backpackingthroughlife.blogg.se

Hej hallå, Melissa här.

Detta kommer att bli ett riktigt långt inlägg, då Kalle tog hundra år på sig att skriva förra inlägget om Inverness. Det är tur att han är vacker som en soluppgång i alla fall när han är för lat för att snabbt skriva blogg när det är hans tur. Haha.  

Jag ska börja att berätta om Glenfinnan Viaduct, vilken vi besökte en dag av hajks, upptäckande och wowkänsla. Scener från Harry Potter filmades där, och jag fnissade och skrek som en liten flicka när vi var där och såg ångloken åka över viadukten med sin puffande rök och sina pysande ljud. Jag ska inte gå in på det djupare nu, men kolla på bilderna på min Facebook. Är man nörd så är man nörd. Jag ska i stället nu berätta om när vi vandrade upp för Storbritanniens högsta berg, Ben Nevis. Vi lämnade vårt underbara boende i Spean Bridge tidigt på morgonen, tog tåget till Fort William där man sedan utgår ifrån med leden, regnet hade valt att falla monsunlikt där vi stod på tågstationen, och det var nästan så att vi vände om redan där. Vi tänkte att om regnet föll så hårt redan på marknivå skulle vi inte se mycket annat på berget än regn, lera och dimma, men hade vi kommit så långt skulle vi i alla fall försöka ta oss an berget. Om det inte gick, så gick det inte. Vi hade dagarna innan träffat människor som försökt ta sig an berget men fått vända om på grund av dåligt väder, hårda vindar, stenras eller lerlaviner, en kvinna berättade att hon försökt bestiga berget tre gånger utan positivt resultat då hon fått ge upp och vända om. Vi tog detta som en utmaning och tog oss till starten av leden, snörade skorna lite hårdare kring fötterna, drog på oss regnkläderna och begav oss ut på äventyrens stigar.

Vandringsleden till toppen av Storbritannien var en sådan där man tar samma väg upp som ner, och när jag säger upp, menar jag verkligen upp. Nio kilometer uppåt är vad man börjar med, längst vingliga ringlande stenstigar, där man också måste klättra om vartannat över stenbumlingar, balansera på stenar över vattendrag eller akta sig för att gå för nära kanterna där det stupar rakt ner. Det tog oss fyra timmar att klättra upp till toppen, mjölksyran visade sin bästa sida och benen darrade och skakade som aldrig förr, den sista kilometern fick vi ta så många mikropauser att det nästan kändes omöjligt. Men vi tog oss flåsandes upp. I början var allting grönt, skönt och vackert med stora fält av betande får, bergstoppar, vattenfall och sjöar, halvvägs upp var utsikten makalöst vacker med ännu närmre bergstoppar, gröna breda fält, stora fåglar som lekte i vinden, men också med moln och dimma som hängde som ett täcke precis där vi klättrade, vi var i molnen, nästan så att vi kunde känna dem. Ju närmre toppen vi kom, desto kyligare och blåsigare blev det, regnet övergick till hagel, och snön som långsamt börjar visa sig bland stenarna blev plötsligt djupare. Sista biten fick vi mer eller mindre klättra på alla fyra genom snön, då stenarna blev en livsfarlig halkbana, men vi klarade det. Vi hade halvt gett upp innan vi ens kommit 700 meter upp av de 1400 metrarna som betydde att vi kommit till toppen, men vi peppade varandra och hejade och gav oss fan på att klara av det. Det var det som gjorde att vi slutligen stod där på vad som kändes som toppen av världen.

Nu var det bara att klättra ner igen. Bara(!) Hela klättringen ner för berget var nästan värre än själva klättringen upp, för vid det laget skakade och darrade benen och knäna så mycket att det var obehagligt, och det var självklart samma halkiga sliriga stenformationer som vi nu behövde hasa ner för på vägen tillbaka, och efter regn finns superhalka. Det tog två och en halv timme innan vi var nere vid starten igen, där vi båda näst intill säckade ihop i en hög av darrande ben, vibrerande skelett och smalben/vader spända som stålvajrar. Men vi var så glada, nöjda och tacksamma att vi inte kunde sluta skratta av stolthet. Vi gjorde det! Det trodde vi aldrig.

Nu var det bara sista anhalten, att ta oss tillbaka till boendet i Spean Bridge, packa väskorna, duscha och sova. Vi ringde för ovanlighetens skull en taxi för att ta oss från ledens start till tågstationen i Fort William, men den skulle ta en halvtimme att ta sig dit, så det var bara att vänta. Det låter som att det skulle vara en okej idé, men icke. I det skottska höglandet finns en liten insekt som kallas för Midges, de är små som knott, finns i mängder av tusentals under sommarsäsongen, och de bits värre än myggor. När vi stannade till väntandes på taxin blev vi omringade av midges, de åt mer eller mindre upp Kalle som var helt prickig överallt av bett efter bara ett par minuter, och vi märkte att det enda som hjälpte var att konstant röra på sig, att gå omkring. Så fort man stod stilla blev man överöst av dem. Så vi två arma slutkörda stackare med ömma ben och trötta kroppar kunde inte göra annat än att gå runt, runt, runt i cirklar tills taxin slutligen kom. Kalle såg ut som en prickikorv och jag hade ont i varenda muskel i kroppen när vi slutligen satt i taxin och sedan på tåget tillbaka. Det tog inte lång tid efter att vi kom hem innan vi somnade som två små barn. Till råga på allt var det sveriges nationaldag denna dag, aldrig förr har vi gjort någonting så coolt, nationaldagen till ära.

Nästa morgon var det dags att lämna Spean Bridge, vi skulle åka till den mindre staden Oban. Kalle hade bokat tid på ett känt whiskeydestilleri, och jag ville bara vara och besöka hamnen och staden där, ett par sköna dagar utan måsten efter bergklättringar och hajks. Dagen efter klättringen var benen stela men okej, men se nästkommande dagarna var de så ömma att det knappt gick att gå. Kalle var stel men jag var helt förstörd. Benämningen ”leg day” på gymmet var ingenting om man jämför. Jag haltade och hoppade omkring i tre dagar efteråt, där vi var i Oban, vaderna kändes som spännband och låren som stålvajrar, aldrig har jag känt sådan träningsvärk förr. När det till slut släppte efter ett par dagar tänkte jag att jag aldrig mer kommer ta mina ben för givet. Aldrig.

Dagarna i Oban bjöd på skaldjursmiddagar, okej väder, fina promenader i den mån vi kunde med våra stela ben, livemusik, slott, hamnar, fartyg, utekvällar och destillerier, vi såg en fantastisk solnedgång från vårt fönster en kväll, den första under denna resa, och den kunde vi leva på länge. Sista dagen tog vi tåget från Oban till Glasgow, där vi spenderade fem timmar, under vilka vi var mäktigt o-imponerade av Glasgow, sedan tog vi en färja över till Belfast. Nu var vi på NordIrland, land nummer 53, och nya äventyr nalkades. På färjan träffade vi två kvinnor som varit bästa vänner i fyrtio år, de var underbart roliga och vi pratade och skrattade med dem hela vägen, vi utbytte även nummer för framtida möten, då de var helt underbara och vi är övertygade att vi kommer ses igen, någon gång.

I Belfast bodde vi i en studentlägenhet i ett område mycket centralt, det var mer eller mindre en liten etta på åttonde våningen, och vi tyckte om det massor. Vi kunde laga egen mat, utsikten var fin med olika kyrktorn och stads-siluetter, och vi hade nära till affärer och barer och människor. Vi spenderade ena dagen med att besöka Titanic-utställningen nere vid hamnen, vilket var en fantastisk upplevelse. Jag har alltid haft ett intresse till skeppet och dess historia, och det var just där i Belfast det byggdes, därav historierna, jag kan inte rekommendera utställningen mer, se den om ni inte gjort det. En annan dag besökte vi varenda gata och hörn i staden, vandrade gata upp och ner som sig bör, upptäckte kultur, arkitektur och annat, och vi träffade vännen Peadar som bor där. Vi träffade honom senast i Stockholm 2012 när vi förlovade oss, så det hade gått lång tid och det var underbart kul att träffa honom igen. Den kvällen gick vi på pubrunda med honom till alla ställen han rekommenderade, och vi avslutade på en nattklubb där det var en stor drag-show. Det var musik och dans och flams och enormt roligt, det kommer vi se tillbaka på och minnas länge. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst, men då skulle inlägget bli en hel bok, och det tror jag ingen orkar med. Sista dagen i Belfast plockade Peadar upp oss med sin bil, regnet smattrade mot rutor, asfalt och människor med paraplyer, men vi åkte upp och ner i olika områden man annars kanske inte går runt i, speciellt turister. Peadar visade och berättade massor om stadens historia, krig, kaos, IRA, murar, taggtråd, och vi fick en helt unik inblick i vad som varit. Tack Peadar.

När vi var klara med vår tour skjutsade vår fina vän oss till stationen, där vi sedan tog ett tåg till staden Derry (också kallat LondonDerry vilket inte uppskattas av lokalborna av historiska skäl). Vi hade bokat ett vanligt rum på ett hotell, men när vi kom fram visade det sig att vi fått en uppgradering gratis. Vi fick en hel lägenhet med sovrum, vardagsrum och kök, tvättmaskin och annat kul. Inredningen var mycket lyxig och nästan lite viktoriansk, vi trivdes som bara den och det kändes så lyxigt att smyga omkring därinne i en varsin morgonrock av flanell. Vi vet inte varför vi fick uppgraderingen, men vi ifrågasatte inte heller, vi bara tackade och tog emot och njöt. Vi hade ett par bra dagar där i Derry med  diverse museum, katedraler, upptäckande, god mat och goda Guinness. En dag spenderade vi med att ta tåget till staden Portrush där vi kollade runt lite, sedan tog vi en lång vandring längst kusten, klipporna The Giant’s causeway, ett oerhört känt område. Höga klippor med stup, där havet dånar nedanför. Vi gick över två mil den dagen på olika leder både ovanför och under klipporna, vi var hänförda över hur vackert det var. Sedan promenerade vi från klipporna till Dunluce slott, och sedan tog vi oss tillbaka till  Derry. Det var en dag av magi rakt igenom, ibland måste vi verkligen stanna upp och tänka efter var vi faktiskt befinner oss, vad vi gör och vad vi får uppleva.

I skrivande stund befinner vi oss i Galway på Irland, land nummer 54. Vi får nu tänka om igen från pund till euro och vad saker kostar, och vi kan nu även ha våra egna kontantkort och abonnemang igen istället för våra engelska nummer. Vi tog bussen från Derry till Galway igår, en smidig resa på fem timmar, och sedan har vi äventyrat utan dess like, men det tänker jag inte berätta om denna gång. Jag eller Kalle skriver om det senare.

Om ni läst så här långt, tack snälla för tålamodet.

Till vi ses igen, må så gott.

Melissa