backpackingthroughlife.blogg.se

Tjena, Melissa här!

Som min käre andre hälft beskrev i slutet av föregående inlägg tog vi tåget från Köpenhamn till Hamburg efter ett par fina dagar i den danska huvudstaden, fina men inte så vackra för plånboken.
Vi kom tillbaka till den oerhört vackra tågstationen i Köpenhamn där vi satte oss bland våra väskor på golvet och drack kaffe, skrattade åt allt och inget, och väntade på att vårt tåg en timme senare skulle avgå. Det gjorde det, i tid. Vi hade inte bokat platser eftersom vi reser med interrailkort (och sittplatser bara kostar onödiga extrapengar), men vi hittade två sittplatser mellan vagnarna, sådana där extraplatser man fäller ner. Det var helt perfekt för oss, vi fick plats med både oss själva och våra väskor, vi hade toaletten precis bredvid, uttag för att ladda telefonerna, ett stort fönster där vi kunde se världen flimra förbi utanför, och väldigt mycket utrymme ett röra oss på emellanåt. Det var helt perfekt. Tågresan skulle ta fem timmar, men tiden bara rann iväg, det gör väl det när man lugn och lycklig, ostressad, och taggad för att få se nästa destination på resan. När det känns som att man har all tid i världen, försvinner känslan av att behöva titta på klockan hela tiden. Det är en märklig känsla, och helt underbar.

Danmark har likt sverige tagit bort alla covidrestriktioner, så det var underbart att under en tid slippa ansiktsmaskerna, men detta ändrade tyskland på igen, redan på tåget. När tåget for genom landskapet i dundrande fart mot den tyska gränsen ropade föraren att den tyska personalen skulle ta över tåget vid nästa station, och det var dags att ta på sig maskerna då tyskland fortfarande har dessa regler. Vi suckade djupt och tråcklade på oss maskerna igen, sedan var vi framme på tysk mark och en tid senare bromsade tåget in med ett höggljutt tjut på stationen i Hamburg. Mask eller inte, det var skönt att vara tillbaka i tyskland, både för oss och våra plånböcker.

Vi hade bokat några nätter i ett privatrum på ett hostel lite mer än två kilometer från centrum, och vi promenerade långsamt i rätt riktning tills vi såg den svarta småslitna skylten på vilken det stod "Hostel Sandmann" med vita bokstäver med åren gulnade av avgaser. Med våra ryggtavlor fulla av svett efter promenaden med väskorna i lite för varma vinterkläder checkade vi in, tog en varsin dusch, och svarvade om. Vi hade en vattenkokare på rummet vilket är en räddning för vårt snabbkaffe, nudlar och varma koppen, men självklart fungerade den inte. Hostlet vars reception renoverades hade ingen personal i sikte, men vi ringde och en stund senare kom en kille med en sprillans ny vattenkokare. Tack och bock, bra service! Efter detta handlade vi lite förnödenheter på ett Aldi en bit bort, sedan var det dags för middagsjakt.

En kvart bort fanns en restaurang vilken enligt alla recensioner skulle vara suverän, den tog vi sikte på och efter en stund stod vi utanför Frau Möller. Det värmande skenet från restaurangen fyllde upp den mörka gatan utanför, sorlet från skrattande människor och klirrandet från tallrikar och glas gav en inbjudande känsla och vi gick in genom de tunga knarrande trädörrarna. Restaurangen var fylld med människor och vi trodde att det skulle vara omöjligt att hitta två platser. Till vår stora glädje fanns två platser precis vid baren, och dofterna från maten som spreds i lokalen fick oss att snabbt börja bläddra igenom menyn. En stund senare stod en varsin tallrik framför oss med dofter som fyllde våra näsor med glädje, själar med värme, och munnar med en känsla som om vi vore en av pavlovs hundar. Kalle hade beställt en schnitzel i ungefär samma storlek som europa, och jag beställde en fenomenal labskaus (lapskojs), till detta en varsin pint. En bättre start kunde vi inte få i Hamburg. När maten var slut sedan länge och våra veteöl fått några efterföljare strosade vi hem igen i natten hand i hand med sinnet full av eufori.

Nästa dag var det dags att undersöka vad Hamburg hade att bjuda på, ge sig ut på nya strapatser och gå vilse på nya gator. Vi tog metron från den lokala stationen Berliner Tor och tog sikte på en stor utomhusloppmarknad vi läst om. Marknaden var där, den var gigantisk, och den var fylld med människor. Vi spenderade en god timme vandrandes bland gamla böcker, kläder, konstiga prylar uppgrävda från människors gamla kartonger på vinden, samlarobjekt och klenoder, innan vi tog oss vidare. Vi köpte ingenting trots att det fanns en hel del onödigt roliga saker att ta med sig, men vi måste alltid tänka på platsen vi inte har i våra väskor. Vi släpar på nog mycket på våra ryggar varje dag. Däremot är det alltid underhållande att vandra runt på loppmarknad, att på avstånd studera de olika typer av människor som befinner sig där. Den där kvinnan som ogenerat rycker åt sig just den där vinylskivan någon annan precis sträckte sig efter, den där samlaren som köper på sig allt utan att egentligen ha plats varken i väskan eller hemma, den där personen som köper en sak och säljer vidare i olika forum, den där mannen med glasögonen på nästippen som spenderat årtionden med att lönlöst leta efter just DEN speciella utgåvan av just DEN boken på alla loppmarknader som finns. Vi har också den där mamman som obrytt plöjer genom folkmassan med barnvagnen, skrikandes på någon i sin telefon, det unga paret som strosar runt med en varsin takeaway-kaffe vars doft får resterande människor att sukta efter lite java, sedan har vi sådana där som mig och Kalle som bara går runt hand i hand och bara flinar och tittar utan att egentligen köpa någonting.

Efter loppmarknaden tog vi en lång promenad bland gator och torg och parker, tog in omgivningen, kände vårsolen mot våra kinder, och vandrade mot vattnet. Det finns någonting hos oss människor, en slags dragning, som alltid gör att vi tar oss mot vattnet. Så är det iallafall för oss. Jag tror att det är någonting med vatten som utger en känsla av frihet, om drömmar, om att det finns någonting mer därute. Solen som glittrar mot vattenytan, horisonten långt borta, bruset av vågorna eller kluckandet av ett lugnt vatten under ekan där man sitter med fiskespät i handen, det ger mig ett sådant lugn.
Iallafall, vi sökte vattnet, och vi fann!

Ett långt promenadstråk sträckte sig från det vackra konserthuset Elbphilharmonie och hamnen längst floden norderelbe, förbi ingången till den fascinerande långa undervattenstunneln alter elbtunnel som funnits långt under vattenytan ända sedan 1911. Vi kände båda två att Hamburg verkligen imponerade på ett sätt vi aldrig trott. Vi tänkte att staden säkerligen skulle vara spännande med mycket historia, vacker arkitektur och dylikt, men det var så mycket mer och vi blev verkligen hänförda. Denna soliga dag var promenadstråket med dess många soldäck fyllda med människor av olika slag, trubadurer med muggar fattiga på småmynt satt på olika ställen bland folkmassorna och hoppades att få ihop till brödfödan, och vi gav mynt till så många som möjligt av dem som vi alltid gör. Ute i vattnet trängdes båttrafiken, men ett skepp stack ut från mängden då det med sina ståtligt höga master och flaggor såg ut som de stora piratskeppen på film. I min fantasi skulle jag kasta mig på skeppet och lätta ankar och ge mig ut på makalösa äventyr till havs, kanske kunde vi hamna i otroliga eskapader likt Pippi på de sju haven.

Innan dagen led mot sitt slut åt vi middag i form av en varsin gigantisk hamburgare, sedan tog vi en promenad till Hamburgs kända red light district. Det var... som man kan föreställa sig att ett red light district ser ut. Sedan åkte vi hem till hostlet igen. Dagen efter detta valde jag att ha en lugn dag på hostlet, kolla på film och sova lite extra, vila upp mig, men Kalle med sin ostoppbara energi tog en dagstur till grannstaden Lübeck, vilket han uppskattade riktigt mycket! Han kom hem ett par timmar senare med mungiporna uppe vid öronen och en ask med hjärtformad marsipanchoklad till mig. Han är verkligen fenomenal, den där mannen jag är gift med. 💗

Dagen efter checkade vi ut från hostlet och tog oss till tågstationen. Det var dags att åka till nästa stopp på resan; Köln! Precis som gången innan hade vi inga sittplatser på tåget, utan vi hoppade helt sonika på och hoppades på det bästa. Och det bästa fick vi. Det fanns ett ledigt bord i restaurangvagnen, rymligt med plats för både oss och våra väskor. Mitt emot satt en trevlig barnfamilj vilken vi pratade med under tiden, bredvid satt ett äldre par (båda med baskrar på huvudet och små glasögon på nästippen) och läste i sina stora papperstidningar samt åt medhavda smörgåsar från en plåtburk, och mannen som jobbade i restaurangen/cafét på tåget var vansinnigt rolig, vi pratade en hel del. Tågresan skulle ta 4 timmar, och under denna tid läste vi bok, drack kaffe, njöt av utsikten utanför, pratade med människor, och avslutade med en varsin öl innan tåget bromsade in i centrala Köln och vi hälsade de andra passagerarna god fortsättning. Det första vi såg när vi kommit ut från stationen var den ståtliga Köln Dom Katedral med sin makalöst vackra och detaljrika arkitektur, den reste sig praktfullt över oss och staden och det kändes som att den önskade oss välkomna.

En längre promenad senare hittade vi vårt bokade boende, Hostel die wohngemeinschaft. Vi hade bokat en varsin säng i ett dormroom med sex sängar, vi brukar varva lite mellan privatrum och dorms för att balansera budgeten lite, men detta hostel hade ändå hyfsade priser och det låg i ett fint område mitt i Köln. Vi checkade in, hittade sängarna och blev förvånansvärt överraskade över hur otroligt vackert detta hostel var. Sängarna i vårt rum var gigantiska, det var som att var och en fick en dubbelsäng. Varje säng var robust byggda, hade tjocka gardiner så att man kunde stänga in sig på kvällen, möjligheter till att ladda mobiler och dylikt, alla hade en varsin hylla inne i båset där man kunde lägga saker, skåpen för väskorna var rymliga, och jag hade till och med ett fönster vid min säng med ett kyrktorn som utsikt bakom taken. Pluspoäng! Hostlet hade också gratis kaffe och te (och ibland kakor) i obegränsad mängd. Detta utnyttjade vi självklart till max, det var länge sedan jag drack sådana mängder kaffe.

Det häftiga med detta hostel var också att alla rum (speciellt privatrummen) såg olika ut, hade olika inredningar från olika epoker, filmteman och allt ni kan tänka er, alla rum hade dessutom olika namn. Ett rum var inrett som att du klivit rakt ut i rymden och sängen var byggt som ett rymdskepp, ett annat rum var gjort av lego och du kunde även bygga med lego därinne. Ett annat rum var byggt som en gammal stuga någonstans på amerikanska landsbygden med gungstolar på altanen. Nej, det var verkligen ett ovanligt hostel. Vi gillade det.

Första kvällen gav vi oss ut på middagsjakt i området, och vi hittade en israelisk restaurang som hette Nish Nush. Maten vi beställde var otroligt god och bättre kunde det inte bli.

Dagen efter var vi på upptäcktsfärd i vanlig ordning, vi kollade inuti den stora katedralen och blev inte besvikna över hur vacker den var och hur otroligt detaljrik arkitekturen var på alla sätt och vis. Vi besökte också parker, andra kyrkor, tittade på statyer, vandrade längst små gränder vi hittade efter vägen, och passade självklart på att äta currywurst. Det är ett måste.

På kvällen hittade vi lite olika barer där vi träffade folk, testade några lokalbryggda öl, och njöt av livet, sedan avslutade vi kvällen på hostlet med att prata med en tjej från USA som bodde i samma rum som oss.

Dagen efter detta gick vi till ett område som hette Ehrenfeld, vilket vi fått tips om från personalen på hostlet, det skulle tydligen vara väldigt fint där. Det var det! Det var ett område med trendiga småbutiker och caféer, byggnader med vackra grafittimålningar, en hel del färgglada hipsters och secondhandbutiker. Vi hittade ett litet café där vi satte oss på en varsin trästol på trottoaren och drack en varsin cappuccino och tittade på människor. Att sitta någonstans och bara studera folk som går förbi är något av en favorit för oss båda. Jag vet inte vad det är, men det är rogivande. En bit bort hittade vi en barbershop där Kalle snyggade till semesterskägget han skaffat, och jag klippte håret. Nu kände jag mig inte längre som ett penntroll.

På eftermiddagen satt vi på hostlet och reflekterade över situationen som just nu råder i Ukraina, vi följer nyheterna dagligen självklart, och vi har skänkt så mycket pengar vi kunnat, men det känns så hjälplöst att inte kunna göra mer. Hostlet där vi bodde tog den dagen emot en grupp ungdomar som flytt ukraina, och det värmde själen att se hur personalen på hostlet gav dem mat, vatten, husrum och extremt fin gästfrihet. På samma hostel stannade den natten en ung militär från mexico, christian, vi pratade med honom en hel del. Han var oerhört ihärdig i att få hjälpa till i Ukraina och dagen efter skulle han skeppas ut, men samtidigt märktes det att han var orolig och rädd, så som han pratade och beskrev och hur han kedjerökte konstant med darrande händer den kvällen. Det kändes ganska bisarrt att sitta där med gruppen rädda ungdomar som just flytt kriget i sitt land, och sedan den modiga militären från mexico som skulle åka åt rakt motsatt håll. Kontraster som verkligen får en att tänka till.

På kvällen tog vi det lugnt och lade oss tidigt, men den sista natten på hostlet var HEMSK. Allt hade varit fantastiskt fram tills dess, vi hade lärt känna alla på rummet, nätterna var tysta och lugna och vi sov som bebisar, men självklart checkade några nya personer in under vår sista kväll, och en av dem snarkade så bisarrt högt att jag trodde jorden skulle skjutas bort från sin egen axel. Fönstren skakade. Om inte det var nog hade den amerikanska tjejen i samma rum fått en ytterst otrevlig bihåleinflammation och hon hostade högt och ihärdigt hela natten i takt med mannens snarkningar. Jag och Kalle satt sömnlösa och förstörda med röda ögon nästa morgon framför morgonkaffet. Värsta natten på länge.

MEN, denna morgon skulle vi träffa en vän från köln vi inte träffat sedan hon bodde hos oss en sväng i örebro 2017. Insikten om att vi skulle träffa henne och äta frukost innan vårt tåg anlände gjorde att vi snabbt skuffade bort tröttheten med hjälp av både kaffe, envishet och starka viljor. Vi tog ett varsitt djupt andetag, vinkade hejdå till amerikanskan som fortfarande hostade som om livet själv hängde på det, och checkade ut. Utanför dörren stod vår vän Amrei och väntade, vi möttes av ett brett leende och vidöppna armar och vi omfamnade varandra alla tre huller om buller i en saknadens kram. Det var otroligt roligt att ses igen, och vi önskar att vi hade haft mer tid. Vi fick en och en halv timme tillsammans med en god frukost, kaffe, skratt och nostalgiska historier innan hon följde oss till tåget och vinkade av oss på perrongen där vi rullade iväg.

Nu var det dags att lämna Köln och (tillfälligt) tyskland. Nästa anhalt var Bryssel där vi befinner oss nu i skrivande stund, men det får Kalle skildra, återberätta och måla upp för er i nästa inlägg.

Tack för att ni orkar läsa.
Må gott, tills vidare.
Melissa