backpackingthroughlife.blogg.se

Hej, Melissa här!

När Kalle skrev senast var vi påväg från tatueringsdagar i Salerno till kustlivet i Monopoli, men det känns så länge sedan med tanke på allt vi hunnit med emellan, jag ska dock försöka summera.

Monopoli var helt klart över förväntan (Vi hade dock inte läst så mycket om det innan, kanske det kunde vara en förklaring), när vi klev av tåget på den smala perrongen och promenerade vägen ner bland folkvimlet till den lilla studion vi bokat i gamla stan fick vi båda en fin känsla, värmen låg på och alla människor runtomkring var på fint humör, alla log mot oss och vi mot dem, vi snörade på väskorna runt våra liv och strosade glatt mot vår destination. Rummet var litet och mysigt, mycket centralt och nära vattnet vid hamnen, hela rummet var svalt då det var byggt i vit sten och svalt, taket var ovalt format nästan som en grotta och vi fick båda en lugn och skön känsla av det. Rummet hade inget wifi, men vi kände att det var lika väl, rätt skönt trots allt. Inget internet, ingen stress och inga måsten. Ibland vill vi kika och ladda upp mer saker online, men ibland känns det tvärtom. Ibland är det skönt att skärma av sig från hela världen och bara vara. Det fick vi verkligen göra i Monopoli.

Under dagarna då vi stannade i Monopoli spenderade vi tiden med att sola och bada, strosa upp och ner för smala gator fyllda av blommor och väldoftande örter, sovande katter och vilande pensionärer, gränder fyllda av matos från restauranger, marknader och caféer, vi höll oss undan ifrån de alltid så ihärdiga armbandsförsäljarna som alla kan säga "Åh, är du från sverige? Tjena!" (och sedan kan de inte säga mer), skakade hand och skrattade med allehanda människor, men det finaste av allt var när vi firade vår sextonårsdag tillsammans. Vi firade med att äta en massiv sushitallrik tillsammans i vårt rum efter att vi haft den mysigaste dagen någonsin på stranden, vi dansade till löjlig musik, skrattade tills vi kiknade, drack konstiga kaffedrinkar och somnade sedan nästan fnissandes med våra ansikten i den sushin som blev över. Finare kan det inte bli, och vackrare än så kan kärleken inte bli.

Efter dessa magiska dagar i Monopoli var det dags att bege sig ifrån Italien, vidare mot turkosa drömmar i Grekland. Den sista morgonen i Monopoli checkade vi ut, drack en härlig kopp kaffe och tog oss sedan till tågstationen där det varje halvtimme gick ett tåg till staden Bari, där färjan skulle ta oss över till Grekland framåt kvällen. Värmen var denna dag påtaglig och både jag och min knasigare hälft stod på perrongen iklädda våra väskor och svettades floder. Vi tänkte dock att ventilationen på tågen brukar vara bra, kanske kunde vi ställa ner väskorna och andas en stund. Var det detta som skedde? Tillåt mig skratta full i svett. När tåget i kortare varmare format stannade till på perrongen var det redan PROPPAT med folk. Där stod vi med full mundering av väskor och rosiga kinder, det fanns knappt plats innanför dörrarna. Kalle tog mig i handen och sedan pressade vi in oss. Vi fick knappt plats, väskorna höll på att klämmas utanför dörrarna, och övriga passagerare därinne som redan höll på att kola vippen av värmeslag kollade på oss som om de ville mörda oss, men vad gör man? Vi stod sedan i denna lilla stålburk ihopklämda som anjovis, och det enda som räddade oss alla ifrån att ramla ihop var en liten enslig sval vind från ett fönster i ena änden av vagnen. Halvvägs till Bari kom dock en större station då majoriteten av vagnens innehåll av överhettade människor rasade ut, vilket skapade plats åt oss andra som äntligen kunde kippa efter andan. Resten av tågresan var okej och vi kunde andas igen.

Väl i Bari var klockan bara runt lunchtid, och färjan vi bokat till Patras i grekland avgick klockan 20. Så, vad gör man i 8 timmar i en ny stad någonstans vid Italiens östkust? Vi låste in väskorna i ett halvdyrt skåp på tågstationen och gav oss ut på äventyr, fortfarande svettiga men glada! Vi spenderade ett flertal timmar med att vandra omkring på nya gator, titta på människor, dricka dyrt kaffe, äta cheesburgare på McDonalds, vandra runt på en fiskmarknad i hamnen och se alla fiskare röka pipa, dricka öl och spela kortspel vid gamla träbord bredvid sina fiskebåtar som om det inte fanns någon morgondag, sedan tröttnade vi något och befann oss vid de stora färjorna redan ett par timmar innan avfärd. När vi väl fick kliva på färjan hade vi redan bekantat oss med två andra backpackers, två ensamresande tjejer från olika länder som var på samma mission som oss, att åka till grekland. Eftersom vi hade en 16 timmar lång färd framför oss och inte så mycket annat att göra bestlöt vi oss alla för att hänga ihop under tiden. Detta gjorde vi. Ingen av oss hade en hytt eller en liknande att sova på, så det var bara under natten att hitta en bra sovplats, detta gjorde vi så gott vi kunde. Det var inte många timmars sömn, men den tiden som natten tog över låg vi lite huller om buller på soffor och stolar och golv i ett café på båten ända tills solen vaknade ur sin dvala och människorna smög upp från sina hyttar för att få sitt morgonkaffe.

Fram kom vi iallafall och den trötta ligan av fyra backpackers strosade svettiga vägen fram från hamnen till staden Bari. Jag och Kalle och en av tjejerna hade omedvetet men roligt nog bokat rum på samma hotell i staden, och vår fjärde kompis hade bokat rum i Aten, vilket innebar en tågresa till på ungefär 20 mil innan hon var framme. Men vi tog alla sällskap tills vi var mitt emellan stationen och vårt hotell innan vi sade hejdå under skålandet av en iskall öl och önskade varandra lycka till på fortsatta resor, sedan följde en eftermiddag där vi sov som stenar under en aircondition i vårt rum. Senare den kvällen träffade vi vår vän igen över en middag och ett par partier kortspel, vi hann även med en rundtur i Bari dagen efter då vi klättrade i trappor och såg makalösa utsikter, åt Souvlaki under parasoll då spöregnet föll så människor sprang åt alla håll och vi vrålskrattade över våra spett, sedan vinkade vi även av henne med planen på att vi kanske skulle ses ett par dagar senare i Aten.

Sista dagen tog vi tåget från Patras till Aten, detta tåg var motsatsen till det tåg vi tagit till Bari bara några dagar innan, detta var folktomt och luftigt och vi njöt av brisen som dansade in genom fönstren hela vägen. Vi kom fram till Aten och eftersom tågstationen till skillnad från andra städer låg flera kilometer från centrum var det bara att än en gång snöra fast packningen runt höfterna, ta ett djupt andetag och börja vandra. En kilometer eller så från det hostel där vi bokat rum stannade vi och tog en avsvalkande drink innan vi tog oss till vår slutdestination. Vi hade bokat ett rum med 8 sängar, men det var bara jag och Kalle och två till killar som sov där under tiden vi bodde i rummet. Båda killarna var mycket trevliga, speciellt killen från New Orleans. Han gav oss tips och trix på ett flertal öar runtomkring grekland. Jag har varit i grekland åtta gånger tidigare, men oftast på samma ställe på kreta, så jag hade egentligen inte så många alternativ eller tips att komma med. Jag har dock varit i Aten ett par gånger, senaste gången var över 20 år sedan. Jag måste dock säga att det enda jag mindes var Akropolis, så jag var ingen hjälp till guide precis.

Vad ska jag säga om Aten? Stadsmässigt påminde det oss båda om Bangkok, men på ett positivt sätt. Det var någonting med att vandra upp och ner på de folktäta gatorna, lukten av kryddor och mat, avgaser och rökelser, känslan och värmen i luften. Vi gillade det. Det var inte alls det där smutsiga Aten jag mindes som barn. Eller så kanske det var det, det var fortfarande smutsigt, men idag har jag en annan bild av det än då. Jag har sedan dess varit i så många städer runtom i världen med samma doft, känsla, värme och vibe. Och jag älskar det. Det är precis allt sverige inte är. Jag älskar sverige också, det har sin charm, men just den här känslan av att resa, att vara någon annanstans, att se och uppleva och få uppleva och uppskatta livet till max, det gör mig så oerhört lycklig på sätt jag inte kan beskriva i ord. För det är en känsla.

Iallafall, självklart tog vi oss en av dagarna upp till Akropolis, och visst minns jag det tydligt, men nog tyckte jag allt att det var större då jag var barn. Vi klättrade upp för alla stentrappor (jag fick lov att klappa och mysa med alla hundra katter efter vägen så det tog längre tid än vi tänkte, såklart), och sedan när vi på toppen köpte biljetterna och kvinnan i kassan begärde 20 euro styck, snörpte vi båda på näsan för vi visste att det var ett sådant turist-lurendrejeri. Men men, man kommer ju bara att se det en gång (två gånger för min del antar jag), Kalle kom dessutom på en teori att det är inkasseringen av dessa 20 euro per person året runt som gör att greklands ekonomi går runt. Jaha ja. Iallafall, akropolis var fint, såklart, men litet. Vi hade sett allt på 30 minuter, sedan tog vi oss ner till vårt hostel igen där vi roligt nog träffade på vår vän från färjan över till Patras från Bari, vi bodde på samma ställe igen! Vi spenderade sista kvällen med henne innan vi skiljdes åt på riktigt denna gång.

Nu var det dags för nästa färja, denna gång över till MITT Kreta där jag varit så många gånger tidigare. Denna gång var resan "bara" på åtta timmar, men även här var det över natten och vi hade ingen hytt. Vi körde backpackinggrejen till hundra procent. Vi hamnade på båten tre timmar innan avfärd för att vi inte hade någonting bättre för oss, vilket innebar att vi hittade sovplatser i form av soffor och fåtöljer, vilka vi INTE lämnade ifrån oss när andra människor började ramla in. Alla platser omkring oss fylldes med tiden och när kvällen nalkades och rullade över till natt sov vi båda lite halvokej iallafall på våra platser. Vi fick även i oss lite mat. på morgonen när vi skulle anlända strax utanför Chania ropade kaptenen att vi skulle bli sena på grund av dimma. Vi kikade ut genom fönstret. Japp, det var som att stirra på en vit vägg som stirrade tillbaka på dig. Du kunde inte ens se din hand framför dig. Kalle gick ut på baksidan och tittade ner, men han såg inte vattnet, några pensionärer satt bredvid och tog sin morgoncigarett och man kunde knappt se dem heller. Så, i väntan satt vi och drack kaffe och halvsov, och vi kunde inte anka ordentligt i hamnen förrän två och en halv timme senare då dimman äntligen lagt sig något.

Väl framme tog vi en buss direkt in till Chania, där vi fick bo hos våra fina vänner Anja och Kenneth ett par dagar. De är föräldrarna till min barndomsvän Mattias, och vi hade vid detta tillfälle inte setts på över femton år. Det var otroligt roligt att få ses igen efter sådan lång tid. Vi stannade i hela fem nätter, både på grund av att det var så skönt att få varva ner lite och att få hänga lite med härligt folk vi känner och har historia med, att få bo i ett riktigt hem för en gångs skull istället för hostel och dylikt, att det blev billigare för ett tag, men också för att jag i samma stund såklart skulle gå och bli förkyld. Allt på samma gång, men jag är så tacksam att vi var där just då, det fanns ingen stress eller måsten, bara ett tag att få kurera och vila. Och det gjorde jag. Under tiden i Chania hann vi (förutom förkylningen) även med att undersöka stora delar av staden, gå på marknader, strosa längst hamnen och stränderna, hjälpa Anja och Kenneth att fica och städa och greja med den nya lägenheten de snart flyttar in i, och även bara vara, läsa böcker och äta fenomenalt god mat. Det var ett par dagar vi behövde. Tack åter igen för att vi fick bo hos er dessa dagar. Guld värt.

Efter Chania var det dags för MITT Rethymnon. Platsen dit jag åkt så många gånger som barn med familjen, platsen där jag har så många glada minnen och varma känslor ifrån, platsen där jag har fina och friska minnen av min mamma ifrån innan hon blev för sjuk. Det har en sådan djup placering i min själ, och jag har väntat så länge att få visa Kalle denna plats. Min varma del i världen. Vi tog bussen från Chania till Rethymnon, och eftersom busshållsplatsen var på andra sidan staden från vårt hotell tog vi för en gångs skull en taxi sista biten, mest för att det var 31 grader varmt och mitt på eftermiddagen, trots att vi är vana att gå med våra väskor finns det nog en gräns för oss med. Vi skulle ramla ner på gatan av värmeslag. När vi satt i taxin satt jag som ett litet barn med näsan tryckt i rutan samtidigt som jag vrålade till kalle om den och den och den platsen som jag så väl kände igen. Så mycket hade förändrats men ändå inte. Jag kände igen horisonten, fortet, hamnlinjen, strandpromenaden, det fanns så många fler restauranger och hotell längst stranden, men när jag tittade utåt var det som att kastas in i ett vykort. Jag både skrattade och nästan grät samtidigt, jag var SÅ exhalterad.

Vi hittade till det hotell vi bokat, Melitti hotel hette det, ironiskt nog. Vi hade (har) ett privatrum med ett litet kök, spis, kylskåp, balkong och allt var mer finns. Precis utanför dörren finns en pool. Vi betalar löjligt lite per natt, bor precis vid stranden, och har både restauranger och affärer tillgängligt precis bredvid. Bortskämda är ordet, och vi bor bara två kilometer från fortet och hamnen i Rethymnon. Hela strandpromenaden sträcker sig långväga och väcker gamla minnen hos mig, jag kan inte sluta le. Vi bokade först fyra nätter, men sedan när vi kände hur underbart det är här bokade vi 6 nätter till. Så, sammanlagt har vi 10 nätter här innan tanken är att vi ska fortsätta över till Santorini. Vi har hittills haft fantstiska dagar på stranden där vi bränt alla möjliga delar av kroppen, badat och simmat och snorklat, hyrt moped och åkt över halva ön där vi besökt kloster och klättrat i grottor, besökt överbefolkade sträder och likaså tomma stränder fyllda med getter. Allt och inget. I morgon fyller Kalle år och vi har världens äventyr bokat, men det får Kalle själv berätta om i nästa inlägg.

Tills vidare. Må gott.
Melissa