backpackingthroughlife.blogg.se

 Tja! Kalle här.

Att planera måttligt är nyckeln till ett fantatiskt resande, i alla fall enligt vår mening. För det mesta rullar det på utan större problem men ibland kan planerna helt spoileras, ungefär som den där kvällen när du var ung och skulle ha roligt, tagit lite sprit från mammas och pappas barskåp och utan någon som helst vetskap om hur alkohol fungerar sveper denna häxblandning i tron om att kvällen ska sluta lyckligt. Det gjorde det inte.

Hur som helst hade vi planerat att hyra bil över dagen och utforska Gran Canarias olika vandringsleder. Vi hade förstått att det var svårt att ta sig till dessa om man inte har bil, äger några helikoptrar eller att man är tjenis med en taxisnubbe. Vi strosade iväg till ett biluthyrningsföretag i närheten som fått bra rekommendationer, och med ett leende och cash på fickan frågade om det gick att hyra bil men ack nej. "No sir, we don´t have any cars availabile".

Va fan!? Detta ska ju gå smidigt! Men efter att ha frågat på flera ställen fick vi alltid samma svar och med tunga ben lommade vi besviket iväg till ett fik för att dränka våra sorger med café con leche sin lactosa. Nya planer smeds och nu skulle vi försöka oss på företaget att ta bussen till de bergliga delarna av ön, kanske inte optimalt men vi skulle få uppleva ETT HÄFTIGT ställe och vi skulle äntligen få sätta våra vandringskläder på prov. Först såg allt helt reko ut tills mitt öga såg problemet, vi fick absolut komma dit vi ville med bussen men att få komma hem var "NO NO NO". Bussen gick inte åt andra hållet. Vi var mindre sugna på att fastna i bergen och bli tvungna att ringa en taxi vars kostnad hade fått någon av oss (läs mig) att erbjuda mig att dansa framför svettiga tyska affärsmän för att hålla budgeten. Nej, så får det inte sluta, tänkte vi och började planera om igen.

Melissa, den av oss som har någon form av hjärna, kläckte den brilljanta idén att hyra scooter som vi har gjort i så många länder för att ha möjlighet att upptäcka saker, precis som Christopher Columbus eller någon av de andra stora upptäckarna. Hur tror ni att det gick? Exakt, helt så inåt helvete. Eftersom det fanns en brist på bilar att hyra var vi inte de enda som ville ta sig fram så scootrarna var självklart uthyrda. Allihop. På hela ön. Alltid samma svar, "Ni skulle ha förbokat när ni bokade resan", men så jobbar ju inte vi! Spontanitet är ju vårt motto! Men skam den som ger sig, för vi bestämde oss helt sonika istället för att ta den lokala bussen till Puerto Rico, en angränsande stad som skulle ha fina stränder och ett omtalat köpcentrum. Ingenting skall stoppa oss från att utforska!
Med väskan packad med frukt, färskpressad apelsinjuice, vatten, diverse kameror och badkläder entrade vi bussen vars station smidigt låg runt hörnet från vårt hotellkomplex. På smala, långa, ringlande vägar där alldeles för många proffscyklister i tajta cykelbyxor (ja, könet var helt klart synligt genom tyget) var överallt i vägen på körfälten där de svettandes trampade fram raketkörde busschauffören med hastigheter som bäst beskrivs som när man är toanödig och man har cirka 150 meter hem.. så fort körde han.

Vyn delades av havets vågor som slog in från atlanten och det torra månlandskapet där några snustorra buskar bröt av det monotoma, fast det var fint på något konstigt sätt. Kanske är det så att sådana typer av landskap inte finns i Sverige och därav blir det exotiskt. Vem bryr sig? Vi kom fram till Puerto Rico och det är det viktigaste för denna berättelse. Om du vill läsa mer om geografin på Gran Canarias södra delar rekommenderar jag dig att avsluta alla dina relationer och belägra ditt närmaste bibiliotek, inget google, bara du och tonvis med böcker!

Puerto Rico var ungefär som Playa del Ingles lillebror och det är egentligen en hemsk familj för det var bara hotell, köpcentrum och restauranger om vartannat. Dock blev vi erbjudna knark för första gången denna resa och det brukar inte ta så lång tid. Inte vet jag om det handlar om hur vi ser ut? Vi tackade så mycket denna unga man men vänligt avböjde och hänvisade honom till en barnfamilj från Kalmar. Vi är osäkra på om människor från Kalmar gillar droger mer än resten av befolkningen men föräldrarna såg ut som de behövde komma bort från verkligenheten där de glömde att använda kondom flertalet gånger.... Köpcentrumet heter Mogan Mall och ligger skapligt centralt i Puerto Rico och det var väl fint men i ärlighetens namn anser jag att man inte ser någon skillnad på köpcentrum över världen för det är samma affärer, samma Mc donalds och ungefär samma cafeér som trycks ihop i samma paket. Köpcentrumet hade en fin fontän som vi kollade på i 2 minuter innan vi beslutade oss för att lämna detta kapitalistiska mecka och besöka stranden för nu skulle Kalle (jag) få bada i havet, hurra!!

Stranden ligger skyddad i en vik som böjer som en halvmåne längs kusten och sanden var så finkorning så den kändes som sammet mot de trötta fotsulorna. Vi satte oss i skuggan och jag skred till verket att tranformera mig från en respektabel lärare till mitt vattentotemdjur , den vita sjökon. Med graciösa språngsteg flög jag i det salta vattnet och plaskade förnöjt runt medan de barbröstade 70+ kvinnorna från norden sneglade förvirrat på mig. Enligt mig var det varmt och skönt men Melissa är mer av en badkruka så hon avstod helt från att beblanda sig havet denna gång. När jag hade mättat min lusta torkade jag mig och vi stack hem igen med bussen. Som ni kanske förstår är sådana ställen som Puerto Rico och Playa del Ingles inte riktigt vår grej eftersom det saknar själ, för allt handlar om att erbjuda turister massa krimkrams och menyer på 17 olika språk och försäljare som frågar " Where are you from?" och när man har svarat att man är från Sverige säger personen på svenska "Va kul att ni är här" eller något i den stilen för att lura in dig att köpa en ölöppnare i form av en träpenis för 5 euro. Nej, man kan kräkas för mindre.

Hur som helst blev det kvällning och jag och Melissa tog oss ut i nattlivet i Playa del Ingels och är det något som vi älskar när vi reser är att hitta en reggaebar för de är alltid fyllda med sköna människor och underbar musik. Det fanns en bar som inte låg allför långt bort från vår lägenhet och den hade allt som man kan önska, allt ifrån skamfilade plaststolar, reggaefärger och en exentrisk bartender vars mamma kom från Jamaica och pappan från Schweiz. Skön snubbe! Han stank av maja men älskade sin bar över allt annat. Han verkar också gilla oss för vi fick sköta musiken sålänge det var reggae så klart. Däremot orkar jag inte återberätta allt som sades men jag tänkte ändå återge några saker.

1. Vi såg en kille som stressigt småsprang förbi torget utanför baren där vi satt, och sedan vände han sig om och vrålade "Hurry up man", till någon och sedan fortsatte vidare. Vi kollade på varandra och tänkte "Vem pratar han med?" och sedan kom kompisen... hoppandes PÅ KRYCKOR! Vi kunde höra hans polare fortsätta vråla längre ner på gatan och killen på kryckor gjorde sitt bästa att hänga med i kamratens tempo. Vi vet inte än idag vem av dem som var mest packad, han med eller han utan kryckor. Det är kanske bäst att man inte vet allt här i världen.
2. I samma område som vår reggaebar finns det en annan bar som heter Heinikenbar och vi hade hört att det skulle vara ett skönt ställe så vi bestämde oss för att gå dit. Den chockerande scenen som utspelades framför våra ögon kan beskrivas ungefär så här: En stor massa av aspackade holländare i alla åldrar sjunger (läs skriker och vrålar i hemska tonarter) utan att ha ansiksmask eller någon som helst avstånd mellan sig. Vi ställde oss i utkankten vid ett hörn och betraktade apektaklet. Jag misstänker att den som var mest nöjd över kvällen var Herr corona som hade en smörgåsbord av människor att kalasa på. Vi gjorde en snabb sorti därifrån och samtalade huruvida människan blir smartare eller dummare i grupp, i detta fall var helt klart det senare.
Nu är jag trött på att skriva och mitt vinglas är fortfarande halvfullt för jag har gjort det mesta för att ge er läsare njutning och då talar jag inte om köttlig njutning för det får ni lösa själva. Lycka till!