backpackingthroughlife.blogg.se

Hejsan alla glada sommarfirare. Här kommer det sista inlägget från denna fenomenala resa, ett långt inlägg uppdelat mellan oss båda. Herr Forsberg startar:

Tjenixen alla ni som hatar mello och Putin. Nu ska kungen av muck, jag, Kalle Forsberg berätta om tågresan från Split-Zagreb- Budapest, samt lite om Budapest stad.

Det hela började med att tåget från Split var försenat, men tillslut kom tåget (och samtidigt en buss, då tåget var överbokat eftersom den kroatiska tågmyndigheten antaligen inte kunde räkna rätt). Vi sket dock i bussen, för tåg är ju det bästa som finns... brukar vi tycka iallafall. Vi visste på förhand att vi hade 1,4 timmar att slösa i Zagreb innan vårt andra tåg skulle avgå mot Budapest. Inga som helst problem tänkte vi när tåget äntligen började röra sig från Split efter 30 minuters svettig stillastående. Tåget kändes nytt och fräscht, men jävlar vad det lät bland alla motorer, skruvar och muttrar, så det var svårt att kunna slappna av. Det hela blev inte bättre av att rälsen var placerade så tåget var tvunget att bromsa in hela tiden i svängarna där det krängde fram, vilket inte heller hjälpte till om man ville njuta av färden.

30 minuters försening blev 40.... 50... 60.... ju längre vi kom på vår resa blev oron över att missa anslutande tåg värre och värre. När vi äntligen kom fram hade vi trots allt cirka 20 minuter till godo, MEN vi var tvunga att finna någon slags föda då vi inte käkat något på 7 timmar. Jag lämnade Melissa med alla väskor och sprang till Mcdonalds som låg en bit därifrån och med 4 minuters marginal hittade vi efter detta vårt tåg, svettiga och händerna fulla av hamburgare som skulle slukas! Våra platser var en kupé och tåget var den äldre varianten, vilket vi älskar! Det är något magiskt med att höra ljudet av tuffandet och gnislet mellan vagnarna, och i början var vi ensamma och både åt och vilade, men sedan fick vi besök av en man som hette Sergei som hade med sig sin lilla hund, och på bristfällig engelska berättade han historier om sitt liv som seglare och saker han sett i världen, vi berättade även om ett par av våra äventyr. En trevlig prick, och hans hund fick vi busa med hur mycket som helst, men efter några timmar hittade han en egen kupé att sova i så han tackade för sig genom att ge oss några äpplen. Tack Sergei!

Efter 13 timmar på diverse tåg, men en smidig resa ändå var vi äntligen framme i Budapest och klockan hade börjat närma sig elva på kvällen, så prioriteringsordningen blev följande:
1. Var fan är vi någonstans i denna stad, vilken station?
2. Hur kommer vi till vårt vandrarhem?
3. Vem är hungrig?!

Valet blev en Bolt-taxi bokat via app, då Uber (vilket vi annars väljer ofta) är förbjudna att köra i Ungern, och efter en velig körning från föraren som inte helt och hållet verkade hitta i sin egen stad, kom vi fram till stället där vi skulle parkera våra rumpor i fem hela dagar, ett stort hostel fast med privatrum.

Vi hade sedan gjort ett mycket medvetet val att skippa Bratislava för denna gång (även om det var inplanerat), för det hade blivit alldeles för jobbigt att bara stanna två dagar för att sedan snabbt åka vidare mot Krakow. Nej, bara för att man kan besöka en plats behöver man faktiskt inte göra det, utan det är bättre att ta några extra dagar på samma plats för att få ett bättre grepp om stället.
Hur som helst, Check på incheck på boendet, och efter en varsin stor kebab (check på hungern) och en varsin öl på en lokal pub i närheten av boendet somnade vi gott. Där fick vi dock en försmak om vad Budapest hade att erbjuda inom den magiska ölbryggarvärlden, för priserna var mycket bra och de hade en uppsjö av olika ölstilar, vilket inte är så vanligt på andra platser så det hela kändes riktigt fint.

Budapest då? Budapest var en helt ny stad för oss båda, och tro fasen att vi trivdes som fisken i vattnet. Denna stad hade allt som vi älskar att finna i städer, mysiga krogar som serverar craft beer, en uppsjö av internationell mat med smaker som frestar ens smaklökar från varje gatuhörn, vackra parker som skriker "HA PICKNICK NU", samt utsökt vackert detaljerad arkitektur för att stilla kroppens behov av kultuella inslag. Budapest har också en utmärkt kollektivtrafik som är lätt att förstå, så om man vill ta sig runt i hela staden utanför de mer turisttäta områderna är det inga som helst problem att göra det.

Budapest är också känt för sina terminalbad där flodhästfamiljer (läs stora tjocka egoistiska platstagande turister) mixas hejvilt med papperstunna brudar med förstorade bröst som endast är där för att ta en bild till sitt instagramkonto (ja, självklart var bikinin minimal), medan lokalborna mest ville vara ifred och njuta av värmen från jordens inre. En av dagarna besökte vi ett av de mest kända baden, Széchenyl som låg vackert beläget i en park, och inträdet låg på 20 Euro per person. Väl på plats satt vi mest och chillade i de varma vattnen, tog foton och tänkte "Jaha, vad ska vi göra nu då?" Det tog nog mindre än två timmar innan vi var uttråkade och sedan var vi utanför, redo för nya äventyr som inte innebar att man var tvungen att agera vuxen i vattniga miljöer. Men nu hade vi gjort det iallafall, ett måste i Budapest.

Budapest är en sådan där stad där man lätt går vilse, men som att det är exakt det man är ute efter, för det kändes tryggt och lätt att flanera omkring, småpratandes om livets svåra diskussionsämnen såsom om naglar växer snabbare om man går i tofflor eller om katter har ett internationellt råd där de planerar att åter igen ta över världen eller vad vi skulle äta just den dagen. Vi hamnade tillexempel i en skatepark där coola snubbar i löst sittande kläder gjorde fantatiska grejer med brädorna, och faktum är så brukar vi hamna vid olika skateställen Europa men det är inget som vi planerar utan det blir bara så.

Vi besökte också flera parker i den vackra staden, varav en belägen på en ö mitt i floden Donau vilken delar Buda och Pest. Ön heter Margitsziget och var helt klart värt att besöka för där fanns japanska trädgårdar, ett litet zoo för barnen (de flesta grät hela tiden och var missnöjda över hela världens problem), ett stort bad som också vände sig till de yngre och som förmodligen var en stor pisspöl, en fontän med vattenstrålar som kompaneras av musik vilket var väldigt najs att få beskåda. För den som behöver bli tjockare fanns det restauranger, hippa ölställen och glasskiosker till förbannelse, men parken var så stor att det alltid fanns plats för lite tystnad och stulna kyssar under ett träd med frun.

En av kvällarna bestämde vi oss för att gå ut och göra stan, alltså på ett ställe där den yngre generationen hänger, inte 40 plus-ställen där samtalen handlar om pensioner eller att den senaste repationen på bilen kostade för mycket, NEJ! Nu skulle vi för en gångs skull gå ut på riktigt, och vårt mål var ett barkomplex vi hört mycket om från olika håll som hette "ruin bars". Det var en stor gammal byggnad, översållad med klotter där man lite planlöst hade dunkat upp x antal olika barer med sköna ljusslingor som gjorde att rummen fick en dystopisk känsla över sig. Man hade också kostat på sig massa växter och allmänt missplacerade saker som de säkert hade hittat för en femma på olika loppisar. Det var packat med packade personer, där lokalbor mixandes med turister från när och fjärran och i de olika rummen var det en hopkok av olika språk, stilar och etnicit. Det var en riktig cool plats och vi hamnade tillsammans med ett par från Sverige och två tyskar, (fast den ena tysken ville bara ligga så han sprang iväg hela tiden med sin uppknäppat skjorta och vaxade bröst redo). Jag tror att killen lyckades till slut, bra jobbat! Hur som helst satt vi där fram till småtimmarna och drack en del mängder tappöl tills det var dags att stänga stället, men vi hittade tillsammans med våra nya vänner en annan bar som låg i närheten, och där satt vi till kl 05 på morgonen, och det händer ju ALDRIG nu för tiden att vi är uppe så länge, men till slut slängde de ut oss och jag och Melissa gick lyckliga längs Budapests tomma gator och somnade direkt när vi kom hem. Vilken kväll!! Bakfyllan och den inte så fina nattliga sömnen fick oss dagen efter att inse på allvar att vi inte är tjugo längre, snarare över trettio, en av oss närmare fyrtio, så aktivtiten var inte alltför hög den dagen. Det var fortfarande värt det, dock. Någon gång får man "flippa ur", och det är faktiskt helt okej.

-
Nu är det Melissa som tar över, Kalle orkar inte skriva mer, och det är förståeligt.
Efter den fantastiskt roliga ungdomliga utekvällen bland ruinerna i Budapest (med ett mindre fantastiskt mående dagen efter som resultat, men helt värt det), stannade vi i staden ett par dagar till där vi turistade till max med kamerorna i högsta hugg innan det var dags att bege sig vidare uppåt i världen mot Krakow. Med våra interrailkort kommer vi ofta långväga fram, och det är bara att hoppa på tågen dit vi ska, men denna gång var en av de gångerna appen säger till att vi behövde boka sittplatser. Detta gör man på närmaste tågstation och det brukar gå mycket effektivt och smidigt.

Vi tog oss till en station, fick en nummerlapp från en surrande maskin som såg ut att vilja avlida vilken sekund som helst, väntade onödigt länge bland andra svettiga människor, alla stirrandes precis som oss som zombies mot skärmen där det ropades upp vilket nummer som stod på tur, sedan efter vad som kändes som en hel förmiddag fick vi komma in till en lucka.

Vad som sedan hände kort och gott var att kvinnan i kassan med trött blick och monotom röst berättade att datasystemet låg nere och att hon kunde inte hjälpa oss, men att vi skulle komma tillbaka på måndagen (detta var på fredagen), och då skulle det vara löst och att hon lovade DYRT och heligt att det skulle finnas platser kvar till oss då. Okej, nåväl, så kan det vara. På måndagen kom vi tillbaka, gick igenom samma zombieprocedur med den suicida maskinen, kom fram till en lucka där det innanför satt en kvinna med eldrött hår och hårda ögon. Datasystemet fungerade utmärkt, men tror ni att det fanns platser kvar? Såklart inte. Detta betyder att man egentligen inte får åka med, då sittplatser är ett måste, precis som i sverige. Kvinnan i luckan sade dock åt oss att bara hoppa på iallafall, att det "löser sig säkert". Tack för det, eldkvinnan.

Då det var dags för avresa hoppades vi bara på det bästa, höll tummarna, snörade på oss väskor och skor, och hoppade på tåget. Vi var förberedda på att försvara oss för konduktören om det blev klagomål, men det hela gick mycket bra och då konduktören kom och blippade våra interrailpass berättade vi om vad kvinnorna i luckan gjort och sagt. "Yeah, yeah. It's no problem, no problem!" berättade konduktören och viftade avvärjande med handen. Så, jag vet inte vad vi var oroliga för. Vi placerade oss direkt i en oerhört vacker restaurangvagn på tåget, och där spenderade vi de första timmarna med att dricka ett par koppar kaffe, äta en utsökt gulaschsoppa till utsikten av de vackra vyerna som swishade förbi utanför fönstret, prata med en av killarna som jobbade där, som var superhärlig, och sedan efter ett par timmar behövde vi förflytta oss i tåget då det vid en station skulle delas upp i två delar, en del skulle vidre mot Krakow, och en annan del skulle vidare mot andra destinationer. Vi ville INTE hamna i fel vagn (vilket vi ju nästan gjorde en gång i österrike) och hamna någonstans oplanerat, även om det hade varit lite smålustigt trots allt.

Under de sista timmarna på tåget lyckades vi, trots att vi blev undanskuffade en hel del gånger av personer som bokat de platser där vi satt, sova lite, och sedan var vi sent på eftermiddagen, 9 timmar efter att resan började, framme i Krakow. Vi bodde inte alls långt ifrån det hostel vi bokat, så vi spände åt väskorna igen och tog en promenad dit. Hostlet låg precis vid utkanten av gamla stan, och mitt emot den långa rundade parken vilken även ringar in gamla stan hittade vi ingången. Vi hade ett privatrum på hostlet, detta låg på första våningen med utsikt mot sagda park. Rummet var verkligen SUPERFINT och mysigt med stora fönster med breda fönsterkarmar där vi kunde sitta och prata och mysa och titta på folk. Vi hade ett litet kylskåp och en vattenkokare, gratis kaffe och te, precis bredvid boendet fanns en liten mataffär vilken var öppen dygnet runt, och det var nära till det mesta som vi var i behov av. Bekvämt och perfekt - vi var nöjda!

Anledningen till att vi åkt till just Krakow av alla städer var att vi ville besöka KZ Auschwitz birkenau, det största av nazitysklands koncentrations - och förintelseläger. Ett oerhört jobbigt, men ack så viktigt, måste att besöka. Vi besökte självklart andra ställen i och kring krakow under besöket, åt och drack gott, florerade i gamla stan och njöt av solen, men det var auschwitz som var det stora målet.
Vi hade förbokat en tidpunkt för en guidad tur, och bussresan från Krakow central till staden Oswiecim där koncentrationslägret finns tog två timmar. Vi var en grupp på cirka trettio personer med en engelsk guide, och hela turen tog ett par timmar på det obegripligt stora området.
Auschwitz var en plats full av känslor. Det var lärorikt, intressant och viktigt, men samtidigt skräckinjagande och hårresande. Vi påmindes om människans förmåga till vidriga grymheter, och vi påmindes om att aldrig glömma vår historia. Det var så mycket som övergick vårt förstånd, och det var en plats vi inte kom oberörda ifrån vid dagens slut. Tårarna låg nära hela tiden, men det brast då jag (när vi stod inuti en av gaskamrarna) med mina fingertoppar följde de vita strecken av alla rivmärken ifrån panikslagna människor som med sina bara naglar försökt klösa sig ur dödens kammare. Med rysningar i hela kroppen gick jag snörvlandes ut i den friska luften igen tillsammans med guiden, helt oförstående hur människor kan bete sig på det viset mot andra människor. Alla borde besöka denna plats iallafall en gång i livet, för att vi aldrig någonsin får glömma, aldrig någonsin göra om samma misstag.

Efter en hel dag därute med alla känslor det innebär, samt den 35 grader stekande solen som konstant varit hängandes över våra hjässor under hela tiden, var vi helt slut när vi kommit hem till hostlet igen. Vi var mållösa och genomtrötta, och vi somnade som stenar på vår säng. På kvällen var vi ut och åt och träffade lite folk, men vi var fortfarande i en annan värld mentalt. Självklart var det värt varenda sekund, för det var SÅ viktigt.

Dagen efter hände någonting mycket mystiskt. Vi satt på rummet och spenderade tiden med lite diverse saker, alla fönster var öppna för att få in lite frisk luft i det ljumna rummet, och plötsligt fick vi båda två en sådan där känsla man bara kan få när man känner i luften att någonting är på gång. Solen strålade utanför och träden blåste lätt i en sval bris, men på en sekund svartnade världen, helt utan förvarning. En storm svepte genom Krakow utan förvarning, den kom från ingenstans och alla sommarnjutande människor därute i parken skingrades sådär som kackerlackor gör när man tänder lampan. Regn och hagel stora som studsbollar föll över staden, och då människorna sprang åt alla håll för att ta skydd försökte vi febrilt stänga fönstren. Vinden stretade mot fönstren, vi fick båda hjälpas åt, men innan vi hunnit få igen rutorna var halva rummet fyllt av hagelbollar, regn och löv och grenar från träden utanför som låg halvt vikta i vinden.

Vi stod därinne i total chock och undrade om apokalypsen var här, och samtidigt som vi städade upp i rummet blev det översvämning på gatan utanför. Bilar och spårvagnar stod stilla och red ut stormen, och sedan försvann den lika snabbt som den kommit. När solen tittade ut igen bland molnen och världen kunde andas igen såg vi att det låg bråten från träd och sopkorgar överallt, vattnet forsade fortfarande längst vägarna men sköljdes snabbt undan, och kvar blev alla förvånade människor. Det var som att en tornado dansat genom krakow. Vi har varit med om många olika typer av väder, åskstormar, vulkanutbrott, tsunamivarningar, sandstormar, men den här typen av storm i den här delen av världen hade vi aldrig varit med om. Senare under natten när det duggregnade lite lätt och åskan dundrade i fjärran var vi fortfarande lika chockade. Men lite spännande var det allt. Jag gillar konstiga väder.

Nästa anhalt efter Krakow var Berlin! Tredje besöket i tyskland under denna resa. Vi var i Berlin år 2016 där vi såg och gjorde alla saker man ska göra och se som turister på sommaren, så denna gång ville vi helt enkelt bara åka dit i ett par dagar längst vägen hem, bara vara. Tågresan dit gick hyfsat smidigt trots att det var förseningar, urdålig aircondition, svettigt varmt och stressigt vid gränsen. Tåget var proppfullt av flyende barnfamiljer från Ukraina, folk var stressade och det gick inte att få plats med all packning alla hade med sig, kupéer och korridorer var fulla av människor och ingen kunde ta sig fram, in eller ut. Vid gränsen till tyskland då poliserna skulle komma in och kolla alla människors papper och legitimationer blev det trångt och näst intill omöjligt för dem att ta sig fram, och deras humör var kanske inte helt på topp. Vi satt inpressade i en kupé tillsammans med två kvinnor och två barn från ukraina, och trots stämningen och värmen lyckades vi skoja och prata med dem, vi gav barnen godis och kvinnorna fick låna vår powerbank för att ladda sina mobiltelefoner. De kunde inte ett ord engelska och vi kunde inte ett ord ukrainska, men det spelar ingen roll då man kan förstå varandra ändå. Jag tror att vi lyckades lätta upp stämningen något iallafall, vi dansade i korridoren med en liten tjej, vi pratade med lite andra människor och det skrattades, och det delades ut vatten från snälla människor genom tågets fönster. Det var kärlek och solidaritet från alla håll på det där tåget, och det värmde djupet av mitt hjärta. Detta kommer jag inte att glömma i första taget, och vi önskade all lycka till de fina familjerna vi träffade där. Förhoppningsvis får de det bra nu.

Berlin.
När vi senast var i Berlin bodde vi centralt på ett hostel som hette generator. Denna gång när vi skulle boka på samma ställe insåg vi att det var proppfullt, och dyrt - överallt. Turistsäsongen var i sitt fullaste esse och det hade vi inte tänkt på. Vi hittade dock ett annat billigare hostel utanför stan vilket var HELT nytt, bara tre månader gammalt (det tar en halvtimme att åka in med tunnelbanan), och vi nöjde oss med det. Hostlet hade fått otroligt dåliga recensioner online, och vi tvekade väl en aning, men vi bokade iallafall och jag måste säga att jag inte alls förstod de negativa kommentarerna. Å andra sidan är många människor känsliga och kräsna och borde kanske inte bo på hostel. Det hade klagats på smutsiga lakan, hår i handfat, oförskämda städare och sur personal, men under tiden vi bodde där såg vi ingenting av detta. Sängarna var rena och fina och jättesköna att sova i, städarna var trevliga och personalen var superhärlig. Vi fick låna en extra vattenkokare och liknande, de visade vägen till olika ställen med glädje, och det var absolut inget hår eller smuts i handfaten. Det var rent och fint och faktiskt riktigt mysigt. Mystiskt.

Vi spenderade tre nätter i ett rum med sex sängar, vi pratade med några vi delade rummet med, men de flesta var konstant ute på vift och vi såg inte varandra särskilt mycket förutom på nätterna när vi vaknade av att någon kommit hem efter diverse äventyr. Vi åt schnitzel och currywurst som sig bör, hittade både nya och sedan tidigare redan besökta platser, åkte runt och kikade vad vi kände igen och inte sedan senast, och njöt i solen på en gräsmatta eller två. En av kvällarna åkte vi med tunnelbanan till ett område vi läst skulle vara lite "hippt", och det var det absolut. Vi hittade en bar som helt sonika hette "Ä". I baren arbetade en ung svensk tjej, och klientelet därinne var olika. Det var allt från någon som satt i ett hörn och läste bok och tog en drink under skenet av ett levande ljus, en grupp engelsmän som spelade kort, andra grupper som satt i andra rum där man kunde röka, och ett och annat par som var fullt upptagna av varandras närvaro. Jag och Kalle satt vid ett träbord under skenet av ett tänt ljus och spelade yatzy, pratade med tjejen i baren, tog ett par öl och sedan var tanken att ta oss hem. Detta blev dock inte förrän flera timmar senare, då ett massivt åskregnoväder föll över Berlin och vi varken hade regnkläder eller paraply med oss. Vi hade bara linne och shorts efter den varma dagen. Lite lätt oplanerat men vi hade riktigt roligt iallafall. När regnet senare lättade tog vi oss halvvägs hem (vi var en mil ifrån hostlet ungefär) med tunnelbana och buss, stannade och åt snabbmat på ett kebabhak, och sedan tog vi en uber resten av vägen. Vi sov utan tvekan gott den natten, trots att minst tre personer i vårt rum snarkade så det kändes som att man befann sig i en motor (Kalle var en av dem).

Om ni orkat läsa såhär långt orkar ni säkerligen fortsätta att läsa, eller hur?

Efter Belin var det dags för ett snabbt återbesök i Köpenhamn. Det snabbaste vi kunde få tag på under en säsong på året då fler och fler människor är på resande fot och alla tåg är uppbokade och det mer eller mindre är kaos, var en resa på åtta timmar med fyra tågbyten. Vi höll bara tummarna på att allt skulle gå vägen och att vi inte skulle stöta på några hinder efter vägen. Den första etappen vilket var Berlin - Hamburg gick mycket bra och smidigt till en början, vi drack kaffe och hamnade i vanlig ordning i en restaurangvagn. Vi skulle ha hela 25 minuter på oss i Hamburg till att byta tåg, men självklart blev tåget försenat efter vägen på grund av någon stoppsignal, och i slutändan hade vi endast 5 minuter på oss. Vi anlände till spår nummer 5 men skulle till spår nummer 15, tro mig när jag säger att vi med väskorna på ryggarna LUBBADE i full fart som klot på en bowlingbana mellan människor, kaos, trappor och bagage. Det var ingen nåd och jag tror att det inte bara var en eller två personer jag skrek "SORRY" till efter vägen då vi armbågade oss fram i mer eller mindre panik. Vi hann in genom första bästa vagn och damp ner på en varsin plats precis i samma sekund som dörrarna stängdes och tåget avgick. Vi satt och flåsade som två otränade individer som just klättrat till toppen av mount everest, och det tog en lång stund innan vi fick tillbaka pulsen på rätt nivå. Några som satt runt omkring oss flinade brett och gav tummen upp, och sedan skrattade vi alla och började prata med varandra. Vi satt bredvid ett par från finland som skulle på samma etapper som oss hela vägen till köpenhamn denna dag, och vi fick bra kontakt. En man mitt emot som hört vår konversation berättade plötsligt att om vi ska till Flensburg och byta tåg där var det bäst att vi vid nästa station bytte till vagnen bredvid, för detta var också(!) ett sådant där tåg som delade upp sig och åkte till olika destinationer. Men SKIT också, tänkte vi, och sprang ut till nästa vagn med det finska paret när det väl gällde. Tack till mannen dock som sade till.
Fram till Flensburg kom vi, precis vid gränsen till Danmark, och det hade trots allt gått relativt bra. Ja, det vill säga dittills.

Från Flensburg till Fredericia hade vi sedan innan lyckats boka en varsin sittplats, och detta var vi nöjda med då vi båda var riktigt trötta vid det här laget, vi såg fram emot att få sätta oss och sova en stund och varva ner. Tåget stod redan på perrongen och vi möttes av en HORD av backpackers och andra resenärer. Det trängdes på den där perrongen som om det vore livet självt på spel, och detta oroade oss självklart något då det var svårt att ta sig fram och tåget snart skulle avgå. Vi lyckades dock kränga oss fram och vi ropade till den stressade tågkonduktören inte bara en eller två, utan säkert FEM gånger att vi ville komma på för att vi köpt platsbiljetter. Konduktören lyssnade inte fast jag vet att hon hörde mig, hon hade fullt upp med att få människor att backa ut ifrån de tågdörrar de i samlad trupp försökte pressa sig in i, hon vrålade att tåget var fullt och hon stängde dörr efter dörr samtidigt som hon motade bort människor. Mina skrik att vi hade bokat platser var lönlösa och ignorerade, sedan stod vi uppgivna och såg hur tåget bara åkte iväg och lämnade oss och många andra där. Skillnaden var ju att vi betalat för platser, men inte de andra, vi borde ha fått komma ombord. Jag var iallafall vansinnig, mest på grund av att jag var så trött.

Ilskna som bin tog vi oss in i stationshuset och hittade någon som arbetade bakom en liten lucka, och denne berättade att det skulle komma två ersättningsbussar "någon gång", "senare", "kanske" och att vi skulle få vänta utanför. Detta gjorde vi, och tillsammans med det finska paret vi tidigare träffat, en stor grupp unga svenskar och ett femtiotal andra satte vi oss på asfalten därute och bara väntade på någoting vi inte visste om det ens skulle inträffa. En och en halv timme senare kom det trots allt två stora bussar inrullandes, och den makalösa trängeln av människor som ville komma på först återupptogs. Denna gång lyckades vi iallafall komma ombord och få platser bredvid varandra längst bak i en av bussarna, sedan kunde vi slappna av något. Jag somnade med pannan mot Kalles axel och Kalle somnade med huvudet hängandes framåt, hela bussen kändes utslagen efter kaoset och de två timmar som följde på bussen genom danmarks landskap var av de tystare slaget. Ingen visste var som skulle hända när vi kom fram till Fredericia heller. Skulle det vara samma kaos?

Tack och lov inte. Ett tåg mot Köpenhamn dök upp, vi kom på och fick plats, vi blev runtskuffade då och då i vanlig ordning, men vi var äntligen påväg till rätt destination och slapp sitta på asfalten i en gränsstad 35 mil bort i ovisshet. Fyra timmar senare än planerat var vi framme, tretton timmar sedan vi började, och ett lugn sköljde över oss. Vi hade bokat ett privatrum på samma hostel som förra gången då vi var i Köpenhamn, copenhagen downtown hostel. Det tar bara tio minuter att promenera dit, så det var ingen konst. Copenhagen downtown hostel är ett riktigt partyhostel, så det var FULL rulle i baren då vi kom fram, och våra humör lättades plötsligt gånger tusen tillsammans med den dunkande musiken i högtalarna. Vi checkade in, lämnade väskorna och tog en dusch, sedan gick vi ner i sagda bar och umgicks med lite människor, tog någon drink och lämnade den extremt kaotiska dagen bakom oss. Vi hade en riktigt härlig kväll som avslutades med att vi umgicks med två killar från sverige som var på snabbvisit, vi delade historier och minnen, sedan skiljdes vi åt och natten nalkades i sällskap av John Blund.

Den sista dagen var en lugn dag, Vi behövde det. Vi spenderade den största tiden på rummet, packade om väskorna och dubbelkollade allt, redigerade lite bilder och sov i omgångar. Vi tog oss ut för att äta och handla, men annars var vi tillbaka i rummet. På kvällen försökte vi sova i tid, men i baren fyra våningar nedanför var det livemusikkväll, och det var inte enkelt att somna. Klockan var ställd på 03.00 då tåget mot Malmö avgick 04.00, och med livemusiken och bristen på sömn var det bara att vid den slagna timmen ge sig ut i natten. Nere i baren festades det fortfarande för fullt, likaså ute på köpenhamns gator i sommarnatten där vi vandrade fram. Tåget avgick i tid och likaså sedan tåget från Malmö till Stockholm (där vi köpt platser och allt gick jättebra och det var NOLL krångel - ahhhh). Solen gick upp utanför fönstret, och innan jag somnade som en stock där jag satt hann jag se vackra åkrar täckta i dimma swisha förbi, huvuden från rådjur och älgar stack upp genom dimman, flockar av fåglar flög förbi och hela himlen lyste i en orange nyans då morgonen vaknade. Vi var påväg hem och jag somnade med ett leende med dessa bilder på näthinnan.

I skrivande stund sitter jag ute i trädgården vid sommarstugan på väddö i den ljumma brisen, en kopp kaffe står bredvid mig och ryker ljuvligt, lugnet självt hänger i luften, och jag är avslappnad på ett sätt jag inte varit på mycket länge. De sista veckorna på resan var självklart fantastiska med oerhört många upplevelser, men den konstanta förflyttningen och resandet och stressen och ovissheten, framför allt sömnbristen, tar mer på psyket än man kan tro. Jag ångrar absolut inte en enda sekund, speciellt i efterhand, men jag skulle kunna påstå att vi kunnat planera den sista tiden aningen bättre för att minska på rushen.

Vi kom hit direkt från Stockholm för tre dagar sedan, och har spenderat dessa dagar med familjen. Kalles föräldrar är på plats, likaså hans syster med familj, och alla kusiner är på plats i sin stuga bredvid, och det har varit fantastiskt att få återse alla, ta igen tid, umgås och berätta historier. Vi har ätit maträtter och dylikt vi saknat, och njutit av långa frukostar i trädgården utan stress, njutit av att få sova utan tidspress, alarm, ett måste att boka hostel eller stressat till tågavgångar. Vi sover i ett stort tält i trädgården tillsvidare, vädret är alldeles sådär svenskt lagom, och det har varit mycket vila och återhämtning. Det låter kanske lustigt att säga att vi verkligen behövde en semester efter semestern, men det är faktiskt så det är.

Vi ska spendera nästan två veckor här innan vi åker hem igen till Örebro, och vi ska göra det vi älskar att göra mest på väddö; sola och bada, åka ut med båten och fiska i skärgården, plocka bär och svamp i skogen, åka på loppis, ta bilen ut till de olika öarna, äta grillad makrill i grisslehamn, njuta av solen och lugnet, spela spel och lösa korsord, åka till Åland med familjen, ligga nere på bryggan och prata eller se solnedgången från klipporna. Sommarväddö är det finaste jag vet, och jag kan faktiskt inte tänka mig en mer fantastisk avslutning på detta långa äventyr i europa.
Tack till alla er som följt med oss under tiden, läst bloggen, kommenterat och kikat på bilderna. Det har varit oerhört roligt att ha er alla med. Bloggen kommer nu i vanlig ordning att hamna i viloläge tills det är dags för nästa äventyr, och tro mig när jag säger att vi redan har börjat planera, att vi vet vart vi ska och när, men det får ni läsa om när det är dags. Vi kan vara hur trötta som helst, men vi har alltid nästa resa i tankarna ändå. Vi kan inte låta bli.

Må så himla gott nu, vi hoppas att ni alla har en fantastisk sommar.
Varma kramar, Melissa och Kalle.