backpackingthroughlife.blogg.se

Hej! Melissa här!

Nu har det gått ett par dagar sedan Kalle skrev, och mycket har hänt sedan dess, många äventyr, stora som små. Kanske är det just därför vi inte hunnit skriva. Men nu så!
De senaste dagarna har varit några med innehåll som varit/är en livsjnutares paradis.

Vi börjar berättelsen vid playa del inglés där vi som ni vet stannade ett par dagar till vår förfäran. Playa del inglés var ett motbjudande mecka av brända, oförskämda, galna turister vilka fullständigt struntade i covidrestriktioner och dylikt, och trots att vi visste på ett ungefär vad vi skulle ge oss in på var vi inte beredda på helheten. Jag säger ingenting om solen, värmen, havet, palmerna, oh-nej, men resten. Vi åkte därifrån till andra destinationer med glädje efter tre dagar. På lite mer än två timmars bussfärd med byte i Las Palmas gick vi från kaos till total perfektion. Himmelriket i form av en liten fiskeby som heter Agaete. Vi hade förbokat en liten lägenhet där i tre nätter, så att vi kunde komma bort till ett lite lugnare, mer genuint lokalt ställe som inte var så nedrans fejk vart man än gick.

På busstationen där vi bytte åkdon i Las palmas kom en kvinna i femtioårsåldern fram till oss och frågade på knacklig engelska hur ofta vi brukar resa, hur man får ekonomin att gå ihop, vad väskorna väger och dylikt. Hon var också lärare och har nu vuxna barn, och drömmen om att ge sig ut och resa likt jag och Kalle gör har alltid funnits där. Hon och en vän vill ge sig ut och hon ville ha information. Självklart fick hon det! Vi pratade i goda tjugo minuter innan vår buss kom och vi önskade varandra lycka till i framtiden.

Väl sedan på buss nummer två mot Agaete hade vi kusten med det glittrande havet under hela färden på höger sida, och natur och småstäder som swishade förbi på vänster sida. Bakom oss satt ett till svenskt par som vi började prata med, och sedan helt sonika satt och pratade med tills vi kom fram. De var supertrevliga och gav oss en hel del tips och råd om ön, och vi berättade om våra resor, och innan vi skiljdes åt på kyrktrappan i Agaete där bussen släppte av oss fick de ta del av vår blogg. Hej på er, kul att träffas! :)

Så, Agaete. Vad kan jag berätta om Agaete? För det första... WOW! Det är den mysigaste lilla pittoreska fiskeby/stad vi någonsin sett, och då har vi sett många. 5700 personer bor i området, smala gator och gränder ringlar sig om vartannat och de kantas av hus i olika färger i helt otroligt magisk arkutektur med träbalkonger och detaljer man inte kan sluta gapa åt. I mitten av det lilla centrumet reser sig Iglesia de la Concepción, en otroligt vacker kyrka med en kupol på taket och färgglada fönster som på kvällen lyste upp hela området. När kyrkklockorna ringde framåt kvällningen ekade det bland de gamla innegårdarna från 1800-talet och de solgassande katterna vaknade till liv och gav sig ut på sina nattliga strapatser. Det var ett paradis. Och det var inte särskilt många turister där nu. Vi kunde andas.

Efter att ha önskat det svenska paret god fortsättning och än en gång tråklat på oss våra flaggbeprydda väskor fulla av berättelser, vandrade vi upp för de gamla gatorna, vidare till en liten ringlande trappa beprydd med kaktusar, vars steg uppåt fick mjölksyran i våra ben att vakna till liv och tyngden i packningen att kännas lite extra. Men sedan var vi där. Sonia, kvinnan vi hyrde av, tog emot oss med ett leende, och med vår knaggliga spanska och hennes fåordiga engelska lyckades vi föra en konvensation full av skratt och sprudlande glädje. Kvinnan var ett enda stort leende på två ben. Vi fick nycklarna, hon visade oss runt i lägenheten som var enastående fin, sedan gav hon oss en liten korg med ägg plockade från hennes pappas hönsgård tidigare samma morgon, en flaska rödvin, två öl, lite te och kaffe, och wifilösenordet. Där stod jag och Kalle och flinade och tänkte att vi hamnat i paradiset. Med utsikten från balkongen blev detta bekräftat. Till vänster i vyn hade vi bergstopp efter bergstopp, grönbeklädda och vackra, i mitten hade vi den lilla staden rakt framför oss, med kyrkan i full prakt, och till höger i vyn hade vi havet i all dess klarblåhet. Vi satte oss i en varsin stol på den där balkongen, höll om varandra, skålade och älskade där och då livet mer än någonsin. Vi är så tacksamma för livet.

Vi spenderade tre dagar i Agaete, och vi gjorde precis det man kan tänka sig, vi utforskade varje vrå, varje gata, kollade in varenda gränd, varje balkong, varje utstickande dörr eller fönsterlucka, varje innegård och varje rolig blomma eller kaktus. Vi klättrade upp på bergstoppar med utsikt över den lilla staden, varav ett koloss till sten vid havsbrynet stack upp med ett kors på toppen som liksom verkade övervaka havet nedanför. Vi vandrade nere vid vattenbrynet vid havet där vi också åt god mat och lyssnade på de lokala fiskemännen som satt och högt och intensivt pratade på spanska, där de alla hade en pipa eller cigarr i munnen och en hatt på huvudet. Deras läderaktigt solbrända kroppar förtäljde historier om hur de alltid arbetar ute på havet i solen med sina fiskenät och små båtar, förhoppningsfulla att komma hem med en hyfsad fångst. De iskalla ölen immade i kvällssolen och skratten ekade bland alla små bodegas. Varje dag i Agaete var perfekt, och vi älskade varje sekund. Men som alltid när vi backpackar måste vi röra på oss, drömmen av att hitta nya ställen, att se mer, att utforska, den finns alltid flytande. Vi är alltid redo.

Sista dagen i Agaete stod vi nere vid båthamnen och väntade på färjan, nu var det dags för Teneriffa! Vi hoppade på och allt gick bra, och vi var förvånade, för att båten var så fin! Vi är väl vana vid hur färjorna har kunnat se ut när vi åkt runt någonstans i Asien eller Sydamerika, vissa av båtarna vi åkt med... ni vill inte ens veta. Det är en annan historia, som säkerligen finns nedprintat länge bak i historien i bloggen från andra äventyr.

Iallafall, båtturen över havet mellan Gran Canaria och Teneriffa tog en timme, och sedan var vi plötsligt mitt i vimlet i Santa Cruz! Tillbaka i storstan, en ny storstad!
Men vilket storstad sedan, vi föreställde väl oss något liknande som playa del inglés, men detta är tvärtom. Raka motsatsen. Detta kommer dock någon av oss att berätta om i nästa inlägg.

Som alltid, tack för att ni läser.
Till nästa gång!
Melissa