backpackingthroughlife.blogg.se

Hej alla glada läsare mitt i påskfirandet, Melissa här.

Glad påsk till er, vi hoppas att ni får ett fint firande omringade av människor ni tycker om.

Vi befinner oss bland de snötäckta alperna i ett vårvarmt österrike sedan ett par dagar, men vi kommer till detta senare i inlägget. Detta inlägg kan komma att bli långt, då jag ska beskriva ett flertal städer och ställen vi besökt. Jag hoppas att ni orkar läsa.

Så, när Kalle skrev senast lämnade vi München efter fenomenala äventyr där, och det var dags för Tjeckien med sitt vackra Prag, en destination vi sett fram emot länge. Under tågresan dit satt vi i restaurangvagnen då alla platser var fullsatta, men detta gjorde oss då ingenting, tvärtom. Vi drack en hel del kaffe, köpte snacks och drack en varsin öl under tiden, och vi pratade mycket med den unge mannen som arbetade i restaurangen. Han har också rest en del och till hösten ska han tågluffa runt europa med interrailkort precis som vi. Han hade många frågor vilka vi gladeligen besvarade. Sedan var vi framme, skakade hand med den unge mannen och önskade honom lycka till med sina resor!

Dagen då vi anlände till Prag hängde regnet tungt i luften och människor skyndade fram längst gatorna med jackorna lite sådär extra stramt knäppta runt livet så att den ilande luften inte skulle ta sig innanför kläderna. Stämningen var dock god, gatorna var till stor del fyllda av turister, lukten från nybakta trdelniks fyllde våra näsor då den sipprade ut från de lokala bagerierna, vårblommorna kämpade i sin färgglada skrud att hålla sig upprätt och vakna mot de extremt få solstrålarna som tog sig igenom molntäcket, och trots den lite extra kyliga dagen såg vi många människor som envist och smått huttrande åt glass för sakens skull.

Vi hade ungefär två och en halv kilometer från tågstationen till vårt hostel som så perfekt låg beläget mitt i turistmeckat vid den mycket världskända karlsbron, och vi vandrade fyllda av glädje och upprymdhet gatorna fram tills vi hittade vårt boende. För en gångs skull hade vi bokat ett privatrum, i hela fem dagar dessutom. Vi kände att vi både behövde det och var värda det, lite lugn och ro. Det var inte heller vilket rum som helst, det var oerhört vackert, en avlång taklägenhet där mörkbruna takbalkar av trä gav rummen en härlig stämning. Det var ett allrum med en dubbelsäng till tillhörande smart-tv, en stor rymlig soffa, ett bord, en extrasäng, en hall där vi kunde kasta alla våra saker (våra väskor tenderar att öppet explodera så att alla våra saker hamnar huller om buller på golvet, då vi har privatrum), samt ett perfekt kök med allt vad det innebär. Det absolut bästa med lägenheten var dock utsikten. Ett par stora fönster med fina träluckor kunde öppnas ut mot den myllrande gatan utanför, och eftersom vi bodde precis vid karlsbron kunde vi se dess höga tinnar och torn av mörk sten höja sig bredvid, och vid den stora stenportalen där bron började och slutade var det alltid massor med människor påväg någonstans. Vi är ju lite sådär båda två att vi älskar att bara sitta och titta på människor då de far omkring med sina olika uppdrag, bestyr eller vardagliga ting. Vi bodde på en magisk plats och vi förälskade oss i Prag ögonblickligen.

Den första kvällen lagade vi middag i vårt lilla kök, en kötträtt med potatismos och gräddsås, som vi sett fram emot att bara få laga lite mat, dansa omkring till fånig musik, skratta och vara sådär barnsliga som bara vi kan. Det var en perfekt start på det fem dagar långa äventyret i Prag. När vi vaknade nästa dag strålade solen stolt på himlen, människorna och blommorna därnere på gatan hade tinat upp, och våren visade sig från sin bästa sida.

Vi besökte kända sevärdheter såsom det stora torget i gamla stan där det myllrade av marknadsstånd, människor, matos som hängde i luften, lukten av varm glögg och diverse bakverk. Sorlet som blir när många människor befinner sig på samma plats var blandat med skratt och glasklirr, det klapprande ljudet av hästhovar på kullerstenar, vårfåglar i sång och då och då klingandet från kyrkklockorna, inte minst från den otroligt vackra och kända astronomiska uret vid samma torg.

Vi besökte också Pragborgen, Pražský hrad, vilket är ett av världens största slott. Det var otroligt vackert och detaljrikt, och vi tittade både utomhus och inomhus, besökte de stora borggårdarna, blev hänförda av utsikten vilket bestod av hela Prag stad, då Pražský hrad ligger på en kulle där hela staden breder ut sig nedanför. Inom Pragborgen finns fyra palats, fyra kyrkor, åtta andra större byggnader och fem trädgårdar. Byggnaderna representerar nästan varenda inriktning inom arkitekturen det senaste årtusendet. Det allra bästa med hela borgen enligt oss var delen med riddarutställningar, tortyrkammare, långa korridorer med spjut och rustningar, svärd och otroliga sköldar och dräkter från gamla tider.

Förutom alla slott och katedraler, kyrkor och torg, besökte vi också petrin. Petrin är ett gigantiskt grönområde vilket består av fyra olika parker, där petrintornet (Petřínská rozhledna) står stolt på toppen och syns över hela staden. Det är ett utsiktstorn som är en mindre kopia av eiffeltornet. Tornet är 64 meter högt och 300 trappsteg leder upp till toppen där du har magnifik utsikt över hela staden och dess omgivningar. Vi valde dock att inte klättra upp då utsikten var vacker nog ända över hela prag. Parken var i full vårblom och vi var omgivna av blommor och träd i alla färger ni kan tänka er, så denna park stannade vi länge i och kring den dagen (trots att jag tråkigt nog höll på att bli vansinnig av all pollen och ögona kliade och rann som aldrig förr, men jag härdade ut).

Förutom alla sevärdheter var det självklart viktigt att äta och dricka det som prag så fint erbjöd. Vi hittade en restaurang som hette Restaurant U Maltézských rytířů, vilket är en av europas äldsta restauranger. Till och med riddarna från förr brukade gå dit för att äta. Vi åt en varsin gulasch i skenet från det levande ljuset som fyllde upp de gamla stenväggarna med dansande skuggor, och vi kunde känna historien pulsera i de gamla taken. Vi testade även att äta en klassisk pork knuckle (Pečené vepřové koleno), vilket är en av de mest kända maträtterna i tjeckien. Det var otroligt gott, såklart, och mättande. Vi rullade i princip ut från restaurangen då vi var klara! Den restaurangen var otroligt bra för övrigt, då den hade stans billigaste öl. Restaurant U Glaubiců hette det och låg smidigt nog bara 200 meter från vårt hostel. Vi testade självklart också ett par olika lokala (fantastiska) öl, och var vore en resa till tjeckien utan en rundtur i ett ölbryggeri? Vi spenderade en eftermiddag på en rundtur innanför dörrarna till Pilsner Urquell's bryggeri i Plzeň, en timmes tågresa från prag. Det var otroligt intressant, och innan vi lämnade området fick vi ett varsitt glas fanttastiskt välsmakande öl direkt från en av de gigantiska tunnorna nere i den iskalla källaren där vi stod bland alla tunnlar och gångar. Det var ett äventyr!

Våra fem oerhört magiska, drömliknande dagar i Prag flög förbi på ett ögonblick, och det var dags att åka vidare, denna gång till Österrike med början, Wien! Hur mycket vi än förälskade oss i Prag, fortsätter alltid resan med nya destinationer med nya minnen att skapa, och vi kan ju alltid åka tillbaka till Prag någon gång i framtiden. Vi checkade ut från vår fina lilla taklägenhet, promenerade en sista gång över kullerstenarna längst karlsbron, genom staden och till sist satt vi på tåget mot Wien.

Jag hoppas att ni inte tröttnat på att läsa ännu? Jag har så mycket mer att berätta!

När tåget anlände vid den stora stationen i Wien och vi satte våra fötter på den smutsiga perrongasfalten, gjorde vi en segerdans bland vimlet av stressade resenärer då Österrike därmed blev land nummer 45 på vår världslista. Med stora leenden gav vi oss ut i staden med våra flaggbeprydda väskor hårt fastspända på våra ryggar, sedan tog vi metron till området där vårt hostel låg, sisådär sju stationer och ett tågbyte bort, sedan var vi där. Meininger hostel hette det, och låg på en liten tyst smal gata ungefär två kilometer från stadens centrum. Vi hade bokat en varsin säng i ett sexbäddars dorm, men på grund av någon slags felbokning fick vi istället bo i ett fyrbäddars för samma pris, inte oss emot. Dessutom var det bara en natt av tre som rummet var fullt. Vi var ensamma därinne den största delen av tiden. Hostlet hade ett okej kök där vi kunde laga mat, en stor lobby där man kunde umgås, spela biljard, fixa med datorn eller dylikt, annars var det ganska lugnt och skönt.

Nu kommer vi till det roliga. I Indien 2019 träffade vi en kille från england som hette John, och vi reste med honom där under en tid. Nu hörde han av sig till oss och berättade att han hade ett par dagar ledigt och helt sonika tänkte hälsa på oss, och därmed möta oss där vi skulle vara, vilket han gjorde. Han kom till Wien samma dag och bokade in sig på samma hostel. Oerhört roligt att återträffa gamla vänner på det sättet. Vi spenderade tre dagar i Wien med honom, besökte alla sevärdheter, parker och torg, klättrade upp för höga trappsatser i svindlande kyrktorn, åt roliga maträtter och bakelser samt drack det klassiska kaffet Wiener melange. Melange är en kaffeblandning med lika delar espresso och varm skummad mjölk toppad med ett par skedar kakaopulver. Det var magiskt. Vi besökte också ett fjärilshus mitt i stan, och spenderade kvällarna på hostlet där vi lagade mat, spelade spel, och tog en och annan alkoholhaltig dryck på hostlets bar.

När vi befann oss i Wien pratade vi med en vän som bor där. Birgit heter hon, och vi träffade henne under ett fenomenalt äventyr till Machu Picchu i Peru 2015, vi har inte träffats sedan dess, och nu var det dags. Hon och hennes pojkvän bjöd in oss, även John såklart, till deras hem där de bjöd på middag. Det var riktigt roligt att få träffas igen efter så många år, att få återberätta historier, skratta och berätta, visa gamla videos och bilder från när vi senast sågs, men också att få presentera våra vänner från olika resor även för varandra. Det var en underbar kväll, och vi var så tacksamma när vi sedan sent på natten strosade hem under gatulampornas sken.

Och sedan? Den sista dagen vinkade vi av John på tågstationen innan vi åkte vidare. Nu var det dags för en destination vi sett fram emot så länge att det nästan kliat i fingrarna. Det var dags att lämna storstäderna för en tid och besöka de enastående alperna i österrike, med start i Bad Goisern och Hallstat. Det var i det området den klassiska filmen sound of music spelades in, så ni kan tänka er förväntningarna vi bar med oss. Vad som sedan hände och vad vi såg översteg våra förväntningar till skyhöga nivåer. Det är sällan jag drabbas av chock, men när vi klev av tåget på den lilla perrongen i Bad Goisern, bokstavligt talat mitt i ingenstans, kunde jag inte stänga munnen då jag tappat hakan i asfalten, och jag orkade inte bära väskan mer då jag blev knäsvag. Hade vi hamnat i en dröm? Hade tåget krockat och vi kolat vippen utan att veta om det, och sedan hamnat i himlen? Det kändes så.

Vi hade hamnat i den mest sagolika idyll vi någonsin sett. Små byar av tätt sittande färgglada hus med makalösa trädetaljer på väggarna, små mysiga caféfyllda torg omringade av oändliga gröna blombeprydda fält där en och annan kyrktopp stack upp, och till sist en ring av höga snötoppsbeklädda berg så långt ögat kunde nå. I mitten en lång ringlande fors där en och annan träbro sträckte sig över. Våren hade exploderat och det var färger och dofter överallt, fåglarna sjöng, vindarna var ljumma och vi satte oss pladask på gatan på stationen med den starkaste känsla av eufori vi någonsin upplevt.

När vi hittat oss själva en aning tog vi på oss väskorna igen och traskade in på de smala små svindlande gatorna bland husen i lilla Bad Goisern där vi bokat rum för ett par nätter på ett litet hostel. Mannen som ägde hostlet öppnade dörren för oss och släppte in oss i det mysigaste lilla hostlet någonsin. I receptionen möttes vi en en ung livfull busig labrador vid namn Spike, och vi blev såklart bästa vänner direkt. Jag kan inte ens påbörja att beskriva hur mycket vi lekt med Spike under tiden här. Iallafall, vi fick en varsin säng i ett litet rum med klassiska trä-våningssängar, och det passade oss perfekt. Ett litet fönster vätte ut mot den lilla huvudgatan, där det bredvid fanns ett café, en pizzeria, en bar och en klädbutik av okänt namn. Hostlet hade ett stort kök där vi kunde laga mat, och i källaren en stor bar med biljardbord där vi kunde spela hur mycket vi ville gratis. Mannen som äger hostlet var otroligt snäll och rolig, och han gav hela tiden det lilla extra när det kommer till service, han bjöd oss på bakelser och vin, hjälpte oss med saker, visade oss runt och erbjöd sig att skjutsa oss till olika sevärdheter i området om vi ville. Han hjälpte oss med tvätt och berättade en hel del roliga historier, och ett stort plus var såklart Spike som vi kunde leka med hela tiden. De första dagarna var vi i princip helt ensamma på hostlet, sånär på någon som iblanc checkade in och stannade en natt, men nu när påsken nalkas har det checkat in ett flertal människor, och många av dem har vi redan blivit vänner med i vanlig ordning.
Så, vi hade förbokat 3 nätter på detta magiska ställe, men efter att ha sett hur vackert det är och med påsken inramlandes med stormsteg bestämde vi oss för att förlänga så att det blev 5 nätter, och att vi kunde fira påsk där. Helt perfekt!

Vi hamnade i alperna i de mest perfekta väderförhållanderna också. Våren stod i full färgsprakande blom, under dagarna sken solen och bjöd på upp till 22 grader, och på nätterna gick temperaturen under nollstrecket, så att man sov riktigt gott under varma filtar. De första tre dagarna var det strålande sol, och nu denna långfredag då jag i skrivande stund sitter här faller regnet utanför, vilket också är helt okej. Men vilken tur vi haft, vilken början!

Första heldagen tog vi tåget den lilla biten (en mil) bort till grannbyn Hallstat. Hallstat är en världskänd sevärdhet som på somrarna är omöjlig att besöka då den till bredden är fylld med busslast efter busslast med turister, och det går inte att ta sig fram en meter utan att bli överkörd av horderna av människor. När vi åkte var det inte alls många turister då det inte är säsong. Precis som vi ville ha det. Vi hoppade av tåget på den lilla perrongen, och strax bredvid satt en båtkapten vilandes med fötterna på kanten till den färja som hela tiden åker fram och tillbaka mellan hallstats tågstation till själva byn på andra sidan sjön. Vi köpte en varsin färjebiljett av kaptenen och ställde oss längst bak i båten och njöt av solen och utsikten av de gigantiska bergen som bredde ut sig framför oss då båten puttrandes tog oss över det glaciärblå vattnet i sjön till lilla Hallstat.
Hur ska jag kunna beskriva Hallstat? Det var den mest pittoreska lilla mysiga byn jag någonsin sett. Lugn och ro är nog en grundregel, klar bergsluft fyllde dina lungor där du strosade fram, människor lunkade fram längst de smala gatorna i sakta mak, ingen stress verkade existera, och alla hälsade på dig när du gick förbi. Alla hus i olika nyanser av trä var prydda av blommor och växter, detaljerna på varje husknut och tak var så vackra och snirklande att du inte ville missa en enda. Två kyrktorn stack upp mellan husen, och människor satt på något av de små caféerna, läsandes en bok eller en tidning, drickandes en kaffe eller en öl av något slag. Det fanns självklart fler turister än oss på plats, men det är inte jämförbarn med hur det ska se ut när det är högsäsong. Vi är som sagt oerhört tacksamma att vi hamnade där då vi gjorde. Vi fick verkligen uppleva den riktiga drömmen. Ett långt smalt vattenfall tornade upp sig längst en av bergsväggarna, vattnet vrålade då det landade vid marken, och dess svans i form av en lång fors slingrade sig rakt igenom byn, där du här och där kunde korsta den över en bro. Bergsväggarna hade långa rader av träd högt däruppe och på toppen av alperna glittrade snön i solskenet.

Vi hade läst om en vandringsled som kunde ta dig högt uppe bland bergen, där det skulle finnas makalösa utsikter över både sjön, Hallstat och närliggande byar. Vi fyllde på vattenflaskorna och började vandra uppåt. Vi vandrade, och vandrade, och klättrade och tog oss sakta uppåt. Längst vägen upp kunde vi inte låta bli att hela tiden stanna och med stora ögon se på utsikten och naturen som bredde ut sig runt oss. När vi tillslut hamnade på toppen hade vi båda mjölksyra i benen och skakiga knän, men med humöret på topp. Självklart eftersom Hallstat är ett turistmecka fanns en restaurang på toppen (och en linbanestation då människor som inte gillar att klättra, eller kan, kunde åka linbana upp). Utsikten från restaurangen var bland det finaste jag sett, så vi betalade lite extra den dagen för att äta lunch, en lunch som vi avnjöt däruppe i solen bland bergstoppar och snö. En dröm blev förverkligad den dagen, och när vi sedan framåt kvällen satt på tåget tillbaka till Bad Goisern satt vi båda knäpptysta och bara stirrade ut genom fönstret. Vi var båda mållösa, vi saknade ord.

Dagen efter var det dags att hajka runt Bas Goisern och dess närliggande berg. En vandring som vi trodde bara skulle pågå i två, tre timmar blev istället en hel dagstur där vi hamnade högt uppe bland bergen igen där vi kunde se hela Bad Goisern, de närliggande byarna och ända bort till Hallstats sjö. Det var en jobbig svettig vandring, men med naturen och omgivningarna omkring oss var det värt varenda svettdroppe. Vi dansade och sjöng och snurrade ute på de gröna fälten, sjungandes låtarna till sound of music, vi hade med oss picknick som vi åt bland gröna ängar omringade av blomster, vi hittade ställen i skogen med makalösa utsikter och där det luktade så gott, vi hittade en vandringsled utgrävd inuti ett av bergen, där det kändes som att du promenerade mitt i himlen, och till och med vägen ner även fast vi hamnade längst en motorväg var vacker. Det finns verkligen ingenting i området som är fult. Vi avslutade dagen med att lägga oss nere vid floden på vår picknickfilt, ta av strumpor och skor för att lufta fötterna i den svala kvällsbrisen, sedan såg vi solnedgången tillsammans med ett kärleksfullt svanpar som mycket orädda åt gräs precis bredvid oss där vi låg.

Den sista riktigt soliga dagen, igår, tog vi bussen ett par mil bort till en sjö som heter Gosausee, den hade vi också läst mycket om, och hört berättas om hur magnifik den skulle vara. Och det är klart att den var. Det var bland det finaste vi sett! Sjön var fortfarande täckt av snö och is, och på skuggsidan var det fortfarande minst en meter snö, på solsidan var våren i full blom, och under den varma promenaden längst sjön passerade vi ett helt gäng ormbebisar som slingrade sig runt blåklockorna, ett gäng grodor som kväkandes mot oss skyddade sina ägg i en vattenpöl, vi passerade minivattenfall längst klippväggarna, sådana som bildas när solen smälter snön, vi passerade porlande vattendrag, fåglar i sång, blommor som vaknat upp ur sin snöbädd, och vi hade båda två bara på oss shorts och tshirt där vi promenerade fram, för så pass varmt var det. På skuggsidan av sjön var det lika varmt i luften trots all snö, men det var mycket snö som föll från klippkanten då det smalt, och det varnades för ras och laviner, så vi undvek den sidan för säkerhets skull, fikade i mitten av sjön ute på ett litet fält med en utsikt på 360 grader, sedan tog vi solsidan igen tillbaka. Jag kan inte rekommendera detta område nog. Hela Bad Goisern med dess omgivningar, Hallstat och Gosausee är bland det finaste jag sett och upplev i hela mitt liv, och då har vi som ni vet varit på många ställen i många länder i många olika klimat och omgivningar. Detta ligger garanterat nummer ett på vår topp tre - lista. Jag kan bara säga wow. Ni måste få se det med egna ögon.

Så, om ni orkat läsa ända hit, bra jobbat, och tack.
Vi är kvar på hostlet i Bad Goisern då det är långfredag och vi ska fira påsk här. Vi har köpt allt vi kunde få tag på till att göra en riktig påskmiddag ikväll, sedan blir resten av helgen lugn då det också ska bli kyligt och regnigt. Perfekt. På Söndag drar vi vidare mot nya äventyr, men det berättar vi om i nästa inlägg.

Må så gott, till nästa gång.
Melissa