backpackingthroughlife.blogg.se

Hej! Fru Forsberg här.

När Kalle slutade skriva senast hade vi precis gått och lagt oss i sängen i Las Palmas efter mitt ytterst graciösa fall över en näst intill osynlig kant på taket på hotellet. Jag skulle rekommendera att de skaffar en lampa på taket, alternatvt att jag skaffar mig bättre linser. Även nu ett par dagar senare ömmar det fint i axeln och ett blåmärke på benet berättar sin historia, men så kan det vara, det hade kunnat vara värre. Mycket värre!

Så, vad hände dagen efter då?
Vi vaknade upp ganska tidigt, Kalle klev upp och jag låg kvar i sängen och sträckte mig som en avslappnad katt i morgonsolen. Han ville ut på ett tidigt utforskaräventyr i form av att hitta en vinöppnare i en gigantbutik i närheten vi kollat in (vilken hette Hiperdino, askul) men jag kände för att dra ut på min morgon i lugn och ro. Efter att Kalle snörat på sig sina rödsvarta raketskor och lämnat rummet tog jag mig upp, drog igång musik på vår medhavda fenomenala högtalare, gjorde en kopp kaffe och ställde mig i duschen och dansade och fulsjöng sådär som man nästan bara kan göra när man står under duschens strålar. Sedan hann jag både äta en smörgås samt redigera ett gäng bilder från systemkameran innan Kalle kom tillbaka med svett i pannan och en vinöppnare i handen. Eurica!

Denna eftermiddag skulle vi ge oss ut på en längre promenad, vi hade kollat in gamla stan på kartan och en katedral som heter Santa Ana, denna katedral reser sig högt över hustaken i samma område så vi ville ta två flugor i en smäll och kolla in detta historiska monument. Cirka sju kilometer bort fanns detta spännande mätt utifrån där vi befann oss. Vi tog med oss ryggsäck, kameror, vattenflaskor, solglasögon och ansiktsmasker och gav oss ut. Just nu på Gran Canaria är det ett måste att ha ansiktsmask inomhus (självfallet inte hemma eller på rummet), och utomhus måste man ha det om man inte kan hålla minst två meters avstånd från människor, du behöver dock inte ha det när du sitter på ett fik eller en restaurang. De flesta restauranger och pubar frågar däremot efter att få se vaccinpasset. Jag har mitt som bakgrundsbild på telefonen nu så det bara är att ta upp telefonen och visa. En kvinna på en av restaurangerna sade att detta var mycket innovativt och att fler borde göra så. Tack och bock.
Iallafall! Vi hade kollat in en bra rutt där vi kunde ta olika vägar både dit och hem för att få en sådan maximal upplevelse som möjligt där vi kunde se så mycket som möjigt under samma vända.

På vägen dit tog vi en lång cykelväg/ett promenadstråk som låg jämsides med en större väg och lite snett över staden så att vi kunde se alla färgglada tätt sammansatta hus ovanifrån med havet i bakgrunden där vi gick. Allé efter allé med palmer och blommor och buskar kantade hela vägen och det var knappt en människa i sikte, detta innebar att vi under hela vägen dit inte behövde ha på oss maskerna. Det är skönt att lufta ansiktet ibland. Faktum är så blir man helt konstig i halsen när man haft masken på sig för länge, när man andats in tygpartiklarna för länge, både jag och Kalle brukar känna av det på kvällarna när vi sitter inne på rummet. Men vad gör man inte för att hålla restriktionerna? :)

När vi en timme senare kommit fram till vår destination hittade vi ett litet fik i mitten av ett pittoreskt litet mysigt torg, där katedralen reste sig högt framför oss bakom några hus med vackert spruckna fasader och med gamla träbalkonger fyllda av röda blommor som hängde ner. Där tog vi en varsin kall drink, vilade fötterna och lyssnade på fåglarna, vinden i palmerna och sorlet av människor och deras klirrande kaffekoppar i periferin.
Vi spenderade säkert två underbara timmar i området kring gamla stan, vädret var perfekt med strålande sol men inte heller för varmt, i skuggan var det svalt och skönt.
Hus stod som stelnade i tiden på rad med sina färgglada småspruckna träbalkonger och fönsterluckor, gata efter gata med kullerstenar där människor genom århundraden vandrat med sina fötter bredde ut sig åt alla håll, man kunde nästan känna lukten av all historia och arkitektur, det låg i luften. På stenmurarna eller i fönstren låg några katter och sov i skuggan, och där vi gick kunde gatan plötsligt vika av in till minimala nästan osynliga gränder där fik bestående av bara ett par fåtal stolar var fyllda med kaffesugna människor, både lokala och turister. Blinkade man för långsamt när man gick fram på gatan kunde man enkelt missa att det fanns en gränd in till sidan. Vi njöt av varje sekund.

Vi tog stadsvägen tillbaka till vårt eget område, och när vi kommit tillbaka till stranden vid vårt hotell och vi vid det laget gått lite mer än två mil under dagen, var våra fötter både svettiga och trötta och våra magar ropade ut sin hunger likt torktumlare. Klockan var då dock bara 17 och de flesta restaurangerna i området öppnar inte sina kök förrän 19, så vi passade på att ta en öl och titta på solnedgången som började nalkas i horisonten tills vi kunde beställa middaeg sedan. Inte så dumt det heller. Vi hade en mysig kväll tillsammans och vi låg och sov redan innan klockan 23.

Nästa morgon var det dags att checka ut och lämna Las Palmas, väskorna var ompackade redan kvällen innan, så det var bara att äta frukost och bege sig ut i värmen. Det tog knappa tio minuter att vandra till busstationen, sedan behövde vi heller inte vänta mer än tio minuter till innan bussen till Maspalomas kom och plockade upp oss, vi däruppe på plastiga blåa säten och våra väskor nere i lastutrymmet. Bussen susade snabbt fram genom stad och landskap med en sådan fart att man kunde tro att chauffören glömt att gå på toaletten innan hans pass påbörjades. Lite mer än en timme senare hoppade vi av busssen utanför ett stort köpcenter vid playa del inglés, en kort bit från hotellet där vi bokat en liten lägenhet för de fyra kommande nätterna. Dock var vi på tok för tidiga för att få checka in, så vi tog en varsin kaffe på närmsta fik innan vi tog oss till hotellet. Som vi trodde hade de inte hunnit städa klart vårt ställe ännu, men kvinnan som städade var oerhört trevlig och lät oss ställa in väskorna så länge medan vi väntade, då blev det lite lättare att röra sig medan vi lät tiden passera. Kvinnan var oerhört obrydd och chill iallafall där hon gick runt och gnolade och städade med en cigarett rykandes i mungipan, speciellt när det tydligt i varje rum står skyltar där det noteras att det är rökning förbjuden, no esta permitido fumar. Men men, när vi väl checkade in en tid senare så luktade det ingenting.

Lägenheten ligger på våning nummer fem och är otroligt fin och ljus med en utsikt utan dess like över hustaken och havet. Det är ett sovrum med en dubbelsäng precis innanför ytterdörren, sedan en liten korridor där man också kan vika in i badrummet som har toalett, dusch och tvättmaskin och allt dylikt man behöver. Längst in finns ett kök och vardagsrum som sitter ihop, två mjuka soffor står mot fönstret som vetter ut mot innergården, det sitter en tv i taket, och vardagsrummet delar av sig mot köket i form av en bardisk i marmor. Köket har allt man behöver, kyl, frys, spis och diverse köksatrialjer. Utsikten från vardagsrummet visar flera hotellkomplex och nere på gården har vi pool och solstolar. Helt perfekt!
Det enda som inte är perfekt är att det inte finns wifi, så när jag nu i denna stund sitter och skriver befinner vi oss på ett café i närheten. Det är självklart inte hela världen, man klarar sig utmärkt utan wifi, men vi kan däremot inte svara eller se alla era fina meddelanden på diverse sociala medier, viber eller messenger. Men då vet ni varför iallafall. Vi kommer att ladda upp bilder och blogg när vi får tillfälle, men sedan loggar vi av igen.

Men innan jag avslutar för denna gång. Igår var första eftermiddagen vid playa del inglés. Vi vet att det är det mest extrema i turistform som går att finna, och det är skrikpanik och galna skandinavier överallt som festar som om det inte fanns en morgondag, likt sällskapsresan. Vi åkte hit med vetskapen om detta (Kalle var även här med några kompisar på en galenskapsresa 2006 men på grund av dåtidens alkohol och grus i huvudet minns han inte så mycket från denna tid), men det var till och med värre än jag trodde. Vi tog en promenad nere vid strandpromenaden. Bås efter bås med krimskrams där skrikande försäljare skrek och ropade efter en i en stil jag inte sett sedan Indien, svenskar överallt, barer och restauranger med svenska namn, och svenska matvaror i varje kiosk. Från pubar hördes svenskar, norrmän och finnar berusat vråla i diverse kareokemaskiner och svetten och alkoholen hängde i luften. Det var ett helvete på jorden och förmodligen det värsta jag sett i hela mitt liv. Vi tog en snabb promenad igenom hela spektaklet bara för att ha fått det gjort, sedan flydde vi ut till sanddynerna i maspalomas istället.

En gigantisk öken av sanddyner där vi fick vara för oss själva för en stund. En och annan människa strosade barfota förbi likt oss själva, någon låg bakom en sanddyn med sin käresta och kramades, en och annan fallskärmsflygare for förbi långt ovanför, och vinden blåste hårt. Det var näst intill storm, men på ett svalt och skönt sätt. Kläderna fladdrade och sanden yrde, men vi hade ju solglasögon och ansiktsmask så det störde oss knappt. Vi undvek vrålandet från folkmassan som hejade på ännu en öronbedövande kareokesession och tog oss upp till vårt eget område istället.

Vi spenderade kvällen i vår mysiga lägenhet istället med att laga en god pasta med pastasås, dricka öl och vin, lyssna på musik, spela kort och dansa till skenet av solnedgången utanför. Vi kunde inte få en mer perfekt kväll.

Tack för att ni läser!
Tills vi hörs nästa gång, må gott.
/Melissa