backpackingthroughlife.blogg.se

Efter att vi med våra för dagen värkande fötter satt oss i tältöppningen i brisen och öppnat en varsin öl hörde vi plötsligt svenska språket talas någonstans bortåt campingen, det var ett par veckor sedan vi hade träffat på någon annan svensk. Det var tre killar som var ute på ett episkt hajkingäventyr med lång vandring och tung packning. En av dem, en kille som hette Jens, hade fått en sådan massiv blåsa under foten att det knappt var en blåsa längre, det var som en extra planet, det varade och ömmade och killen kunde inte gå en meter till. De fick lov att tänka om hur de skulle gå till väga, då hajken inte var slut än på några dagar och många mil. Jag och Kalle som fortfarande hade ett par dagar kvar i Grindelwald erbjöd vår assistans och vänskap och berättade att vi kunde hänga med Jens ett par dagar tills foten kändes lite bättre, sedan skjutsa honom till slutdestinationen ett par dagar senare då de två andra vännerna hunnit fram. Mycket tacksamma tackade de ja, och det kändes riktigt fint att få hjälpa till. Första dagen skjutsade Kalle honom till ett sjukhus i byn där han blev omplåstrad och fick medicin, sedan lagade vi mat tillsammans i vårt tält på kvällen. Eftersom Jens inte kunde röra sig särskilt och därmed inte lämna campingen träffade vi honom mest på kvällarna då vi kom tillbaka från diverse hajks och upptäcktsfärder, men det var otroligt roligt att få sitta där och umgås och dela historier med varandra, läsa böcker i tältstolarna eller ta en öl eller två på campingens lilla bar. Kul att träffa dig Jens, det får vi göra fler gånger!

En av dagarna ville vi göra en lite kortare hajk, så vi promenerade upp i själva byn Grindelwald, tittade i lite affärer, köpte krimskrams, sedan tog vi en av de äldsta gondolerna upp till ett litet ställe där det fanns en ”äventyrspark” som lät lovande. Det var det inte, det var snarare en liten yta byggd bara för turister, med en restaurang, någon liten linbana för barn, gungor och en utkiksplats. De hade däremot en rodelbana vilket vi åkte en gång. Mycket rolig, men på tok för kort såklart. Höjdpunkten med den platsen var själva gondolen, då den var vackert utsmyckad, gammal med knarrande träväggar, och i en liten radio i taket joddlade en kvinna för full hals. Vi skrattade för lika full hals till detta tillsammans med de få andra som åkte med gondolen. Lite lätt besvikna över att detta inte var vad vi var ute efter tog vi oss till en annan gondol som skulle ta oss upp till en bergstopp som heter First. Däruppe på ungefär 2200 meter över havet skulle det finnas vackra vandringsleder, bland annat till en sjö som heter Bachalpsee. Detta skulle vara en lagom lång hajk på ungefär två tre timmar. Perfekt.

Om vi blev besvikna denna gång, som vi blivit tidigare den dagen? Tvärtom! Linbaneresan upp var den allra vackraste hittills. Den tog oss hela vägen direkt från Grindelwald upp till toppen av First, efter vägen passerade vi två stationer. Det tog ungefär trettio minuter att åka upp och varje sekund bjöd på enastående utsikter med sådan natur man bara annars ser på film. Vi åkte högre och högre och naturen förändrades hela tiden. Det var ett rent tacksamt nöje att sitta där och bara titta och förundras över hur vacker vår planet är. Det är ett privilegium att få uppleva saker som detta. När vi hoppat av på stationen i First snörade vi på kängorna ordentligt igen, sedan påbörjade vi vandringen mot den lilla sjön i bergen med klarblått vatten, sådana som man bara ser på Bali eller bland fjordarna i Norge. Vädret skiftade mellan sol, regn och blåst, och likaså skiftade våra kläder. Men det är det vi har våra ryggsäckar till. Vi vandrade på gräs och grus, sand och lera, sten och ditlagda träplankor, ibland var det många människor som passerade, ibland var vi ensamma. Men det var en vacker dag och utsikten gick nästan inte att tro att det var på riktigt. Någonting magiskt måste vara med i spelet för att framkalla någonting så vackert. När vi kommit fram till sjön och satt oss ner i gräset för att pusta ut blev vi tacksamma som få, då vattnet var precis sådär blått som vi läst. Vi var tacksamma över våra fötter, över livet, över bergen, över turen att kunna resa på det viset vi gör. Jag tror att vi var tårögda båda två där vi satt. Över det där med att aldrig ta saker för givet, det där med att vara lycklig och tacksam. Och med huvudet mot Kalles bröstkorg där jag satt kände jag mig mer förälskad än någonsin. Min fina, fina älskade Kalle. Vilken tur jag har som får resa jorden runt med dig.

Nästa dag var det dags att åka till Lauterbrunnen och Wengen, någonting vi längtat efter att få uppleva efter att ha sett det så många gånger bland våra favoritresenärer på youtube. Det var bilderna och filmerna från Lauterbrunnen som fått oss att vilja åka till Schweiz från allra första början. Det var där allt startade. Vi tog bilen denna gång från Grindelwald till Lauterbrunnen. Med nedvevade rutor och musiken spelandes for vi fram längst de ringlande vägarna, likt de ormliknande vägarna bland bergen i Italien, sedan hittade vi en parkering i utkanten av Lauterbrunnen och begav oss ut på äventyr. Lauterbrunnen är också en stad/by vilken ligger som i en skål omringad av snötäckta berg, det är en lång grön dal som ringlar sig långt längst bergens grund. Långa vattenfall rinner ner som ur en magisk trollformel högt uppifrån bergen, där vattnet halvvägs hinner dunsta och blåsa ut som fuktig dimma. Det påminner om vattenfallen bland de svävande öarna i filmen Avatar, eller ifrån filmerna skapade av japanska studio Ghibli. Överallt omkring oss där vi gick var enastående vackert, och här och där högt uppifrån kanten av bergen såg vi människor som hoppade fallskärm, eller basejump, och sedan landade långt nere i de gröna fälten. Jag förstår dem fullständigt. Vilken upplevelse det måste vara att kasta sig ner för bergen med den utsikten.

Vi tog sedan ett bergståg från Lauterbrunnen upp till Wengen, en kortare resa på tio minuter (men som skulle ta oss två timmar minst att vandra på grund av att det enbart sluttade uppåt), och där hade vi bara ett uppdrag. Att hitta en bänk!

En… bänk? Tänker ni säkert. Ja, en bänk. En av våra absoluta favorit-resenärer på youtube som heter Karl Watson har en hemlig bänk han alltid sätter sig på när han är i Wengen, vi har sett det många gånger hur han suttit där och med utsikten framför kändes det som ett måste att hitta denna bänk och följa Watsons fotspår. En liten men konstig sak på vår bucketlist vi alltid skojat om. Och nu var vi där. Vi visste att den låg någonstans runt kyrkan i staden, och vi tog oss först dit. Vi snurrade runt byggnaden en lång stund och försökte lista ut var bänken kunde vara, sedan såg vi plötsligt en liten nästan osynlig ingång bland buskarna. Knappt märkbart synlig om man verkligen inte letade. Där smög vi in, och tror ni inte att vi blev lyckliga när vi tittade ut på andra sidan häcken? Där var det! En träbänk bredvid en liten papperskorg, alldeles för sig själv, med en utsikt som bara var vår egen. Och Karl Watsons såklart. Vi hörde människor ibland i omgivningen och även runt kyrkan, men ingen hittade den lilla ingången mellan buskarna, och vi fick vara helt ensamma i detta lilla busigt hemliga paradis. Vi filmade en liten video vilken vi skickade till Karl Watson och tackade för hemligheten. Han svarade ett par timmar senare och var oerhört glad och önskade oss lycka till på resan. Roligt! Efter detta åkte vi ner till bilen i Lauterbrunnen igen, sedan åkte vi till Interlaken för att se vad det hade att erbjuda. Men det var ingenting för oss. Det var en mycket större stad, fullt med folk och rusning och trafikkaos och allmänt störande ljud, och när vi såg att det där även fanns restaurangen Hooters vände vi på klacken och åkte hem till lugnet i Grindelwald igen. Större städer var inte vårt mål i schweiz. Vi ville ha lugnet självt, hajker, natur och idyller. Och det fick vi. Sista dagarna satt vi mest utanför tältet och läste bok med barfotafötter i gräset, njöt av lugnet, pratade med Jens och med den holländska familjen mitt emot som skulle åka hem samma dag som oss, och vi avnjöt god mat och kalla öl. En bättre avslutning kunde vi inte få. När vi sista morgonen i tystnad packade ihop tältet och sedan lämnade campingen i backspegeln var det med blandade känslor. Vi var förälskade i Schweiz med allt vad det innebär (förutom Interlaken förstås), och det finns inga tvivel på att vi kommer att återvända för att vandra längre och bredare, högre och mer intensivt. En dag.

I nästa inlägg kommer jag att berätta om galna äventyr i tyska Memmingen med tranor, sagolika hus och parader, nattliga galenskaper och konstiga kastrullköp med vänner i münchen, hotell mitt i ingenstans i Frankfurt an der Oder, turistande i G’dansk och svajande färjor med dålig polsk folktechno och minimal taxfree.

Till nästa gång!
Melissa