backpackingthroughlife.blogg.se

Hej allihopa, Melissa här.

Jag tänkte först berätta lite om besöket i Llandudno i Wales, sedan om när vi kom till nästa kapitel – Skottland (land nummer 52).

Resan till Llandudno från Carmarthen var en onekligen intressant sådan, jag har berättat utförligt om det tidigare på min facebook, så ni kan gå in och kika där om ni inte gjort det, så slipper jag skriva om allting.

Vi kom i alla fall fram till staden sent på kvällen, många timmar efter att vi skulle anlänt, vi var trötta och hungriga och irriterade, men vi hittade fram till hotellet och checkade in, hittade lite mat på en pizzeria runt hörnet, sedan somnade vi stenhårt och sov i många timmar. Första morgonen torkade vi sovgruset ur ögonen och tog oss ner till salen där frukosten skulle finnas, det var en fenomenal frukost bestående av en buffé med en rejält klassisk english breakfast, och vi frossade rejält innan vi tog oss an dagen. Vi visste att detta skulle vara den sista riktigt soliga dagen på ett tag innan regnet kom, så vi ville göra så mycket vi kunde av det. Först promenerade vi till en vacker park i staden, där vilda får vandrade omkring helt öppet bland människor, åt gräs och vilade, det var blommor och fjärilar och palmer och fina växter, samt en stor stencirkel som påminde om Stonehenge, faktiskt till och med lite finare, och det var gratis till skillnad från rånet vid Stonehenge. Vi visste att det vid parken fanns en linbanestation, där man kunde hoppa på en klassisk gammal cable car upp till nationalparken Orme, det ville vi självklart göra. Att åka cable car är en klassiker för oss, och vi försöker göra detta på alla resor vi gör, när tillfälle dyker upp. Detta var en mycket fin sådan, med oerhört vacker utsikt där vi åkte över de gröna kullarna längst kusten, upp för bergssluttningar och över till parken som låg på en massiv udde fylld av får. Det blåste ganska rejält när vi kom upp på toppen, men kläder efter väder har vi alltid.

Vi vandrade omkring däruppe en bra stund innan vi åkte ner igen, sedan besökte vi den välkända långa piren i Llandudno, en sådan där lång pir med marknadsstånd, karuseller, affärer och små barer längst vägen, där det fanns en stor byggnad med arkadspel och en bar längst ut, vi satt i solen en stund och pratade med ett par, vi började prata efter att vi alla skrattade åt en stackars man som blev av med sin korv med bröd av en elakartad fiskmås. Paret var där för att fira mannens födelsedag, en årlig tradition verkade det som. I år hade de kanske inte tänkt åka, då kvinnan för två veckor sedan av outgrundlig anledning fick hjärtstillestånd och dog ett par minuter och hamnade på sjukhus. Hon klarade sig och allt blev bra, men inte kan man då tänka sig att två veckor senare sitta på en pir i norra Wales och kedjeröka och dricka sprit? Det gjorde hon i alla fall, själv hade jag tänkt över mina livsval och absolut inte gjort som hon gjorde. Men men.

Vi tog en promenad sedan längst strandpromenaden, också en lång en på någon kilometer, lågvattnet hade tagit fart och havet försvann långt ut, med detta blottades både stenar och sjögräs och krabbor och snäckor, och både stora och små gav sig ut för att se vad man kunde hitta i havets gömmor. Vi hittade ett par fina snäckor som vi tog med hem som ett minne. Resten av dagen senare bestod av en lunch, en powernap på rummet, en dusch, och sedan spenderade vi ett par timmar på kvällen på en mycket charmig irländsk pub där det vankades skön livemusik, fredagen till ära. Innan läggdags pratade vi med ett trevligt par på vårt hotell, i baren där, och Gavin som jobbar där lät oss spela den musik vi ville och det var en allmänt trevlig kväll.

Nästa morgon gick Kalle ner för att äta frukostbuffé medan jag tog tillfället i akt att sova ordentligt och äta någonting annat senare, sedan hade vi som dagsäventyr att åka till Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch, vilket vi läst om på sociala medier och dylikt. Inte för att det fanns någonting att göra där, men vi åkte för att fotografera skylten med det långa namnet ingen kan uttala. Regnet hade börjat falla när vi hoppade på tåget i Llandudno, och det föll mer och mer intensivt ju mer tiden gick, till slut var det mer eller mindre monsunregn utanför fönstret, men vi kom fram till den lilla staden/byn, fotograferade skylten och skrattade åt varandras tafatta försök att stava till det eller uttala det. Det fanns självfallet en liten souvernirbutik där för knäppa turister som oss, vi köpte en flasköppnade med namnet på som en plojgrej, Kalle köpte en liten miniflaska med en lokal Gin han velat smaka men inte velat köpa en stor flaska. Själv är jag ingen Gin-människa, men jag tror nog Kalle kommer att gilla den.

I alla fall så såg vi att nästa tåg tillbaka till vår egen lilla stad inte skulle komma förrän en timme och fyrtio minuter senare, och regnet stod som spön i backen, och tågstationen gick inte att komma in i, vi beslöt oss snabbt att hitta närmsta fik/restaurang/hak/bar/whatever för att vänta ut regnet och tåget där. Det enda som fanns öppet så långt ögat kunde nå var självklart den lokala Puben, en klassisk pub med svart träram och guldbokstäver, vi lämnade regnets vrål och klev in i lokalen, med vatten droppandes från regnkläderna. Vi var inte beredda på vad vi möttes av, i lokalen var det nedsläckt, mörkt, och knäpptyst, trots att det var säkert femton personer därinne. Alla tittade på oss, och vi tittade på dem, det var ett ögonblick av pinsam tystnad, sedan sade någon i mörkret att elen just gått och att det var precis innan vi klev in, all musik och allt ljud och fotbollsmatchen på teven slogs av och det var en stund av någon slags paus precis då när vi klev in. Stämningen lättade något och alla började skratta, sedan blev vi visade till ett bord. Eftersom elen gått kunde vi inte beställa in någonting att äta, vilket var hela tanken med besöket, men den genomförkylda tjejen som arbetade i baren sa att öltapparna i alla fall fungerade. ”Ja, Guinness är ju nästan som mat, eller bröd, eller någonting i alla fall. Ge mig en”, sade Kalle nöjt och satte sig vid ett bord, jag med strax efter. Sedan satt vi först i mörkret i tio minuter med dessa härliga människor, pratade och skrattade och skämtade, någon spelade lite musik på sin telefon, och det blandades med ljudet av det hårt fallande regnet.

Från ingenstans klickade det till i lokalen och lamporna tändes, elen var tillbaka. Alla hurrade, teven med fotbollen startade och gubbarna började skrika och heja som om de inte missat en sekund, musiken i deras jukebox drog igång och surret i lokalen ökade. Vi frågade om vi kunde få köpa lite mat nu då? In ifrån regnet klev en stor man med förkläde, tatuerade armar, bakåtslickat hår och ruffigt ansikte, händerna och armarna var fulla av jord då han varit ute och planterat blommor, han såg ut som en yxmördare från en film med sina skitiga armar. Det var tydligen han som ägde baren, den förkylda tjejen i baren var hans dotter, och alla människor var stammisar, förutom oss då. Han berättade att han kunde tillaga EN korv med bröd, han hade ingenting mer. Okej, tyckte vi, vi kan dela, det gör ingenting. Kalle viskade till mig att lite skit rensar magen i alla fall, med tanke på mannens skitiga händer. En stund senare kom han ut med en korv med bröd, men också en dubbelmacka med korv i, det var det bästa han kunde göra, så vi åt dem glatt och förnöjt och det var faktiskt riktigt gott pubkrubb, sådär som man tänker sig att pubkrubb ska vara. Mannen stod och pratade och gruffade och ruffade samtidigt som han torkade bardisken, snackade skit med gubbarna, och drack whiskey hela tiden i ett kör. Vi tror att han var lite lätt berusad konstant.

Mannen berättade en vansinneshistoria om att han ursprungligen är från England någonstans, men att han bott i den här lilla byn i väldigt många år, där han gömmer sig för någon, om det var regeringen eller maffian eller något gäng eller polisen framstod inte helt och hållet, och vi tog alla hans historier med en nypa salt, även om vi faktiskt trodde att vissa av historierna måste vara sanna. De var alldeles för detaljrika för att vara påhittade. Han var inte riktigt klok, men på ett rätt kul sätt. Hans tatueringar på armarna var gamla, hemmagjorda, urblekta och några hade lite fängelsevibbar, han var fårig i ansikten och hade trötta djupa ögon, han luktade som någonting ingrott på något vis, men han var oerhört trevlig och vi satt och pratade med honom innan vi behövde kasta oss ut i regnet igen till tåget. Vi försökte skratta med honom så gott vi kunde när Kalle köpte en cider och bartendern ogenerat kallade honom för diverse olika synonymer för tjej, och han visade sina skitiga tänder där några även sedan länge lämnat gluggar. Intressant man, verkligen.

Vi tog oss hem igen i regnet, tog en varm dusch på hotellet, sedan tog vi med oss en varsin bok och satte oss nere på Wetherspoons i stan, the Palladium. Jag råkade läsa en hel bok där vi satt, för den var så bra, sedan kände jag att sömnen tog över bakom ögonlocken. Inte gjorde det någonting, för när vi vaknade nästa morgon var det dags för nästa äventyr – EDINBURGH och Skottland, vilket som sagt är land nummer 52 för oss.

-

Edinburgh.

Resan mellan Llandudno och Edinburgh skulle ta fem timmar, med ett par tågbyten, och efter tågkaoset ett par dagar innan förberedde vi oss nästan på det värsta, men i slutändan kom vi ”bara” två timmar sent, och ett par av tågen var inställda så vi fick åka buss istället, men fram kom vi. Vi hoppade av vid stationen Haymarket och möttes upp av vännen Brian. Skratt och skrik och kramar blev det många av innan vi promenerade hem till hans lägenhet bara tio minuters promenadväg bort. Han bor i en liten etta, mysig som bara den, och han lät oss ta sovrummet medan han sov på en madrass på golvet i vardagsrummet. Vilken gentleman, vilken kompis!

Vi kastade egentligen bara av oss väskorna, bytte om, och sedan tog Brian med oss ut i staden. Eftersom det var en bank-holiday var han ledig från jobbet dagen efter och kunde med andra ord vara ute på kvällen med oss och äta och dricka och härja – kul! Först tog han oss till en indisk restaurang i området, vi beställde in lite olika rätter, och de var fantastiskt goda allihopa, vi älskar trots allt indiskt. Sedan visade han oss runt i staden, både bland de mest turistiga gatorna och de vanliga gatorna, runt slott och katedraler, kullerstensgator, småbutiker och självklart Victoria Street, vilket sägs vara Rowlings inspiration för Diagon Alley i Harry Potter. Gatans slingrande, kullerstensbelagda planlösning och knäppa butiker påminner om den magiska gränden, dessutom ligger det nära Parliament House Hotel, en byggnad som också sägs ha inspirerat författaren när det begav sig. Nörd som jag är frossade jag i varenda gränd, varje hörn och varje gata, vi besökte olika butiker, och jag fick hålla mig från att köpa allt och lite till. Jag köpte ett par saker dock, jag måste ju ha minnen. Kalle och Brian väntade tålmodigt(ish) utanför butikerna när jag fnittrande sprang fram och tillbaka frenetiskt.

Vi upptäckte staden tillsammans, och tog samtidigt pauser här och där på diverse pubar och andra vattenhål efter Brians rekommendationer, vi besökte ett par riktigt härliga ställen, både medeltidskänsla, riddarkänsla, modern känsla med livemusik, källarkänsla och nästan liten kunglig känsla med oerhört fina detaljer i träväggarna och i de färgglada fönstren, han visste var man hittade de bästa ställena, helt klart.

Framåt småtimmarna klev vi in genom dörren till Brians lägenhet, och inom ett par minuter som vi alla gott. Dagen efter var i det lite segare laget, men efter en frukost bestående av mycket ägg, bacon och kaffe var krafterna tillbaka och vi gav oss ut i staden igen, denna gång på dagtid så att vi kunde se allt lite extra. Vi såg allt och lite till med Brians perfekta expertis om alla hörn i staden, vi besökte parker och utkiksplatser och annat, åt den godaste sushin på länge till lunch, och tog senare en lång omväg tillbaka till hans lägenhet. På kvällen tog vi det lugnt och såg film i sängen, lugn och ro. Brian skulle jobba dagen efter och vi skulle ut på egna äventyr. Som en kvällsgrej lagade vi (mest Kalle) en otroligt god morotssoppa till oss alla till kvällsmat, vi sov som stenar sedan den natten.

När vi vaknade nästa morgon, vilket var en tisdag, hade Brian redan gått till jobbet, vi klev upp och gjorde lite kaffe, och funderade på hur vi skulle kunna tacka Brian för hans gästfrihet och att vi får bo i hans sovrum i ett par dagar, planen blev enkel, vi skulle hjälpa honom att röja i hans ungkarlslya. Han bor trots allt ensam, och jobbar i princip dygnet runt och har knappt tid för annat, så vi ville hjälpa honom. Tänk er den största storstädningen utan dess like från golv till tak, inklusive putsade fönster och dammsugning, dessutom ett par nya artiklar som fattades i skåpen, vilka vi inköpte från secondhandbutiken bredvid. Lägenheten var skinande ren så det bara glänste om det, men vi skulle inte få se Brians reaktion förrän onsdag kväll då han kom hem, för han skulle denna kväll sova hos en kvinna vars sällskap han uppskattar väldigt mycket. Efter ett par timmar av denna städning som också innefattade musik och dans och skratt från vår sida, gav vi oss ut i staden igen. Vi fyllde på våra mobiler i trebutiken, kollade in alla turistgator där det spelades musik, unga män spelade säckpipa iklädda kilt för att samla ihop ett par pund extra i sparbössan, det vankades undehållning på gatorna och stora turistgrupper med flaggor tittade på med kamerorna i högsta hugg. Solen varvade med regn som sig bör i kära Skottland, och folk sprang till närmsta pub så fort regnet började falla, det kändes nästan planerat. Vi såg alla möjliga människor i alla olika åldrar och stilar och klasser, och det är någonting vi verkligen tycker om, people-watching. Efter en dag av äventyr somnade vi gott igen hemma hos Brian, vi ville inte heller att det skulle bli för sent, för dagen efter, onsdagen, då var det minsann Kalles födelsedag. Viktiga saker!

Vi vaknade tidigt på Onsdagen, jag sjöng en vacker födelsedagssång för Kalle innan vi somnade om igen, sedan när vi vaknade andra gången lagade jag en frukost till oss. En mega-baguette innehållandes mosad avokado, tomater, rödlök, finhackad färsk chili, stekt ägg, bacon, bak choi, creme cheese och tabasco. Ett par koppar kaffe till det och morgonen var fulländad, Kalle var glad som choklad. Sedan fick Kalle självklart välja vad han ville göra på sin födelsedag, vilket blev att vi tog tåget en timme bort till den lilla grannstaden Sterling. Där spenderade vi dagen med att äta chokladtårta på ett sött café, besöka slott där vi härjade runt, promenera hit och dit i parker och bland gator och torg, kolla alla butikers innehåll, besöka fler caféer och en och annan bar för drycker och toalettbesök. Kalle var nöjdare än nöjdast när vi kom tillbaka till Edinburgh och hem till Brian där vi väntade in honom för att fira Kalle på kvällen. 

Runt sjutiden på kvällen klev Brian in genom dörren, slutkörd efter en lång dag på jobbet, där satt Kalle och jag i den extremt välstädade lägenheten, smuttandes på en varsin öl och spelades musik i sovrummet. Reaktionen från Brian när han tittade in var en sådan av karaktären ”Tappa hakan och talförmågan för ett tag”. Han skojade och skämtade men blev jätteglad och tacksam. Ibland är det de där småsakerna som kan vara de stora, när livet bara springer och man inte hinner med allt, då hjälper vi gärna till. Det var det minsta vi kunde göra efter att vi fått bo där och dessutom fått bo i hans sovrum. Tack igen, Brian!

När han landat lite och bytt om tog vi oss till den restaurang Kalle valt för kvällen, födelsedagen till ära, Xiangbala Hotpot. Konceptet är att man äter mat, denna gång kinesiskt, som man nästan tillagar själv vid sitt bord. Varje bord har en liten spis/tillagningsblock, sedan beställer man in de nudlar, proteiner, fisk och skaldjur eller grönsaker man vill ha, sedan kokar och steker man det själv pö om pö medan man äter lite då och då och dricker. Vi har ätit det förr men det var många år sedan. Det är perfekt när man är ett par stycken som sitter och småäter länge och lagar och pratar om allt. Dessutom är det ganska charmigt när det är fullsatt, där det ryker från alla bord och doftar helt ljuvligt i lokalen. Man hör suset och bruset från människorna, ljudet av mat som tillagas och det är verkligen enastående. När alla var mätta till bristningsgränsen tog vi oss hem igen, det var inte på tal om någon utgång, dels för att Brian skulle jobba men också för att ingen av oss ville det. Brian lade sig för att sova när vi kom hem, och jag och Kalle kollade på film och frossade i snacks i sovrummet.

Sista dagen i Edinburgh tatuerade vi oss, en varsin liten fånig sak på armen som minne från denna underbara resa, en tradition vi alltid gör. Sedan spenderade vi resten av dagen med att göra – ingenting. Jag kollade på min serie och Kalle kollade på sin, sedan när Brian kom hem hade vi lagat köttfärssås till oss alla, med lite extra över så att Brian kunde få en matlåda på fredagen. Vi gör vad vi kan liksom. Sedan var det dags att packa ihop våra saker igen för avfärd mot Inverness morgonen efter, men det berättar vi om nästa gång. Jag tänker inte skriva en bok just nu.

Tack för att ni läser, må så gott, till nästa gång.

Melissa