backpackingthroughlife.blogg.se

God morgon!
Melissa här i gryningstimman i Las Palmas på Gran Canaria, med en rykande varm kopp kaffe i handen, sittandes i sängen här på hotellet. Äntligen är vi här! igår kväll efter alla äventyr när vi äntligen var på plats somnade vi lika snabbt som när man stänger av sin tv eller släcker lampan, och nu vaknade vi klockan 06 och var utvilade. Nu ska jag berätta om hur vi hamnade här!

Vi backar tillbaka bandet till 30 December. Sista dagen hemma i lägenheten innan vi lämnade över nyckeln till Mathias som ska bo där under vår vistelse ute i världen. Vi satt i ett virrvarr av flyttkartonger, rengöringsmedel och skursvampar och förberedde det sista, väskorna var packade och vi var exhalterade. Musiken var igång och vi fuldansade mellan lådorna. Vi hade rengjort kyl och frys, spis och ugn osv och ingenting fick röras, så den morgonen sprang Kalle ner till affären runt hörnet för att köpa kaffe och smörgåsar till frukost, och där satt vi och åt och skrattade på golvet så smulorna flög och vi fick städa allt igen. Innan Kalles pappa kom och hämtade oss tog vi farväl av vårt hem för fjärde gången, och kastade in handduken. Iallafall nyckeln. Sedan spenderades nyårsafton och de sista två dagarna hemma hos Pelle och Cari, de mest fantastiska svärföräldrarna man kan få, innan det var dags att kasta sig handlöst ut i världen igen till nya spännande destinationer.

Sista kvällen då? Natten till söndagen den 2 Januari ställdes alarmet på 02.30, vi skulle ta bussen från resecentrum till Arlanda under de timmar på dygnet då resten av världen ligger och drömmer och räknar får och staden tagit en vilopaus. Kunde vi sova? Nej. Vi lade oss redan klockan 20.00 på den soffa och luftmadrass i vardagsrummet som dessa nätter var vårt provisoriska sovrum, sedan startades timmar av försök till sömn. Jag somnade till en stund tidigt, sedan var jag klarvaken igen, samma sak för Kalle. Vi låg och lyssnade till varandras försök till att få till en dejt med John blund, vi bytte till och med sovplats vid ett tillfälle, och vi låg och fnissade till knarrandet från luftmadrassen när personen som låg på den för tillfället rörde sig, eller när någon gick förbi och sjöng eller ropade på cykelvägen utanför. Vid något tillfälle hörde vi ljuden av smällare en bit bort, förmodligen någon tonåring som hittat efterskrapen från nyårsfesten och med bus i sinnet gett sig ut för att fyra av dessa.

Jag tror att vi båda till slut somnade av utmattning när det var två timmar kvar tills klockan skrek ut sin gälla ton och bad oss kliva upp. Så tror ni att vi var pigga och glada när klockan sedan var 02.30? Nej. Jag har aldrig känt mig så bakfull utan att vara bakfull, hela hjärnan låg kvar någonstans på kudden, men vi var trots allt extremt överväldigade av lycka, för att vi väntat så länge! Äntligen!

Med dimma i ögonen och med drömmar i sinnet tog vi oss, med hjälp av svärföräldrarnas kaffe och varma kramar, upp och ut till den väntande bussen. Den stod ensam på perrongen i natten, och ett par fler resenärer med hjärnorna kvar på kudden hemma stod på kö, och busschauffören som såg ut som en förvirrad bror till jultomten stod och checkade in oss. Vi hade platserna längst fram, och vi såg fram emot att få sitta och sova.

Så, blev det någon sömn under dessa tre timmar det tog att åka till Arlanda? Såklart inte! Denna gång berodde det dock på att vi båda var övertrötta, men också att det var snöstorm ute längst motorvägarna där vi åkte fram i princip helt ensamma. Mötet med annan trafik var knappt. När tomtechauffören tog sig fram i snömodden med sina hellysen på kändes det som att vi var i rymden, och vi mötte en och annan bil som slirade fram, och en taxi hade kört av vägen en bit utanför Västerås. Vi satt längst fram, lätt nervösa med svettiga handflator och hoppades på att bussen skulle ta sig hela vägen fram och att vi inte skulle missa flyget.

I Västerås var det dags för ett chaufförbyte. Och här överhörde vi ett samtal mellan dessa båda herrar (idioter skulle jag kunna påstå) som fick oss att tappa hakan av ilska och att fästa ansiktsmaskerna vi hade med oss ännu hårdare. Tomtechauffören utbrister högt och tydligt så att alla vakna på bussen kunde höra, att han visst hade haft feber dagen innan, men att en Ipren gjorde susen. Han menade på att han ju är fullvaccinerad och därför inte bryr sig om att testa sig hela tiden, och att det "nog" bara är en vanlig förkylning. Den andre chauffören höll med, och de pratade om pandemin som om det bara var ett skämt, och att man "inte blir så himla sjuk som världen säger," och att allt bara "är skitsnack från akademiker". Jag och Kalle trodde inte våra öron av detta ignoranta naiva samtal, och det var så mycket vi ville säga och ryta ifrån, men vad skulle vi egentligen göra? Hoppa av i Västerås i protest och sedan missa flyget?
Nej, vi gjorde istället det mest svenska man kan göra, stirra surt på chauffören men inte säga någonting för att vi inte orkade med konflikten.

Bussen kom fram till arlanda i tid, och sedan följde den mest smidiga incheckningen vi varit med om på många år. Vi hade hört innan om kaos på arlanda, långa köer och misär, folk som missköter restriktioner osv. Men köerna inte alls långa där vi trötta klev in på flygplatsen, alla hade mask på sig och de flesta höll avstånd, vi var incheckade och hade gått igenom kontrollerna samt lämnat av väskorna, allt detta inom en timme, sedan var det bara att vänta på flyget, som även det var i tid. Under tiden vi hade kvar att döda tog vi den ack så viktiga flygplatsölen samt laddade upp telefonerna. Vi träffade lite olika människor på samma bar som vi pratade med. Vi älskar flygplatser just på grund av att man träffar folk från hela världen som alla är påväg till olika destinationer, man möts för stunden i en sfär där alla bara väntar och där alla alltid är på gott humör och är uppspelta inför vad som komma skall, man utbyter historier och skratt, sedan tar man avsked och ses aldrig med, man flyger åt olika håll. Det är någonting fint över det hela.

Vi satt på 19E och 19F, omringade av barnfamiljer som skulle på chartersemester, och det skreks och ropades och gnälldes och jag hade en pojke bakom mig som sparkade och knäade mitt säte under hela resan så att vem som helst hade blivit tokig av bultandet. Men jag var för trött för att ens orka titta åt hans håll. Efter att jag satt mig på min plats och knäppt bältet måste jag ha somnat till innan en sekund ens gått, för plötsligt rycktes jag ur min sömn av det höga extrema ljudet som infaller precis när planet lyfter. Jag var inte beredd på det, jag förstod inte ens att jag somnat.
Sedan följde en flygning på 5 timmar där vi somnade om vartannat, fotograferade molnformationerna utanför, lyssnade på musik, åt lite matsäck vi haft med oss på grund av att vi denna resa inte beställt mat, och att försöka hålla våra sinnen i chack och inte vrålskrika åt barnen bakom som sparkade i våra säten så det kändes som att man satt i en elak otymplig massagestol vars enda uppgift var att puckla på oss och inte massera. Man fick helt klart andas långsamt och stå ut. Självklart applåderade alla barnfamiljer också när planet landade, vilket fick oss att skämmas ännu mer. Man.. applåderar... inte...när...man...landar. Regel nummer ett.

På flygplatsen på Gran Canaria var det varmt, och tomt! Det var inte många människor där alls, och vi tog oss igenom allt på ett ögonblick. Påväg ut till väskorna fick man sin hälsodeklaration skannad och godkänd (om man fyllt i den korrekt vill säga), och sedan med en nyfunnen energi tog vi på oss solglasögonen och vandrade ut genom dörrarna till land nummer 40 vi nu besökt tillsammans. Det var 24 grader varmt, en slags fuktig värme som hände i luften, och vi log brett där vi flög fram i taxin längst den vackra kustvägen från flygplatsen till Las Palmas där vi nu spenderar de första dagarna. Taxin släppte av oss på hotel Faycán där vi bokat 3 nätter. Även där gick incheckningen smidigt och vi fick nyckeln till rummet. Vi bor i en liten "studio" på sjunde våningen, med dubbelsäng, badkar, ett litet kök med kyl, frys och spis, och lite andra småsaker som är bra att ha i ett boende. Takterassen är precis utanför och utsikten är fenomenal över både staden och havet, vi hör vågorna slå utanför. Lyckan är massiv.

Vi var framme vid hotellet vid klockan 18 lokal tid, och vid det här laget var det ingen idé att somna, utan vi ville hålla oss vakna till korrekt kvällstid och sedan sova ikapp all tid vi missat. Istället höll vi oss vakna genom att undersöka området, vilket inte alls var särskilt jobbigt. Strandpromenaden är supervacker och lång, det är människor och restauranger längst hela vägen, och vi hade en oerhört vacker solnedgång som sällskap. Vi åt skaldjurspasta på en av restaurangerna, och det var det godaste jag ätit på länge. Kanske beror det på att jag älskar skaldjur i alla dess former. Vi satt och skrattade lite på restaurangen för att det var så otippat, restaurangen i sig var italiensk och servitören pratade italienska och lite engelska även fast vi befinner oss i en del av spanien, och på väggarna inomhus hade de stora tavlor med motiv från Santorini i Grekland. Förvirrande om något.

Efter middagen köpte vi lite matvaror på den lokala affären, satte oss på stranden och tog en varsin öl och tittade på himlen som brann framför oss då solen gick ner. Vid det här laget var det ungefär 19 grader ute, och vi kunde se att många lokalbor verkligen anammat sin vintertid. Stilarna var många och olika. Vissa var fullt påklädda med dunjacka och mössa, andra kom just upp ur havet i badkläder, vissa hade shorts och tshirt och andra var helklädda. Det var rätt lustigt att se olikheten. Vi hade på oss shorts och en långärmad tröja, helt perfekt!

Efter solnedgången vandrade vi runt lite i området innan vi tog oss tillbaka till rummet, tog ett bad, och sedan vid halv elva somnade vi båda som sagt som stenar innan vi ens lagt huvudet på kuddarna ordentligt. Vilken välförtjänt däck!

Så, här sitter vi nu, kaffet har kallnat något under tiden jag skrivit, solen har just gått upp därute, och vi är redo för en dag av upptäckande och äventyrande här i Las Palmas. Men först ska vi äta en varsin smörgås. Välkomna att följa våra galenskaper här på bloggen!
Tills vi ses nästa gång! /M