backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan, Melissa här!
Kalle berättade så fint i förra inlägget om äventyren i Belgien, och jag ska försöka återskapa historien om vad som hände sedan. Morgonen då vi lämnade Bryssel. Så..

Klockan 06.00 vaknade båda våra telefoners alarm till liv i skönsång till gryningsdisets sken genom fönstret, vi rullade båda gäspandes ur sängen och gjorde oss och väskorna färdklara. Denna dag var det dags för äventyr! Vi hade allting planerat in i minsta detalj för ovanlighetens skull. Vi skulle ta ett tåg från Bryssel i den tidiga morgontimman, åka de tre timmar det tar att bege sig till Luxemburg, spendera ett par timmar där i sann turistanda, sedan ta tåget på eftermiddagen direkt till Nürnberg, biljetterna var köpta och allt verkade lovande. Klockan 23 på kvällen skulle vi vara framme. Det gick inte riktigt som planerat, men jag kommer till det.

Vi checkade ut och lämnade nyckeln i receptionen. Ingen personal fanns i sikte, däremot hörde vi dova snarkningar bakom en dörr på glänt bakom receptionsdisken, så vi smög iväg i morgonen efter att ha lämnat en tack-lapp. Längst vägen till metrostationen fanns inte en människa i sikte, det var vi, soluppgången och kajornas skränande blandat med våra fotsteg i gruset. Vi åkte in till centralen i Bryssel där vi köpte en varsin ostbaguett i storlek XL, sedan hoppade vi på tåget till Luxemburg vilket i stort sett var helt tomt sånär som på en och annan passagerare som trött dunsat ner i närmsta säte och somnat om, de var inte ännu redo att möta dagen. När tåget rullade fram genom det gröna landskapet av gräs och daggdroppar åt vi våra baguetter innan även vi hälsade på John Blund en liten stund till. När vi vaknade en stund senare satt vi mest och pratade och skrattade tills tåget klockan 11.00 bromsade in på tågstationen i Luxemburg. Vi gav varandra en kyss full av fniss och en high five för att vi nu hamnat i land 43 på listan av besökta länder tillsammans i världen, och klev ut på perrongen.

Luxemburg var allt annat än jag förväntat mig. Jag hade en bild av Luxemburg (staden) som en medelmåttig, intetsägande, helt vanlig stad någonstans i europa, inga förväntningar alls. Men oj, vad jag hade fel. Jag är tacksam att jag hade fel, för överraskningen blev något av det finaste av allt. Jag slogs av häpnad.

När vi gick över gatorna in mot den gamla delen (gamla stan), Uewerstad, möttes vi av höga stenplatåer ovanför långa flodraviner, stad ovanpå och stad nedanför, gränder överallt. När vi tittade ner över muren intill en av ravinerna såg vi den vackra kyrkan neumünster med sin lysande gula färg spegla sig i floden Alzettes långa svans bredvid i solens glittrande sken, vackra hus kantade efter varandra i olika färger i stadsdelen Grund, och så långt ögat kunde nå åt alla håll fanns de klassiska höga broarna som är så höga att gator och hus byggts under i ett virrvarr kring floden som forsade genom dalen, och tåg och allmän trafik åker över. Det fanns murar och ruiner och platåer blandat med nyare husbyggen, gamla gator och kullerstensgränder kantade av ålderdomliga lanternor, men också nyare gator med allt vad det innebär. Vårblommorna stod praktfullt upp överallt där solen sken, glada att ha fått vakna upp från att ha varit blåkylda under pudersnö, träden knoppade och skrek ut sin glädje i rosa och vita blomblad och hela Luxemburg liksom lyste. Människor satt på varje caféstol, bänk, mur, gräsmatta och trappsteg, solgassade och njöt av denna stund mitt i livet när inga bekymmer verkar finnas. Det finns inga fula ord att säga om Luxemburg. Livet har onekligen sina sagolika stunder, och detta var en av dem.

Vi spenderade goda fyra timmar i denna makalösa stad innan det var dags att bege sig till tågstationen, där tåget skulle avgå klockan 15.33. Det är här allt tar sin vändning. Tåget skulle först gå till en annan stad vid namn Koblenz, där hade vi en timmes väntan innan nästa tåg gick till Nürnberg. Enkelt, eller hur? Nej.

Vi köpte med oss en varsin sallad från den lokala butiken, tänkt att mätta våra magar med under tågresan, innan vi satte oss på stationen med goda 30 minuter på oss innan tåget skulle anlända. I eftermiddagssolens sken och med gott humör tog vi fram kortleken och spelade några partier tjuv medan klockan tickade fram på perrong nummer nio där vi satt. När klockan närmade sig 15.33 började röda aviseringar dyka upp. Fem minuter försenat, tio minuter försenat, tjugo minuter försenat, trettio minuter försenat.. och slutligen 40 minuter försenat. Aningen irriterade och småsvettiga hoppade vi på tåget. Vi skulle fortfarande ha tjugo minuter på oss innan vårt anslutningståg anlände i Koblenz, ingen fara. Ännu.

Vi hittade en varsin plats på tåget och satte oss ner, vi plockade fram våra sallader ur väskan då vi vid det här laget var otroligt hungriga. Vi hade inte ätit sedan morgonens ostbaguett. Innan vi slet av plasten för att vräka i oss vår middag drog högtalaren i taket igång med ett sprakande ljud. Tågföraren berättade (även på engelska) att just DESSA tåg på grund av covid har mat och dryck - förbud och att dryga böter kan utfärdas av den lokala polisen om någon trots allt åt på tåget. Vrålhungriga och besvikna lade vi salladen åt sidan och humöret sjönk med rasande fart. En konduktör kom förbi senare och kollade på våra biljetter. Jag frågade om vi åtminstonde på vårt anslutningståg från Koblenz kunde få äta på tåget, då det var ett ICE-tåg vilka har restaurangvagn. Konduktören tittade på oss med stora ögon och förklarade då stressat att vi måste hoppa av vid nästa station, en station som hette Trier. Varför då? undrade vi (påtagligt ännu mer irriterat), tåget går ju till Koblenz? Konduktören berättade då att på grund av att DE var sena kommer de inte att åka ända fram till Koblenz, utan detta "Trier" var nu slutstationen. Vi kunde ta ett annat tåg därifrån en timme senare till Koblenz, menade konduktören. "Men vi har ju ett anslutningståg till Nürnberg från Koblenz, hur menar du att vi skulle hinna med det då?" undrade vi med sammanbitna tänder. Konduktören menade att det inte var någonting hon kunde göra någonting åt, då hon arbetar för luxemburgs tågsystem, inte tysklands.

Så, där stod vi plötsligt på en perrong mitt i ingenstans, arga i sinnet och med tomma magar, ovetandes över hur detta skulle gå. Oavsett vad vi tyckte så hade vi en timme att döda på perrongen, och istället för att faktiskt göra någonting dumt av ilska passade vi på att äta våra sallader istället. Det kändes snäppet bättre efter lite mat i magen. Sedan kom tåget som skulle ta oss till Koblenz. Anslutningståget till Nürnberg från Koblenz hade vi redan missat med hästlängder, så vi ryckte på axlarna och tog situationen som den var. Fram skulle vi väl komma tillslut. Tåget från Trier skulle rulla från perrongen klockan 17.30, men det gjorde det inte. Tåget stod stilla, länge, och sedan tjugo minuter senare bestämde det sig för att röra på vagnarna. Vi hade redan gett upp.
Efter många om och men hamnade vi iallafall i Koblenz, och väl där insåg vi att nästa tåg till Nürnberg inte skulle gå förrän två timmar senare, klockan 20. Det var bara att vänta även där. Tröttheten efter att ha flängt omkring sedan klockan 06 på morgonen hade börjat göra sig påmind, så vi fördrev tiden på stationen med att dricka kaffe och öl och hålla oss vakna genom att berätta roliga historier för varandra och påminna oss själva om minnen från föregående resor. Trötta leenden började hitta till våra mungipor och tillslut när tåget kom (och faktiskt åkte i tid) hittade vi en tom vagn sånär som på en person långt bakom oss, och vi låg på några säten i halvdvala i mörkret och tittade på landskapet utanför när vi dundrade fram under de 6 timmar det tog till Nürnberg. Vi passerade några oerhört vackra småbyar och städer omringande av sjöar vars yta glittrade i månens sken efter vägen, och vi försökte hålla oss vakna i den mån vi kunde inne i vagnen för att inte missa någon fin scen. Det gick sådär.

Efter att ha varit på luffen i så otroligt många timmar, anlände vi i natten klockan två till tågstationen i Nürnberg. Gäspandes med smått svaga trötta ben vandrade vi fram på tomma gator till vårt hostel där vi bokat fyra nätter. Det var ett stort rum med åtta bäddar och vi tänkte att vi väl kommer att väcka hela rummet då vi ramlar in närmare halv tre på natten. Vi frågade i receptionen hur många fler gäster som befann sig i rummet, och till vår häpnad svarade de "Nej, det är faktiskt bara ni just nu, välj vilka två sängar ni vill därinne, och skåp". Vi jublade, vi hoppade, vi checkade in, vi hittade våra sängar, och vi föll i sömn innan huvudet ens nått kudden. Efter nästan 20 timmar vilse i ingenstans, på rymmen på olika tåg hade vi anlänt vid vår destination. Men sådär i efterhand skrattade vi bara, vi skrattade så vi tjöt i morgonkaffet dagen efter.

Vi vaknade trots allt upp i ett Nürnberg täckt av vårkänslor och strålande sol under klarblå himmel, och det var dags för äventyr. Detta berättar vi dock om i nästa inlägg. Då kommer det att handla om Nürnberg och München! (bilder kommer även senare, då detta wifi på hostlet vi bor inte har starkt nät nog för att ladda upp så många bilder, well well).

Tills vidare. Må gott.
Melissa.