backpackingthroughlife.blogg.se

Hej, Melissa här.
Nu var det länge sedan vi skrev, och först tänkte jag be om ursäkt för att det tagit sådan tid, men sedan ångrade jag mig. Jag behöver inte be om ursäkt för att vi har vansinnigt roligt på resan och inte alltid har tid att skriva.

Men nu ska jag berätta om Madrid.

Efter att vi spenderat strax över tre veckor på kanarieöarna var det dags att lämna ö-livet och bege oss upp till spanska fastlandet, med start Madrid. Vi hade bokat ett flyg från södra flygplatsen på Tenerifa, och efter att ha checkat ut i Puerto de la Cruz och kramat alla våra vänner hejdå tog vi bussen till flygplatsen. Där fick vi vänta i några timmar innan flyget lyfte på kvällen. Allt gick oerhört smidigt och plötsligt var vi i Madrid. Där behövde vi inte visa papper eller blanketter eller vaccinationsbevis eftersom vi flygit inrikes. Vi gick helt sonika bara förbi alla, hämtade väskorna och gav oss ut i natten. Detta var en fredagskväll vid midnatt, så det var en hel del liv ute, så istället för att trängas på metron med alla festglada människor valde vi att ta en taxi direkt till det hotell där vi bokat rum för två nätter. Vi ville inte boka ett dormroom just då eftersom vi annars skulle komma inklampandes mitt i natten och störa, det är inte så vi fungerar. Vi visar gärna respekt till andra.

Taxin plockade upp oss och iväg for vi i den nollgradiga  natten, vi åkte under en lång stund och vi kom längre och längre ut från stan och sorlet. Var sjutton hade vi bokat rum någonstans? Vi kollade inte riktigt när vi bokade denna gång, utan vi tog egentligen första bästa bara. Mitt ute i ingenstans i ett tomt och tyst industriområde släppte taxichauffören av oss, och vi kände att... det här var ju inte bra. Vi trodde vi blivit lurade, scammade, kanske skulle vi bli rånade? Men icke, där var ju hotellet, inklämt mellan diverse fabriker och skräpbelagda gator och grafittibesudlade väggar. Jahapp.

Vi tog våra väskor och vandrade lite smått bistert och förvirrat in genom dörrarna, vi hade ingen aning vad vi skulle förvänta oss, men hotellet var otroligt nog superfint, det fanns mat, personalen var trevlig, och rummet var jättefint. Men VEM klämmer in ett hotell DÄR? Vi var helt chockade. Men vi var också trötta efter flygresan och brydde oss inte särskilt mycket där och då, och efter vi insåg att vi inte alls skulle bli rånade och vi slappnade av igen blev vi båda så trötta att vi somnade på direkten.

Det var först nästa dag då vi vaknade som vi skrattade så att vi kiknade över området där vi hamnat. Detta var INTE det Madrid vi föreställt oss. Utsikten genom fönstret var hus efter hus, trasiga och övergivna, kanske hade detta område en gång i tiden varit ett rikt industriområde med välfungerande fabriker och företag, men nu hade grafittin, naturen och fåglarna tagit över. Vi hade dock bokat två nätter och hotellet i sig var mycket fint, så det var bara att svälja misstaget och ta situationen som den var. Vi valde att ta en promenad för att se om vi kunde hitta en affär, vi hade trots allt ett litet kök i rummet där vi bodde, så att laga mat kunde vi göra iallafall. Hur trot ni att detta gick? Precis, inte bra!

Vi gick gata upp och gata ner bland alla industrier, arga vakthundar morrade och ylade bakom varje stålgrind, skumma typer som luktade marijuana ragglade förbi, lastbilschaufförer lastade ur saker lite här och där, och personbilarna åkte snabbt förbi som om de inte alls ville vara där. Och vi hittade såklart ingen affär. Det fanns INGEN så långt ögat kunde nå, vi hittade inte heller någon på våra kartor. Vad vi istället hittade ett par kilometer från vårt hotell var en bensinmack, och den hade lyckligtvis en kiosk. Kiosken hade lite pasta och korv och dylikt, men det var även av det dyrare slaget. Vi hade inget val, så vi köpte det vi hittade samt lite snacks till kvällen, sedan gick vi hem, stängde in oss och var instängda med snacks och film tills vi kunde checka ut nästa dag.

Dagen efter tog vi våra väskor och vandrade med lite ny energi till metron där vi köpte en varsin biljett, hoppade på tåget där vi trängdes med diverse resenärer varav alla stirrade på mig och Kalle (det brukar bli så när vi vandrar runt med våra stora flaggbeprydda väskor), och bara tjugo minuter senare hoppade vi av på Atoche train station i centrala Madrid. NU så! Vi hade bokat tre nätter på ett hostel i närheten av tågstationen, även detta var ett kapselhostel precis som i Puerto de la Cruz, och vi gillar konceptet med kapslarna.

Hostlet i sig var mysigt och kapseln var bekväm, men det var inte mycket liv i luckan så att säga. Någon enstaka andra gäster bodde i kapslarna varav en var dyngförkyld och låg instängd i sin kapsel hela tiden, hans snytande och snorande och hostande hördes långväga i det lilla enplanshostlet. Däremot var vi nästan aldrig på hostlet under dessa dagar förutom då vi skulle sova på natten. Vi spenderade hela dagarna, morgon till kväll, till fots på Madrids gator. Vi gick ungefär tre mil per dag och bara njöt av tillvaron. Om man tar bussen eller metron missar man så mycket. Vi älskar att gå in på små svindlande långa gator, in till gränder med spännande saker att se, att stanna upp vid någon park eller att ta en kaffe på någon bodega. Sedan får man inte glömma att titta uppåt. Madrids husfasader har alltid överasskningar och de är lätta att missa om man inte är uppmärksam.

Vi älskade verkligen Madrid, allt med den staden var oerhört vackert. Vi träffade härliga människor, vi åt god mat på olika restauranger och bodegas, testade att äta och dricka saker vi aldrig smakat förr, vi hade picknick i den stora parken Retiro, lyssnade på gatumusikanter, såg solnedgången från något fint område, vandrade upp och ner på kullerstensgatorna, sprang runt och fnissade på diverse museum, drack öl och åt tapas på småhak, kikade på loppmarknader och handlade onödiga saker i secondhandaffärer, och vi njöt av varje sekund. Jag skulle kunna beskriva uttryckligen allt vi gjorde, men det tar bort känslan något. Ni får fantisera själva. Vi rekommenderar däremot Madrid skarpt. Madrid har någonting för alla, och det finns nya saker att se varje dag.

De sista tre nätterna i Madrid hade vi bokat rum på ett annat hostel som vi hört mycket gott om. Ett partyhostel som heter Cats hostel. Där hade vi bokat en varsin säng i ett rum med sex sängar, och vi vandrade förnöjt in där den aktuella dagen, fick våra sängar, och sedan var det bara att rocka på. Vi blev genast vän med ett flertal andra hostelgäster, och festen var igång. Hostlet hade en egen bar med billig öl, härlig musik, god mat och fantastisk personal. De första två kvällarna umgicks vi mest med alla nya vänner, var på en pub crawl och dansade på nattklubb, spelade dryckesspel på hostlet, åt god mat, och var lite småbakis, men vi var nöjda och nätterna var långa. Möjligheterna var oändliga.

Sista natten däremot... den var inte lika rolig. Poängen med ett partyhostel är att man vet precis vad man ger sig in på, det KOMMER att festas och låtas och skrikas och skränas, så om man bor där men väljer att inte festa någon dag får man skylla sig själva. Vi valde dock sista dagen och kvällen att ta det lugnt, se ett par filmer, och försöka sova tidigt. Dagen efter gick vårt tåg till Sevilla och vi ville må bra när vi åkte, självklart. Kvällen och natten var hemsk. Folk som bodde i vårt rum kom inramlandes dyngfulla under olika tider på natten, varav de två senaste klockan sex på morgonen. Ingen visade en tillstymmelse till respekt, de skrattade och pratade, tände lampor och lämnade dörren öppen, sedan däckade alla och fyllesnarkade ikapp. Två av dem hade alarm satta på sina telefoner på konstiga tider, och deras telefoner ringde gång på gång utan att de hörde, eller så tryckte de på snooze och så började de ringa igen efter fem minuter och så höll det på i timmar. Jag och Kalle vaknade självklart konstant och vi kände ilskan rinna över mer och mer, men samtidigt (som jag skrev) visste vi vad vi gav oss in på. Är man nykter på ett partyhostel får man ta konsekvenserna.

Efter en mycket sömnlös natt tog vi oss upp på morgonen sega som zombies, och efter ett par koppar kaffe hittade vi iallafall lite liv bakom våra sömndruckna ögon, tog väskorna, checkade ut, och tog oss ner till tågstationen Atoche. Den tågstationen är för övrigt den vackraste tågstationen vi sett. Inomhus är det som en stor grön djungel av växter och palmer, med sjungande fåglar överallt, så när solens strålar letar sig in genom glastaket och lyser upp inomhusdjungeln är det som en annan planet. Oerhört magiskt.

Vi tog en till kopp kaffe i djungeln på stationen då vi hade lite tid innan tåget gick, sedan letade vi upp rätt plattform. Skillnaden mellan tågen hemma och här är att de har väskkontroller på stationen precis som på flygplatser, så man kan inte ha bråttom till tåget, du kommer att missa det då.

Väskkontrollerna gick som smort, sedan hittade vi rätt vagn och rätt platser. Vi hade egentligen fått olika platser i vagnen då vi inte betalade för specifika platser, men jag satte mig bredvid Kalle ändå och hoppades på det bästa. Och vilken tur vi hade, även om det hoppade på fler människor på andra stationer efter vägen var det ingen som hade sin plats bredvid Kalle. Tacksamt lutade jag mig mot Kalles varma axel och somnade.

Tågresan till Seville tog 2,5 timmar och vi åkte under den tiden nästan sextio mil! Dessa snabbtåg var verkligen imponerande. Samtidigt som det gick snabbt som attan hann vi se mycket av landskapet, oerhört vackert var det. Vi somnade lite om vartannat av förståeliga skäl, men då vi vaknade till njöt vi av utsikten och varandras sällskap. Sedan var vi framme i Sevilla, men det, govänner, är en historia för nästa inlägg.

Må gott, till nästa gång.
Melissa