backpackingthroughlife.blogg.se

Thohej, här är Kalle som gör sin grej! Senast vi sågs hade du trimmat rygghåret och vi hade varit på Capri för några dagar av myspys. Vi hade bestämt oss för att Amalfikusten var något som måste ses men frågan var "Var skulle vi bo?" för avsaknaden av hostel och lågbudgethotell på den kuststräckan var stor. Därför bestämde vi oss för att den mellanstora staden Salerno fick bli vår sovplats.

Från Capri blev det en skumpig båtfärd till Napoli för vågorna gick ganska högt men vi anlände perfekt för att regnet skulle skölja över oss. Tanken på att promenera 3 km i ösregn lät ungefär lika frestande som att smuggla ananas i anus. Turen var på vår sida för några hundra meter bort låg tunnelbanan och därefter var det bara att hoppa på tåget till Salerno.

Väl där blev det en skön och svettig promenad rakt upp en bergsida till vårt B&B. Detta B&B var en lägenhet med rum som uppebarligen hyrdes ut dagsvis men också längre perioder. Den s.k frukosten var en kaffe från en kaffemaskin, torra kex och en croissant och något paket Nutella och vi är inte "SNÄLLA GE OSS ALLT SOCKER PÅ MORGONEN"människor utan vi vill gärna ha en stabil och nyttig frukost om det går.Förutom den värdelösa frukosten var personerna som bodde där väldigt konstiga för de skrek på natten, rökte i rummen och uppförde sig allmänt skumt. När vi bokade stället hyllande kommentarerna frukosten men de måste ha varit höga som hus när de skrev dem kommentarerna. Hur som helst, låt oss skita i vårt val av sovlokal och återgå till Amalfikusten. Salerno är typ en del av amalfikusten men som största stad har den inte alls samma dragningskraft som de pittoreska italienska kustbyarna som folk i allmänhet vill besöka. Det enda som vi gjorde i Salerno förutom att sova var att tvätta (det gick bra) och planera framåt. Ja just ja, vi åt den godaste pizzan i Italien på ett litet lokalt hak där ingen kunde engelska. Pizza marinara (inte som i Sverige) men det var en underbar tomatsås, kryddor, kapris, svara oliver och anjovis på den.... OMG! Det ***** i munnen! Säg nej till ost på pizza! Jag kan också säga att vid det här laget var vi väldigt trötta på pizza för det var något som vi typ käkade varannan dag för det är det som är billigt i Italien. Att få lämna Italien för Grekland skulle bli underbart längre fram.

Vi vakande upp dag två, något utvilade men torra och strosade ner till hamnen för att kolla upp när vi kunde ta båten till Amalfikusten och staden Amalfi. Flaxgudarna var med oss för båten avgick 5 minuter efter att vi kom dit och solen kysste våra småsvettiga skalpar när båten långtsamt lämnade hamnen och styrde kosan mot Amalfi. Tänk er en kustlinje med höga klippor som majestätiskt reser över vattnet och små byar med vitspacklade fasader som glittrar som juveler i solen och serpentinvägar som klamrar sig fast längs bergsidan. Alla på båten var som djur i bur,kameror som smattar, putande kvinnoläppar med vacker bakgrund och fiskmåsar, vars uppgift var att försöka stjäla turisternas picknick. Amalfi och Amafikustens ljsblåa vatten var som taget ur en saga och vi vandrade omkring och insöp känslan av något magiskt, eller ja, magiskt hade det verkligen varit om vi hade varit ensamma men hela staden var fullpackad med turister, som trängdes ihop under den italienska solens brännande hetta. I Amalfi njöt vi av varsin bruschetta på ett litet fik nära stranden medan lokala grabbar gjorde baklänges voltor ner i vattnet och gråtande turistbarn blev kramade efter att ha tappat glassen för tredje gången i sanden.

I hamnen låg slitna små blåa fiskebåtar som väntade på att solen skulle lämna för en nattlig fisketur ute på medelhavet och längre ut var enorma lyxyachter förankrade medan deras superrika ägare umgicks med gräddan på någon av stadens svindyra restauranger. Alla typer av människor gick att finna i detta myller av människor, från svettiga backpackers, smålänska småbarnsfamiljer till horder av asiater som dokumenterade varje steg med fjorton olika kameror. Denna stad är perfekt att vandra runt i i typ två timmar och sedan sitta på en bar med en iskall öl och samtidigt kolla på dessa individer.

Låt oss nu stanna till lite och tänka på rubriken på detta inlägg....instagrambrudar? Tillåt mig att förklara detta fenomen mer ingående. Instagrambruden reser aldrig ensam, även om hennes instagram säger det, utan hon har minst en pojkvän eller annan instagrambrud med sig i släptåg. Ibland har instagrambruden en vanlig polare med sig som är som alla andra barn men utan ett behov att hävda sig på internet. Hur kan man då se att det är en instagrambrud? Det finns vissa tecken som är signifikanta för dessa varelser och vi börjar med klänningen. Klänningen är något som mer passar sig på en fin middag, den är sval och den måste ha möjlighet att flaxa i vinden. Utan flaxet i vinden kan inte instagrambruden framhäva sina former utan att det blir en ren sexbild som inte passar sig där barn och ungdomar är. Klänningens enda funktion är alltså att vara fin och utan någon som helst praktisk tillämpenhet och den är alltid väl utvald för att passa instagrambrudens hudton. Nu kommer vi till hatten. Hatten är ett måste för varje instagrambrud och den får gärna vara stor, så stor att den blockerar hela universum och antagligen en framtid inom den akademiska världen. Nu tänker ni , hur är det då med skorna? AHHH skorna. Helst ska det vara öppna sandler eller ännu bättre någon typ av klack som gör det omöjligt att gå på något annat än 100% platta ytor. Jag misstänker att de som jobbar på akuten och får in en instagrambrud och första frågan är "Har hon brutit fotleden?" för det måste vara ett arbetsmiljöproblem för dessa brudar.

Ibland har hon med sig sin instagramgrabb vars enda funktion är att vara snygg med instagrambruden. Gärna iförd en ljus linneskjorta som man kan öppna ner till könet. Instagramgrabben bor på gymmet 11 månader varje år och äter endast proteinpulver, banan och kyckling för att bibehålla sitt sexpack, för instragramgrabben vet att instagrambruden lämnar honom om han ens sneglar på en pizza med extra ost.

Dessa personer cirkulerar alltid på populära turistplatser men alla deras bilder är så tillfixade att de alltid är "ensamma" och för varje bild som läggs upp på instragram togs säkert 200 stycken. Intressant släke faktiskt och att få beskåda deras försök till den perfekta bilden är ett säkert gott skratt för det är så tillfixat! Nästa gång ni är ute och reser kan ni väl hålla utkik efter instrabrudarna för de är alltid där, i väntan på det perfekta solskenet......

Tillbaka till Amalfi och berättelsen.. eller nej, vänta, jag måste berätta om en sak till om instagrambrudarna. De dricker alltid en "innedrink" på någon av sina bilder. Det kan vara en Margarita eller Aperol Spritz och den ska intas på en fin restaurang för att påvisa att det går bra för instagrambruden i livet.

Nu fortsätter vi med berättelsen. Amalfi var som jag skrev tidigare väldigt vackert men Amalfi är ju bara en del av Amalfikusten och det finns en uppsjö av små byar att se och njuta av. Vi hade bestämt oss för att ta en kortare promenad till den angränsande byn Atrani. Efter cirka 20 minuter kom vi fram och här saknades horderna av turister och ett lugn infann sig hos oss. Att ensamma få vandra omkring i relativ tystnad i en vacker by/småstad är en underbar känsla. Vi gick gata upp och gata ner som gav oss fantasiska bilder på balkonger med prunkande växter och mysiga små restauranger där ljudet av lokalbor som bara umgås med varandra varades med det porlande ljudet av en liten flod som rann genom staden. Där staden slutade fann vi ett litet vattenfall mitt i en skreva/ravin och en grönska som är svår att beskriva (ni får kolla på Melissas bilder/videos). Tyvärr hade dagen börjat leda mot sitt slut så vi bestämde oss för att promenera tillbaka till Amalfi för att ta bussen hem igen. Den bussfärden var också otrlig för hela vägen går längs kusten och högt över havet så det ger en annan vy av det som vi såg från båten på vägen dit. Jag rekommenderar starkt att ta båten dit och ta bussen hem för att fylla inlevelsekvoten på medvetandekontot.

När vi äntligen kom fram var vi solbrända och lyckliga för Amalfikusten var något som vi hade pratat om innan vi reste iväg på vår resa. Check på den! Vi gick till en affär och köpte med oss micromat hem och kvällen avslutades med en film och lite chips (läs mycket chips).

Den sista dagen i Salerno använde vi till att tatuera oss för det är något som vi alltid gör på varje resa. Det är som ett beständigt minne över resan och varje gång man ser sin tatuering får man flaskbacks av alla häftiga saker som man har varit med om. Melissa tatuterade Stitch på benet och jag tatuerade Taz på min arm och i detta nu är tatueringarna nästan helt läkta, vilket betyder att det är riskfritt att bada i havet!! HURRA!!!

Dagen efter tog vi tåget till en stad som heter Monopoli men det får Melissa berätta om i nästa inlägg. Ha en skön dag och glöm inte att köpa deo för samhället kräver det. Ni kan tacka mig senare =)