backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan hemma i sommar(värmen?), Melissa här.

Idag är vår sista dag här i Indonesien, en hel månad har gått. Var tog tiden vägen? Inatt flyger vi till Filippinerna för ännu en månad av ö-äventyr och upptäckande, och vi kan knappt bärga oss. Vi har just checkat ut från det hostel vi bott på under en vecka, och nu sitter vi vid poolområdet och njuter av de fåtal friska vindar som lyckas ta sig upp på taket.

Sist jag skrev hade det fenomenala båtäventyret just tagit slut och vi befann oss i Flores tillsammans med våra vänner Dennis, Tommi, Lieke och Iris. Vi blev så goda vänner allihopa att vi inte kunde slita oss ifrån varandra riktigt ännu. Vi spenderade några dagar i Flores med dem, åt och drack gott, hyrde moped och åkte runt för att njuta av naturen, och vi upptäckte ett och annat vattenfall och hemliga stränder där ingen annan var. Sanden var vit som elfenben och vattnet var så turkost att det nästan inte kändes äkta, det var helt makalöst.

När vi var i Flores satt vi allihopa en kväll tillsammans runt bordet på en tacobar och diskuterade framtiden, och vi beslöt oss för att fortsätta resa tillsammans. Kort och gott tog vi ett flyg tillsammans tillbaka till Bali följt av en färja till ön Nusa penida. Båtturen var av det mindre roliga slaget (inte som vår fyradagars-tur tidigare) då havet var vaket och irriterat och kastade runt båten som en liten plastleksak. Min mage var nära att vända sig ut och in ett par gånger, men tack och lov lyckades jag med musik i öronen mota bort det tills vi var på fast mark igen på den nya paradisön.

Glada men trötta efter en dags flygande och båtgungande tog vi en taxi till det hotell vi hade bokat, Packerbox. Hotellet var mysigt, men det var otroligt öde! Vi är glada att vi reste som en liten grupp, för hade jag och Kalle varit ensamma hade vi varit så uttråkade att vi vänt om. Men(!) tillsammans med vårt fantastiska sällskap hade vi ett par härliga dagar på Nusa penida. Första kvällen somnade alla före klockan tio, men resterande dagar var vi ute på makalösa äventyr runt den jurassic park - liknande ön. En dag hyrde vi en privat guide/chaufför som körde runt oss på ön till diverse sevärdheter. Vissa mer fyllda av turister än andra, men det gjorde oss ingenting. Det är ju klart att vi inte är de enda som vill se vad ön har att erbjuda, man får inte vara egoistisk.

Ena sidan av ön hade så dåligt strukturerade vägar (mer offroad-gupp-grop-bygge) att vi alla kastades omkring i bilen som små vantar, men andra sidan av ön hade perfekta vägar så att vi gled fram som på is. Självklart fanns de flesta sevärdheter på offroad-sidan av ön. Det ger bara mer effekt till äventyret dock, eller hur?

En annan dag hyrde vi mopeder tillsammans med en fransman som hade hoppat in i sällskapet, så fyra mopeder med sex personer hade en trevlig dag ute på öns många långa vägar. Vi körde både på marknivå längst strandkanten där horisonten bredde ut sig i fjärran där vi åkte fram, på bergsnivå där vi körde slingerkrokiga vägar uppåt och uppåt, högre och högre tills vi hade utsikter som tagna från sagornas värld. En bit uppe bland berg och djungler drog himlen ihop sig till en grå disig massa och regnet föll tungt, vi blev alla dyblöta men skrattade gott där vi gömde oss under ett bambutak med några lokalbor. Efter tio minuter försvann regnet lika snabbt som det kom och vi körde vidare. Efter en lång skrattfylld snabb sicksacktur med våra vänner på mopederna kom vi fram till en lång ranglig trappavsats utgrävd sedan länge i lera som tog oss till Atuh beach, en enastående strand. Stranden var så vacker att vi stannade i timmar innan vi fick lov att köra tillbaka igen innan det blev för mörkt. Det var en fin dag.

Efter ett par dagar bestämde vi oss (jag och Kalle) för att ta båten tillbaka till Bali och spendera sista veckan där med sol och bad och upptäcktsfärder. Tommi bestlöt sig i sista sekunden för att följa med oss, och därmed splittrades gruppen då Lieke och Iris skulle hemåt till Nederländerna igen. Efter kramkalas begav vi, de tre musketörerna, oss till båtterminalen. Vi satt och åt glass på bryggan och väntade på båten när vi plötsligt hörde ett sorl bland människorna som väntade på sina respektiva båtar till nya destinationer. En stor grupp/flock delfiner simmade lekandes och hoppandes förbi precis framför oss i vattnet. Jag blev så lycklig att jag nästan tappade både mig själv och glassen i vattnet. Ibland har man tur!

Väl tillbaka på Bali efter en mycket lugnare båttur än den föregående tog vi oss till Kuta där vi bokat ett hostel, Tommi i ett dorm och vi i ett privatrum. Cara Cara Inn hette det. Där har vi spenderat den sista veckan och det är där vi nu sitter och väntar på vårt flyg.
Iallafall så checkade vi in, blev glada över att de hade pool och gratis frukost, och sedan tog vi oss ut på äventyr. Jag och Kalle hade under första Balituren hyrt en moped och kört omkring i Kuta och även besökt stranden, men nu var det en mer utförlig undersökning av hela Kuta. Tommi som varit ute och rest i sju månader redan och var trött på en del maträtter var helt bestämd på att äta på Mc.Donalds, så vi gav med oss och åt där med honom första kvällen. Det var inte så himla illa trots allt. Vi har knappt ätit biff på fyra månader så det var helt överkomligt.

Vår vän Dennis var också tillbaka på Bali sedan ett par dagar, så han joinade oss också under dessa dagar. Vi hade dels en trevlig kväll på hoslet då vi spelade pingis och Jenga samt badade i poolen, vi hade en kväll där vi spelade dart på en lokal rockbar, och sedan hade vi såklart Kalles födelsedag! Kalle önskade sig massage, så det fick han med glädje, annars ville han äta gott och umgås med oss. Det fick han! Det blev en hejdundrande fest med fuldans på nattklubbar med på tok för berusade Australienare, biljardspel med Dennis och Tommi, och massor med god mat. Jag tror att vi ramlade in på vårt rum klockan fyra på morgonen. Jag kan säga att det dagen efter inte blev många fler knop än att byta sovposition på handduken på stranden. Helt okej det också, måste jag påstå.

Tommi och Dennis drog sig vidare efter ett par dagar, och nu var det bara jag och Kalle igen. Vi spenderade ett par dagar på stranden med slöläsning, badande och surfande, sedan hyrde vi moped en av dagarna och tog oss några timmar norrut till ett tempel vi hört mycket om. Det var lika vackert som vi föreställt oss, men det kryllade av turister (mer än på de andra ställena) så det var svårt att få till de där bra bilderna eller att vandra omkring på tempelområdet i lugn och ro. Det får man räkna med, men vi blev lite förvånade eftersom det inte alls är högsäsong nu här på Bali. Jag kan knappt föreställa mig hur många människor det måste vara där under högsäsongen.

Slutbetyget för Kuta är däremot inte så högt, låt mig förklara. När vi var på Bali för en månad sedan bodde vi på ett ställe som hette Canggu, och det var sådär lugnt och tyst och skönt som man kan tänka sig, man hörde cikadorna på nätterna och det var knappt ett ljud därute. Vattnet slog in mot strandkanten och man kunde höra lite musik här och där i fjärran. Det var mer av det meditativa slaget. Kuta däremot är ett av de mest kända ställena på Bali, så självklart förstår vi att det är mer hektiskt, men inte att det var SÅ hektiskt. Det går inte att gå en meter utan att det är kaos med mopeder, bilar, bussar och hästvagnar. Det kryllar av försäljare som rycker och sliter i dig och ropar på dig eller restaurangägare som försöker övertyga dig att äta just där. Mopedförsäljare försöker ge dig ett bra pris och de försöker även sälja droger. Hela tiden hör man "Psst, marijuana? cocaine? Mushrooooom?" där man går. För att inte tala om alla turister också mitt i allting, kaosartat.

På stranden är det samma sak. Om du ska kunna ha en lugn stund på stranden måste du ha hörlurar i öronen samt solglasögon och i princip låtsassova för att du ska få vara ifred. Kvinnor med krimskrams eller saronger kommer fram och drar i dig och försöker sälja sina saker och trots upprepade nej från din sida så vägrar de ge med sig. Du måste alltså bli arg och fräsa ifrån för att de ska gå, likadant massagekvinnorna som går runt. De är också väldigt närgångna och lägger handen på din axel eller rygg och försöker massera utan att man sagt ja. Det där med personal space existerar inte. Ja, det är mycket sådant och det är svårt att komma runt. Ofta är det turister som reser en vecka eller två och som bor på resorterna som hänger på detta ställe, och de köper därför också mer krimskrams för att ta hem, så vi förstår försäljarna också. De är inte dumma precis, tvärtom är de smarta. Men för oss som reser så länge och precis haft tre månader av detta i Indien (och ingen plats i våra väskor för krimskrams och saronger), är det inte lika häftigt. Självklart går det att ta sig till ett annat ställe om kaoset blir för påtagligt, men på grund av Kalles födelsedag och att Kuta ligger nära flygplatsen tänkte vi att vi skiter i det och stannar ändå och fuldansar och har roligt. Ett bra sätt att smita ifrån är trots allt att bara hyra en moped och åka iväg. Det finns djungler och stränder och vattenfall och tempel på andra ställen betydligt lugnare än här. Ingenting är omöjligt.

Oavsett tornardon som kallas Kuta var det ändå kul mitt i allting, vi skrattade åt kaoset, och det var nog en viss hatkärlek i det hela. Vi hade dock inte klarat fler dagar än dessa vi varit här, och vi ser fram emot att lyfta mot Filippinerna ikväll. Nya öar, nya äventyr, oändliga möjligheter.

Till nästa gång, tack för att ni läste, må gott!
M