backpackingthroughlife.blogg.se

Hej! Ni har väntat länge nog för Kalle är här för att smörja in er i sololja!

Att lämna Grekland bakom sig högg lite i hjärtat men det var dags att fylla våra kroppar med annat än gyros, ozuo och fetaost så in i bussen i Thesslanoiki och mot gränsen bar det av. Själva bussfärden i sig var ganska händelselös förutom att gränsövergången tog två svettiga timmar (inte av nervösitet utan att AC:n funkade dåligt när bussen stod på tomgång) #klimatångest. Efter den ändlösa väntan kunde vi äntaligen fortsätta i cirka 5 minuter tills en kvinna från England skrek ut att vi måste stanna för hon behövde kissa. Tio minuter senare stannade vi vid en mack och ljudet av forsande vätska hördes över vidderna när kvinnan äntligen fick lätta på trycket på mackens "rena" toa. Alla hurrade och färden kunde återtas. Ja just det, det fanns två fina hundar vid macken som Melissa gillade. Nu är det med bloggen, är du nöjd nu älskling?

I Skopje hade vi hittat ett riktigt billigt hostel vid namn Valentino 2 som skulle ligga väldigt nära stationen så vi knatade i ställets riktning och möttes av ett fallfärdigt hyreshus där lamporna inte funkade, färgen flagnade och trapporna hade inte sett en sopkvast på 15 år. Utanför sov det en uteliggare på en liten gräsplätt under ett träd, omgiven av ölburkar och alla sina tillbehörigheter. Eftersom vi hade rätt adress smög vi långsamt upp för trapparna till våning två, mest för att inte väcka de onda andarna som antaligen belägrade huset sedan det kalla kriget. Väl inne på hostlet blev vi glatt överraskade av värmen från personalen ( en/två snubbar från Turkiet) och en tysk som precis hade checkat in. Vi delade rum med en brud från Peru som hade omvänt till judendom och skulle åka till Israel för att bo med sin pojkvän men hon väntade på rätt visum. Hon var trevlig men hon gjorde INGENTING annat än att prata i telefon hela dagarna och jag kan inte förstå att det kan finnas så mycket att prata om efter att sett varandras fejs i 48 timmar. Den andra personen var en arkolog som jobbade nattskift? så han kom hem kl 4 på morgonen och sov hela dagen så han såg vi inte ens röken av men han snarkade och glömde att stänga av sitt alarm.. trevlig snubbe.

Den första kvällen lagade vi mat tillsammans med Nils (tysken) och en av de anställda som jag inte kan komma på vad han hette men trevlig som fan var han i alla fall. Många skratt och god mat kommer man långt på när man möter nya vänner. Dagen efter bestämde vi oss för att besöka Nordmakedoniens huvudstad så med väskan fylld med kamror, snus och vatten började vi traska mot centrum. Vid första anblicken av staden centrum tog en tillbaka genom historien för staden var fylld av statyer av viktiga historiska figurer i den Nordmakedonska historien. Varför tänker ni? Ja, det är en annan aspekt som är viktig att ta upp. Statyerna såg gamla ut men skenet bedrog! Dessa hade satts upp i samband med Projekt Skopje 2014 i ett försök att förändra stadens utseende till en stil som likande antiken. Det hela var en vräktig historia där självklart Alexander den store hade första pallplats och på stadens centrala torg stod en staty/fontän av Alexander som var så stor att den nästan skymde solen ( vilket Alexander antaligen hade gillat). Vi skrattade åt storhetesvansinnet och gick vidare för att titta på gamla (läs nya) statyer förställande skäggiga män ur olika tidsepoker. Hur ska man kunna summera upp Skopje? Det är en stad som försöker att resa sig till nya nivåer men inte riktigt är där än och när vi pratade med folk från trakten skrattade de mest åt det hela spektaklet. Skopje är en stad som kräver en dag av utforskning men där stannar det, men det är inget fel med det, för vi gillar att man faktiskt kan se det mesta under en begränsad tid. Vi utforskade också stadens vackra basar där influenser från mellanöstern gjorde sig starkt påmind men det var underbart att få strosa omkring med dofter från turkiskt kött, bakverk och ljudet av en multikulturell samling av språk. Affärer som sålde guld och smycken kantade den ena gatan medan den andra hade handvävda mattor men överallt fanns känslan av att vara utanför Europa fast ändå inte. Vi avnjöt en fantasisk lunch på ett turkiskt hak innan vi bestämde oss för att lämna basaren innan vi fick för att köpa med oss saker som vi inte hade plats för i väskorna. Ibland är det synd att man inte har möjlighet att köpa med sig saker som andra 14-dagars turister kan.

På vägen hem bestämde vi oss för att spana in ett köpcentrum som låg halvvägs mellan city och vårt hostel. När vi kom in tänkte vi att det luktade typ brandrök men ingen verkade bry sig om att det antaligen var en brand nånstans och att alla var i stor fara! Efter en snabb titt omkring insåg vi att en askkopp brann utanför på en balkong men åter igen, VARFÖR GÖR INGEN NÅGOT?! Sen såg vi två-tre säkerhetsvakter som långsamt började gå mot askkoppen med varsin kopp med vatten.... brandsläckare någon? Nopp! Och trodde ni att det gick bra? Klart det inte gjorde! De var tvungna att gå tillbaka flera gånger med sina kaffekoppar för att kunna släcka elden. Det kändes så, jag vet inte, så inte svenskt beteende på något sätt. Det såg roligt ut i alla fall där vi satt på en bänk och betraktade det hela för ingen verkade komma på tanken att fylla en hink från första början så hade de sluppit gå fram och tillbaka så mycket. Jag älskar att bevittna hur olika människor hanterar olika problem och till vilken grad de orkar bry sig om resultatet. Vi köpte några öl och snacks och stack tillbaka till hostlet för att käka med Nils och snacka skit i några timmar innan det var dags att däcka av.

Dag två
Ni vet när allt inte går som man hade tänkt sig? Då ska jag berätta om min tur till Matka canyon som ligger lite utanför Skopje. Med kroppen fylld av koffein och tre avokadomackor skulle jag nu bege mig till denna plats som enligt internet ( möjligtvis din mamma också) skulle vara fantatisk. Melissa hade bestämt sig för att stanna kvar för att fixa med bilder och annat roligt men jag steg ut i en värme som enklast kan beskrivas som att klä av sig naken, knida in sig i sirap och rulla på solens yta, en mindre rolig känsla men det var ju Juli! Mot busstationen och där fick jag stå och vänta i cirka 45 minuter innan en tvivelaktigt lagad buss från 70-talet rullade in. Min biljett funkade inte men det var skit samma, Hoppa på skrek busschauförren medan alla människorna trängde sig in som en flock får som ska till slakt. Svetten klibbade sig över hela kroppen och i skrevregionen hade det bildats ett nytt väderfenomen " Los pungos svettos" men det var bara att uthärda. Efter cirka 20 minuter stannade bussen helt plötsligt och alla var tvungna att byta buss, förklaring? Ingen aning men antaligen hade väl silvertejpen lossnat runt motorn.

Efter yttligare 20-30 minuter tvärnitade bussen på en sidoväg och då var vi framme.... framme? Framme var? Inte fan såg jag häftiga forsar eller raviner men folket började gå neråt så jag följde på och efter cirka 2 km av solsting, syrsor som hade symfoniorkester i träden och påbörjan av infanterield mellan benen var vi framme. Jag insåg ganska snabbt att jag hade gjort ett misstag för jag trodde att det skulle finnas stränder eller liknande där man med lätthet kunde hoppa i den iskalla floden men de få ytorna som fanns var upptagna av lokalbor som hade dunkat upp grillen och njöt av en hejjävlans picknick. Låter allt negativt? Låter det som din bröllopsnatt när allt gick fel? Absolut inte! Denna plats är faktiskt väldigt vacker med klart flodvatten, grönskande ravinsluttningar och en stillhet när man promenerar längs ravinens sidor, i allafall om man kommer bort från restaurangerna och kanotuthyrarna. Jag släntrade omkring och försökte hitta en plats där jag kunde doppa mig men efter cirka 30 minuters promenad gav jag upp och bestämde mig sonika för att acceptera att min kropp inte skulle bli kyss av Nordmakedoniens flodvatten. Det enda som jag lyckades doppa var kepsen som kylde ner mig som en blöt filt. Promenaden tillbaka till restaurangområdet bestod av mig som pratade med mig själv när jag filmade ( eftersom Melissa satt hemma på rummet och myste i AC-kylan... as) och fåglar som pilade mellan träden på jakt efter insekter. Turisterna på floden hade säkert jättekul och jag hoppades på att någon kunde ramla i men tyvärr var det inte min dag idag. Skadeglädjen är ju ändå den sanna glädjen.
Nu stod jag inför valet och kvalet om jag skulle:
1. Bada
2. Ta bussen
3. Springa naken genom skogen och när polisen skulle komma kunde jag säga att jag hade levt i skogen i över 20 år och nu äntligen hade hittat hem. Då kunde jag tjäna massa pengar på att berätta om mitt liv och sedan skulle Ryan Gossling spela mig i en Hollywoodrulle!!

Mitt val landade på nummer 2, att sticka hem. Det valet hade också att göra med att mörka moln hade börjat torna upp sig och åskan gick i fjärran så jag kände att jag inte hade lust att leka med åskguden Tor denna dag. Glädjen var ändå på topp när jag och mina infanterilår påbörjade den dryga promenaden tillbaka till cilivisationen men långsamt blev dagen mörkare och värmen började gråta av rädsla och stack hem och faktum var att jag inte alls hade koll på vart exakt busshållsplatsen låg nånstans. DÄr!! Där stod en lyktstolp där det typ stod buss 60 och jag skrek av glädje, HÄR ÄR DET!! För säkerhets skull frågade jag en kvinna som satt i en bil om det var rätt plats, hon nickade till svar ( hon kunde inte engelska) så jag blev lätt misstänksam så jag frågade två byggarbetare ( de kunde inte heller engelska) men de pekade/viftade att det var mycket längre bort än den sk lyktstopbusshållsplatsen så jag gick vidare. En taxi stannade och frågade om jag ville åka med, gratis? frågade jag men han ville ha väldigt mycket pengar och han hade också mage att hävda att bussen inte skulle gå idag. Jag skrattade och knatade vidare på vägen, besluten att finna den mytomspunna plats där bussar flockas.

Om denna plats ens existerar kommer ej att framgå av denna historia för åskan började rulla in och regnet hängde i luften. I härligheten att inte vara under något som helst regnskydd började tunga droppar falla mot min solbrända kropp och hoppet om att hitta legenden om kollektivtrafik började långsamt att gå i kras. Plötsligt stannade en privatbil framför mig och två snubbar med lätt kriminellt utseende frågade om jag ville åka med dem in till stan för en kosing. Min första tanke var " HELL NO" men så såg jag att i baksätet satt en liten pojke som såg snäll ut så mot ungefär 150 spänn skulle de köra mig in till den centrala busstationen där vårt hostel låg. Pojken i baksätet hade ett slitet bandage runt armen och föraren förklarade ( på mycket knaglig engelska) att pojken hade lekt för hårt. OK sa jag, inte alls skräckslagen över vad som skulle hända mig.

Grabbarna var faktiskt väldigt trevliga men hormonfyllda för varje kvinna som gick över vägen blev direkt utvärderade, ungefär som när man har hundutställning. Jag fick lära mig viktiga könsord/sexord och man kan använda dem både för att beskriva sängkammarlekar men också när man nästan blir påkörd av en annan bilist (vilket hände). Vi lyckades beskåda två olika trafikolyckor på 25 minuter och när åsynen av en bil som hade hamnat över ett staket blev kommentaren från föraren : hahahah like a airplane! Ja just det, grabbarna sa med bestämd ton att om polisen skulle stoppa oss var vi bästa kompisar och inte svarttaxiverksamhet. Efter cirka 30 minuter av brutal körning utan hänsyn av trafikregler eller bilbälte, en tillbakagång av kvinnosyn på 50 år och en ny ordbok av könsord släppte de av mig på rätt plats. Regnet hade förföljt oss så jag sprang sista biten hem men jag slapp i alla fall att duscha den dagen för det hade moder natur tagit hand om.

Efter vårt relativt korta besök i Skopje var det dags att bege sig till Ohrid som skulle vara en pärla i Nordmakedonien. Vi hade till och med bokat ett rum med ett badkar i golvet med vackra vyer över sjön och bergen. Snacka om lyx! I alla fall hamnade vi i en minibuss med flertalet scouttjejer som skulle till något läger där man eldar med gammalt kobajs och kommer på nya sätt att mörda kaniner med hjälp av vad skogen kan ge. Med i minibussen satt också en kille som var från Nordmakedonien och vi snackade lite då och då med varandra. Han var IT-tekniker och han verkligen avskydde sitt egna land, och för att citera honom " I´m going to leave this shit hole country" " Everyone is just thinking about them self and the politics are super corrupt" Hans attityd är ett viktigt perspektiv när man reser för många som bor i de länderna som vi reser till har det oftast inte så bra. Vi och alla andra får oftast bara se det bästa med länder, man kan säga att vi plocka det goda ur kakan medan de som bor där i många fall aldrig får smaka den delen. Det påminner mig om en konversation som jag hade i Japan med en japan för tre år sedan i Tokyo. Jag hade haft en utläggning om hur fantatiskt allt var och hur allt fungerade perfekt, allt från kolletivtrafik, renhållning till 7-elevens gigantiska utbud och han höll med mig men att han poängterade också att vi var på besök, att vi endast får grädden av det goda medan de som bor där jobbar stenhårt och att många inte har råd att skaffa barn för hyrorna är för höga och timmarna på jobbet är långa. Som sagt, att vara öppen för andra infallsvinklar på tillvaron är alltid viktigt.

Åter igen till minibussfärden, den var ganska händelselös tills vi kom fram till utkanten där scoutbrudarna skulle av. De hade bett chauförren att köra en liten omväg som han faktiskt gjorde men när vi väl skulle ta oss därifrån var det fullt med bilar och hans humör blev sämre och sämre. Det hjälpte inte att det fortfarande fanns några andra tjejer som skulle till en annan campingplats och de kunde absolut inte läsa rummet för när han var som argast frågade de om han kunde köra dem till deras campingplats, på andra sidan av stan. Ni vet när man inte behöver kunna ett språk för att förstå att de orden som forsade ut från hans mun var ett ihopkok av svordomar och vrål om att han inte var en ****** *** taxi så vi var ganska nöjda när han släppte av oss vid busstationen. Vi tog en taxi till vårt hotell och det var helt underbart vackert. Nästan vid sjöns kant hade vi ett rum på vindsplan med en liten takterass med utsikt över hela staden och badkaret som jag nämnde tidigare. Vårt mål med Ohrid var att stanna några dagar och inte göra något speciellt utan bara ta dagen som den kommer.

Ohrid anses av många i regionen som en av de bästa platserna att åka till och det kan vi hålla med om. Vackert upplysta restauranger kantar sjön och lukten av sjögräs mixas med ljudet av livemusik och kluckandet från de små skamfilade fiskbåtarna som låg för ankar i hamnen. Vackra små gränder där katter smög omkring i jakt efter mat eller sovplats och träd och palmer som sakta vajade i vinden. Huvudgatan var självklart ett turistmecka med försäljare, trendiga klädbutiker och hippa kaféer med inslag av två-tre moskéer som hade böneutrop när det var dags för sådana religösa ting. Allt som är fint kapas förr eller senare av kapitalismens hårda näve som gör allt för att kräma ut varandra öre ur besökarna, och inte nog med det utan det skapas också en orättvis balans där många i lokalbefolkningen inte har råd att vistas där för priserna pressas upp så endast de rika turisterna kan stanna längre än två dagar. OK, nog om det. Låt oss återvända till vår vistelse där.

Vi stannade där i två nätter för vi hade vid det här laget fått upp elden i baken för denna resas dagar började endas. Jag vet inte hur många gånger som vi badade i vår lyxiga badkar, satt på takterrasen med ett glas handen och spanade på krämarna och de rödbrända turisterna. Ena dagen tog vi en lång promenad upp till en kyrka som låg på en klippa vid havet, mest för att faktiskt göra något istället för ströva omkring nere i stan. När värmen blev för brutal tog vi ett dopp i sjön och det var ganska skönt att få slippa saltvattnet men att snorkla där var lönlöst, endast sjögräs och småfisk. Vi köpte oss nya coola skjortor i en hipp butik och jag klippte mig för 30 spänn hos en äldre man som använde mitt huvud mer som en huggkubb än konstverk men jag kom ut snyggare om än mer mörbultad. En av kvällarna hamnade vi på en bar med livemusik och vi avnjöt färggranna drinkar i ett hörn där vi kunde se på alla singlar mingla omkring, och med den enda frågan i huvudet " ligga???". Det är ingen skillnad mellan unga män som försöker imponera på kvinnor och påfåglar. SPANA IN MINA FJÄDRAR BRUDEN!!!! Vi skrattade åt hela spektaklet och kysste varandra för när man har haft 16 år kärlek och galenskap är man väldigt nöjd att man inte behöver göra sig till. Ja la mina fjärdrar på hyllan för länge sen, men jag tar fram dem ibland när Melissa behöver piggas upp.
Efter två dagar av att egentligen inte göra så mycket var det dags att äntra ännu en minibuss som skulle ta oss till Albaniens huvudstad Tirana.

Nu har jag dragit ut på denna historia alldeles för länge och du måste ta ut surdegsbrödet ur ugnen.... jävla hipster.
Vi ses när vi ses!