentligen. I slutändan tog vi iallafall ett foto tillsammans med en av tjejerna (som vi fick betala för) innan vi flydde fältet. Det kändes som att någon stoppat hallucinerande svampar i vår mat eller liknande, så flippat var det.

Eftersom vi redan kände oss flippade och full i skratt efter maidcaféet tog Jun oss till nästa typiska vanligt förekommande sak i Japan: Kareoke! Är det någonting som är stort här så är det kareoke, och vi har sett kareokebarer överallt. Precis överallt. Japaner har ungefär samma besatthet över kareoke som jag har över Harry Potter.

Vi hittade ett bra ställe enligt juns rekommendation på Namba street och tog oss an utmaningen. Vi bokade ett rum i två timmar och drog igång. Kalle var inte sen att börja och han sjöng för full hals, självfallet började han med Backstreet boys. Det skulle vara en lögn om jag sa att Kalle inte avgudar dem sedan barnsben. Jag trivs med att vara gift med en nörd, det passar sig bra. Iallafall, som ni vet är Kalle inte den i det blygaste laget, han tog sig an uppgiften som en mästare med sång och dans och gester. Jun kunde inte sluta skratta och klappa händerna. Både Jun och Kalle sjöng ett par sånger innan jag vågade mig upp, men bara jag fick sjunga den första sången och värma upp smälte osäkerheten och vi nästan slogs alla tre om vems tur det var under de två timmar var var där. Två timmar kändes som två minuter och plötsligt var det slut. Vi försökte förlänga en timme till, men eftersom det var sent på kvällen hade priserna höjts markant. Nej tack, hur kul det än är.
Vi skiljdes fnissande åt ute på stan innan vi åkte tillbaka till vår älskade lilla skrubb.

Nästa dag var vi taggade till tusen eftersom vi bestämt att vi skulle åka till Nara där det finns halvtama hjortar och rådjur i en park vilken är oerhört känd. Det fanns också med på vår bucketlist. Detta var samma dag då vi skulle checka ut, så vi började morgonen med att packa alla våra saker och trängas i den lilla skrubben innan vi lyckades kränga ut väskorna därifrån och ställa dem i det allmänna utrymmet. Vi hade fått okej att lämna väskorna där tills vår buss till Hiroshima (seeeeeeent på kvällen) skulle åka, så det kändes skönt. Iallafall, vi lämnade väskorna, åt vår frukost och begav oss senare till Osaka station där Jun väntade, sedan tog vi tåget de 40 minutrarna det tog till Nara.

Nara var otroligt vackert med slingrande långa gator, tempel, skrin, småaffärer, gatumat och parker. Vi vandrade sakta fram längst gatorna för att inte missa någonting av allt det vackra, och två kilometer längre fram låg den berömda rådjursparken. Det tog inte många sekunder efter att ha kommit in i parken innan det första rådjuret kom fram. Den bugade sig för mig, bokstavligt talat bugade sig med huvudet långt ner i marken (sådär som vingfåle gör för Harry i tredje filmen ni vet... inte? kanske?) och ville ha kex. Den fick kex för att vi hade köpt. Det är speciella kex bara för rådjuren som människor kan köpa och mata dem med, mest för att folk inte ska mata dem med alla möjliga saker. Jag tror dessa kex är speciellt utformade bara för dessa djur.

Vi var alla tre hänförda av hur fint det var, både parken, atmosfären och alla rådjur som gick omkring. Det var hundratals av dem, överallt! Vi lyckades både mata, klappa, gosa och fotografera dem och parken som var oändlig kändes som en magisk skog med mossbeklädda träd med grenar som sträckte sig som långa armar efter varandra. Vi var mer än nöjda efter några timmar, sedan åt vi curry på ett ställe enligt Juns rekommendation innan vi åkte hemåt.

Klockan sju på kvällen kom vi tillbaka till hostlet och eftersom vi hade lite grönsaker och pasta kvar lagade vi till det i köket och satte oss för att äta medan vi väntade på bussen till Hiroshima som skulle lämna stationen halv tolv på kvällen. In kliver då ägaren (en man som fram tills nu varit helt underbar och rolig) och är arg för att vi lagat mat fast vi redan checkat ut. Han menade på att det var okej att vi ställde väskorna där tills bussen gick, men vi fick inte vara där. Han var väldigt bestämd och vi var förvånade. Vi har bott på bokstavligt talat hundratals hostels världen över de senaste åren och vi har alltid(!) fått vänta på hostlets gemensamma utrymme i väntan på nattbuss och nattåg. Det är nästan en oskriven regel att det är okej. Men inte här. Eftersom vi bott där i fem dagar och betalat i tid och skött oss blev vi otroligt ledsna över hans beteende, så vi åt upp vår mat, tog våra väskor och lämnade området, sedan skrev jag en arg recension på deras hemsida. Tråkigt att det slutade så irriterat fast det varit så kul i flera dagar, även med ägaren i fråga.

Ja ja, så kan det gå. Det är inte hela världen. Vi gick till busstationen och väntade där under de timmar som var kvar innan vår buss anlände. Bussresan skulle bara ta fem timmar, men vi hoppades på en god natts sömn ändå. Det fick vi inte. Likt förra bussresan stannade chauffören på olika paus-ställen en gång i timmen och stod där i tjugo minuter varje gång innan han åkte vidare. Jag tror att det beror på att bussarna inte har toaletter och de vill hålla god service genom att stanna och låta folk gå på toaletten samt köpa snacks om de vill, men vi själva anser att det stör otroligt mycket. Varje gång bussen stannar tänds alla lampor och du vaknar, så sömnen blir inte så bra. Dessutom tar resan i sig mycket längre tid eftersom de stannar tjugo minuter varje gång. Detta är nog det enda riktigt konstiga vi märkt med Japan. Placera en toalett på bussarna så är problemet löst, voilá.

Vi tog oss iallafall igenom resan med minimal sömn och hamnade på stationen i Hiroshima i gryningen. Väl där köpte vi en varsin kaffe och en liten smörgås innan vi promenerade till hostlet i förhoppningen att det var öppet vid denna tid. Det var det, och wow vilken service. I vanliga fall får man inte checka in innan klockan tre på hostlen här i Japan, en generell regel, men vårt rum var redan klart och kvinnan i receptionen såg hur trötta vi var, så vi fick checka in! OM vi var glada. Vi hade bokat ett klassiskt japanskt rum med skjutväggar, lågt bord och kuddar man sitter på, samt att man sover på tunna madrasser på golvet, så vi var inte besvikna när vi såg rummet. Det var så vackert och genuint. Tro mig om vi somnade direkt där på våra madrasser på golvet och vaknade tre timmar senare och undrade vilken planet vi var på.
Efter lite lunch och mer kaffe var vi redo att ta oss an Hiroshima.

Nu sliter jag ( Kung Kalle) datorn ur händerna på Melissa för hon behöver... öhh... äta chips!

Hiroshimas historiska värde kan knappast ha slunkit någon förbi och det är anledningen att vi tog oss hit. Fällandet av den första atombomben blev den slutliga spiken i kistan på andra världskriget men också början av världsmakternas kapprustning. Denna kapprustning ledde också till kalla kriget mellan stormakterna, där de, genom att spänna "atommusklerna" bevarade status quo. Det har skrivits böcker som skulle kunna fylla hela bibliotek om detta ämne så om ni vill kan ni alltid damma av lånekortet och fördjupa er i ämnet.

När kaffet väl hade tagit tag i våra själar tog vi en promenad till Hiroshima Peace Memorial Park och där möttes vi av Genbaku dome som var rakt under där atombomben "Little boy" detonerade. Alla människor som befann sig där dog ögonblickligen men skalet av byggnaden stod kvar och bevarades av staden, detta för att aldrig glömma för framtida generationer. Det vilar en sorglig stämning över hela parken, som i sig är ganska stor, med olika momument över barn som dog, koreanska arbetare samt alla andra som gick under den 6:e augusti 1945. Vi gick omkring, ganska lågmälda och allvarliga för denna plats kräver respekt.

Vi avslutade besöket med att gå in på museet som är vigt åt atombombning och dess efterverkningar. Det var en känslosam vandring, som ibland blev väldigt påtaglig för det finns inget som kallas censur inne på museet. Det är bilder på brandskadade, ögonlösa ansikten vars skinn har flagnat bort och otaliga skräckhistorier som sammanflätas till budskapet "aldrig igen". Om du har möjlighet tycker vi att du ska besöka denna plats, för det är viktigt att förstå och bevara minnet av vad som hände där.

Så, med dessa fina och så viktiga ord från Kalle avslutas detta blogginlägg och så också det sista och enda inlägget ifrån Japan. Imorgon ska vi till en ö i närheten där det finns ett tempel ute i vattnet bland annat, sedan ska vi mest ta det lugnt här på hostlet. Vi tar en nattbuss tillbaka till Osana imorgon vid midnatt, sedan har vi en natt där innan vi tidigt dagen efter flyger vidare till Hanoi och Vietnam. Efter sex år flyger vi tillbaka för nya äventyr, nya destinationer och nya minnen. Vi är redo för vad som för oss är ett nytt Vietnam. Både människor och länder förändras på sex år. Vi är redo.

Till nästa gång, tack för att ni läst.
må gott!

Melissa och Kalle.