Epilog
Hej! Melissa här igen för ett par avslutande tankar.
För tolv dygn sedan kom vi via Köpenhamn tillbaka till Sverige efter sju månader ute på vift bland tågrälsen i Europa. Under dessa tolv dagar har vi varit i sommarstugan med familjen där vi varvat ner och återhämtat oss massivt mycket. Ibland när jag suttit ute i trädgården med en spännande deckare i knät, med sommarvinden i mitt hår och med mina barfotafötter i gräset, lyssnandes till sommarfåglarna i luften och båtarna som puttrar fram nere i skärgården, har jag inte kunnat känna annat än en enorm tacksamhet. Tacksamhet över lyckan och privilegiet att kunna resa jorden runt gång på gång med en människa jag älskar mer än livet självt, men också att kunna komma hem till detta paradis. Jag tar ingenting för givet, njuter av varje sekund, och känner sådan enorm mental tillfredsställelse.
Jag har också haft många ögonblick nere vid bryggan där vi stått och kastat ut våra drag med kastspö i den salta oceanen att fundera tillbaka över minnen ifrån det sju månader långa äventyret vilket var vår europaturné. När man är hemma i det bekanta liv man känner igen i den okomplicerade tryggheten man så väl känner igen, och tänker tillbaka, är det lätt att ställa sig själv frågan "Har resan verkligen hänt?" Detta förekommer efter varje resa vi gjort, oavsett om vi varit i sydamerika i fem månader eller i sydostasien i åtta månader, eller som nu, lite närmre hem på vår egen kontinent. Det känns nästan som en lång fantastisk dröm man haft i bakhuvudet en längre stund, som ligger där och gnager och kastar ut små minnen genom nervsystemet då och då till näthinnan, och hade vi inte haft så oerhört många bilder och videos som en påminnelse skulle man kunna tro att allt faktiskt bara varit en dröm. Men wow vilken fantastisk dagdröm i så fall.
Hur summerar man sju fantastiska månader innehållandes ett virrvarr av tusentals minnen, makalösa platser, drömlika vyer, små byar, storstäder, hav och berg, sol och snö, solnedgångar som tagna ur den vackraste av sagor, stormar så massiva att vi sprungit för livet, nya bekantskaper och vänner, ögonblick av människor vi träffat efter vägen, för att inte tala om alla oerhört förtrollande kulinariska upplevelser som fått smaklökarna att nå nirvana?
215 dagar, 20.000 kilometer, 15 länder, 80 tåg där vi sammanlagt spenderat 4 dagar ombord och där 14.100 kilometer är via rälsvägen. Resten av färdvägen har varit genom bussar, färjor eller andra lustiga färdsätt. Tänk att våra kroppar och fötter färdats så långt den senaste tiden.
Under de första månvarven när det fortfarande var vinter och världen hade lägre temperaturer överlag kunde vi vandra runt hur mycket och hur länge som helst. Vi tog aldrig spårvagnen, tunnelbanan, bussen eller taxin, vi snörade helt sonika på oss vandringskängorna, fyllde på vattenflaskorna och strövade planlöst runt flera mil varje dag utan problem. Det är så vi uppskattar som mest att upptäcka världen, både storstäder eller ute på landet någonstans, men när värmen senare under resan föll ner över europa som ett massivt elvärmetäcke vid namn global klimatkris hamnade vandringskängorna i gömda fack i ryggsäcken och togs inte fram igen. Till vårt förtret kunde vi inte röra oss på samma sätt längre, och vi blev under resans gång både latare och lite mer omfångsrika runt midjan till följd av allt svalkande vi fann inom dryckes- och matvärlden. Paradisöarna nere i Grekland med sitt ändlösa hav i turkosa nyans lockade in oss som värmen från en kamin mot iskalla fingrar på vintern, och sedan följde det mentala lugnet med oss i princip under resten av resan upp. Den mer hektiska biten på slutet fick ni läsa om i föregående inlägg, och detta behöver inte upprepas. Vi har däremot repat oss mycket väl efter detta under denna sagolika tid på Väddö sedan vi kom hem.
Dagarna på Väddö flyter på, och våra kroppar och sinnen njuter till fullo. På morgnarna vaknar Kalle och jag tillsammans ute i friggeboden där vi oftast sover, sedan ligger vi och fnissar, håller om varandra sådär så att våra hjärtslag har samma rytm, vi lyssnar hur vinden tar tag i lövverket på björken utanför, där fåglarna sjunger ut sin morgonmelodi från fågelholken där de bosatt sig. Inne i stugan eller ute i trädgården inmundigas sedan de mest njutbara av frukostar, där tiden inte har någon åtkomst och stress inte existerar. Man läser morgontidningen, smutsar ner tröjan med jordgubsspill eller kaffefläckar, löser ett korsord eller två, sedan kanske man tar ett krafttag eller två i trädgården där någonting behöver fixas inför säsongen.
En av dessa dagar har vi bland annat eldat upp stora högar av sly med ursprung i vad som en gång varit träd ifrån utkanterna av gårdsmarken där en ny väg ska läggas till hösten. Vi sprang runt i timmar den dagen och plockade, bar, sågade, knäckte grenar, eldade, krattade och sedan om och om igen. Sådan träningsvärk i kroppen har jag inte upplevt på många månader och ärligt talat var det superskönt. Det fysiska arbetet fick musklerna i kroppen att dansa samba och planterade även en påminnelse innanför kraniet att det är dags att börja gymma igen när vi är åter i storstan och det verkliga livet.
Efter ett par timmar av liknande dagsverke kanske det blir ett dopp nere i skärgården, en promenad till loppisarna uppe i byn, en stund på en filt i trädgården där man slumrar med en bok i famnen till ljudet av vinden i det höga gräset, eller så förbereder man i långsam rytm kvällens middag, alternativt tar bilen till Grisslehamn för att köpa rökta musslor som njutbart förtärs där man sitter i hamnen och svänger med benen över bryggkanten. Efter vad som alltid blir en fantastiskt god mysig middag med familjen brukar jag och Kalle ta med oss våra kastspön och fiskedrag ner till bryggan där vår lilla båt ligger och guppar i vattnet bland vassen vid den lilla viken där hela vyn är som tagen från en låt av Ted Gärdestad.
Varje kväll förutom dessa då regnet slår mot taken i takt med åskan som mullrat ovanför trädtopparna har vi åkt ut med båten och fiskat. Vi har blivit bortskämda med otroliga skådespel av solnedgångar i brinnande nyanser, vi har fått njuta av det vackra skimret som krusar över vattnet innan mörkrets infall, temperaturer som för årstiden varit ovanligt varma, som om moder natur kämpat in i det sista med att klämma ut lite värme för vår skull, och vi har haft en innerlig tur med att få upp både gigantiska monsterlika gäddor och ovanligt stora abborrar som vi sedan filéat, stekt och ätit till middag. Vi fick en kväll upp en gädda på fyra kilo, Kalle stod på badklipporna och höll i spöt för glatta livet, och jag slet med håven där gäddan envist stretade emot, en kamp som slutade med att jag nästan ramlade i havet, där Kalle nästan föll omkull åt andra hållet, och gäddan tillslut hamnade på land. I en hög av fiskelinor och näst intill genomblöta låg vi sedan på marken och kippade efter andan och skrattade så att vi kiknade. Vi var stolta över den middagen som vi sedan delade med familjen. Senare på kvällen brukar vi spela sällskapsspel i friggan och ta en drink eller två innan vi somnar i varandras armar. Jag tror att benämningen livets liv passar in i hur känslan i kroppen brukar vara.
Vi passar på att pressa ut det allra sista och bästa ur denna svenska sensommar innan livet kommer åter. Plockar prästkragar på ängarna, känner den söta smaken av nyplockade hallon eller smultron på tungan, letar svamp och bär i de ljuvligt doftande skogarna, sitter uppe på nätterna och ser stjärnklara nätter förvandlas till gryningsljus, där vi sedan hoppar runt i daggigt morgongräs innan vi kryper ner under täcket, vi njuter av att soltorkas efter kyliga sommarregn, och att bara vara. Livet är nu, och vi tar vara på varje sekund varje dag. När vi om ett par dagar sätter handen på hemmets handtag kommer vi att vara tusen erfarenheter rikare, och det är någonting vi kommer att bära med oss speciellt under de dagar då mörkret är lite extra påfallande och vi behöver byta perspektiv.
Inga krusiduller.
