backpackingthroughlife.blogg.se

Hej på er, detta inlägg kommer att delas upp lite och skrivas av oss båda två. Det är en liten blandning från oss båda med våra olika skrivstilar.

 

Med sorg i hjärtat lämnade vi det vackra Patmos efter åtta dagar, ön som är det grekland vi älskar och drömmer om. Färjan över till Samos tog ungefär tre timmar och vi satt ute på däck hela färden. Himlen var medelhavsblå vilket speglade av sig i de skummande vågorna, vi hade den svala vinden i håret hela vägen där vi satt och läste i en varsin bok i godan ro, och bakom oss försvann Patmos långsamt där vi åkte fram. Vi såg det stora fortet uppe på berget i Hora (jo, det heter faktiskt så. Ja, vi har skrattat som barnungar) länge efter att vi lämnat ön och tagit oss ut till havs. Vi kommer att sakna det innerligt.

 

När vi anlände till Samos var det vid hamnen i Pythagorio på den södra delen av ön. Vi tog våra väskor, försökte rufsa tillbaka våra havsvindsfrisyrer till någonting någorlunda anständigt och strosade längst hamnen in mot den centrala delen. Vi stannade efter vägen och avnjöt ännu en billig och ljuvligt välsmakande gyros till lunch innan vi vandrade vidare för att hitta busstationen. Till vår stora förvåning fanns inga tabeller alls för bussar på söndagar, vi orkade inte göra någon närmare undersökning av detta, och istället tog vi helt sonika en taxi till den lilla staden Kokkari på norra sidan av ön, där vi bokat boende för en vecka.

 

Taxichauffören körde så som de brukar, som om de hade en eldsvåda i rumpan, och naturen och utsikterna efter vägen var inte att klaga på. Rutorna var nedfällda och vinden tog åter tag i våra frisyrer vilka vi sedan länge gett upp om. Ett ögonblick senare var vi framme i Kokkari och taxichauffören släppte av oss där vi visat på kartan att vårt boende skulle ligga, sedan tände han en cigarett, hoppade in och försvann iväg på nya uppdrag. Kvar stod vi, och där vi befann oss, befann sig absolut inte något hostel. Vi befann oss framför en kyrka där femtioelva katter var upptagna med att besöka John blund i skuggan. Någonting med kartan stämde uppenbarligen inte, så vi plockade upp telefonen och ringde kvinnan som ägde stället, hon kom efter en stund springandes nerför gatan och vinkade med oss. 400 meter bort låg det, och så kunde vi checka in och ta den där ljuvliga duschen som alltid räddar situationen när man sprungit runt svettig i ett par timmar. Rummet vi bodde i hade allt det där man behöver när man är en ryggsäcksresenär med budget - ett kylskåp, en kokplatta, dusch och toalett. Vi hade även en liten mysig uteplats där vi speciellt spenderade morgnarna med att äta långa frukostar, eller spelade diverse spel på kvällen innan för många mygg vaknade till liv och påbörjade sina attacker. Vi trivdes!

 

Kokkari var helt klart ett turistmecka i liknande stil som på Santorini, fast mindre. Det gjorde oss dock ingenting, det var skönt med lite liv i luckan efter den långa sköna stillheten på Patmos. Det fanns en hel del krimskramsbutiker där vi köpte krafs vi inte behövde, oräkneligt antal restauranger där vi åt och drack gott några av kvällarna, bland annat en skaldjurstallrik vilken gav våra smaklökar en himmelsk resa genom universum. På en restaurang/bar nere vid vattnet träffade vi två dagar på raken en mycket pratglad, nästan hispig, kedjerökande kvinna ifrån Borås som på en skola arbetade som mattant. Det roliga med henne var när vi frågade vilken maträtt som var hennes favorit att laga, och svaret blev "Nej nej, för fan, jag kan inte laga mat"! Vi hade en hel del frågor som vi valde att inte ställa. Men hon var en skön brutta, helt klart. Mycket speciell.

 

De första dagarna blev det mycket sol, bad, bokläsning och allmänt semestrande, sedan var det dags att utforska ön. Denna gång hyrde vi en liten bil under två dagar, en smårund liten blå pärla vi döpte till blåbäret. Vi döper alltid våra fordon vi hyr under våra resor, det är lite av en tradition. Blåbäret gjorde ett mycket bra jobb där den for fram längst vägarna på Samos med oss skriksjungandes till skön musik ut genom de nerrullade fönstren, vilket fick både den ena och den andra att vända sig om och flina. Vi är som vi är.

 

Vi hade ett par uppdrag på ön, bland annat att besöka ett vattenfall där pappa Pelle Forsberg vandrade, upptäckte och badade för fyrtio år sedan. Vi följde den vise mannens fotspår och hittade vattenfallet. Så pass många år senare var det onekligen många fler turister än då, och de hade självklart byggt en restaurang uppe på bergskrönet, men annars såg det precis likadant ut som på de bilder vi fått skickade till oss. Det var en otroligt vacker vandring till skogs innan vi kom fram till den delen där en stor pöl med iskallt bergssmältvatten markerade starten till den sista delen innan vi var framme vid vattenfallet. Den sista delen innebär simkunskaper samt att inte vara en badkruka som Melissa. Kalle tog däremot stolt forsbergstraditionen i sitt fäste, hoppade i, simmade hela vägen och fann tillslut vattenfallet i slutet av regnbågen. Stolt och glad var han, traditionen lever vidare.

 

Vi hade ett par andra resmål på ön dit vi åkte med blåbäret, ett par av städerna på ön bland annat, ett par utkiksplatser samt ett par stränder. Vi hade också ett stort köpcentrum dit det var perfekt att åka med bil för att handla det som behövdes.

 

Vi åkte en dag igenom en liten stad vilken fortfarande var helt fallerad och halvt jämnad med marken efter den enorma jordbävningen vilken drabbade Samos i Oktober 2020. Det var den värsta jordbävningen i området sedan 1968 med sin 7,0 i magnitud, oerhört många byggnader, kyrkor, hem och massivt mycket mer på hela ön förstördes och Samos stad översvämmades efteråt av en mindre tsunami. Antalet dödsfall blev inte mer än två ungdomar, vilket självklart är hemskt, men med tanke på den oerhörda förstörelsen som var, var det ett mirakel att fler dödsfall inte skedde. Jordbävningen (som också skedde mitt i det värsta skedet av pandemin) tog hårt på Samos, och även om de nu tillsammans lyckats återställa mycket av ön, såg vi fortfarande tydliga spår här och där efter skalvet. Var tredje hus var fortfarande raserat och övergivet, och många familjer som inte haft råd att återbygga och renovera har helt enkelt bara lämnat. Även djurlivet blev drabbat då ett flertal "animal shelters" föll med skalvet och de djur som överlevde hamnade på gatorna. Goda samariter har dock gått ihop och byggt små katthus och dylikt längst vägarna där människor varje dag fyller på med mat och vatten, det var fint att se.

 

Vi fick höra av den trevliga kvinnan vid biluthyrningen att tidigt på morgonen samma dag som vi anlände från Patmos hade ön vaknat till ett skalv vilket gjorde att många tog sig ut på gatorna utifall det skulle vara ett stort skalv, men den var "bara" på 2,0 och pågick i ett par minuter, sedan kunde alla gå in och lägga sig igen. Detta var ett par timmar innan vi anlände, vi hade absolut ingen aning. Där hade vi tur. Vi hoppas att Samos slipper fler skalv som den 2020.

 

Nog om detta, vi stannade på Samos i ungefär en vecka och hade ett par riktigt fantastiska dagar där innan det var dags att lämna både ön, och öluffandet i sig. Tiden hade kommit för en långfärd tillbaka till det grekiska fastlandet. Vi hade köpt färjebiljetter till den lilla staden Kavala i norra grekland, nära gränsen över till Bulgarien. Färjan skulle ta 18 timmar och i vanlig ordning hade vi inte köpt sittplatser eller någon dyr hytt, utan vi höftade lite och hoppades på det bästa som vanligt, vi skulle nog hitta ett ställe att sitta och sova på. Färjan skulle avgå från hamnen Vathy i Samos stad klockan 05.00 på morgonen, och för att i grynigstimman ta oss dit förbokade vi en taxi.

 

Kvällen innan packade vi alla våra saker, och lade oss sedan för att försöka få ett par timmars sömn innan det var dags, sedan ringde alarmet klockan 03. Sömndruckna med grumliga ögon tog vi oss ut på den folktomma gatan och väntade på taxin. Tystnaden var påtaglig sånär som på våra gäspningar och cikadorna ute på fälten. Taxin rullade efter en stund fram och ut klev en mycket glad och pigg chaufför och hjälpte oss med packningen in i bagageutrymmet. Efter vägen där vi for fram på de folktomma gatorna pratade vi om allt mellan himmel och jord, resor, pandemin och dess påverkan på grekland och dylikt. Han berättade att det är så underbart nu att turismen kommit igång igen, att pegarna rullar in och att allt är som det ska. Han berättade också att när turistsäsongen framåt oktober lugnat sig ska han och frugan ut på sin egen semester för första gången på länge. Han skrattade och berättade med humor i rösten att hans fru vill åka till något annat varmt land med många turister, så att de också kan vara turister på så vis som så många är i deras grekland. "She wants to have all the inclusive, to be spoiled, I think she wants revenge of some sort", berättade han och log i backspegeln. Framme vid hamnen vinkade han av oss och vi promenerade rakt in i färjan som redan stod ankrad.

 

Till vår stora lycka var vi en av de första som steg ombord, och därav var det inga som helst problem att hitta ett bra hörn vid sofforna vid ett av caféerna att "paxa" för resten av resan. Färjan skulle som sagt avgå klockan 05 på morgonen och vara framme i Kevala klockan 22.30 på kvällen. Vi hade många timmar. De första timmarna låg vi på en varsin soffa och lyckades trots allt sova ganska bra, trots att motorn dundrade så högt att taket skallrade, och att folk sprang fram och tillbaka, och till en början var caféet ganska tomt. Detta ändrades då vi plockade på passagerare vid ön lesbos. Ett oerhört stort antal människor klev ombord och så var det fullt. Det gav oss en ännu större anledning till att behålla våra platser i hörnet och inte förlora dem. Behövde någon av oss sträcka på sig, gå på toaletten, köpa någonting att äta eller gå ut på däck en stund, gjorde vi det lite var och vartannat. En av oss fanns alltid på plats och vaktade sofforna med hela sin själ.

 

Runt omkring oss hade ett stort sällskap på 12-15 personer satt sig, de flesta var äldre grekiska damer. I dessa damers sällskap befann sig en mycket ung man som såg ut som en bebis i manskropp, han hade ett stort svart ögonbryn över hela pannan och han pratade som en neandertalare. Alla kvinnor pratade konstant högt och gällt i munnen på varandra som en flock med fiskmåsar och de satt alla och läste i skumma böcker innehållandes någon typ av religiösa skrifter, en kvinna hade en stor mörk mustasch på sin överläpp och hon stirrade konstant på Melissa så att hon till slut satt och skruvade sig på sin plats i soffan. Timme efter timme satt vi i deras sällskap i det lilla hörnet på caféet, och det blev bara märkligare och märkligare ju mer mustaschkvinnan stirrade, ju mer de predikade saker dem emellan och vi undrade hur unibrow-mannen hamnat i detta sällskap. Till råga på allt hade en pojke i femårsåldern haft utbrott efter utbrott därborta där han satt, han skrek för full hans så att hela färjan vände sig om med höjda ögonbryn, han vrålade och kastade saker på sin mamma, på personalen och sedan slog han sig själv i huvudet konstant med en vattenflaska. Vid ett tillfälle sprang han och försökte ta sig ut på däck och en man i personalen fick lyfta tillbaka honom i tröjan. Hela situationen på den där färjan fick oss att bara sitta och stirra och undra om vi var med i dolda kameran eller någonting.

 

När vi tillslut var framme vid hamnen i Kavala kunde vi inte vara snabba nog att komma ut från denna kalabalik, vi tog vårt pick och pack och sprang rakt ut i det spöregn som den natten föll över staden, och i skenet av blixtarna på himlen som då och då lyste upp världen under tog vi oss genom staden och fram till det boende vi bokat enbart för en natt. Självklart låg boendet längst upp för ett flertal uppförsbackar och trappor, detta såg vi självklart inte på kartan då vi tidigare bokat. Kullerstenarna under våra skosulor var halkiga av det ihållande regnet där vi försiktigt steg för steg klättrade upp med svetten rinnandes längst våra ryggar efter väskorna och med kläderna genomvåta på utsidan av regnet. Man kommer ibland till en sådan där punkt när det regnar, att man är så blöt att man inte kan bli mer blöt, och det är egentligen bara att ge upp och fortsätta gå. Så var det för oss ända tills vi var framme vid dörren till boendet. Klockan 23.30 den kvällen var vi äntligen där. En ung man släppte in oss och visade oss till vårt rum. Det tog inte många minuter innan vi hade bytt om, duschat, och sedan låg vi båda och sov djupt medan våra regnblöta kläder droppade på golvet från de stolsryggar vi hängt dem på. Vilken dag!

 

Nästa morgon vaknade vi båda till de vackra tonerna av fågelkvitter utanför fönstret och djupa skratt från ett par grekiska män som satt utanför och spelade dam vid ett bord. Solen sken in genom gardinerna och dagen innan var som bortblåst. Vi var utvilade som aldrig förr, kläderna hade torkat, och våra magar skrek efter frukost. Knappt nio timmar efter att vi anlänt till Kavala hade vi fått i oss frukost i form av en söt pajliknande sak med tillhörande kopp kaffe, sedan satt vi på en buss till Thessaloniki. Thessaloniki var vårt allra sista stopp i grekland för denna gång, och vi kunde inte förstå att vi befunnit oss i detta makalösa land i hela sju veckor. Tiden flyger när man är i paradiset.

 

Framme vid busstationen i Thessaloniki träffade vi på två andra backpackers, Isaac och Sibylla från Brasilien och Italien, vi tog en taxi tillsammans till det område vi alla hade våra olika hostel, bytte kontaktuppgifter med varandra efter spontana planer att ses ute i vimlet senare den kvällen, sedan skiljdes vi åt. Vi anlände till vårt coola hostel (med namnet "Zeus is loose") i samma stund då tiden för incheckning var, och sedan fick vi våra nyckelkort till dörren in. Rummet låg på tredje våningen och var ett sådant där rum med fyra sängar. Vi hade en av våningssängarna och när vi kom fram var vi till en början ensamma. Vi passade på att fixa lite med packningen och ta en dusch. Och... vilken DUSCH sen, det var den skönaste duschen vi fått äran att stå under på flera månader. Det var ett sådant där stort runt duschmunstycke placerat i taket som får vattnet att falla ner som varmt hårt regn. Inte som nattregnet i Kavala. Denna dusch var ljuvlig, det var svårt att stänga av den, man ville bara stå där för alltid.

 

Lite senare den dagen efter att vi utforskat området, handlat lite och besökt takbaren (med utsikt över hela Thessaloniki och berget Olympus på andra sidan) hade vi fått sällskap i rummet av en ung man från Norge vid namn Benjamin. Han var ute och reste runt i ett par veckor ensam, och han var riktigt härlig. Vi fick en bra gemenskap i rummet på direkten och under de tre nätter vi alla var där kom ingen mer in i rummet. Skönt! Senare den kvällen mötte vi upp Våra vänner igen från taxin, och vi samlades tillsammans med några andra vänner till dem på en brasiliansk pub, där vi sedan natten lång drack caipirinhas och försökte dansa salsa.

 

Under tiden i Thessaloniki besökte vi det stora arkeologiska museet, tog en stadsvanding och kikade på så många sevärdheter som möjligt, sedan tog vi många pauser på ställen med aircondition då det var 36 grader varmt ute och vindstilla för det mesta. Vi umgicks en del med våra nya vänner, även Benjamin i rummet samt en annan norrman från hostlet, vi utnyttjade drömduschen till max och vi sov länge på morgnarna, sedan var det plötsligt dags att lämna både Thessaloniki och Grekland. Mot andra äventyr med start uppe i norra Makedonien. Men hur detta gick till och var som hände berättr vi i nästa inlägg.

 

Tills nästa gång, må gott! /Melissa och Kalle.

(tyvärr kommer inga bilder med i detta inlägg då wifi är för långsamt där vi befinner oss!)