backpackingthroughlife.blogg.se

Det var på morgon den första maj då vi lämnade Rom efter ett par spännande hektiska dagar, vilka Kalle berättade om i föregående inlägg. Vi såg båda två oerhört mycket fram emot att få åka vidare. Rom var fenomenalt och vackert och otroligt och enastående och helt makalöst, men också lite för mycket. De där storstäderna är generellt ingenting för oss, vi föredrar de små ställena med färre människor och fler möjligheter till att hajka och klättra, upptäcka nya stigar och vackra utkiksplatser där vi kan jaga solnedgångar. Rom var dock en självklarhet och vi är tacksamma över att ha fått se det, men tre dagar räckte gott och väl, nu är det klappat klart och avcheckat på listan. Arrivederci!

Nästa anhalt var i form av rejäl historisk pornografi, det var dags för Pompeii. Både jag och Kalle har pratat om Pompeii under många år, och då vi båda är historiskt/arkeologiskt intresserade och vi självklart läst och sett allt om Pompeiis historia tidigare, var det en mycket viktig del av resan att få uppleva detta. Vi hoppade av tåget på en enslig station ett par kilometer från centrum, då vi såg på kartan att den låg närmare till vårt hotell än stationen i centrum. I den för den dagen gassande värmen gick vi längst vägkanten med våra väskor, dränkta i svett. Tillslut kom vi fram till hotellet där vi bokat två nätter.

När vi kom innanför de svarta grindarna möttes vi av den mysigaste lilla innegården någonsin. Citron - och bananträd med stora gröna blad kantade en gård av stenplattor och grönt gräs, ett par vita bänkar av järnsmide stod runt en fontän av sten placerad i mitten. Fåglar och fjärilar samsades på området och det luktade gott av örter och citron där vi strosade igenom med näsorna i vädret, stora leenden och med ryggarna fulla av svett från väskorna. En svart spiraltrappa tog oss in till hotellet där en trevlig kvinna checkade in oss och räckte oss nyckeln. Rummet var litet och mysigt och hade det vi behövde, speciellt för endast två nätter. Utanför fönstret vajade citronträden och i bakgrunden sträckte sig mount Vesuvius upp och påminde oss om historien vi skulle få uppleva. Då det var första maj och allt var stängt, köpte vi efter en långpromenad runt (nya delen av)staden vår middag på ett närliggande Mc.Donalds vilket var det enda öppna i området, sedan somnade vi gott i det lilla rummet, exhalterade för vad som komma skulle.

Nästa dag vaknade vi av fågelkvitter, och vi kunde knappt bärga oss för dagen. Skorna knöts, tänderna bortades, solkrämen smörjdes in, de nyladdade kamerorna hängdes runt halsen, kaffet hälldes i snabbt, vattenflaskorna fylldes på, sedan var vi ute genom dörren innan någon hann säga adjöss och tack för fisken. Solen gassade, dagen bjöd på 26 grader och blå himmel, och vi strosade visslandes vägarna fram till vi kom till den delen där biljetterna till ruinstaden kunde införskaffas. Det var en hel del turister därute, såklart, det får man räkna med, men vi fick snabbt biljetterna och var inne på området. Det var inte som kaoset i rom.

Så vad vet ni om Pompeii? Det var en antik hamnstad, utan tvekan före sin tid på många vis, staden var stor, många långa stengator kantades av vackra hus, butiker, caféer och hem, torgen var fulla av marknader med väldoftande frukter, kryddor, bröd, det såldes vitt och brett och staden frodades. En dag år 79.f.kr vaknade invånarna i Pompeii upp till ett flertal jordskalv, och knappt innan någon hann reagera kräktes mount vesuvius ut lava, aska, sten och gas, den massiva kolsvarta skräckinjagande rökpelaren nådde ända upp till tre mil, och domedagen var ett faktum. Både Pompeii och de närliggande samhällena täcktes av denna svarta brännheta massa från helvetet och många smälte/begravdes och dog där och då som de låg, stod, gömde sig eller febrilt försökte skydda sina barn. Vulkanen kräktes ut 10.000 ton vulkaniskt material i sekunden, invånarna som var kvar hade inte en chans Allt blev täckt, kolsvart och dagsljuset hittade inte tillbaka. Staden glömdes bort med tiden och den horribla helheten av historien upptäcktes inte förrän mer än 1500 år senare, och den massiva utgrävningen och den upptäckt som gjorts sedan dess av arkeologer och forskare, det var där vi nu skulle sätta våra fötter. Det finns SÅ mycket mer kring denna historia, jag har valt att bara berätta den snabba, enkla versionen. Om nyfikenheten sträcker sig längre än denna blogg finns ett par riktigt bra dokumentärer om Pompeii på national geografic.

Åter till nutid. Vi köpte biljetterna och tog oss in på området. Vi visste att staden var stor, att det var många ruiner att se, men den var massiv! Vägarna, husen, torgen, det slutade inte. Stora arenor och torg med otroligt välbevarade statyer fanns att skåda, de breda stora vägarna av sten och mosaik slingrade sig som en labyrint runt och vi gick tills fötterna pulserade. Det var onekligen en mäktig och samtidigt obehaglig känsla att vandra runt i detta historiens eko, att få uppleva arkitekturen, detaljerna, den makalöst färgglada mosaiken, att få se de i aska begravda människorna och djuren som ännu finns kvar, exakt i den positionen de befann sig i då den förödande gasen sköljde över dem. Att få uppleva allt detta och samtidigt hela tiden ha mount vesuvius i bakgrunden som en påminnelse från förr, det gjorde att man fick rysningar och gåshud, hela nacken vibrerade. Efter en hel dag inne på området var vi båda helt slut i både kropp och sinne, men samtidigt tacksamma att ha fått uppleva detta. Vi somnade djupt senare på rummet, drömmandes om rykande vulkaner och springande människor, man kunde nästan ta på alla ekon från förr.

Efter denna häpnadsväckande historia var det dags att åka vidare. Denna gång var det dags för Capri, den lilla paradisön strax utanför Napoli. Vi behövde lite havsluft och blått vatten efter allt.
Vi checkade ut från det lilla hotellet och lämnade både det och mount vesuvius bakom oss, med önskningar om att vulkanen inte skulle vakna igen och göra repris av historien. Den såg dock ut att sova djupt när jag på tåget en stund senare fick en sista blick av kratern innan vi körde in i de långa tunnlarna vidare mot Napoli och sedan Sorrento varifrån färjan över skulle gå.

Färjan över tog inte lång stund, havet var lugnt och skonsamt och solen sken och skapade dansande glitter på ytan. Vi hade i förväg fått höra att hotellet vi bokat skulle hämta upp oss vid vår ankomst, det kom med priset. Tackar för det. Killen kom i full fart tutandes ner för kröken i sin silvriga bil så fotgängarna kastade sig åt alla håll, plockade leende upp oss, och körde sedan i full fräs längst de slingriga vägarna uppför till den lilla staden Anacapri i mitten av ön där hotellet var beläget. Han körde så att det sved i maggropen, men samtidigt var utsikten så vacker över ön ut mot havet, så det fick visst svida lite.

Hotellet hette Carmencita och var mycket fint med trevlig personal, vi hade ett mysigt rum med balkong där vi både såg havet och hade kvällssol, och vi hade för en gångs skull frukost inkluderat, en lyx enligt oss.

Vi spenderade tre dagar och fyra nätter på Capri, och under denna tid hann vi både vandra genom Anacapri och Capri stad för att njuta av varenda gata, torg och få äta all mat vi hittade, hajka upp till toppen av ön med utsikt ända bort tillbaka till mount vesuvius, åka linbana över citronträden med benen svajandes i luften, sola, springa undan från spöregn, äta otroligt god mat, och ha en mysig filmkväll på rummet där en och annan öl för mycket inmundigades (detta märktes dagen efter på stackars Kalles mående där vi klättrade i berg. Men så kan det gå)! Vi hade ett par trevliga dagar på Capri innan det var dags att förflytta sig vidare mot nya destinationer igen. Dock måste jag berätta om en underlig händelse den tredje morgonen på ön...

Vi vaknade inne på rummet, utvilade och glada, drog upp gardinerna, sedan stod vi en stund och bara stirrade. Vad sjutton hade hänt under tiden vi sovit, och hur djupt hade vi susat? Kvällen innan hade det blåst en del, men vi tänkte inte så mycket på det, vi bodde trots allt på en ö. Men här stod vi nu och stirrade på en rödbrun värld utanför. Hela capri var täckt i blaskig rödlera. Gator och torg, möbler och bilar, balkonger och båtar, mopeder och tak, terasser och pooler, allt. Vi gick ner till receptionen och frågade personalen om detta. De berättade att det tydligen var en sandstorm från sahara som tagit sig hela vägen över capri och tillsammans med regnet fallit i form av lera, de berättade också efter att vi nyfiket frågade att detta var OTROLIGT ovanligt. Alla var mer eller mindre i chock. Den dagen då vi gick runt på ön var allt vi såg människor med vattenslangar, moppar, hinkar med vatten, alla rengjorde sina bilar och båtar, mopeder och cyklar, terasser och balkonger. Till och med alla fönster och dörrar var befläckade av lera. Hur lång tid tar det för befolkningen att rengöra en ö på 7 gånger 3 kilometer? Det får vi aldrig veta, men vi tyckte verkligen synd om alla! Städerskorna på hotellet rengjorde dock alltind där innan vi ens hann blinka eller äta vår frukost. Otroligt!

Sista morgonen på Capri spöregnade det ute. Dock inte med tillhörande lera. Vi hade bokat skjuts tillbaka ner till hamnen då vi bokat färjan tillbaka till fastlandet, och vi var redo att åka. Mängden regn som föll och den tillhörande blåsten gjorde att bilturen ner för de svindlande smala bergsgatorna var mindre rolig, för att inte tala om färden med färjan. Hur båten krängde sidledes fram och tillbaka i de höga vågorna och många ansikten inklusive mitt färgades grönt är en historia för nästa inlägg, då Kalle får berätta om vad som hände sedan, samt historien om amalfikusten!

Tills nästa gång, må gott.
Melissa.