backpackingthroughlife.blogg.se

 Tja! Kalle här för... det är min tur att skriva. Inte för att Melissa inte kan utan för i det här förhållandet delar vi på allt, förutom när jag behöver gå på toa, det är endast mitt rike!

28:e maj, stålande solsken och på resande fot, vad mer kan man begära av livet? Kanske en paradisstrand med krisallklart vatten och dyra solstolar? Oja! Check på den! Eftersom denna strand låg på andra sidan av ön bestämde jag att vi skulle åka med på en tour för enkelhetens skull. Bussen hämtade upp oss kl 8 på morgonen och det skulle ta cirka tre timmar att ta oss till stranden. Vår reseguide hade i sinnet att tala i micronfonen HELA vägen dit, på både engelska och franska! Det var intressant i typ 5 minunter och sedan försökte vi koppla bort den överdimonsionerade rösten med musik i öronen och låta landskapet svepa förbi som en sedel i vinden som man aldrig får ta i. Efter cirka en timme kom vi upp i bergen där vägen smalande av och bussen fick i snigelfart svänga förbi krön för att inte rasa ner i oändligheten. Hur tar två resevana svenskar det? Som hjältar tror ni säkert men verkligheten säger att vi slöt våra ögon och försökte bortse faktumet att denna väg inte var anpassad för fordon större än lådbilar. Nils Karlsson pyssling hade fan skitit ner sig här också! Med tanke på att blogginlägget har blivit skrivet så förstår ni att det gick bra men höjder har aldrig varit min grej. Ge mig vatten, mask och snorkel så beger jag mig ut utan någon som helst eftertanke!

När vi kom fram fick vi leka runt på stranaden i fyra timmar innan det var dags för återfärd. Stranden var ett paradis med bitter eftersmak för vyerna var underbara med allt som man hoppas på i en strand, perfekt tempratur, fiskar och klockren sikt under vattnet. Den bittra eftersmaken var ( som ni kanske redan har förstått) att vi inte var ensamma och att hela öns barnfamiljer hade samlats för att avlösa varandra med vrål, utspilld glass och livströtta föräldrar. Lösning? Köp dyr öl och kasta sig vattnet och simma ut där barnen inte bottnar för lugn och ro. Bland sand, stenar och sjögräs simmade relativt färggranna fiskar omkring medan jag (den vita sjökon) betraktade dem ovanifrån och jag njöt av varje sekund, i alla fall tills jag insåg på vägen hem att jag inte hade smörjt ryggen med solkräm....... aj.

Sanningen att säga så gjorde vi inte så mycket där utan vi hade bara en jävligt lugn dag där jag fick göra det som jag älskar att göra medan Melissa förundrat tittade på när hennes man för tjugosjunde gången hoppade i plurret. När tiden var slut satte vi oss på bussen igen och somnade för sol och bad tar på krafterna trots att man egentligen inte gör något speciellt. Väl tillbaka på vårt rum hade vi bestämt oss för att äta något coolt på min födelsedag, och vi hade snackat om att äta en skaldjurstallrik som utannonserades på varje restaurang men solens strålar hade tagit ut sin rätt så vi bestämde oss för att äta något normalt istället. Om någon av oss skulle bli illamående ska det vara lätt att lämna maten och gå hem för man vill ju inte käka en svindyr måltid och efter tre tuggor måste man lämna resten för att man inte är 20 år längre. Vi tog oss till en lokal turistresaurang, åt något gott och tog några öl innan vi bestämde oss för att natta oss själva. Med facit i hand var det en härlig dag som jag gärna gör om.

De resterande dagarna handlade mest om att inte göra så mycket. Vakna, käka frulle, bada, somna i solstolen, vakna, bada igen, gå hem, ta en tupplur, vakna, duscha, ta promenad, käka middag, dricka någon öl, kolla på solnedgången och bara älska livet. Det fanns självklart massor av saker att göra förutom det som vi gjorde men ibland måste man varva ner, gå in i sengångarmode och bara ta det "Mañana". Det var därför vi stannade så länge som vi gjorde på Kreta för kropp och plånbok måste få vila.

På den tioende dagen var det dags att röra på rumporna igen och denna gång var vi tvungna att ta oss til andra sidan av ön till en stad som heter Sitia för där skulle vår färja avgå till Santorini vid kl 15. Vi började med taxifärd kl 07:00 till busstationen och tog en buss till Heraklion som ligger cirka två timmar från Rethymnom och väl där blev det en frukost på stationen medan vi väntade på nästa buss som skulle ta oss till Sitia. Det är alltid roligt att hänga på ställen som buss och tågstationer för man ser så många olika typer av folk för några ska resa, andra ska åka till jobbet och andra jobbar på platsen och för att inte glömma gruppen av människor som alltid tycks hänga runt dessa samlingsställen. En blandning av alkoholiser, narkomaner, uteliggare eller försäljare av olika slag. Efter 90 minuter, två koppar kaffe, en macka och ett bukras var det äntligen dags att borda nästa buss. Den bussen tog cirka 3-4 timmar men det var en underbar åktur för vägarna slingrade sig längs med öns kustlinje och busschauförren hade antagligen kört på dessa vägar i över 30 år för ena handen var på ratten medan den andra höll i telefonen som var klistrad mot örat. Man kunde se på hela hans kroppshållning att han ville röka och förbannade med säkerhet de nya lagar om att dela med sig av den gråa rökens dimma. Utsikten från fönstret var bedövande vacker med klartblått vatten, små fiskebåtar som guppade på havet och röd/rosa blommor som lyste upp väggrenen. Det finns också en känsla av damm, men inte riktigt damm utan mer som att det finns ett filter över hela Grekland, som ett sandigt skikt som rammar in hela bilden av denna nation. Ni som har varit i Grekland och likande länder förstår nog vad jag pratar om.

I Sitra tog vi oss ner till hamnen för att invänta färjans ankomst för vi hade flera timmar att slå ihjäl och hur gör man det på bästa sätt? Jo, man hittar en restaurang med en asskön libanes som talade sju språk och berättade med både glädje och sorg om sitt liv och om att åka tillbaka till Libanon med tanke på att allt som händer där just nu. Vi spenderade säkert 2-3 timmar där och det var uppenbart att han gillade oss för han slutade inte bjuda på Ozuo men för mycket sprit har aldrig varit ett bra recept på framgång när man ska passa tider och hitta sina grejer. Vi tackade så mycket och tog oss till färjeläget. Där träffade vi två unga tyskar som skulle till annan ö och vi umgicks tills färjan kom fram cirka 60 minuter försenad men nu skulle vi äntligen få se det magiska Santorini som så många männsikor har pratat så gott om. Kreta var en underbar ö på många sätt också och jag åker gärna tillbaka någon dag men det är alltid något nervpirrande att få lämna ett ställe för ett nytt. Det är ungefär samma känsla som första skoldagen, första kyssen eller första besöket på STD-mottagningen på sjukhuset för att du "glömde" att använda skydd för 15:e gången i rad med 15 olika personer.

Färden över var skapligt händelselös för vi tog varsin soffa och gonade ner oss med lite film och medtagen picknick. Vi anlände runt klockan 01 och det var bäcksvart ute men vi hade förbokat en taxi som körde oss till vårt hotell som inte låg i Fira ( som är den största stan på ön) utan vid en strand som heter Parissa. Vårt rum/hotell hade allt som man kan behöva, en säng, två kokplattor, AC och en egen dusch samt en liten uteplats där vi åt frukost varje morgon till ljudet av bin som surrade bland blommorna, mopedljud och sussandet i träden och lukten från havet. Hotellet hade också en liten pool som vi använde för att svalka av oss efter dagens äventyr och det var en extra lyx för vi brukar inte ha tillgång till pool på de ställen som vi bor på.

Den första dagen avlöpte utan några större utsvävningar för vi bestämde oss för att utforsta närområdet, hoppa i det varma havet och smaka på de lokala rätterna som serverades av en mängd resturanger längs gatan som låg vid stranden. Dagen efter bestämde vi oss för att utforska mer av ön och som hjälpmedel hyrde vi en fyrhjulning som var en dröm att köra! Vinden svinchade förbi och Santorinis lusiga kropp bredde ut sig framför oss medan turister på scootrar, i bilar och på fyrhjulningar trängdes med lokalbussar och andra lokalbor. Vårt första stopp blev staden Fira för där skulle det tas instagrambilder! Denna ö är världskänd för sina vita hus med blåa tak och dessa har nog fotograferats miljontals gånger med kvinnor i för stora hattar i förgrunden. Trots att det inte var riktigt säsong ännu på Santorini var det skapligt packat med folk så man kan bara tänka sig hur det ser ut när det verkligen kickar igång. Vi ( läs Melissa) tog de obligatoriska bilderna och sedan satte vi oss i skuggan på ett fik för värmen var tryckande och iskaffe var det enda som kunde rädda situationen. Kort och gott, efter 40 minuter var vi åter igen redo för att tackla resten av ön så vi satte på fyrhjulingen igen och brummade iväg mot Ola, en stad som ligger på den norra delen av huvudön. Santorini består av flera öar som ligger som en ring eftersom en vulkanutbrott delade på dem. Det är det som gör Santorini så unikt när det gäller öns struktur och det är bländande vackert. På väg mot Ola stannade vi vid flera platser för att beskåda vackra vyer över hav och berg, små getter som stod och mumsade på bergsluttningarna och de obligatotiska plastsflaskorna som ligger i varenda buske där man kan stanna längs vägkanten. Det är inte det mest romantiska bild som man kan ge av ön men det är ändå en verklighet.

När vi kom till Ola var det dags för dagens gyros i pitabröd som är greklands snabbmat och det är så gott! Jag skulle kunna käka det varje dag men som tur har jag Melissa som sätter punkt för mina matliga felsteg och hänvisar mig till en större variation av andra ting. Efter matfrosseri och intag av vätska tog vi en kort promenad kring stan/byn men vid det här laget hade vi blivit fullmatade med grekiska hus och pittoreska kyrkor så vi bestämde oss sonika för att sticka därifrån efter en kort stund. Hellre en underbar tur på vägarna än att sitta fast i kokhet småstad! Fyrhjulningen tog oss över hela ön, till små öde stränder, vackra klippavsatser och återvändsgränder där man leende vände och tog åt andra hållet. Ibland är det underbart att köra utan mål, inget som stressar utan bara att vara tillsammans med vinden i håret, handen på låret och det enda som stoppar en är uthyrningsställets öppetider. Efter en hel dags utforsning av Santorini lämnade vi tillbaka vårt fordon till stället där vi hade hyrt det. Det stället hade en underbar kvinna som jobbade i receptionen för hon och Melissa blev bästa vänner för hon berättade att hon räddar både hundar och katter och bakom disken hade hon en svinsöt katteunge som till och med fick mitt hjärta att smälta. Det är tur att det finns människor som hon som ställer upp när samhället inte gör det. Om ni åker till Santorini och bor vid Parissa så hör av er så ger vi er hänvisningar till detta uthyrningsföretag.

Vad kan vi mer säga om Santorini som inte har blivit sagt innan? Det är vackert, och i och med det är det ett mecka för turister med allt som kommer med. Däremot skulle jag aldrig säga till någon att inte åka dit för det är värt det men försök i allafall att åka dit när det inte är proppat med turister. Om du inte kan det så åk dit ändå! Eftersom vi hade begränsat med dagar på Santorini så hann vi inte göra allt det där som vi skulle vilja göra, men det ger oss en möjlighet att åka tillbaka en annan gång (med mer pengar). Varje grekisk ö har alltid något mer att ge, bara om man kollar sig omkring. Vår nästa anhalt skulle bli Kos och det var för att jag ville visa Melissa en ö som heter Patmos som ligger i närheten av Kos. Eftersom vi skulle åka på natten och komma fram på morgonen bestämde vi oss för att stanna några dagar på Kos innan vi fortsatte mot Patmos. Kos och Patmos ligger inte nära Santorini utan är närmare Rhodos om det ger er en fingervisning om det geografiska läget. Man ser Turkiet från Kos och det går dagliga båtar över om man känner att man vill se hur hyperinflation inte ska bekämpas av turkiets starke man Erdogan. Hur som helst snackade vi med hotellägaren och han och hans son körde oss till hamnen kl 00 och färjan anlände efter cirka en timme och vi klev ombord för nya äventyr på en helt ny ö.

Klockan var 06:30 och solen hade precis börjat steka på de få personer som vilset vandrade omkring i Kos hamn. Klockan var helt klart slagen för frukost men först och främst kaffe. Efter en stund hittade ett öppet fik som bara serverade kaffe men det var lungt, frullen fick helt enkelt vänta. Klockan 8 började stadens caféer att öppna upp och vårt mål var att äta en stor engelsk frukost och JÄVLAR om vi fann det! Mittemot vår lägenhet där vi skulle bo åt vi den godaste frukosten på riktigt länge med kryddiga korvar, stekt bacon, stekta ägg och kidneybönor och stekt svamp.... OMG! Att ägaren kom från Italien gjorde att kaffet var underbart gott också! Hon hette Rafaela och kom från Genua och var en riktigt skön person så vi bestämde oss för att återvända dit någon annan dag för middag, vilket vi också gjorde. När vi hade checkat in på vårt rum/lägenhet satte vi oss på balkongen som vette ut mot det turkosa havet. Vad är då Kos? Är det supa, sex och sandiga sandaler? Ja, är svaret om man är typ 20 men Kos har också en hel turistindustri som hanterar horderna med familjer, pensionärer och andra som inte tar del av de ungas dimmfyllda aktiviter. Egenligen är inte Kos en ö som passar oss men ibland tycker vi att det är skönt att det mesta finns inom en armlängs avstånd. Att man sedan måste stå ut med inkastare i varje hörn klarar man av i några dagar innan man blir galen och måste fly fältet. Inkastare kommer i alla dess former, allt från den unga sexiga tjejen med för tight tröja till den överviktige något äldre mannen med hårig bringa till den elegant klädde mannen. Här kommer ett utdrag av fraser om används:
" Hello sir, wanna eat or drink something?"
" I like your hair, tattoo, clothes, bag, eyes, ears, watch....." Ni fattar.
" It´s too hot to walk around, come inside"
" Did you arrive today?"
" BEST PRICE!!!"
Det finns så många varianter men ni förstår att man blir galen av att man inte aldrig kan få gå omkring och slökolla på saker utan att man ska bli attackerad av olika inkastare/försäljare.
I alla fall var vi väldigt nöjda med rummet som vi hade bokat och jag kan summera upp vad vi gjorde på Kos. Vi tog det väldigt lugnt och hängde mycket på stranden eller på rummet för ibland vill man faktiskt bara få vara för sig själv och blockera ut omvärlden för ett dygn. Det är ett sätt att ladda batterierna på och det gör vi då och då när det behövs. Vi tog det inte bara lugnt utan en dag hyrde vi en fyrhjulning som hade sett sina bästa dagar glida ifrån en för säkert 10 år sedan men den var billig och var körduglig. Däremot hade den inte passerat något EU-direktiv över ljudnivå så det ringde i öronen efter att man hade åkt en längre sträcka. Eftersom vi inte riktigt litade på att vårt fordon skulle hålla för längre körning bestämde vi oss för att undersöka det närmaste området kring Kos stad där vi bodde. Vi besökte små fina vikar med få turister där fiskar glänste i vattnet och vinden skapade små krusningar på vattenytan och katter låg i skuggan av uttorkade träd och flämtade i dagshettan. Vi for skrattandes fram längs vägarna och stannade för att blicka ut över kustlinjen och i fjärran se Turkiet och skytteltrafiken med dagsresenärer som behövde åka över för att köpa mer skit som de tar med sig hem, och slänger i en låda som står på vinden i 30 år tills någon har hjärta att ge bort det till myrorna. Efter 5 år står det någon hipster där och tänker "Den här passar perfekt med min fejkade personlighet och hemlösa skägg"

När vi hade mättat vår utforskarlust lämnade vi tillbaka åbäket till sin (antaligen onyktre) ägare och sedan blev det en powernap som följdes av en middag på den italienska restaurangen som vi hade ätit frukost på tidigare. Maten var ok men frukosten var betydligt bättre!
Efter 4-5 dagar på Kos stod vi inte ut längre utan bokade en färja som skulle ta oss till Patmos, en mindre ö som ligger norr om Kos. Detta var min ö som jag ville visa Melissa för jag var där när jag var 14 år så med glädje i hjärtat äntrade vi färjan men nu blir det inte mer från mig, utan Melissa får ta över när hon orkar =)
Puss