backpackingthroughlife.blogg.se

Hej alla gamla madrasser! Detta inlägg kommer också att vara uppdelat i två, så Kalle börjar och Melissa skriver andra halvan. Är ni redo?

I skrivande stund befinner vi oss i en otroligt vacker stad som heter Pushkar (och dricker olaglig öl ur pappmuggar på ett litet konstcafé), men det är inte det som är början på detta inlägg egentligen... utan snarare slutet. I förra inlägget berättade vi att vi skulle flyga till Jaipur (vilken också kallas för "The Pink city"), vilket vi också gjorde och jag ( Kalle) fick en ny kompis på planet. 9 månader gammal men han förstod mig, eller rättare sagt, vi var på samma våglängd! Vi blev vänner direkt.

Hur som helst, Jaipur är en liten mysig stad på endast 3 miljoner invånare och det är aldrig lugnt. Tutande bilar/tuk-tuks/bussar/lastbilar/motorcyklar och mopeder fyller hjärnan med ett ljudande eko som aldrig riktigt försvinner och lukten av matos, avfall och kodynga gör detta till en stad med själ och pulsen var ständigt på högsta nivå. Vi checkade in på ett Zostel vilket är en kedja av hostels som bara finns i Indien och där träffade vi John igen från London som vi hängde med tidigare i staden Bangalore i södra Indien. På hostlet träffade vi också en kille som heter Luke som också kommer från England och vi bildade en kvartett som utforskade staden tillsammans under flera dagar.

Vi började med att åka till Amber Fort/Palace som ligger i utkanten av Jaipur. Fortet var massivt med otroligt mycket historia och vi tillbringande 4-5 timmar i dess oändliga rum, tunnlar och hemliga ingångar. Det fanns även hemliga tunnlar under och genom fortet där man kunde smyga runt i väggarna i hela två kilometer tills man kom till ett annat fort uppe på berget. Detta fort hade en sådan utsikt att man inte kunde sluta gapa. Det fanns också oändligt med apor till Melissas stora glädje. Vi spenderade några goda timmar även här, men tillslut började våra magar skrika och ställa frågor om föda, näring och fortsatt överlevnad. Vi beslöt oss efter denna fantastiska dag bland tinnar och torn för att åka till ett klassisk indiskt kaffehus. Kaffehuset är ett gammalt företag som är ägt av personalen (och inte staten) och det ser oförändrat ut sedan det öppnade på 1950-talet, riktigt coolt! Tiden stod stilla mellan dessa fyra väggar, och det låg någonting mystiskt och fint i luften och i tapeterna.

En dag klättrade vi också upp för ett berg för att bevittna den magiska solnedgången vi hört så mycket om i denna enorma stad och i solens sista strålar kunde man se apor som hoppade omkring kring alla självupptagna selfieälskare. Om vi gillade det? Enormt mycket.

En kväll gick vi lite spontant ut på en klubb med cirka 20 stycken som bodde på hostlet (vi är enkelt övertygade när det gäller galej) och det var en speciell upplevelse kan jag med lätthet säga. Musiken dunkade högt så öronen pulserade och det var en blandning av bollywoodmusik och Techno (helst blandade tillsammans i ganska odrägliga remixer). Alla indier kunde varje ord i varje sång medan alla vi västerlänningar såg osäkert på varandra och inte visste hur vi skulle röra oss. Vi såg nog mer ut som pappdockor från en inredningsbutik i början innan vi vågade röra oss på dansgolvet. Vi intog även ett X antal öl (flytande mod) för att våga oss upp på dansgolvet. I denna grupp från vårt hostel fanns också en fantastisk tjej från Mumbai som vi blev nära vän med. En sådan där personlighet och karaktär som bara dränker en i glädje och skön energi. Hon fyllde hela rummet med positiv energi vilket inte bara fångade oss, utan hon fångade nog fångade in alla på dansgolvet. Hon kunde alla coola indiska dansmoves så hon blev vår personliga danslärare. Vi blev även inbjudna till henne om vi skulle åka förbi Mumbai, så man vet ju aldrig vad som händer. Det coola också med denna dansklubb var att det låg i källaren till ett jättelyxigt hotell i utkanten av stan. Först tänkte vi att vi hamnat fel, för det var glitter och glamour, lyx och kristallkronor. När vi (tjugotalet hobos) kom in i lokalerna kände vi oss skapligt malplacerade, men sedan blev vi visade ner i källaren, fick en varsin stämpel på handen, och dörrarna öppnades. Det måste ha varit bra ljudisolering på dessa dörrar, för innanför var ljudnivån dånande. Om vi hade roligt? Ja. En oförglömlig kväll.

Under vår vistelse i Jaipur besökte vi ett flertal tempel, men "The monkey temple" en bra bit utanför staden var absolut höjdpunkten av där. Insprängt i en dalgång med höga klippor låg templet och det var överfyllt med apor (vi pratar tusentals) som ... lekte apa bland klipporna? Det var i alla fall en upplevelse utan dess like. Melissa hade apor på sina axlar och sprang förnöjt runt med sin kamera, så vi var alla nöjda.

Vi älskade Jaipur, men tillslut kände vi att vi behövde röra på oss eftersom det alltid kliar i resefingrarna. John berättade att han skulle åka tåg till Pushkar (vilket är en superhelig stad som ligger 4-5 timmar från Jaipur), och vi bestämde oss för att hänga på dit helt enkelt. Det är det som är charmen med att resa under en lång tid, att ens färdplan kan ändras om man träffar härliga människor som man vill fortsätta och fördjupa vänskapen med. Vi tog ett tåg till Ajmer och därifrån åkte vi minibuss genom berg och dalar de sista två milen innan vi var framme. Vi checkade in på ett till Zostel tillsammans med John och inväntande Luke som skulle ansluta dagen efter. Cirkeln var sluten.

Melissa här, jag fortsätter!

Tågresan mellan Jaipur och Pushkar (Ajmer) var lugn och skön och smärtfri. Vi hade fått platser bredvid varandra vilket alltid är skönt, för när det gäller indiska tåg vet man aldrig hur det blir med placeringar och dylikt. Vi behövde bara vänta på stationen en stund innan tåget anlände i tid och vi fick våra platser. John hade en plats i vagnen bredvid, men han hade köpt ett par tidningar på tågstationen så han var nöjd. Jag och Kalle satt och halvsov under den två timmar korta resan, samtidigt som vi såg de otroliga landskapen åka förbi utanför tågfönstret. Våran AC gick dock sönder efter halva vägen så vi svettades något, och då beslöt sig Kalle för att gå till andra vagnen och kolla till John. John hade bara tio personer i sin vagn. Johns AC fungerade mycket bra, och vagnen bakom Johns var helt tom (medan vår var full). Hade vi inte varit framme precis därefter hade vi hoppat bakåt till hans vagn. Men det är lätt att vara efterklok. Fram kom vi iallafall, och på tågstationen väntade havet av Tuktuk-chaufförer utanför dörrarna, redo att rycka tag i dig och ta dig till din destination. Dock hade vi tur för att en annan resenär (en Indisk-Amerikansk kille) frågade om vi ville dela en minibuss med honom till Pushkar, så det gjorde vi, och mellan oss fyra behövde vi bara betala 100 Rupees var. Smidigt och bra!

Som Kalle nämnde tidigare checkade vi in på vårt Zostel och sedan tog vi det lugnt på rummet en stund. Vi var framme runt lunch men eftersom vi kvällen innan hade varit på den där klubben i Jaipur, inte sovit så mycket och sedan åkt tåg bestlöt vi oss för att göra just ingenting denna första dag mer än att vänta in Luke som skulle komma dagen efter. Dagen försvann i ett töcken av sömn och serier på Netflix bland kuddarna på Zostlet, och sedan dagen efter var vi igång med upptäckandet!

Första riktiga hela dagen vi hade i Pushkar var det en gigantisk årlig Hinduisk festival, så vi slog på stort och dagen var färgsprakande härlig. Vi gick genom gator och torg, genom marknader och festiviteter, vi köpte krimskrams och oändliga iskaffedrinkar i värmen, och när vi i kvartetten åter var samlade kastade vi oss in i en parad som var i stan på grund av festivalen. Vi stod mitt bland folkvimlet på marknaden och musiken dånade i våra öron. Glädjen bland alla människor var slående och miljoner blommor kastades omkring i folkhavet för att fira Lord Shiva. Målade människor i gudakläder skjutsades fram i besmyckade vagnar och människor i publiken blev välsignade, dansade, grät och skrattade. Vi stod mitt i smeten och blommorna regnade över oss som konfetti, glädjen och energin var otroligt påtaglig och jag måste medge att det tog musten ur oss alla tre. Så pass att vi smet upp på ett café på ett tag för att svalka ner oss och njuta av lite lugn. Mitt i glädjeyran fanns självklart också alla försäljare och lurendrejare, och de var inte sena med att försöka lura dig på alla pengar du har på diverse vis. En av dem lyckades lura mig och Kalle rejält, och vanligtvis är vi på hugget och säger nej eller ignorerar, men denna man kom från ingenstans och placerade blommor i våra händer. Det hade varit otroligt nedvärderande och oförskämt av oss i shivas namn om vi hade kastat dem ifrån oss eller liknande (och vi vill inte vara respektlösa hur mycket vi än avskyr försäljare). Mannen (som visade sig vara en "hinduisk präst") drog oss med ner till den heliga sjön och menade på att vi skulle kasta blommorna i vattnet för att ha ett lyckligt äktenskap, men sedan följde en hel ritual som vi inte kunde dra oss ur ifrån. Vi blev målade i ansiktet, det var blommor och ris överallt, han hällde färg och kryddor i våra händer och blommorna låg kvar i våra nävar, sedan pratade han om familjemedlemmar och att man skulle lägga ex antal pengar i en donationsbox för varje familjemedlem för lycka och liknande (jag sa att jag bara hade en familjemedlem, jäklar var dyrt det skulle bli annars). Iallafall så lyckades han lura av oss 600 rupees i den där lådan innan han "tillät" oss att gå. Vi var riktigt arga och det fick han höra, men vi orkade inte och vi medgav att vi blivit lurade. Men inte igen. Vi tog inte emot blommor igen, varken den dagen eller efter. Vi gick med händerna i fickorna hela tiden. Tro mig vad de försökte trycka ner blommor i händerna på oss igen och igen efter detta, men icke! Inte igen.

Pushkar är en riktigt fint liten stad belägen runt en välsignad helig sjö. Runt staden generellt finns sammanlagt tre sjöar och historien säger någonting i stil med att Shiva för länge sedan höll ner sina kupade händer över marken där Pushkar nu ligger, och i händerna hade hon en lotusblomma. Tre blad från blomman föll ner och där de landade skapades dessa tre heliga sjöar. Pushkar är också en "ren" stad från alkohol och kött på grund av att Indiens enda Brahma-tempel ligger här och det måste vara rent några kilometer runt templet på grund av heligheten. Något kött har vi inte sett röken av, men alkoholen? Ja, den finns. Den finns alltid, oavsett hur rent det än ska föreställa. Det första vi fick höra då vi anlände till Pushkar och beställde vår första kaffe på ett café var (Yo want beer? Rum? Weed?) Ja, så är det alltid. Rent eller inte.

Detta är det café där vi i skrivande stund sitter och chillar denna fina kväll. Igår åkte vi i kvartetten cable-car upp till toppen av ett berg där det låg ett fantastiskt vackert tempel (även det fyllt av apor), och det var riktigt fint. Vägen upp var skakig och vi var riktigt högt uppe. Till och med jag (som inte är höjdrädd) blev lite skakis. Dok tog vi trapporna på vägen ner och det känns i vaderna idag. Det känns som att jag precis haft världens tuffaste benpass på gymmet. Men det känns bra! Iallafall, Kalles fantastiska mamma fyller år idag då vi firar henne här i värmen lite på avstånd. Grattis igen, Cari. Vi älskar och saknar dig.

Så, i morse åkte John vidare mot Jodhpur, och vi har tagit det lugnt under dagen. Luke har varit på sitt hostel också och tagit det lugnt, men i morgon ska vi träffa honom igen. Vi ska också träffa vår vän Lou i morgon som vi inte träffat sedan i Peru 2015. Vi ser mycket fram emot detta! I övermorgon tar även vi tåget till Jodhpur för att se vad den fina staden har att erbjuda.

Det var allt för nu. Till nästa gång. Må gott!

Kalle och Melissa