backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan alla glada, Melissa här!

Oj vad det har hänt saker sedan vi senast skrev. Jag ska försöka summera så gott det går, men ibland är det knivigt att komma ihåg alla detaljer när det gått så många dagar emellan inläggen. Nåväl, senast vi skrev avslutade vi med att berätta att vi skulle träffa vår vän Lou och sedan åka mot Jodhpur, och det var precis så det skedde.

Vi träffade Lou på ett litet mysigt café som hette Tibetian garden och det var otroligt mysigt därinne med palmer och lampor. Vi hade inte träffat henne på fyra år så det var kanonkul att sitta och prata gamla minnen, berätta om nya äventyr, dela med oss av tips och tricks, och bara njuta av tillvaron. Hon berättade att vi är hennes tidigaste backpackerkompisar så det betydde mycket för henne att träffa oss också, som att cirkeln var sluten på något vis. Det uppskattades. Senare denna dag Valde Kalle att få en dyr, underbar och stenhård massage nere på stan, och jag gjorde en liten tatuering på handleden (vilket var en födelsedagspresent från Kalle som jag hade skjutit upp). Nästa dag delade vi på en tuktuk med en tjej från frankrike som också skulle till tågstationen i Ajmer, och innan vi gick skilda vägar åt vi lunch tillsammans på stationen på ett litet lokalt hak där folk stirrade mer än vanligt.

Tåget från Ajmer till Jodhpur tog sex timmar och gick mycket smidigt. Det var för en gångs skull inget sovtåg, utan vi hade vanliga platser i en vagn i mitten av tåget. Första timmen av resan pratade vi med en student från Delhi som hade hälsat på släktingar, och han älskade att prata med oss för att dels få prata engelska men även för att få höra om våra historier. Vi pratade också med en äldre man som satt bredvid oss. Han rekommenderade en hel del ställen och caféer och lokala restauranger vanigtvis hemliga för turister. Vi älskar att prata med folk under tåg - eller bussresor. Detta för att vi vet att dessa lokalbor inte försöker sälja saker, tigga pengar eller försöka trycka in oss i sin tuktuk. Tåg - och bussresor är fantastiska på det sättet, det är där vi träffat de mest fantastiska individerna hittills.

Iallafall, första delen av tågresan gick smidigt och vi sov även en del, sedan försvann både vagnens aircondition och elen, och konduktören erbjöd att flytta över oss till vagnen bredvid. Vi avvägde tanken först, men när vi märkte att vi plötsligt fick hela vagnen för oss själva ändrade vi oss och stannade kvar. Det var trots allt inte så varmt. Det var snarare svalt och skönt, mörkt och tyst, och vi kunde springa runt och ta fotografier, hänga ut genom tågdörrarna, sjunga och skratta och det var ingen som störde. Det var ett par härliga timmar innan vi var framme i Jodhpur under kvällen. Vi hade förbokat ett hostel redan i Jodhpur så vi tog bara en Ola (Indisk tuktuk-uber ungefär) dit, och så var det med det.

Så hur var Jodhpur? Helt fantastiskt! Vi stannade ett par dagar extra än vi först bestämt på grund av att jag andra kvällen åt någonting dåligt och spenderade 24 timmar i toastolen, men förutom detta var det helt magiskt. Vi bodde först i ett dormroom tillsammans med en fransman och en britt, men med tanke på de rådande omständigheterna med min mage flyttade vi istället till ett privatrum där jag i lugn och ro fick låta stormen rida över. Hostlet var oerhört mysigt och alla andra backpackers vi träffade var trevliga och vi spenderade en hel del kvällar på hostlet tak bland kuddar och filtar, delandes historier och minnen.

Staden (som också kallas The blue city of Rajasthan) var riktigt fin och är skapligt stor, men vi höll oss mestadels i den gamla delen där också vårt hostel och det välkända fortet låg. Gamla stan ligger som i en skål omringad av bergskullar och palats och fort, var och varannat hus är blåmålade (därav namnet) och nästan alla tak hade lampor, caféer, restauranger eller så hängde det långa tvättlinor mellan dem och det stod alltid folk på taken under kvällarna på grund av att solnedgångarna var enastående. Det låg en känsla över staden som påminde oss lite om favelorna i Rio, men inte lika fattigt och skabbigt. Kanske på vissa ställen, men generellt var det ganska rent på grund av att det är ett turisttätt område. Varje kväll precis vid solnedgången hölls diverse böner genom staden och det ekade mellan bergstopparna på ett riktigt vackert sätt, oerhört exotiskt och vi satt och lyssnade och njöt kvällarna i ända.

Vi spenderade några dagar med att undersöka staden, Kalle kollade in kungliga palatset den dagen jag var sjuk (men det gjorde mig ingenting alls), och så utförde vi vår första roliga aktivitet denna resa: efterlängtad zipline! Vi körde med det som lokalborna kallade The flying fox tour, och då spenderar du ungefär en och en halv timme med att flyga fram genom sex banor kring det stora fortet, högt upp i luften och med helt makalöst vackra utsikter. Det var värt väntan (och pengarna) helt klart. Vi filmade massor med vår GoPro, men jag har haft problem att ladda upp det på youtube på grund av värdelöst wifi. Någon gång ska den nog kunna komma upp. Det märker ni.
Vi hittade ett favoritcafé i Jodhpur som låg nere vid klocktornet, The royal café at the clocktower hette det, och de hade den absolut godaste saffrans-chaitéet i hela stan. Vi återkom dagligen för att dricka denna magiska dryck, och vi saknar den redan nu när vi lämnat staden. Mannen som jobbade där tillsammans med sin fru talade den finaste engelskan vi någonsin hört tidigare i Indien, men han förklarade att det handlade om att han var väldigt berest och att han älskade engelska filmer. Också för att han är pratglad och har många gäster på caféet, menade han. Oavsett var han otroligt trevlig, och hans fru var så söt! Åker ni förbi Jodhpur någon gång rekommenderar vi detta ställe. Glöm inte att beställa deras saffransté.

Ett annat ställe vi rekommenderar där är mannen som kallas för "the omelette man". Han har stått på samma ställe i över fyrtio år och gjort sina omeletter på gatan, och han är brett och vitt känd, människor återkommer från andra städer och till och med andra länder för att få äta hans omelett. Han är omtalad även genom lonely planet och via tripadvisor och han har verkligen gjort ett namn för sig själv. Omeletten var helt okej, men man förväntade sig nästan att det skulle smaka guld med tanke på hans omtalade rykte. Känslan och smaken var iallafall okej, och det var lite häftigt att vi ätit där. En kändis!

Tillslut var det som alltid dags att ta sig vidare, men vi skulle med ett tåg till Jaisalmer halv sex på morgonen, och vårt hostel låg ganska långt borta ifrån tågstationen. Vi löste problemet genom att bo en natt på ett hostel precis bredvid tågstationen (ca 300 meter bort), så vi hängde där under kvällen, åt god mat på taket, pratade med en kille från Holland som ägde ett möbelföretag, och sedan försökte vi sova vilket gick hyfsat. Jag har en sådan där konstig spärr i huvudet där jag (om jag vet att jag ska upp tidigt) vaknar en gång i timmen för att titta på klockan för att se om jag försovit mig eller ej. Detta gjorde jag även denna natt, ända fram till klockan 04 på morgonen då alarmet skulle ringa. Vi gick upp i natten, tog våra väskor och smög iväg i mörkret till tågstationen. Väl där köpte vi en varsin chai i pappmugg (du kan alltid köpa chai i Indien oavsett tid på dygnet) och klev sedan på tåget som redan stod på perrongen och väntade. Vi hittade våra sängar, vilka hade ungefär 3 av 5 i fräsch-skalan, sedan använde vi tröjor som kuddar innan vi somnade samtidigt som tåget rullade iväg. Vi hade sovit två timmar kanske innan solen gick upp och andra människor på tåget började vakna och föra väsen av sig. Vi satte oss då istället vid fönstret på en säng och tittade på landskapet som flög förbi utanför, lyssnade på musik, åt chips och försökte att ignorera alla de ögon vi hade på oss från resterande sängar i vagnen. Det var en lite billigare vagn så det var de enda sängarna som inte var bokade vid tidpunkten för köpet, så det var smockat med människor och det var trevåningssängar. Detta betydde många Indier som stirrade på oss då vi var de enda västerlänningarna i vagnen. Som jag tidigare nämnt vänjer man sig fort, men vissa dagar är jobbigare än andra när det kommer till att vli utstirrad. Vi behövde dock inte ta så många selfies med dem denna gång, kanske bara två.

Efter sisådär sju timmar var vi framme i Jailsalmer, lagom till lunch. Även denna gång hade vi förbokat ett hostel i den centrala delen av stan nära deras fort. Vi hoppade på en tuktuk (där det krävdes fyra personer för att hitta rätt adress, vilket bara låg en kilometer bort) och sedan irrade vi runr i den lilla vackra staden innan vi kom fram till The crazy camel som vårt nuvarande hostel heter och där jag i skrivande stund sitter på taket på en madrass under lampans sken och bloggar samtidigt som jag lyssnar på Kalle och Luke (Japp, vi träffade honom här igen) som diskuterar allt mellan himmel och jord här bredvid.

Vi kom hit igår, och sedan dess har vi hunnit utforska både staden, fortet, sett solnedgången från en av de mest kända utsiktsplatserna i stan, äta fantastisk mat, besöka den långa marknaden i staden bland alla snirkliga gator där man lätt går vilse, umgåtts med Luke, samt blivit attackerade (mer dragna i och envist omringade och efterföljda) av ett gäng barn som vägrade släppa oss förrän de fått godis. Som tur var hade jag en förpackning med Tictacs i fickan vilken de fick, och medan de i princip slogs om det lilla paketet kunde vi smyga undan. Det låter hemskt, jag vet, och ibland känns det otroligt hemskt och så orättvist att vi inte kan hjälpa alla, men det är så många (både barn och vuxna) som drar i dig och vill ha pengar, mat eller godis, och det går ju inte. Inte i slutändan. Vi har mycket men inte allt. En annan sak är att både jag och Kalle klippte oss idag efter sex veckor på vift i Indien. Det var skönt att jag äntligen fick klippa mig på en herrsalong (eftersom jag ju har kort hår och uppskattar folk som kan klippa korta frisyrer bra) och jag är otroligt nöjd. Vi blev båda nöjda och priset var riktigt bra. 500 Rupees för oss båda (ca 60 kronor). Inte dåligt!

Imorgon har vi bokat in en kamelsafari, vilket är den största anledningen till att vi ens åkte hit. Jaisalmer är känt för alla sina kamelsafaris där man får rida kamel (Ja, de är väl och kärleksfullt omskötta och omhändertagna och mår fantastiskt bra och får mat och vatten, det har vi kollat upp), upptäcka öknen med alla sanddyner, se solnedgången, äta mat över öppen eld och sova under den stjärnklara öppna himlen mitt i öknen. Vi har sett fram emot detta länge, och vi laddar i skrivande stund alla kamerabatterier inför detta. Kvart över sex imorgon bitti ska vi befinna oss utanför den plats där vi ska utgå ifrån. Vi är SÅ taggade och SÅ förberedda.

Det som händer framöver är att vi om tre dagar ska ta tåget de elva timmarna tillbaka till Pushkar (efter många diskussioner och planeringstankar) för att fira Holi tillsammans med vänner, och sedan tar vi oss vidare mot Delhi, men det är en annan historia som kommer i nästa blogginlägg. Vi kommer också självklart att berätta allt om kamelsafarin.

Tills vidare. Må gott.
M