backpackingthroughlife.blogg.se

Hej allihopa, fru Forsberg här!

Senast jag skrev var vi fortfarande i Indien, men i sluttampen av tre fantastiska månader i detta gigantiska land. Nu är vi i Indonesien sedan två veckor tillbaka, och det finns mycket att berätta! Till att börja med så höll vi på att inte komma hit alls, då det var en stor cyklon över Indien samma dag vi skulle flyga och det var på tal om inställda flyg och dylikt, MEN vi kom trots allt i tid - efter många om och men. Det som hände sedan var att vi med planet flög ovanför cyklonen, men inte utan effekt. Turbulensen var av det handsvettiga hjärtbultande slaget, och vi satt fastspända och höll andan under tiden. Ingen skada skedd dock, vi klarade oss fint med lite svettiga flygstolar bara. Däremot blev vi över en timme försenade på grund av detta, och då vi kom till Kuala Lumpur där vi skulle byta flyg till Bali fick vi springa som två stuckna grisar mot den nya gaten planet skulle gå ifrån. Tro det eller ej, men planet väntade på oss trots att vi var sena och det var efter ordinarie avgångstid. Och självklart fick vi gå igenom inte bara en, två, utan TRE säkerhetsspärrar, vilket gjorde oss ännu mer svettiga och stressade (tilläggas kan också att det under hela denna tid skriks och ropas i mikrofonerna efter oss och några andra att ta oss till vår gate omgående - detta hjälpte inte alls), men tillslut kom vi ändå fram till gaten och in på planet där vi hade våra platser längst bak i stjärten på planet, vilket betydde att vi gick förbi alla andra på planet som sedan länge suttit där och väntat på oss efterhankare. Alla stirrade på oss - mindre glada, men det var ju faktiskt inte vi som var sena, vi gjorde allt vi kunde. Vi struntade i dessa individer som hade käkat blängsylta, satte oss på våra platser - och somnade som stenar båda två.

Vi vaknade när planet landade på flygplatsen på Bali, och nu väntade nya äventyr! Vi hade förbokat ett hotell vilket vi fått ett erbjudande på via appen Agoda (mycket billigt), så efter att ha fått ut våra väskor, fått visumen godkända, stämplat passen och fyllt i ett och annat random formulär tog vi en taxi och begav oss ut på Balis gator. Det första som slog oss var tystnaden. Efter tre månader i Indien där det alltid är som ett tredje världskrig i trafiken, ingen som någonsin följer regler, har vett och etikett eller kan köra försiktigt, där varenda fordon tutar konstant så det ringer i öronen på en - var Bali helt enastående. Det var så tyst! Vi satt i taxin och undrade varför ingen tutade, och vart var alla galna tuktuk-chaufförer? Det kändes verkligen att det skulle bli en omställning, och vi var så redo för Indonesien. Tre månader i Indien räckte nog.

Vi kom fram till vårt hotell, vilket hette någonting i stil med Bali dream beach villa resort, blev välkomnade och checkade in. Vi märkte snabbt att detta var superlyxigt, och vi som är vana vid halvtaskiga hostel där vi antingen delar rum med andra människor eller kackerlackor, eller att vi har privatrum med skitig toalett och stenhårda sängar, blev supertaggade men samtidigt lite illa till mods för att vi kände oss så malplacerade. Jag kan säga att den känslan gick över snabbt. Vårt rum var fenomenalt vackert, sängen var mjuk och skön och hade ett flertal fluffiga kuddar, vi hade både dusch och badkar, aircondition, fin utsikt ifrån fönstret och vi fick en varsin välkomstdrink och en fruktkorg när vi anlände. Vi fick till och med ett varsitt par tofflor. Vi klagade inte. Vad vi inte heller klagade på var hotellets pool och frukosten vi fick gratis varje morgon. Allt man kan föreställa sig var inkluderat i frukosten - och du fick äta hur mycket du ville! Det var frukt och grönt, kaffe och juicer, ägg och bacon, pannkakor, smoothies, croissanter och annat bröd, toast, indonesiska läckerheter och mycket mer. Vi verkligen tryckte i oss frukost varje morgon - sedan stod vi oss resten av dagen.

Vi stannade på Bali under fem dagar, och under denna tid hyrde vi moped varje dag och åkte runt och såg det mesta. Vi besökte vackra stränder, risfält, djungler fyllda med apor, vattenfall, småbyar efter vägen där barnen glädjefyllt sprang efter mopeden och skrattade och ropade hellooooooo, vi åt god mat på strandbarer med palmer och pooler, vi firade tretton år tillsammans och då delade vi på 60 bitar sushi som vi enkelt tryckte i oss... ja, ni hör. Vi hade det helt fantastiskt på Bali. Vi rekommenderar Teglalang rice terrace om ni åker till Bali, vi har aldrig förr sett så vackra risfält. Där kan man gunga också över risfälten, sådana där stora gungor där man sitter fastspänd och slungas ut över fälten så det kittlas i magen och spritter i fötterna. Vi kommer aldrig att glömma detta. Inte heller kommer jag att glömma då Kalle blev jagad av en stor apa i monkey forest i Ubud efter att han försökt hjälpa en kille vars laddare för stunden befann sig i en apas mun efter att denne stulit den ur den förvirrade killens ryggsäck. Kalle tog tillbaka laddaren och försökte lägga den i killens väska, men detta tyckte inte den lilla apans mamma om - och Kalle sprang för glatta livet med den väsande tandblottande besten efter sig. Själv gick jag åt andra hållet och mötte senare en svettig Kalle på andra sidan där han stod och flåsade efter att äntligen ha blivit av med apan.

Låt er dock inte skrämmas av detta, monkey forest var oerhört vackert, till och med för oss som sett apor överallt i indien i tre månaders tid. Man kan nog aldrig tröttna på apor. Kanske om de stjäl dina saker hela tiden - men vi låser alltid våra väskor så att klåfingriga Herr Nilssons inte kommer in. Om du inte har mat på dig eller saker som prasslar, och aporna inte kommer in i din väska, så har du ingenting att oroa dig över. De är otroligt vackra djur. Mycket tok hittar de på, helt klart, men det är en del av charmen.

När vi var i Ubud bodde vi på ett homestay ägt av en familj, och vårt rum var mysigt. Varje morgon fick vi frukt och pannkakor och kaffe till frukost (gratis) och familjen var otroligt trevliga. Vi lekte med den lilla tiomånaders-parveln hela tiden. Trots att vi älskade Ubud och den avslappnade stämningen som rådde där, var det ändå dags efter tre dagar att bege sig. Vi skulle åka till Gili islands.

Gili islands är tre öar i Inonesien nära Lombok, vilka heter Gili Trawangan (även kallad Gili T, och där vi bodde), Gili meno och Gili air. Trawangan är lite mer backpackerfylld och partyfylld, meno är den tysta romantiska lugna sortens ö, och air är bara avslappnande och skönt. Vi fick dock en mix av allt där vi bodde på trawangan, så vi var nöjda.
Iallafall så lämnade vi Ubud i en minibuss med andra turister och tog oss till hamnen där vi köpte biljetter till Gili T och tog oss iväg i en större motorbåt. I båten hade de tryckt in oerhört många människor och väskor för att få plats med så mycket och så många som möjligt, och det var en generellt gungig och svettig resa. Det gick dock bra. I fören visade de aquaman på en randig gammal tv, och jag och Kalle tittade på denne tills vi somnade av de stora vågorna som gungade oss fram och tillbaka. Vi vaknade då båten anlände till stranden på Gili T och folk började lastas av som gods. Vi hoppade ur båten och ner i vattnet och vadade till stranden där vi väntade på våra väskor som ett lämmeltåg av lokalbor drog in från båten till stranden och kastade i en stor hög i sanden. Våra väskor kom sist så de slapp bli så sandiga - tack och bock för det.

Vi hade bokat ett privatrum på ett backpackerhostel som hette La Boheme, och vi såg på kartan att den bara låg 800 meter bort, vå vi promenerade dit och checkade in. La Boheme var otroligt mysigt. Vårt rum var liksom "ihopspikat" kändes det som, då vi fick pressa upp våra väskor för en smal trappa, in genom en dörr och in i vårt rum som låg däruppe. Rummet hade olikfärgade plankor som var ditspikade lite huller om buller, och sängen tog upp hela rummet. Bakom sängen med endast en liten skiljevägg hade vi toalett och dusch - dock inget handfat. Vi hade två fönster med olika fönsterluckor vilka vätte ut mot en vacker utsikt, och vi älskade rummet från första stund. Det var som att bo i en träkoja. Fläkt hade vi också så vi inte smälte bort på nätterna.

Bredvid vårt hostel låg en vacker moské, och vi insåg snabbt att vi anlänt till ön mitt i ramadan, för bönerna avlöpte varandra dag som natt. Högt och ljudligt i mikrofonerna så att det ekade mellan palmerna och hustaken kunde vi höra bönerna, men vi störde oss inte alls på det. Vi vaknade självfallet när de drog igång vid både tre och fem på morgonen, men jag pluggade bara in mina hörlurar med lite trevlig musik och somnade om. Ibland låg jag bara och lyssnade på ropen. Otroligt charmigt.

På giliöarna är motortrafik förbjudet, till vår stora glädje (vi kunde fortfarande höra indiens tutor klinga i öronen ibland), och istället använder alla cyklar. De har dock "taxis" bestående av häst och vagn, men vi vägrade att åka i en sådan då vi inte trodde att hästarna behandlades bra. Vi tyckte verkligen synd om dem. Vi kunde se hela dagarna hur de stressat sprang fram och tillbaka på ön fastspända i vagnar, och vagnarna fylldes med människor och väskor och andra tunga ting, de stackars djuren fick slita och kämpa så det gjorde ont i hjärtat på mig. Vi hyrde cyklar i ett par dagar och tog oss på detta sätt runt på ön, men det stack till i hjärtat varje gång en sådan där "taxi" åkte förbi.

Så, vi spenderade tre dagar på Gili T, och under denna tid hann vi se fantastiska solnedgångar där vi satt i en varsin saccosäck på stranden med nya vänner, snorkla med gigantiska havssköldpaddor, bada i det klarblåaste vattnen, busa och springa i kritvit sand, dricka häftiga smoothies gjorda på drakfrukt och annat exotiskt, äta middagar och umgås med nya vänner från england, trycka i oss lokal mat på spett på nattmarknader, och framför allt - åka på en heldags snorklingtur runt alla giliöarna där vi snorklade och badade kring vackra korallrev, såg makalösa fiskar och ännu mer sköldpaddor, även undervattensstatyer. En kväll satt jag och Kalle på stranden och höll om varandra och tittade på stjärnorna - vi såg stjärnfall där uppe i rymden och vi ville aldrig att tiden skulle ta slut. Vi nattbadade och älskade livet mer än någonsin!

Efter dessa drömlika dagar på giliöarna tog vi en båt över till en annan större ö som heter Lombok, och där har vi nu bott i tre dagar på ett litet mysigt hotell i en stad som heter Senggigi, i green valley. Vi valde detta område istället för de mer turistiga områdena på andra sidan ön för att Kalle har en gammal elev från SFI som är född och uppvuxen här i en liten by ett par kilometer bort. Han bor här med sin familj (när han inte bor i örebro med sin fru och sina barn), och vi har umgåtts med honom och hans familj under två kvällar. Vi har haft otroligt trevligt och hans familj bjöd på middag och palmvin och lokalt snacks vilket vi älskade. Vi hyrde moped här också i tre dagar så det har varit enkelt att ta sig runt. Vi har undersökt stora delar av kustlinjen, upptäckt stränder där vi badat, vattenfall där vi klättrat och bara njutit av tillvaron.

Idag åkte vi nästan tjugo mil fram och tillbaka för att se ett vattenfall vi läst om. Det var svårt att ta sig fram till vattenfallet till fots i terrängen efter att vi parkerat mopeden, och det tog en och en halv timme att gå fram och tillbaka, men det var det värt! Vi fick lov att klättra över stockar och sten, vada genom strömt vatten som vi blev genomblöta, klättra igenom håligheter och över halkiga bergsväggar, men fram kom vi och vattenfallet var enastående vackert. Vi var dock försiktiga hela vägen ner för att det var en liten jordbävning igår och det är lätt att bergsväggarna rasar och att det kan bli ler - och stenras. Vi klarade oss dock fint och vi har helt klart med oss ett vackert minne hem, då vi var helt ensamma vid detta magiska vattenfall och vi var helt ensamma under hela terrängklättringen. Det kändes hela tiden som om vi var mitt i Jurassic park!

Efter dagens äventyr åkte vi alla milen hem igen, men våra rumpor hade sedan länge domnat bort så det var bara att åka. Efter vägen hem gick solen ner över havet och vi såg den mest eldsprakande orangea himlen någonsin mellan palmerna och risfälterna där vi åkte. När vi kom fram till hotellet var det mörkt sedan länge och tystnaden hade lagt sig. Vi är trötta men glada efter denna äventyrsdag, och nu är det dags att packa ihop våra saker och förbereda för morgondagen då vi ska checka ut och ta oss vidare. Vart bär det av denna gång? Jo, vi ska ut på en fyra dagars båttur bland indonesiens öar, där vi sover på däck tillsammans med andra under tiden. Det är en tour som vi betalat skapligt dyrt för, och vi är taggade till hundra procent för vad som komma skall. Vi ska dels stanna här och där och snorkla med gigantiska rockor, fiskar och sköldpaddor, vi ska få se komodovaraner på komodoöarna, rincaöarna och lite annat smått och gott, och för att inte tala om båtturen i sig. I slutändan stannar vi på Flores där vi förbokat ett hostel när vi anländer. Vår vän Dennis från Holland befinner sig där just nu så vi ska umgås med honom i ett par dagar och sedan får vi se vilka spektakulära äventyr som väntar där!

Tack för att ni läste. Till nästa gång, må gott!
M